Tom Sawyers äventyr/Kapitel 02
| ← Kapitel 1 |
|
Kapitel 3 → |
II.
Lördagsmorgonen var inne, och dagen var strålande vacker. Det var glädje i allas ansikten och spänstighet i allas steg.
Tom kom gående på trottoaren, bärande en pyts med slamfärg och en borste med långt skaft. Han tog en överblick över planket och greps av en djup melankoli. Ett trettio famnar långt och fem fot högt brädplank! Livet föreföll honom endast som en börda. Suckande doppade han sin borste i färgen och gjorde ett drag längs översta plankan, gjorde om det och ännu en gång till; jämförde den obetydliga målade fläcken med den vidsträckta kontinenten av omålad yta och satte sig modlös ned på en trälåda. Jim kom dansande ut ur porten med en bleckhink och sjungande: »Flickorna uti Buffalo». Att gå efter vatten hade alltid förut i Toms ögon varit ett förhatligt göra, men nu föreföll det honom icke så; han erinrade sig, att det fanns sällskap vid pumpen. Vita, mulatter, negerpojkar och flickor stodo där alltid och väntade att komma i tur, bytande leksaker, smågrälande och jublande. Tom sade:
»Hörru, Jim, jag ska' gå efter vatten åt dig, om du vill måla litet åt mig.»
Jim skakade på huvudet och sade: »Kan inte, massa Tom. Gamla frun säga mig, jag gå efter vatten och inte stanna och prata med någon. Hon säga hon nog tänka massa Tom bedja mig måla och hon säga jag sköta min egen sak. Hon nog skola se till att massa Tom måla.»
»Äh, bry dig inte om vad hon säger, Jim. Hon säger ju alltid så där. Ge mig hinken ! — Jag ska' inte vara borta en minut. Hon får aldrig veta det!»
»Nej, jag inte töras, massa Tom. Gamla frun vrida nacken av mig, ja, det göra hon!»
»Hon! Hon slår aldrig någon — knackar en i huvudet med fingerborgen, men vem bryr sig om det? Hon låter så sträng, men ord göra inte ont. Jim, du ska' få en marmorkula av mig; jag ska' ge dig en vit!»
Jim började vackla.
»En vit kula, Jim, en riktigt stilig kula.»
»O je, det vara någonting riktigt rart, men massa Tom, jag vara gräsligt rädd för gamla frun.»
Men Jim var endast en människa — frestelsen var honom för stark. Han satte ned hinken och tog emot den vita kulan. I nästa minut ilade han med väldig fart utför gatan, dinglande och skramlande med hinken, och Tom strök planket med väldiga tag, och tant Polly sågs återvända från slagfältet med en toffel i handen och segerglädje i ögonen.
Men Toms energi varade icke länge. Han började tänka på allt roligt han hoppats få denna dag, och hans sorger mångdubblades. Snart skulle gossarne komma dansande på gatan, och de skulle göra ett förfärligt spektakel av honom för att han måste arbeta — bara tanken härpå brände honom som eld. Han tog fram sina jordiska rikedomar och undersökte dem — söndriga leksaker, marmorkulor och skräp. Han stoppade tillbaka sina små skatter i fickan, och uppgav tanken att försöka köpa pojkarnes hjälp. I detta dystra och hopplösa. ögonblick fick han plötsligt en idé, en stor, härlig ingivelse. Han fattade borsten och började helt lugnt arbeta. Ben Rogers kom i detsamma i sikte, just den gosse, vilkens åtlöje han mest av allt hade fruktat. Ben kom dansande, hoppande och skuttande — ett tydligt bevis på, att hans hjärta var lätt. Han åt på ett äpple och höjde då och då ett långdraget, melodiöst utrop, åtföljt av ett dovt ljudande: »Ding dong dong — ding dong dong», ty han föreställde en ångbåt. När han kom närmare, saktade han farten, styrde till mitten av gatan, krängde över åt styrbord och gjorde högviktigt och med mycken omständighet en storartad svängning, ty han föreställde »Stora Missouri», och ansåg sig själv sticka nio fot djupt. Han var ångare och kapten och skeppsklocka på en gång, varför han måste låtsa stå på sin egen kommandobrygga, givande order och utförande dem.
»Stopp i maskin! Ling-i-ling-ling.» Svängningen var i det närmaste gjord och han kom långsamt upp mot trottoaren. »Sakta back! Ling-i-ling-ling!» Armarna sträckte ned efter sidorna. »Back, styrbord! Ling-i-ling-ling! Tscho! tscho-tscho-tscho!» Under tiden beskrev hans högra hand väldiga cirklar, ty den föreställde ett fyrtiofots hjul. »Back, babord ! Ling-i-ling-ling! Tscho-tscho-tscho!» Vänstra handen började beskriva cirklar. »Stopp, styrbord ! Ling-i-ling-ling! Stopp, babord! Styrbord ett tag med rodret! Ling-i-ling-ling! Tscho-tscho! Hiva i land förtrossen! Raska på där! I land med springet — vad sölar ni efter! Ta en törn runt om pålen med sladden. Fast överallt! Väl i maskin! Ling-i-ling-ling! Scht! Sch, Scht! Sht!» (Säkerhetsventilen öppnades.)
