Tom Sawyers äventyr/Kapitel 16
| ← Kapitel 15 |
|
Kapitel 17 → |
XVI.
Efter middagen begav sig hela bandet ut för att söka sköldpaddsägg på sandbanken. De gingo omkring och stucko ned käppar i sanden, och när de anträffade ett ställe, där sanden kändes ligga lösare, lade de sig ned på knä och grävde med händerna. Ibland kunde de i en enda grop finna ända till fem-tio à sextio ägg; dessa voro alldeles runda och vita till färgen samt endast en liten mån mindre än en valnöt. Den kvällen hade de ett präktigt kalas på stekta ägg, och ett nytt likadant på fredags morgon. Efter frukosten sprungo de hojtande och dansande ut på sandbanken och jagade varandra runt runt, kastande av sig kläderna under språnget, tills de blevo alldeles nakna, och fortsatte sedan den ystra leken långt ut i det långgrunda vattnet på banken, strävande mot den starka strömmen, som gång på gång drog benen undan dem, varigenom deras nöje i hög grad ökades. Då och då ställde de sig i en klunga och stänkte med händerna vatten i varandras ansikten, småningom närmande sig till varandra med bortvända huvuden för att undvika det kringyrande stänket och till sist tagande fång med varandra och kämpande, tills den som starkast var doppade sin man, och då döko alla under vattnet i ett oredigt virrvarr av vita ben och armar, och så kommo de upp igen, flåsande, frustande, skrattande och flämtande efter luft, allt på samma gång.
Då de tröttnat, sprungo de upp på den torra, heta sanden, lade sig ned och sprattlade och höljde över sig med den, men så bar det av ned i vattnet igen, där de ännu en gång gingo igenom det förra programmet. Till sist föll det dem in, att deras nakna skinn mycket väl kunde föreställa köttfärgade trikåer, varför de drogo upp en ring i sanden och lekte cirkus — med tre clowns, ty ingen ville avstå från denna ärepost åt de andra.
Därpå togo de fram sina marmorkulor och lekte med dem, tills det nöjet förlorade sitt behag. Då gåvo sig Huck och Joe ut i vattnet igen, men Tom vågade icke följa dem, emedan han upptäckt, att han, då han sparkade av sig byxorna, hade sparkat av sig sin ring av skallerormsskallror, som han bar kring fotleden, och han undrade över, att han så länge hade kunnat undgå att få kramp, då han saknat skyddet av detta hemlighetsfulla trollmedel. Han vågade nu icke bada, förr än han hade funnit igen det, och då voro de andra gossarna trötta och ville vila sig. Småningom gingo de åtskils från varandra, blevo modfällda och började kasta längtande blickar över den breda floden till det ställe, varest staden låg och dåsade i solgasset. Tom överraskade sig själv med, att han med sin stortå skrev Becky i sanden; han plånade ut det och blev förargad på sig själv för sin svaghet, men han skrev det icke desto mindre en gång till; han kunde icke låta bli. Han plånade ut det ännu en gång, och för att icke vidare komma i frestelse, ropade han tillsammans de andra gossarna och slöt sig till dem.
Men med Joes livsglädje var det så totalt förbi, att någon förbättring knappast syntes vara möjlig. Han var så hemsjuk, att han knappast kunde uthärda sitt elände. Tårarna ville när som helst bryta ut. Även Huck var melankolisk. Tom kände sig nedslagen, också han, men han kämpade tappert för att icke visa det. Han bar på en hemlighet, som han ännu icke hade velat tala om, men om denna modfällda och upproriska anda ej snart brötes, måste han fram med den. Låtsande som om han var fullt munter och glad, sade han:
»Jag kan hålla vad med er om, att det har varit sjörövare på den här ön förut, pojkar. Vi ska' söka igenom den igen. De ha' gömda skatter här någonstans. Hur tycker ni det skulle vara att råka på en rostig och rutten kista full med guld och silver, ni?»
Men hans ord väckte endast en svag entusiasm, som till och med dunstade bort utan något svar. Tom försökte med ett eller två andra lockande förslag, men de misslyckades likaledes. Det var ett otacksamt arbete. Joe satt och påtade i sanden med en käpp och såg förfärligt modfälld ut. Till sist sade han:
»Nej, hör ni, pojkar vi sluta med det här. Jag vill fara hem. Det är så långsamt här.»
»Inte, Joe! Det blir nog bättre, ska' du få si, om en tid», sade Tom. »Tänk bara på, så mycket fisk vi får här.»
»Jag struntar i fisken. Jag vill fara hem!»
»Men, Joe, så bra badställe som här finns det inte på något annat ställe.»
