Tolstoy och konsten
| ← Inbillningens logik |
|
Ängelsborgen → |
I sin åstundan att med lätthet förstås av var
man älskar Tolstoy att förenkla definitioner och
bevis ända därhän, att de ofta ingenting förklara
eller styrka. Hans tanke går gärna utefter jorden
och sätter en heder i att skära vingarna. Han
har mer sinne för det naiva än för det utvecklade,
mer för fröet än för blomman. Han vill se
grovhuggna och stadiga hörnstenar under templet men
höjer endast motsträvigt ansiktet mot takresningen
och tornet med de fritt jublande klockorna. Han
hör till de nutidsmänniskor, som ständigt grubbla,
men som icke i själva tänkandet finna en glädje,
en sann gudstjänst i det evigas namn utan snarare
en spilld möda, en förnimmelse av olust. Han
vill att sanningen skall ligga nära till hands, så att
vem som helst endast till hälften behöver öppna
sitt öga för att genast skönja och igenkänna henne.
Han har ingen kärleksfull blick för den
världsmekanismens stora lag, som låter henne ligga
förborgad, så att hon endast kan uppnås genom
oerhörda ansträngningar och offer.
Ett lynne med fulltonig idealitet är merendels demokratiskt i det sociala men aristokratiskt i det konstnärliga — jag tänker exempelvis på Viktor Rydberg — och känslan för jämvikt medför hos ett sådant lynne ett ständigt bemödande att ställa varje fråga på sitt rätta rum. Med idealitet förstår jag härvidlag icke blott medkänsla för ting utom det egna jaget utan närmare preciserat: skönhetssinne. Det finns ett moraliskt skönhetssinne, som tillika omfattar det sociala, och ett konstnärligt skönhetssinne, som tillika omfattar det konstruktiva och systematiserande. Liksom huvudet har två hjärnor och hjärtat två kamrar så fordras också båda dessa former av skönhetssinne för en fulltonig idealitet. I likhet med sina berömda föregångare i både Florenz och Athen besitter Tolstoy endast det moraliska skönhetssinnet. Det lyfter sig mäktigt och högt, men bortom gränsen gapar kaos. Med andra ord, Tolstoy är till hälften idealist och till hälften cyniker.
Detta lockar honom i hans avhandling: »Vad är konsten?» att lägga styret så långt åt ena sidan, att han mången god stund nära nog färdas rakt bort från det höga mål han vill hinna: konstens förädlande till gagn för mänskligt framåtskridande mot fullkomlighet. Med all rätt och med övertygande allvar framhäver han, att den religiösa konsten är den enda till vilken vi ha grund att känna oss i verklig tacksamhetsskuld. Frågan lyder då endast: vad är religiös konst? Därpå svarar han utan att själv veta det: jo, den världsliga! Med religion förstår han huvudsakligen endast en sedelära, vars enkla bud måste kunna fattas av den okunnigaste ryske jordbruksarbetare. Vad han kallar religion är, med andra ord, icke religion utan dennas praktiska tillämpning på det enskilda och allmänna livet. Härav följer den förbluffande slutsatsen att en Dickens, en Dumas — och varför icke också de amerikanska humoristerna — kunna räknas som religiösa konstnärer, medan däremot de mer spekulativt anlagda och därför mer otillgängliga förkastas. Han inrymmer ingen plats åt det väsentligaste inom religionen, det ofattbara, som vi årtusen efter årtusen sökt att närma oss just genom konstens försinnligande och det icke av kärlek till det sinnliga utan därför att sinnebilden varit vårt mänskliga medel. Religionens innehåll av världsförklaring lämnar han alltså åsido. Man kan icke med grövre hand vidröra konstens ställning till det religiösa.
Det är just det tomma världsliga lekverket för sysslolösa, som snabbast förstås av alla — visor, lustspel, tokroligheter, gottköpstankar. Tillämpades Tolstoys lära skulle konsten blott än mer förflackas i stället att fördjupas. Eller förmärkte vi aldrig, att den folkligaste och mest hyllade bland konstnärer med ens fann sig ensam när han bortkastade sin glada skicklighet och vände sig till allvaret? Det skulle just uppstå en prydlig religiös konst, om hon icke finge intränga i svårfattligare ämnen än i den för övrigt vackra berättelsen »Onkel Torns stuga» och om värdet skulle bestämmas genom en allmän omröstning bland våra jungfrur, vedkarlar och torpare — allt medan det sjuka bildade fåtalet stode blygt och tigande med hatten för ansiktet! Det är icke tu tal om att en Dante bleve hängd. En rysk bonde skulle säkert djupare tilltalas av ett grant urstyrselstycke än av ett allvarligt drama, men det bevisar icke att »Tsarens kurir» eller »Madame Sans-Gêne» äro god, religiös konst. Om en rysk bonde ännu livligare skulle följa ett av medeltidens kristna festspel, beror det därpå att de bibliska legenderna utgöra nära nog hans enda kunskap om det förflutna. Därför att berättelsen om Josefs fala bröder och om Potifars hustru kan förstås av en rysk bonde, en neger, ett barn, förlänar Tolstoy den emellertid ett värde av god religiös konst, vilket skulle gå förlorat, så framt berättelsen rörde sig om ett ämne, som endast kunde fattas av ett bildat fåtal.
