Tom Sawyers äventyr/Kapitel 18
| ← Kapitel 17 |
|
Kapitel 19 → |
XVIII.
Men det rådde icke någon glädje i den lilla staden denna lugna lördagseftermiddag. Harpers och tant Polly samt Mary och Sid anlade sorgdräkt under stor veklagan och många tårar. Ett ovanligt lugn låg över hela staden, ehuru den sanningen att säga i allmänhet var föga lugn. Invånarna skötte sina sysslor med ett frånvarande uttryck i sina ansikten och talade föga, men suckade ofta. Ehuru lördagen var en lovdag, tycktes den vara en börda för barnen. Det låg icke någon riktig hjärtefröjd i deras lekar, och de upphörde med dem efter hand.
På eftermiddagen överraskade Becky Thatcher sig själv med att hon vankade omkring på den tomma skolhusplanen och kände sig mycket nedstämd. Men hon fann ingenting där, som kunde trösta henne. Hon sade för sig själv:
»O, om jag bara hade hans eldgaffelsmässingsknapp igen! Men jag har inte ett enda minne av honom», och hon kvävde en liten suck.
Om en stund stannade hon och sade:
»Just här var det. O, om det kunde göras om igen, skulle jag inte säga så — jag skulle inte säga det för hela världen. Men han är borta nu, och jag får aldrig, aldrig aldrig mer se honom igen.»
Denna tanke gjorde henne alldeles förkrossad, och när hon avlägsnade sig, runno stora tårar utför hennes kinder. Då kom en hel skara gossar och flickor — lekkamrater till Tom och Joe — gående förbi och ställde sig och sågo in över planket och talade i dämpad ton om, huru Tom gjorde så och så den och den gången, och huru Joe hade sagt den eller den obetydligheten då och då — innebärande en den tydligaste och hemskaste förutsägelse om vad som skulle hända, såsom de nu lätt insågo — och var och en som talade pekade ut precis det ställe, där de försvunna gossarna hade stått vid varje särskilt tillfälle och tillade därpå något i den här stilen: »Och jag stod just så här — just här jag står nu, och som om du vore han — jag var så nära honom, att — och han skrattade just så här — å då var de' alldeles som om jag hade känt en aning — så där hemskt, du vet — men jag tänkte naturligtvis inte på vad det betydde, men nu begriper jag allt.»
Så kom man i dispyt om, vem som sist hade sett de döda gossarna i livet, och mången gjorde anspråk på denna utmärkelse och åberopade bevis, som mer eller mindre bestriddes av vittnena; och när det slutligen blev avgjort, vem som sist hade sett de de avlidna och utbytt det sista ordet med dem, togo de lyckliga på sig en min av helig betydelsefullhet, och alla de övriga begapade dem och avundades dem. En stackars parvel, som icke hade något annat att skryta av, sade med tydligt skönjbar stolthet över minnet:
»Mig klådde Tom Sawyer en gång.»
Men detta försök att vinna utmärkelse misslyckades, ty de flesta av gossarna kunde säga detsamma, varigenom den äran högeligen förlorade i värde. Skaran tågade långsamt vidare, under vägen alltjämt med dämpad röst anförande minnen av de hädangångna hjältarna.
När man kom ut ur söndagsskolan morgonen därpå, började klockorna klämta i stället för att ringa på vanligt sätt. Det var mycket lugnt och stilla, och de sorgliga ljuden tycktes stå i harmoni med den drömmande tystnad, som låg över naturen. Invånarna började samlas, dröjande ett ögonblick i kyrkans förhus för att viskande utbyta några ord om den sorgliga händelsen. Men inne i kyrkan hördes inga viskningar; där stördes tystnaden endast av det dystra frasandet av klänningarna, där kvinnorna intogo sina platser. Ingen kunde erinra sig, att den lilla kyrkan någonsin förut varit så full. Till sist uppstod en paus av spänd väntan, och så kom tant Polly in, åtföljd av Sid och Mary samt Harperska familjen, alla i djup sorgdräkt, och hela församlingen, den gamle pastorn inbegripen, reste sig vördnadsfullt och stod, tills de sörjande hade intagit sina platser i främsta bänken. Åter inträdde en stund allmän tystnad, då och då avbruten genom kvävda snyftningar, och så bredde pastorn ut sina händer och bad. En rörande sång sjöngs, och därpå upplästes texten: »Jag är uppståndelsen och livet.»
