Inbillningens logik

←  Karl XII och det tragiska

Samlade skrifter Tankar och teckningar av Verner von Heidenstam Inbillningens logik

Tolstoy och konsten  →

Inbillningens logik.

Ur brev från en tecknare till en språklärare.

Därför att jag talar om inbillningen, skall du möjligen kalla åskådningssättet estetiskt. Jag förstår ej till fyllest detta utländska adjektiv, ty det har aldrig lyckats mig att giva det någon allvarligare innebörd. Jag föreställer mig, att jag ser tillvaron med ungefär samma ögon som — låt oss säga Wallenstein. Frånse blott vad tid och öden olikfärgat! Ärelystnad, inbundenhet, en till smärta uppflammande inbillning, tro på aningar och spådomar — allt detta återfinner jag förenat hos mig själv. Ingen tillfredsställelse kan vara fullkomligare än den att som han få tömma sin inbillning och förmåga i genomgripande handlingar, ingen plåga i längden mer nedböjande än den att se varje sådan önskan omöjliggjord. Då springer inbillningens säkerhetsventil, och av den utströmmande eldfloden gjutas diktens och konstens stelnade bilder. Sysslandet härmed kan giva färdighet, liksom man kan lära sig att föra en trupp valloner, men varken det ena yrket eller det andra kan ändra inbillningens grundväsen.

Emellertid är det just om förhållandet mellan inbillningen och dessa stelnade bilder som jag i dag vill orda. Det synes mig att det mesta, som skrives i detta ämne, uttalas från åskådarens och granskarens ståndpunkt och blott föga från själva den danande inbillningsmänniskans.

Du har skickat mig ett stålstick efter den stora målningen »Dödsriket», vilken där borta i staden vid Seinen i så hög grad väckt din beundran. Halva tavlan utfylles av den strålflod, i vilken Kristus nedstiger till skuggorna, och hållande sig fast vid hans kläder söka de vägen tillbaka upp mot livet. Hans rödkindade ansikte har lika litet något av michelagniolisk imperator som av andeväsen, och man känner, att denna figur icke är en inbillningsskapelse. Vad som icke uppstår ur inbillning, går icke heller till inbillning. Hela min uppmärksamhet samlar sig kring tavlans andra hälft, där de drastiskt målade härskarorna av döda med stela ögon och vidöppna munnar sökande tränga sig mot ljuset som fiskarna i ett akvarium mot glasrutan. Vilken oförgätlig syn av dödens hela hjälplöshet och elände! De dödas vanmäktiga trängtan mot livets ljus är tavlans kärna av inbillning, men just därigenom, att konstnären med dunder och brak samtidigt låter denna längtan tillfredsställas, bryter han tragikens udd och sviker sin egen inbillning. Tavlans ena hälft med sin kristusfigur neutraliserar den andra, liksom »ett gott slut» skulle utplåna intrycket av ett sorgespel. Av denna grund efterlämnar icke heller tavlan något bestämt och helt intryck. I striden mellan tavlans båda hälfter får dödsriket övermakten, och varför? Emedan konstnären där är sann mot sin egen inbillning, emedan han verklighetstroget målar den impression döden giver honom och hans samtid. I sin Kristus är han däremot konstruktiv och har ej annat att giva än en mansgestalt omgiven av emblem. Vore han verkligt religiöst troende, skulle icke hans inbillnings öga ha sett så torrt på återuppväckaren men så flammande på dödssömnen och förintelsen. Jag bestrider ingen rätten att tro, blott rätten att låtsas det. Du berättar mig, att du gjort den unge konstnärens bekantskap och att han är en elegant parisisk världsman med skeptiskt och tämligen raffinerat lynne samt att han för tillfället är sysselsatt med förarbetet till ett — backuståg. Jag fattar gott hans behov av att röra sig med olika och stridiga sinnebilder; men näppeligen torde han själv tänka sig en sådan upplösning av dödens tragik, som den framställda, och en panteistisk hänsyftning på krafternas odödlighet kan inbillningen blott ansträngt sammanlänka med kärlekens symbol. Den nutida konsten har med all logik i Kristus sökt en social sinnebild för broderskapet och den förföljda sanningen. Kristus har till icke ringa del blivit en bärare av mycket, som dina farföräldrar helst förkroppsligade i gestalter från Rom och Hellas. Hans verkningsfält har blivit livet mer än döden. Sådan du beskriver den världslige konstnären kunna vi icke antaga, att målningen till alla delar är ett logiskt resultat av hans inbillning. Den kan äga stämningsögonblickets tanklöshet, den kan vara påverkad av en dikt; men hade den varit ett äktfött barn av personlig inbillning, torde vi ha fått söka upphovsmannen i en munk eller en präst eller över huvud taget bland verkligt troende, inom vilkas inbillning lärans bokstav är brusande liv. Skulle icke din väns målning ha fått ett helt annat djup av filosofiskt allvar, skulle icke hans färger ha flödat än bredare, om han varit naturalist gent emot sin egen inbillning, om han låtit de döda, oförmögna och längtande, från botten av en hålväg stirra upp mot en otillgänglig bergås, där livet skred fram ovan deras huvud, medan de endast hörde de svängande klockorna och ungdomens lekar? Han hade kunnat försinnliga livet med ett enda människopar, en man och en kvinna, med en vilsekommen fjäril eller fågel, en över avgrunden lutad rosenbuske, en strimma av grönska och morgonsol.