Den vackra drömmen om en konst för alla — århundradets kanske orimligaste utopi — har visserligen mången drömt men ingen förverkligat. Det är omöjligt att skapa en konst, som lika djupt tilltalar generaler och gatsopare, bärare, banvakter och vetenskapsmän. Till och med i ett land med folkbildning som vårt har jag ännu aldrig sett någon Sergel i porslin på jungfruns spegellåda och aldrig hört någon åkare sjunga Geijer eller deklamera »Svea». Det enda verkligt folkliga — och enligt Tolstoy alltså religiösa — är versen på marknadskaramellen. Ropet på folklighet är oftast ingenting annat än ett trögt och materialistiskt tidevarvs längtan efter tokrolig förströelseläsning och gemytliga bilder, och det är ingen vanära för Brahms att icke spelas på skolorgel. Därtill kommer sedan ytterligare att, om icke i Ryssland så dock i det övriga Europa, har folket i våra dagar blivit en makt inför vilken det fordrar långt mera mod att säga sanningen än att smickra. Vad har en regent att giva? Ett blygsamt lönat ämbete och några stackars ordnar! Folket däremot, det har äran, makten och härligheten och på folkets händer går vägen till ryktet — och till eftervärlden. Vid sådana tidpunkter sker därför det undret att Promethevs vänder sig på klippan och utan att pruta på sitt trots mot Zevs också blickar nedåt med pannan rynkad. Han skulle icke vara en trotsaregud utan en lycksökaregud, om han kunde handla annorlunda. Och dock kan han icke glömma vem hans hjärta rätteligen tillhör. Folket, det är framtiden, det är leran, som han i konstnärsiver kramar allt hårdare ju otåligare han längtar att fullborda den slutliga bilden. Han smular och smeker i samma grepp.
Tolstoy är icke någon sådan skulpterande framåtsträvare. Han vill stanna tidens ur och anser att folket redan är fullkomligt sådant det är och att allt ont kommer från bildningen och det konstnärliga skönhetssinnet. Med halvt urskuldande nämner han hellenerna, emedan deras konst var folklig och i sitt förhärligande av den jordiska skönheten och lyckan sammanföll med deras religion. Vad den hellenska konstens folklighet beträffar, torde den dock näppeligen haft större omfattning än — låt oss säga — det allmänna konstintresset i nutidens Paris. Tvärtom ha såväl konstnärer som forskare väl aldrig omgivits av en större publik än just nu, ehuru det icke är deras förtjänst, utan orsakat av den allmänna bildningens stigande. Detta ständiga vidgande av folkets fattningsgåva ägnar Tolstoy knappast en tanke, och dock borde just han vara mannen att förstå vad vi redan äro skyldiga upplysningen. Det är upplysningen, som en gång i en framtid skall omöjliggöra både kriget och revolutionen. Att efter hundra år av idel upprorisk filosofi våra städer icke nu stå i lågor och våra gator icke täckas av mördade, det beror icke — som några mena — därpå att socialismen och anarkismen, i motsats till franska revolutionen, försmått en ideellt medryckande färg över sin åskådning, ty de andra politiska partierna bekänna som bäst en fullt ut lika ohöljd materialism, utan det beror på upplysningen. Ingen bok och ingen lära är farlig för den, som gjort bekantskap med tillräckligt många böcker och läror att kunna döma med flera vittnen i målet. Giv efter hand folket det bästa av den upplysning, som ännu är fåtalets, och det skall icke längre finnas varken någon förtrampad eller hotande kast. Då kan det först bli tid att tala om en hög religiös konst för alla, även om den drömmen i det mesta alltid måste stanna vid en vacker avsikt. Det finns icke två människor, som leva, tänka eller känna fullständigt lika och därför skall det heller aldrig finnas två människor, hos vilka ett konstverk åstadkommer fullständigt samma intryck. Den ena har lättrörd inbillning, den andra icke. Den ena är stolt, och skall i det stolta finna något upphöjt, den andra ödmjuk, den tredje enfaldig. Den fjärde, som till äventyrs är en mer torr och grov natur, skall i det drastiska mena sig finna kvickhet och mod. Däremot måste det komma tider, då släktet växer ifrån många drifter, som förr varit starka, och då allt det snille, som ditintills förbrukats på lovprisandet eller förbannandet av kärlekens och könsdriftens hela innehållslösa platthet, kan samla sig i andliga uppgifter och i kärlek till den rättfärdighet, som är tillvarons mål och därför också för mer än människorna själva.