»Bada! Bah! Vad är det? Jag bryr mig inte alls om det, då det inte är någon som säger, att jag inte får göra det. Jag vill fara hem.»
»Nej, hör på lillen! Han vill hem till mamma, kan jag förstå.»
»Ja, jag vill komma hem till mamma, och du skulle vilja det du också, om du hade någon. Jag är inte något lillbarn mer än du.» Och Joe lät höra en liten snyftning.
»Nå, så får väl lillgossen fara hem till mamma då. Får han inte, Huck? Tatta liten — vill han tomma till sin mamma? Han 'ka få det. Men du tycker det är bra här — tycker du inte det, Huck? Vi stanna här du och jag — gör vi inte?»
Huck svarade väl: »Ja», men någon entusiasm fanns det icke ett spår av i den ton, vari han svarade.
»Jag ska' inte säga ett ord till er mer, så länge jag lever», sade Joe och reste sig, »så mycket ni vet det.» Och han avlägsnade sig surmulen och började ta på sig kläderna.
»Vem bryr sig om det?» sade Tom. »Det är ingen, som frågar efter dig ett dyft. Far hem du och låt dem skratta ut dig. Du var mig en vacker sjörövare. Huck och jag ä' inte några grinungar, vi. Vi stanna här, vi — gör vi inte, Huck? Låt honom gå, om han vill. Jag tänker, vi kan nog reda oss utan honom.»
Men Tom kände sig icke desto mindre illa till mods och blev orolig, då han såg Joe surmulen fortsätta att ta på sig kläderna. Det var också allt annat än uppmuntrande för honom att se den allvarsamma uppsyn, varmed Huck betraktade Joes förberedelser, hela tiden iakttagande en olycksbådande tystnad. Om en stund började Joe utan ett ord till avsked att vada i riktning mot Illinois-stranden. Toms mod började sjunka. Han sneglade på Huck. Denne kunde icke uthärda hans blick, utan slog ned ögonen. Så sade han:
»Jag har lust ge mig av hem, jag också, Tom; det höll på att bli tråkigt här förut, och nu blir det ännu sämre. Kom, så ge vi oss i väg, vi också!»
»Nej, det gör jag inte. Gå ni, om ni vill, men jag stannar kvar.»
»Jag vill helst gå.»
»Nå, så gå då — vem hindrar dig?»
Huck började plocka upp sina kringströdda paltor och sade:
»Jag skulle önska, att du komme med också, Tom. Tänk på saken. Vi ska' vänta på dig, när vi kommer till andra stranden.»
»Vänta får ni då, ska' jag säga er.»
Huck begav sig sorgsen i väg, och Tom stod och såg efter honom, kämpande med sin böjelse att uppgiva sin stolthet och följa dem. Han hoppades, att gossarna skulle stanna, men de fortsatte att långsamt vada framåt. Plötsligt gick det upp för Tom, att det hade blivit förfärligt ensligt och tyst. Han utkämpade en sista strid med sin stolthet, men så störtade han efter sina kamrater, ropande:
»Vänta! vänta! Jag ska' tala om någonting för er.»
De stannade genast och vände sig om. Då han kommit fram till det ställe, där de stodo, började han utveckla sin hemlighet, och de lyssnade buttert, tills de slutligen insågo själva »piffen» i hans förslag, och då höjde de ett bifallande krigstjut och sade att det var »överdådigt bra», och hade han genast sagt dem det, skulle de icke hava givit sig i väg. Han urskuldade sig på ett sätt, som ljöd antagligt nog, men hans verkliga skäl hade varit, att han fruktat, att icke ens hemligheten skulle kunna hålla dem kvar hos honom någon längre tid, och därför hade han velat hålla den i reserv som en sista frestelse.
Gossarna gingo uppsluppna tillbaka och började åter med glatt mod sina lekar, pladdrande hela tiden om Toms häpnadsväckande plan och beundrande dess snillrikhet. Efter en läcker middag på fisk och ägg sade Tom, att han nu ville lära sig att röka. Joe fann förslaget utmärkt och sade, att också han skulle vilja försöka. Huck gjorde därför pipor och stoppade dem. De två nybörjarna hade aldrig förut rökt någonting annat än cigarrer gjorda av vinrankan, och de hade bitit dem i tungan och ansågos icke alls manliga.
Nu sträckte de ut sig på marken, stödda mot armbågarna, och började blossa, men försiktigt och icke utan en viss farhåga. Röken hade en obehaglig smak och äcklade dem något, men Tom sade:
»Äh, det är ju lätt, vet jag. Hade jag vetat, att det här var allt, skulle jag ha lärt mig det för länge se'n.»