Låt oss emellertid icke dröja vid detta enstaka fall. Det finns en inbillningens naturalism och logik, en verklighetstrohet mot egna föreställningar, som ingen kränker ostraffat, om också samtiden är för karaktärslös att märka det. Inbillningen är en lika omedgörlig logiker som tanken, men hennes proposition är sinnebilden. Den ringaktning, varmed redan Sokrates begycklade »estetiska» skapelser, skall fortleva så länge diktare och konstnärer icke tillägna sig den andens hållning och rykt, vilken förbjuder människan att säga annat än vad hon verkligen menar. Denna behärskning tillhör varje helgjuten individualitet. En sinnebild utan kärna är det grundaste av allt grunt, och den bibliska dräkten besticker blott den ytlige. Väl har inbillningens i botten djupa och allvarliga mångguddyrkan långt före oss lockat människorna att leka med mytologiska bilder, men lek förblir lek, och rococogudar eller atleter från Valhall nedstego icke till poeten eller tecknaren med samma anspråk som den nutida konstens förkroppsligade evighetsmakter. Människorna vande sig tidigt att fordra tankens logik, men de ha ännu icke lärt sig att också begära inbillningens. Likväl äro konstnärerna icke längre halvbildade vagabonder, såsom ofta förr, och deras regnbågslek med former och sinnebilder är ej längre upprunnen ur naivitet utan ur kunskap och skepsis. Men en skeptiker målar en religiös scen ironiskt eller också profant som Renan, eller också omgestaltar han den och fyller nytt vin på gamla säckar. Konstnärerna måste vara tillräckligt mycket filosofer att icke för uppnåendet av »effekt» offra det logiska sammanhanget mellan bilden och sin egen världsåskådning.

Det har alltid funnits två slag av konst: inbillningsnaturalisternas och formalisternas. Den förra är endast inbillningens säkerhetsventil och ett medium, ett transfusionsrör, vars mer eller mindre prydliga utseende är likgiltigt. Denna konst är det förtroligaste aktstycke om mänskligt själliv, som ett århundrade lämnar i arv, men den är otillgänglig och dunkel för dem, som själva sakna inbillning. Det andra slaget av konst är en värld för sig, som hopletar alla det förra slagets tekniska resultat och erfarenheter och bygger av dessa sina tempel. Där är lek och tanklöshet men framför allt uppövad skicklighet, och liksom Cellini obekymrad om all jordens filosofi uthamrade prydliga gudar och gudinnor i guld och silver, så förvandlar denna konst alla inbillningens sinnebilder till blott och bart prydnadsföremål. En formalistisk dikt måste läsas, åhöras eller rad för rad upprepas i minnet för att kunna njutas; den inbillningsnaturalistiska dikten däremot kvarlämnar en syn- eller känslostämning, till vilken man kan återvända även långt efteråt, när själva ordalydelsen fallit i glömska. Båda dessa arter av konst likna två hopslingrade träd, vilkas grenar knyta sig om varandra och vilkas frukter sammanblandas på marken. Våra största diktare och konstnärer ha gång på gång genom sin tillkämpade skicklighet lockats att plocka många frukter under det oäkta trädet, och ingenting väcker en sorgmodigare ringaktning för diktning och konst än den beständiga upptäckten av dessa granna sodomsäpplen mitt bland det yppersta och mest uppskattade. Vem som helst, som fört penna eller pensel, vet av erfarenhet, att de formella charlatanerierna alltid mottagas med jubel och beteckna vägen till berömmelse, ty de kräva icke inbillningskraft för att fattas utan blott och bart det vida allmännare formsinnet. Ju mer oförbehållsamt inbillningen kastar sin slöja, dess mer främmande och underlig skall hon synas alla utom de få, hos vilka hon händelsevis möter släktskap, och jag kan ej värja mig för den misstanken, att det djupast diktade, helst när det stammar från tider, vilkas känslor buro en annan färg än våra, blir förbisett, och att månget verk, som vi särskilt beundra, egentligen endast är en av diktens eller konstens tommaste och lättfattligaste paradmarscher. Det enda som i någon grad skulle tala för motsatsen, när det gäller äldre skapelser, är de synnerligen gynnsamma förhållanden, under vilka de ålderdomliga konstverken träda betraktaren till mötes. Den mörknade färgen eller det urmodiga språket hindrar honom nämligen att splittra intrycket med de dumma och löjliga detaljgranskningar av tekniken, vartill han alltid tror sig inbjuden av ett modernt arbete. De ålderdomliga konstverken bli på ett helt annat sätt än de moderna uteslutande det inbillningsmedium, som all diktskapelse bör vara.