Tolstoy skänker en del rättvisa åt romarnas konst, som medverkade till folkets storhet och välgång, och kinesernas, som inskärpt gripande vördnad för hänsovna fäder. Först när han hinner till renässansen, gäller icke längre den ursäkten för konstens hedniska drag, att det religiösa livet samtidigt genomgick en omdaning i samma riktning. Och dock uttalar han själv på ett ställe de ärliga orden, att »oändligt omväxlande och städse nya äro de känslor, som härflyta ur det religiösa medvetandet, ty detta uttrycker alltid det nya under bildning varande förhållandet mellan människorna och den omgivande världen»! Än mindre skönjer han att just i de senaste decenniernas konst icke blott det filantropiska, utan också det religiösa är starkt förhärskande, än såsom kristendom, än oftare såsom panteism och någon gång i en ateism, som endast är en omskrivning för en religiös åskådning, detta helst om man med religion huvudsakligast vill förstå broderskärlek och godhet. Icke blott en sådan sats som Spinozas, att Gud är substansen, utan än mer själva den ideella religionsfilosofien har, människorna nästan ovetande, så småningom satt en ateistisk religiositet i den teistiskas ställe. Det är lika ateistiskt att säga Gud är kärleken som att säga Gud är tyngdlagen, ty i båda fallen upphör han att vara en gud. En gud är ett väsen.
Tolstoy harmas vidare över tidningarnas dagliga sysslande med även de svagaste teaterpjäser eller romaner, men tidningarna berätta om så mycket ännu likgiltigare — om baler, middagar, toaletter eller obetydliga men rika och högt uppsatta personer, vilkas liv och handlingar äro av noll och intet värde för mänskligheten. Merendels eftersträva tidningarna just med sina konstgranskningar ett tolstoyanskt särskiljande av agnarna från vetet och att detta så sällan lyckas beror därpå, att läran om att det goda genast skulle igenkännas av var och en aldrig håller streck. Om den vore riktig, skulle icke så mången förmåga vid sitt framträdande blivit kallad oförmåga och Olaus Petri skulle icke ha stått i skampallen vid samma kyrka, där han nu står i brons.
Tolstoy upprullar en rolig målning av de arbetare, som dagligen måste förnöta sin tid med att hissa upp teaterfonder eller tända ljusramper, men tillämpa vi nyttighetsläran lika strängt i allt annat, blir det till sist endast bagaren, skräddaren och skomakaren, vilkas verksamhet fullt berättigas. Han förklarar, att endast uttalandet av nya tankar kan gagna, men hans egen rousseauism är lika gammal som århundradet och framfördes nära nog i samma ordalag hos oss svenskar redan på åttiotalet. Från hans batterier slungas heller inga mördande projektiler, utan lantliga rovor och potäter, som själva krossas i det ögonblick de träffa. Det är sorgligt att ännu år nittioåtta behöva höra, att de bildade endast äro en hop skadliga sjuklingar. Vilka äro då de friska och nyttiga? Bönderna och hantverkarna. Nu komma emellertid de bildade att ganska snart sätta maskiner i hantverkarnas ställe och att med kemiska preparat ersätta den föda av likkött och växter, vars förvärvande kostat så mycket elände. Säkerligen kan allt detta inträffa redan inom en människoålder. Fåtalets bildning kommer då att med svindlande snabbhet sprida sig till alla. Nåväl, förvandlas då också därmed hela släktet till en hop onyttiga sjuklingar? Om bildningen icke fördärvar alla, hur kan hon då fördärva fåtalet? Eller skola människorna alltjämt tvingas att gräva diken och pligga skor för slippa att heta onda? Åtskilliga bland oss kunna till nödtorft både ett och flera hantverk och det kan bereda nyttig omväxling men hjälper oss lika litet att göra religiös konst som klensmidet hjälpte Ludvig XVI att regera Frankrike. Tolstoys högmod över att ha lärt sig göra skor förblindar hans syn, så att han icke med självironi kan näpsa en ödmjukhet, som icke nöjer sig med mindre än att få tvätta de fattigas fötter offentligen. Inför de stycken i hans avhandling, som vidröra snarlika spörsmål, måste man mer än en gång fråga, om icke till sist han själv är en av samtidens mest antireligiösa realister.