I predikan uppdrog predikanten sådana målningar av de försvunna gossarnes rika gåvor, angenäma sätt och löftesrika egenskaper, att varenda en bland de närvarande tyckte sig känna igen bilderna och kände ett styng av samvetsförebråelse, då de erinrade sig, huru envist de hade tillslutit sina ögon för allt detta förut och lika envist endast sett fel och lyten hos de stackars gossarne. Talaren anförde också mången rörande tilldragelse ur de hädangångnes liv, tjänande till att belysa deras milda, ädelmodiga natur, och åhörarna insågo nu med lätthet, huru ädla och vackra dessa episoder voro, och erinrade sig till sin bedrövelse, att de vid den tid, då dessa händelser tilldragit sig, hållit dem för idel tjuvpojksstreck, som väl gjorde sig förtjänta av riset. De församlade blevo allt mer och mer rörda, allt efter som det gripande talet fortgick, tills slutligen hela sällskapet blev alldeles förkrossat och förenade sig i de närmaste sörjandes gråt till en kör av bittra snyftningar, och även predikanten gav sina känslor fritt lopp och stod och grät på predikstolen.
Ett prasslande läte hördes från läktaren, men ingen lade märke därtill ett ögonblick senare knarrade kyrkodörren på sina gångjärn, predikanten lyfte sina tårfyllda ögon ovanför näsduken och stod som förstenad. Först ett och så ett annat par ögon följde hans blickar, och så reste sig på en gång hela församlingen och stirrade, under det de tre döda gossarne kommo marscherande in genom gången, Tom i spetsen, därnäst Joe och Huck, den sistnämnde en enda ruin av trasor med ett besvärat utseende smygande bakom de andra som eftertrupp. De hade varit gömda på den obegagnade läktaren, där de legat och lyssnat på sin egen likpredikan.
Tant Polly, Mary och Harpers kastade sig över sina förlorade och återfunna söner, kvävde dem med sina kyssar och brusto ut i tacksägelser, under det den stackars Huck stod där tafatt och generad, utan att riktigt veta, vad han skulle göra eller var han skulle gömma sig för så många ögon, av vilka intet enda hade ett välkomnande uttryck för honom. Han stod en stund obeslutsam och var i begrepp att smyga sig bort, då Tom fick fatt i honom och sade:
»Det här är inte snällt av er, tant Polly. Någon måste bli glad över att si Huck också.»
»Det ska' vi också. Det gläder mig att se honom, stackars moderlösa varelse!» Och den kärleksfulla uppmärksamhet tant Polly slösade på Huck, var det enda, som hade kunnat göra honom mera generad än han var förut.
Plötsligt höjde predikanten sin röst och ropade så högt han kunde:
»Låtom oss prisa Gud, från vilken all välsignelse kommer — låtom oss sjunga och inlägga hela vårt hjärta i sången!»
Och så gjorde de. »Nu tackar Gud allt folk», brusade fram i jublande toner, och under det sången kom takbjälkarna att skallra, blickade sig Tom Sawyer, sjörövaren, omkring på de avundsjuka ungdomarna omkring honom, och han erkände inom sig, att detta var det stoltaste ögonblicket i hans liv.
När den »lurade» församlingen troppade ut, sade man, att man nästan hade lust att göra sig löjlig igen för att få höra Te Deum sjungas så en gång till.
Tom fick flera knuffar och kyssar den dagen — allt efter tant Pollys växlande lynne — än han förut hade förtjänt på ett helt år, och han visste knappast, vilketdera uttryckte den största tacksamheten till Gud och till honom själv.
SLUT PÅ VOL. I.