Jag liknade nyss de båda arterna av konst vid två träd, och det må bli enhetssträvarnas sak att fatta spaden och söka en gemensam rot. För mig finns en sådan icke till, och gemenskapen inskränker sig därtill, att båda alltid stå bredvid varandra, liksom rikedomen och nöden, och att frukterna äro förvillande lika.

*

Du frågar mig, om det finns någon poet eller konstnär, som jag sätter över alla andra. Du vill, att jag som en ung flicka skall bikta en hjärtehemlighet. Nåväl, jag har en stor kärlek. Det är poeten Ignotus. Det är ingen poet för dig, min gamle hedersvän. Du vet, hur högt jag skattar dig, men någon inbillningsmänniska är du icke. Du är en mästare i franska. Du har sinne för formen, för medlet. Därför tjusas du också mest av det påtagliga och formella. För en dikt, som vill överföra inbillningskraft, har du ingen mottaglighet. De många genvägar, som den öppnar utan sirligt präntade vägvisartavlor, upptäcker du icke. Du ser blott dunkla snår. Litteraturen intresserar dig mer för språkets skull än för innehållets. Språket är för dig ej nyckeln utan själva tempelcellan. Poetens rimflätning, stavning, interpunktering, målarens penselföring, pianistens taktfasthet och säkra anslag — allt detta är för människor med ditt lynne det väsentligaste. De knuffas i konsertsalen för att höra virtuosen, ehuru de bjudna styckenas innehåll av inbillning och känsla är vida åtkomligare vid ett mindre konstlärt föredrag hemma i en skymningsstund och av en hand, som ej lockar uppmärksamheten från detta innehåll till utförandets bravur. Dessa människor veta, hur allt skall utföras, men ingenting om hur det skall njutas. Paris är deras självskrivna Kanaan, liksom ditt, och de känna ingenting om poeten Ignotus.

Du är road av teatern, ty du behöver ett konkret åskådningsmaterial. Teatern är dock ingalunda de stora diktarnas rätta forum. Deras dramer äro skrivna för den tysta kammaren, och på scenen drunkna de djupast kända och tänkta replikerna i handlingens buller. Vad som i en berättelse eller lyrisk dikt kan bli överväldigande allvar, stöter inbillningen från scenen, där allt förvandlas till kulisser, till gestikulerande och rytande och till noga beräknade knalleffekter. Teaterstycket är av alla diktens skapelser den mest konstruktiva, och det bestående i Hamlet är ej det dramatiska utan det lyriska. Också är det ett förtroendeväckande drag hos svenskarna, att de sakna dramatik. Teatern tillhör skådespelaren. Han är scenens diktare och publiken är i sin goda rätt, när hon lägger alla sina blommor för hans fot och i den stunden glömmer författaren. Inbillningen förlorar emellertid sin kraft i samma stund hon förverkligas, och skådespelaren har som konstnär den svåra ställningen, att han kommer verkligheten både för nära och för fjärran, att ett helt intryck någonsin skulle kunna åvägabringas.