Tom fortsatte att måla utan att fästa någon uppmärksamhet vid ångaren. Ben stirrade på honom ett ögonblick och sade därpå: »Hallå, Tom, du ligger här för ankars, du, tror jag?»
Intet svar. Tom betraktade sina sista penseldrag med en artists blickar; därpå tog han ett nytt sakta tag med borsten och granskade resultatet som förut. Ben kom upp och ställde sig bredvid honom. Det vattnades i Toms mun då han såg äpplet, men han fortsatte med sitt arbete. Ben sade:
»Hallå, min gubbe, du måste arbeta, tror jag?»
»Vad nu, är det du, Ben! Jag såg dig inte.»
»Jag ska' gå och bada, jag. Skulle du inte ha lust komma med? Men du vill naturligtvis hellre arbeta, du!»
Tom såg på den andre en stund, och så sade han:
»Vad kallar du för att arbeta?»
»Vad för slag — är inte det här arbete?»
Tom grep åter verket an och svarade i vårdslös ton: »Kanske är det, och kanske det inte är det. Allt vad jag vet är, att Tom Sawyer tycker om det.»
»Äh, hörru, försök inte inbilla mig, att du tycker om'et!»
Borsten gick fortfarande av och an.
»Tycker om'et? Jag förstår inte varför jag inte skulle tycka om'et. Det är minsann inte var dag en pojke kan få måla ett plank!»
Detta ställde saken i ett nytt ljus. Ben upphörde med att gnaga på sitt äpple. Tom förde sin borste siratligt fram och tillbaka — tog ett baksteg för att granska effekten — lade till en plätt här och där — granskade verkningen igen, under det Ben bevakade alla hans rörelser och blev mer och mer intresserad. Efter en stund sade han:
»Hörru, Tom, låt mig måla litet!»
Tom betänkte sig och stod i begrepp att ge sitt samtycke, men ändrade sig.
»Nej, nej, det går inte, Ben. Ser du, tant Polly är förfärligt kinkig om det här planket — alldeles här vid gatan, ska' du begripa — men om det vore planket på bakgården, skulle jag inte säga något om'et; jag tror inte det finns en pojke på tusen, kanske inte en på två tusen, som kan göra det riktigt som det ska' göras.»
»Äh, är det så? Men hörru, låt mig försöka — bara en liten smula!»
»Jag skulle sannerligen låta dig få det, Ben, men, ser du, tant Polly — Jim ville, han också, men hon ville inte låta honom få göra det. Och Sid ville, men han fick inte heller. Om du finge måla planket, och nå'nting skulle hända…»
»Äh, prat! Jag ska' vara så försiktig så. Låt mig försöka. Jag ska' ge dig kärnhuset av äpplet.»
»Nej, Ben, du får inte; jag är rädd…»
»Du får hela äpplet!»
Tom lämnade ifrån sig borsten med motvillig min, men med glädje i hjärtat. Och under det förre ångaren »Stora Missouri» arbetade och svettades i solskenet, satt den pensionerade konstnären på en trälår i skuggan tätt intill, dinglande med benen, mumsande på äpplet och planerande, huru han skulle kunna narra flere dumhuvuden.
Det var ingen brist på sådana: gossar kommo där förbi litet emellan; de kommo för att håna Tom, men stannade för att måla. Då Ben blev trött, hade Tom sålt turen därnäst åt Billy Fisher för en ganska bra drake, och då Billy hade fått nog, köpte Johnny Miller rättigheten att efterträda honom för en död råtta och ett snöre att svänga den med, och så fortsattes det timme efter timme. Och eftermiddagen var knappt till hälften förliden, då Tom, från att hava varit en stackars fattig, av sorg nedtryckt gosse, bokstavligen välte sig i rikedom. Utom de saker, som redan omnämnts, var han ägare till tolv marmorkulor, en del av en mungiga, ett stycke blått glas att se igenom, en kanon, en nyckel, varmed icke något lås kunde öppnas, ett stycke krita, en karaffinpropp av glas, en tennsoldat, två grodor, sex ryska smällare, en enögd kattunge, ett dörrhandtag av mässing, ett hundhalsband, skaftet till en kniv, fyra bitar apelsinskal och en gammal, rostig fönsterhake. Han hade hela tiden haft utomordentligt roligt och planket hade fått tre strykningar! Om det icke hade blivit slut på limfärgen, skulle han hava ruinerat alla pojkar i hela staden.
Tom sade till sig själv, att världen ändå inte var så tråkig, när allt kom omkring. Om han hade varit en stor och vis filosof, liksom författaren till denna bok, skulle han nu hava förstått, att arbete består i allt vad människan är tvungen att göra, och lek i allt, som hon icke är tvungen till.