Att han är den mest omusikaliske har han länge intygat, ty musiken är och förblir enligt hans erfarenheter knappast mer än ett sinnligt retningsmedel, som leder till fördärv. Han har alltså aldrig själv förnummit, att musiken kan tända längtan till upphöjda gärningar eller egga till ett rent filosofiskt tänkande. Och voro icke religion och musik i alla tider oskiljaktiga? Det finns icke en koja så låg, att när några fattiga stackare där mötas till en andaktsövning, icke också musiken är gäst. Vill Tolstoy nu verkligen göra rimligt att den fåtoniga och reglementerade mässa, som stammar från antikens och den tidigaste kristendomens andaktsmusik, nödvändigt i följd av sin enkelhet måste vara för mer än Palestrina eller att de av klerker och borgriddare diktade »folkvisorna» så uttömt alla möjligheter till en religiös tonkonst, att icke en sammansatt natur som Beethoven skulle äga rätt att begagna ett mer sammansatt uttrycksmedel?
Måste man alltså förgrymmas över att en Tolstoy subjektivt framkastar så många gamla och utslitna påståenden, gömmer dock hans avhandling vid sidan av dessa mycket överväldigande och mäktigt, som en konstnär kan ha gott av att beakta. Konstnären behärskar sin samtids inbillningsliv. Hans makt är följaktligen nära nog utan gräns, men därför också hans ansvar, och ingen förtjänar såsom han en hård dom över sin döda mull, om han svikit sitt och sitt folks samvete. Vid en återblick på de stora konstnärer, som allt sedan encyklopedisternas dagar haft det djupaste inflytandet, kan det synas att åtrån till det upphöjda långt ifrån alltid lett deras handlingar och verk. Även om dessa stundom till och med kunnat tyckas fördärvliga, ha de dess bättre dock avsiktligt eller oavsiktligt merendels inrymt ett kämpande mot ett ännu större fördärv, ett hyckleri eller en fördom. Även när detta icke kan gälla, visar det sig att summan av till och med så själviska konstnärers liv som Goethes och Byrons icke blivit till skada utan till fromma. Det må ifrågasättas om vi icke med benämningen snille instinktivt mena en intellektuell begåvning som — om också stundom på långa omvägar — medför ett allmänt gagnande och höjande. Eller nämn ett stort snille från renässansen, medeltiden eller forntiden, vilket, om än länge skenbart fördärvbringande, icke dock till sist visat sig vara en nödvändig och därför nyttig länk i kedjan! Ett sådant snille har aldrig funnits och kan aldrig komma att uppstå. Varje snillrik tanke måste givetvis i åtminstone något avseende skjuta framom vad som förut yttrats i ämnet och därmed gagna. På så sätt är också Tolstoys avhandling, ehuru i det mesta varken riktad med något nytt eller lärorikt, i några punkter snillrik och därför till hälsosam och tuktande nytta. Dock bestyrker hans filosofi alltför mycket subjektivismens oförmåga att med sanningens måttfullhet röra sig på vittfamnande och allmänna fält, där ett lugnt och objektivt tänkande ser vida klarare. I sammanhang därmed väcker också hans skrift den aningen, att subjektivismen vid detta laget redan skjutit bort sina bästa pilar och att filosofien snart torde se sig nödd att återgå till en mera generaliserande och objektiv metod, så framt hon vill bli hörd och trodd.
De latinska folken skola icke förstå Tolstoy, knappast tyskarna, men till oss skandinaver talar han som till själsförvanter. Med en profets allvar driver han månglarna ur templet och hans gissel träffar rätt ofta den flärd, tomhet, självbeundran och narraktighet, som här och var övar sin lindans inom konsten. Han rycker masken från tillgjordheten, efterapningen och effektsökeriet och visar ihåligheten i låga ämnen, rafflande skildringar och spännande intriger. Först och sist påminner han människorna om att konstens uppgift icke är att förströ de sysslolösa, utan att förädla, men det är just vad nästan varje ärlig konstnär eftersträvat och lärt i alla tider.