Poeten Ignotus skrev icke för teatern. Lyriken, den spekulativa filosofien och historieskrivningen voro för honom det yppersta. Däremot skrev han många dramatiska dikter. Om han hade läst Ibsens dramer, korrekt byggda som propositioner i Evklides, skulle de icke ha bedårat honom. Och låt oss nu gå vidare! Hade han blivit spord om Heine, skulle han ha svarat med att fatta saxen och klippa itu ett papper och säga: På det sättet delar jag honom i två hälfter. Den ena hälften är Buch der Lieder och skicklighet och attityder. Den hälften är också därför den populäraste. Den andra hälften är hans kvickhet, och den beundrar jag. — Dock vet jag icke med visshet, om poeten Ignotus någonsin läst Heine. Jag förstår. Du tror dig ihågkomma, att han var senromare. Men frågan är dunkel. Måhända levde han i mitten av fjortonhundratalet. Likväl är jag ej fullt säker på, att han icke just i detta nu håller på att knäppa av sig skorna och gå till sängs. Ibland mitt i ett sällskap eller i trängseln på ett torg eller när jag träffar en skygg och utskrattad rimmare, som kallas misslyckad, kan jag studsa och taga mig för pannan och tänka: Vem är den mannen där borta? Kanske är det poeten Ignotus! — En afton förliden vecka såg jag en äldre torftigt klädd man, som stod orörlig och stirrade under en gaslykta. Jag såg icke hans ansikte, men hans grå hår, hans böjda och ändå spänstiga gestalt. Det är poeten Ignotus, tänkte jag och tvärstannade, men han ryckte till, liksom väckt av en smärtsam hågkomst, och allt djupare framåtlutad försvann han i dimman. Måhända dock att poeten Ignotus länge sedan är död. Så vill jag nästan helst tro. Jag vet blott att någonstädes och i något sekel har han levat, han, mitt stolta lejon, som jag skulle velat vattna med mitt hjärteblod, om han törstat, och vid vilkens pall jag skulle suttit ödmjukt som en träl. Jag vet också ungefär, hur han såg ut. Under sin stormiga och äventyrliga ungdom hade han fått det ena ögat utslaget, och hans dräkt förrådde en strävan efter finhet och smak under armodets slitna och nedfläckade kläder. Ordet artist innebar för honom allt skrattretande och ihåligt, som kunde tänkas, och han lät aldrig kalla sig annat än herr kontrollören efter den lilla syssla, som han innehade. Hans enögda ansikte var skarpt och skrynkligt, och han talade besvärat och sökande. Lika litet som du har jag läst en rad av honom, men jag vet, att han var en inbillningsnaturalist. Kanske är allt, som han skrivit, redan aska i ugnen, redan utslätat som en teckning i sanden. Eller i vilket gammalt herrgårdsarkiv, i vilket slott, vilket riksbibliotek ligga de glömda och gulnade blad, som bära hans skrift? Vem skall finna dem, och vem skall förstå dem? Säkert skulle jag icke själv kunna följa honom. Säkert skulle jag likgiltigt vända mig till annat och hans rader synas mig underliga och skumma. Det behövs blott, att någon är djupare begåvad än du själv, och det skall vara dig svårt att fatta honom. Det behövs blott, att en ensam människa är oändligt mycket djupare begåvad än alla hennes övriga samtida — och ingen skall förstå henne.

Med vilka anspråksfulla krav på lättfattlighet skulle icke jag och du och alla de andra genomögna poeten Ignotus’ papper! Vetenskapen har tilltvungit sig rättigheten att av läsaren fordra eftertanke och insikter. Kant har lov att ligga svårförstådd. Men angående diktning och konst tilltror sig vilken lekman som helst att tvärsäkert kunna uttala riktigare omdömen än själva utövarna, som besitta ett livs erfarenhet. Om en vetenskaplig avhandling säger lekmannen ödmjukt: Den är för lärd för mig. Om ett konstverk säger han däremot: Jag förstår det ej, därför är det dåligt. — Den allmänna föreställningen, att vem som helst kan bedöma konst, vilar emellertid på det dunkla medvetandet att konsten står utom kunskapen och tillhör inbillningen. Och vem inbillar sig icke vara en inbillningsmänniska? De dagliga tidningskritikerna söka vanligen bedöma konsten med hjälp av kunskapen, och därför blir hos dem vart ord en löjlighet. När det gäller konst, är inbillningsmänniskan den enda fackmannen och den enda auktoriteten. Alla andra stå utom frågan. Alla andra se blott medlet. De granska logiken i verkets yttre byggnad men förbise det logiska sammanhanget mellan verket och diktarens sätt att inbilla sig, vilket kan slå sönder den yttre konstruktionen i tusen spillror. Ej heller förstå de inbillningens genvägar och antydningar utan möta där endast dunkel. Det djupast sedda blir blott dunkelt skönjt och kan blott dunkelt sägas. I annat fall förfalskas det. Ensamt det ytliga är klart. Den som kallar de grekiska sorgespelens körer klara, han har helt enkelt aldrig läst dem, och den, som finner Goethes metafysiska dikter klara, han är diktare själv.