»Det skulle jag också», sade Joe. »Det är ju rakt ingenting.»
»Många gånger har jag sitt på dem som ha rökt, och tänkt: jag skulle önska, att jag också kunde det, men aldrig har jag trott, att jag kunde det», sade Tom. »Just så har det varit med mig — har det inte, Huck? Har du inte hört, Huck, att jag sagt alldeles så? Huck får säga, om jag inte har det.»
»Jo, många, många gånger», sade Huck.
»Ja, det har jag», sade Tom, »åh, flera hundra gånger. En gång nere vid slakteriet. Minns du det, Huck. Bob Tanner var där, och Johnny Miller och Jeff Tatcher, då jag sade det. Kommer du inte ihåg det, Huck, att jag sa' så?»
»Jo visst gör jag det», sade Huck. »Det var dagen efter som jag hade mist min vita kula — nej, dagen före var det.»
»Hör du nu, Joe! Det var det jag sa' — Huck kommer ihåg det.»
»Jag skulle kunna röka hela da'n, tror jag», sade Joe. »Inte är jag något sjuk inte.»
»Inte jag heller», sade Tom. »Jag också skulle kunna röka hela da'n, men jag kan hålla med er, att Jeff Tatcher inte skulle kunna det.»
»Jeff Tatcher! Äh, han! Han skulle få nog efter två bloss. Låt honom bara försöka, så får han väl si.»
»Jag kan slå vad, att han inte kan det, och inte Johnny Miller heller — jag skulle önska, jag finge se på, om Johnny Miller försökte — bara en enda gång.»
»Än jag då!» sade Joe. »Jag kan hålla med er om, att Johnny Miller inte skulle kunna röka ett enda dyft en gång. En enda liten sluck skulle ta kål på honom.»
»Jaa då! Tänk om de andra pojkarna kunde si oss nu!»
»Ja, tänk om de såge oss!»
»Hör ni, pojkar, tala inte om det för någon enda, och så någon gång, då vi har en hel hop omkring oss, ska' jag gå till dig och säga: 'Joe, har du en pipa? Jag skulle vilja ha mig ett bloss!' Och så säger du så där likgiltigt, som om det inte var någonting alls, så säger du: 'Ja, jag har min gamla pipa och en annan också, men min tobak är inte riktigt bra.' Och så säger jag: 'Åh, den duger nog, bara den är nog stark.' Och så tar du fram piporna och så tänder vi dem och låtsas som om det inte vore någonting alls, och tänk att si, huru de ska' gapa då!»
»O, så bussigt det kommer att bli, Tom! Jag önskar det vore nu!»
»Det gör jag också. Och när vi talar om för dem, att vi lärde oss det, när vi voro ute och sjörövade, tror ni inte, att de ska' önska då, att de hade fått vara med.»
»Det tror jag, det! Jag kan hålla med er om, att de gör det.»
Sålunda fortgick samtalet en stund, men inom kort började det avstanna och blev mer och mer avbrutet och hackigt. Pauserna blevo allt längre och längre, och salivbildningen tilltog i underbar grad. Varenda por i gossarnas mun blev en flödande källa, och de kunde knappast tömma ut körtlarna under sin tunga nog hastigt för att förekomma en översvämning; oaktat all deras varsamhet runno då och då små klunkar ned genom halsen, vilket alltid åtföljdes av plötsliga kväljningar. Båda gossarna sågo nu mycket bleka och eländiga ut. Pipan föll ur Joes kraftlösa fingrar, och Toms rökverktyg följde snart efter. Båda springbrunnarna arbetade nu våldsamt, och båda pumparna sökte av alla krafter att länsa undan överflödet. Joe sade med ömklig röst:
»Jag har mist kniven min. Det är bäst jag går och söker rätt på den.»
Tom sade stammande och med skälvande läppar:
»Jag ska' hjälpa dig, jag. Gå den där vägen du, ska' jag söka vid kallkällan. Nej, du behöver inte gå med, Huck — vi finner honom nog.»
Huck satte sig därför igen. Då han väntat på dem en timme, tyckte han att det var tråkigt att vara ensam, varför han gick att söka sina kamrater. Han fann dem långt ifrån varandra inne i skogen; båda voro mycket bleka och sovo tungt, men någonting sade honom, att om de hade haft något obehag, hade de blivit det kvitt.
De voro icke mycket språksamma under sin supé den kvällen, och hade ett ödmjukt utseende; och när Huck lagade i ordning sin pipa efter måltiden och även ämnade stoppa deras, sade de nej — de mådde icke riktigt bra, de måtte ha ätit någonting till middagen, som icke bekom dem väl.