Inbillningen bygger följriktigt efter samma lagar som verkligheten, fast snabbare och våldsammare, och vidgas på så sätt till den fjärrsyn, som varken begränsas av tid eller rum. Räck henne ett ämne, och det skall i hennes sköte växa och utformas på samma sätt som i den yttre verklighetens. Om en sagoberättare skildrar tegelhus, som hänga upp och ned från skyarna, begår han våld mot inbillningen, antingen det nu sker av oförstånd eller på lek. Vi kunna tvinga inbillningen att giva en bild av detta upp- och nedvända tegelhus alldeles som verkligheten kan visa oss samma skådespel i en hägring, men så snart vi hinna att på allvar giva sagoberättarens skildring full inbillningsrealitet begynna vi också frukta att tegelstenarna skola brista i sär och falla. Onatur finnes lika litet inom inbillningen som utom henne, men det finnes människor, som icke bekymra sig om någon inbillningsnaturalism och som därför icke närma sig henne med tillräcklig varsamhet. Vidare råkar hon titt och ofta i delo med de konstnärliga formerna. Hur skulle inbillningen utan skada kunna inpressas i former, som icke ens den trögare yttre verkligheten gitter bära? Poeten Ignotus tröttnade aldrig att begyckla det föråldrade och oegentliga sönderdelandet av versen i vissa lika strofer och ett visst antal versfötter. I stället satte han sina verser i lära hos den långt högre utvecklade musiken, som smidigt och böjligt smyger sig kring innehållet. Vad skulle du kalla en opera, som från ouvertyren till finalen gick i tre fjärdedels takt och lät tenoren valsa genom kärleksarian, valsa i begravningsarian och valsa och valsa ända till dess han omsider utandades sin sista valsande suck? Emellertid har vanan lärt dig att icke draga på munnen — om icke till en gäspning — när du sida efter sida ser en versens hjälte vandra på jamber, dansa på jamber, sitta på jamber, somna och begravas på jamber och omsider äntligen på jamber falla till mull. Rimmet, detta musikaliska sirat, som var rad brukar släpa efter sig, liksom skallerormen sin skramla, begagnade han endast här och var som en tillfällig, av innehållet påfordrad förhöjning och tillspetsning. All slags bravur och konstskicklig komposition voro honom förhatliga, och han saknade allt intresse för kritiker och litterära kannstöperier. Till och med litteraturhistorien syntes honom endast en skolastisk yttre granskning av inbillningens hävder. Icke heller kunde han skriva om det, som omgav honom. Allting behövde först omstöpas till inbillning och hågkomster, och skulle han uppteckna en reseskildring kunde han det först fem eller sex år efter själva resan. Inbillningen glödgas aldrig så våldsamt av det, vilket du äger, som av det, vilket du umbär. Därför bli svårmodets söner så ofta gycklare eller Backussångare. Därför skall du aldrig så kunna besjunga det sköna som i en eländig koja. Vinn Kroisos’ palats, och dina sånger om det sköna tystna. Du skall i stället sjunga om kojorna. Poeten Ignotus älskade det sköna på samma sätt som han såg det älskat och eftersträvat av all världen omkring honom. När hans inbillning smyckade sig med sitt drottningdiadem, tänkte han småskrattande på de australiska kragfåglarna, som under kärlekens sångarkamp uppföra små lövsalar, prydda med musselskal och bjärta fjädrar, eller han tänkte på vattenödlorna i dammen, vilkas kammar uppflammade i rosenrött. Han tänkte på snöflingornas geometriskt prydliga mönster, som påminde om glödritningarna på lapparnas husgeråd, och på de assyriskt eller mexikanskt ciselerade pollenkorn, vilka liknade de bucklor av guld, som han drömt att en gång få skänka sin trolovade till örhängen.

Poeten Ignotus älskade, som redan är berättat, att filosofera, men icke medelst abstrakt tänkande utan genom att samvetsgrant lyssna till inbillningens logik.

— Det är en ny filosofi som en gång skall få sitt system, brukade han säga, när han som en godmodigt spörjande och frågande Sokrates någon afton satt bland förtrogna vänner. — Konstens filosofi är ännu alldeles icke skriven. Mycket som framträtt under det namnet är stort och djupsinnigt, men betraktar frågan utifrån ur det abstrakta tänkandets synpunkt. Konstens filosofi det är läran om inbillningens logik.

— Nåväl, Ignotus, sporde honom vid ett sådant tillfälle en ung man, som satt vid hans vänstra sida, och räckte honom ett vitt papper och ett kol. — Jag vill här i trogen överensstämmelse med min inbillning teckna en bild av världsalltet. Vore icke en ålderstigen, grubblande kvinna den rätta sinnebilden?

— Antingen ser du en inbillningssyn och då kan du ej känna dig tveksam eller också ser du den icke, svarade poeten Ignotus med glittrande skälmaktighet i blicken och fattade själv kolet. Jag är en klen tecknare, men med hjälp av förklarande ord skall du måhända någorlunda förstå mig. Jag bekänner, att när min inbillning öppnar sitt fönster mot världsalltet, ser jag att börja med helt naturligt en rymd, men jag ser ingenting av din ålderstigna kvinna. Hon måste, så att säga, vara inbillning i överflyttad bemärkelse, en allegorisk tankekonstruktion. Skall du icke också sätta henne en fröpåse i handen för att beteckna ett enhetligt urämne? Inför inbillningen kan emellertid aldrig mångfalden förklaras ur enheten, utan blott och bart ur en evigt existerande mångfald, talet 713 aldrig ur det ensamma talet 1. Hon betraktar icke det existerande som en cirkel kring en och samma medelpunkt, utan som en punkt, i vilken radierna mötas från ett oändligt tal av cirklar, som summan av en evig växelverkan mellan gruppvis sammanflockade, i oändlighet delbara delar. Hon är mångguddyrkerska.

Vännerna hade nu ställt sig i en trång krets om hans stol, och under det att han begynte teckna en mängd små figurer längst uppe i papperets ena hörn, fortsatte han att tala.

— Nämn mig en religion, som icke bestyrkt inbillningens obenägenhet för enhetsbegreppet! Ett jämförelsevis ogrumlat enguddyrkande har väl näppeligen påträffats annat än hos primitiva folk i öknen. Mulnade himmelen, reste sig hemska skogar med bullrande floder, och omvärvdes människan av tusen olika behov, tusen olika strävanden, tusen frestelser, förbrytelser och nöjen, då knäföll hon icke heller för en enda gud utan för många. Alla de gamla kulturfolken voro mångguddyrkare, och Rom blev slutligen ett gästhus för alla den kända världens gudar. Kristendomens, buddhismens, mohammedanismens och vår egen tids reduktion av det hela måste jämställas med den sociala och politiska omvälvning, som förr eller senare träffar en övermogen odling och därvid söker att återföra allt till mer primitiva former, till en ny början. Skola vi därför vid en tillbakablick, påverkade av det närvarande och tillfälliga, giva en högre auktoritet åt nyodlingsarbetet än åt själva blomstringen? Så snart kristendomen steg upp från folket till en kulturreligion, krävde inbillningen det praktiskt oundgängliga sönderdelande av gudsbegreppet, vid vilket teologien än i dag fasthåller. Ju rikare inbillningen kan binda det ofattliga i sinnebildernas marmor, dess modigare kan hon stiga det nära. En inbillning utan sinnebilder är som en bank utan gångbart mynt. Vägrar emellertid inbillningen att mottaga en erbjuden sinnebild, då vaknar hos mig den gissningen, att det myntet icke besitter den rätta, fylliga guldklangen. Som en förbränd hed trängtar efter sommarregn, så längtar jorden efter en djup, allt omfattande världsreligion. Hur skola vi dock våga hoppas på en sådan, om icke inbillning och tanke i äntligt samförstånd finna en rymlig mötesplats, om vi icke kunna dana rörliga och varmblodiga sinnebilder, som gå in i inbillningen och bli levande?

Över hela papperet tecknade han rader av eldslågor och små och stora väsen, som tycktes tåga förbi i oändlighet utan begynnelse och slut, så att papperet endast liknade ett inramande fönster. Somliga väsen voro grinande och fula, men andra sköna och somliga fylkade sig till stora krigshärar med standar och hornblåsare.

— Se här! sade han och fingrarna darrade av iver och oro. Här fladdrar Klorets gröngula fana likt Mohammeds solblekta banér bortom Syrets vita turbaner. Brom-skaran rycker fram som en brun och illaluktande hop av jakuter. Jod-bataljonen ställer sig med sina violblå hjälmkammar i bakhåll på en askhög av förbrända havsväxter, men Kaliet stiger ned i vattnet och delar det liksom Israels barn och skjuter Vätes segel och vimplar i brand. Från alla sidor blänka nya företeelser och de övervunna skarorna göras till vasaller och avväpnas på stället. Det är ett kaos av motsättningar. Med vilken krigarfröjd fortsätta de ej att drabba samman ända uppe i människans mest förandligade tankar. Varje människa, varje folk är en församling av otaliga sådana stridslystna grupper av motsättningar, men därigenom att de starkaste bland dessa, de egentliga regentfamiljerna, så småningom ordna sig i härar och tillkämpa sig övermakt, måste de nå sitt mål att kunna efter hand dana en världsvilja, även om en sådan icke förefunnits av evighet... På detta sätt ter sig världsalltet för min inbillning.

När poeten Ignotus reste sig från papperet, var länge sedan hans glättighet försvunnen och bemödandet att utan något förvanskande stiga inbillningen nära för att på så sätt giva en försinnligad bild av sanningen lägrade den vildaste ångest över hans sinne. Han visste att detta bemödande var hans uppgift som konstnär, men svårigheterna kvävde honom med misströstan. Efter dylika frispråkiga stunder sökte han därför alltid brådstört ensamheten och han blygdes över vännernas beröm, ty ingenting stod då klarare för hans öga än hans egen oförmåga. Det syntes honom att livet var ett berg, där andra segrande klättrade uppåt, men där han själv hopplöst blev stående i en fåra med rinnande sand, och bittert kallade han sig en obegåvad stackare.

När dock efter lång tvekan poeten Ignotus första gången begynte uppläsa sina dikter i ett stort och lysande sällskap av stadens mest begåvade män och kvinnor, brusto alla i ett skallande gapskratt, som icke ens deras undseende och medlidande förmådde mildra. De hade väntat sig en platonisk kärlek till riddare eller också till herdar och herdinnor. Kanhända också att det var åhörare från våra dagar, dina och mina bekanta, kanske till och med att du och jag voro med. I så fall hoppades åhörarna en lika platonisk kärlek till bondbassar eller också en historisk maskerad, där det snillrika egentligen skulle visa sig däri, att nutiden sade: fröken, jag är en skolyngling! — empiren däremot: mamsell, jag är en skolgosse! — rococcon : mademoiselle, je suis un ecolier! — och äldre tider: stolts jungfru, jag är en scholaris! — — Historiska stilar äro en kunskapssak och imponera därför på inbillningsfattiga människor samt roa genom skickligheten. Poeten Ignotus talade aldrig i historiska stilar. Hade åhörarna icke suttit på lur efter välbekanta rim och vändningar, skulle de ha märkt, att hans dikt hade eldslågans obestämda skönhet, att hans bilder voro en fatamorgana, en ljusreflex av jordiska verkligheter. En stark känsla eller en skarpsinnig tanke väger alltid mellan högtidligaste allvar och löje, och detta gav hans diktning natursanningens oro. Till råga på olyckan var han kontrollör och tämligen högdragen, så att åhörarna icke kunde invagga sig i den behagliga sinnesstämningen, att de voro hans beskyddare. Icke heller kunde han tvinga sin inbillning att samla sig i de gängse sinnebilderna, kristna eller hedna, som åhörarna kände, utan han danade beständigt nya och egna. Du kunde mena, att han borde varit beredd på löjet och mottagit det med lugn. Han kände lika väl som du och jag all den tomhet, som rymmes i artistordet »succès». Den största framgången är att vinna ett folks två eller tre intelligentaste män. Men övertygelsens allvar gjorde, att han blev orimlig i sina anspråk, och papperet darrade i hans händer inför dessa åhörare, som han icke tillmätte någon domsrätt. De skrattade hela kvällen. De skrattade, när de reste sig. De skrattade i portvalvet och i vagnarna, och så länge ännu någon kunde draga sig till minnes ett citat från den allenastående uppläsningen, vart han hälsad med munterhet och handklappningar. — Är det någon, som kan en bit av Ignotus? — var länge den ständiga frågan, så snart man ville ha roligt och tröttnat vid pantlekarna. — Hade han uppläst sina snillefoster på gamla Wartburg, skulle han ha blivit hängd! — jublade den ena. — Skada att galgarna avskaffats för tidigt! — ropade de andra. Till och med tjänsteflickorna, som om morgnarna möttes i handelsboden nere vid gathörnet, satte korgarna åt sidan för att skratta och se efter honom, när han gick förbi, och han ansågs för stadens största tok. Ännu åratal efteråt förblev »poeten Ignotus» ett glåpord, som skolbarnen kastade varandra i ryggen som en skämd apelsin.

Han gick med sitt sår och med döden i hjärtat, och han blev allt tystare och skyggare. Han kunde icke älska människorna. Han kunde icke älska tjänaren, som skrattade åt honom bakom matbrickan, icke vännen, som skrattade honom i ansiktet. Han kunde icke älska människorna, ty han älskade rättfärdighet; han älskade det, som var för mer än människorna. Som en svart fågel byggde människoföraktet bo i hans tankar, och han föraktade till och med sina närmaste, men han hatade inga. Han kallade aldrig människorna onda, endast pratsamma stackare. Han trodde som ett barn på det goda och det var just innehållet i den hans »sång om det gudomliga», åt vilken hela staden hade brustit i gapskratt, att det onda liksom det fula i sig självt stötte alla tillbaka, att det var en hemlös och utstött bettlare på jorden, ett maktlöst intet, vilket endast genom att förkläda sig i det godas och det skönas kappa kunde smyga sig upp i härskaresätet.

Hans tankar funno snart aldrig någon vila. Han hörde forskarna säga, att människan ej förnimmer hjärnans arbete, men han trodde dem icke. När tanken var i upphetsad verksamhet, särskilt då den formade en kvickhet, såg han små rödgula och blå ljuskulor blixtsnabbt ömsa rum i hjärnan och liksom i ett kalejdoskop bilda olika geometriska mönster, men efter lagar, över vilka han själv icke kunde bestämma. Denna ljuskulornas rörelse medförde en förnimmelse av välbehag och jubel. Inbillningssynerna däremot samlade sig i trakten av nackgropen men vållade i längden smärta och blodöverfyllnad; och även de byggdes efter lagar, över vilka han icke själv var herre. Då han i en eländig vindskupa låg på sitt yttersta och kände hur kroppens olika delar i uppror mot hans vilja erövrades av sjukdomen och förvandlades efter dennas lagar, sade han till sig själv: Detta är icke jag! Vad är då det jag, som jag burit så stolt? Det är icke ens min vilja, ty hon, liksom det jag skrivit, är blott summan av ett långt bråktal. Jag är icke ens en droppe i det oändliga utan otaliga droppar, som för ett ögonblick flutit samman. Lär mig då, att ödmjukt älska det oändliga. Men nej, jag kan det icke. Inbillningen vägrar. I stället älskar jag de par, tre människor, som i livet stått mig närmast och som jag ofta stött tillbaka. Intet i världen, intet älskar jag såsom dem, och det synes mig som skulle inga evigheter kunna överleva den kärleken. Bredvid dem är allt annat tom rök. Här råka tanke och inbillning i tvekamp, men jag tror på inbillningens fjärrsynthet. Död, död, var gömmer du då nyckeln till gåtornas gåta?

Den fattiga sköterskan bredvid sängen förstod honom icke utan höll tigande hans händer, medan ögonen brusto, och inbillningens diktare somnade bort, stammande namnen på de sina.

Sent en natt gick jag över Johannes’ kyrkogård. En vindstöt rasslade i det frusna gräset på en tuva utan kors eller sten, och ovillkorligt hejdade jag mig. — Där ligger poeten Ignotus! mumlade jag. Fullmånen stod på himmelen och det viskade och suckade omkring mig. Jag ville gå vidare, men åter och åter måste jag vända och se tillbaka på tuvan. Måhända var min ingivelse en villa. Vem kan säga det? Jag vet blott att ofta, när jag går över våra kyrkogårdar och hör suset på de glömdas gravar, saktar jag min gång och tänker: Där vilar vår store diktare, som skulle kunnat vad vi med vårt firade konstsmide aldrig förmå. Där ligger poeten Ignotus!

*

Dikter och bilder kunna sällan eller aldrig väcka min tecknarelust. De äro en redan genomtänkt tanke, en torkad blomma, en steriliserad inbillningssyn. Endast musiken med sin obestämdhet har en outtömlig förmåga att skänka mig tankar och arbetslust. Dikter och bilder väcka hos mig ingen verklig kärlek, blott ett vemod och en tungsinthet, som jag icke förmår att tolka. Obegripligt är talesättet: att leva för konsten. Jag förstår skräddaren, om han säger: jag gör byxor för att leva; men jag förstår honom icke, om han säger: jag lever för att göra byxor. Ett medel, en färdighet — är det ett mål att leva för? Jag tecknar och tecknar med min tusch och min blyerts, därför att tecknandet är mitt surrogat för livet, är inbillningens säkerhetsventil. En förnimmelse av munter lättnad bemäktigar sig mig i utförandets ögonblick. Jag blir het och upprymd och hör ett brus som av kyrkklockor. Ibland kan jag hejda mig och säga: Är det möjligt att man ringer i kyrkan så sent på natten? Men från och med den stund teckningen är fullbordad är den för mig något förstört, en vrångbild av allt det, varur den upprunnit. Jag vill aldrig behålla några av mina bilder i mitt rum eller i min närhet. Råkar jag att påträffa dem hos någon annan, pinar det mig att finna dem så maniererade och förkonstlade och så färglösa i jämförelse med det inbillningsliv, ur vilket de föddes och som vars gravstenar de kvarstå.

Vid sidan av livet reser sig konsten som vid sidan av Vesuvius det av stelnade och svartnade lavamassor upptornade Monte Somma. Om jag ensam och mot skymningen dröjer i ett tavelgalleri, griper mig en nästan obetvingelig spökrädsla. Jag tycker mig stå i den mänskliga inbillningens katakomber, och var tavla på väggen är en fyrkantig gravplats för en livlöst förstenad eller multnande inbillningssyn. Jag tycker mig se en hel skara av drömmare, lutade och skröpliga, samlas omkring mig. Se här, viskar den ene, här ligga i bruna och spruckna färger utan glans de med ädelstenar översållade kronor och spiror, som jag velat bära! Den andre viskar: All min ungdoms kärleksyrsel ser du i denna nakna dansande kvinna. Det är blott skada, att den feltecknade handen påminner om en handske och att ansiktet har blå likringar under ögonen! Den tredje viskar: Här ser du alla mina drömmar om hemmets lycka. Här sitta min hustru och jag på fönsterkarmen med cittra och glas och med apelsinfärgat mörknande ansikten och le och le och kunna i århundraden icke bli detta krampleende kvitt. Om du hade oss framför dig i ditt arbetsrum, skulle vårt döda leende reta dig och till sist bli dig en sådan plåga, att du flyttade oss till matsalen, det allmänna bårhuset, eller till förstugan. Men du ledsnar aldrig att nedanför klängväxterna kring ditt fönster se människorna röra sig på torget. Konsten är blott en dödsmask, ett avsomnat ögonblick, som skickligheten balsamerat och som står lik i århundraden och mer. Vilken avgrund mellan vad jag känt och vad jag åstadkommit, mellan min inbillnings rullande åskväder och dessa färgstrukna tyglappar! Du kallar dem den mänskliga inbillningens dokument. Min vän, det finns icke ett av dem, som ej den mänskliga skickligheten till nio tiondelar har förfalskat.

Sådana ord tycker jag mig höra, när jag i skymningen står ensam i ett tavelgalleri. Ju längre jag dröjer, dess hemskare blir mitt sinne, och jag är nära att gråta. Jag går brådskande ut i det fria, och då jag stannar och ser tillbaka på muséet, synes det mig i sin stränga antika stil likna ett enda praktfullt mausoleum, kring vilket jag önskade melankoliskt susande alléer av cypresser.

---