Tom Sawyers äventyr/Kapitel 19

←  Kapitel 18

Tom Sawyers äventyr av Mark Twain Översättare: Petrus Hedberg Kapitel 19

Kapitel 20  →

XIX.

Detta var Toms stora hemlighet — planen att återvända hem med sina sjörövarebröder och bevista deras egen begravning. De hade paddlat över till Missouri-stranden på en stock i skymningen på lördagen och stigit i land fem eller sex mil nedanför staden; de hade sovit i skogen vid utkanten av staden nästan ända till dagbräckningen och hade sedan smugit sig genom gränder och bakgator samt lagt sig för att sova ut på läktaren i kyrkan bland ett kaos av kasserade bänkar.

Vid frukosten på måndags morgon voro tant Polly och Mary mycket kärleksfulla mot Tom och mycket påpassliga att efterkomma hans önskningar. Man hade ovanligt mycket att tala om. Under samtalets lopp sade tant Polly:

»Ja, men, Tom, jag kan inte förneka, att det var ett lustigt påhitt att låta en stackare lida och sörja nästan en hel vecka, medan ni pojkar roade er, men det är sorgligt, att du kunde vara så hårdhjärtad och låta mig lida så. Om du kunde komma över på en stock på din egen begravning, hade du kunnat komma över och ge mig en vink på något sätt, att du inte var död, utan bara gett dig av.»

»Ja, det hade du kunnat göra, Tom», sade Mary, »och jag tror nog du hade gjort det, om du hade kommit att tänka på det.»

»Hade du det, Tom?» sade tant Polly, och hennes ansikte uppklarnade i glad förväntan. »Säg mig, skulle du ha gjort det, om du hade tänkt på det?»

»Jag — nja, jag vet inte. Det skulle ha förstört alltihopa.»

»Jag trodde du höll av mig så pass mycket, Tom», sade tant Polly i en så sorgsen ton, att gossen kände sig obehaglig till mods. »Om du bara hade brytt dig om mig så pass mycket, att du hade tänkt på att göra det, hade det ändå varit någonting, om du också inte hade gjort det.»

»Ja, men tant, det var ju inte något ont i det», medlade Mary; »det är bara Toms vanliga tanklöshet — han har alltid en så förfärlig brådska, att han aldrig hinner tänka på någonting.»

»Dess sämre är det. Sid skulle ha tänkt på det, han. Och Sid skulle ha kommit och gjort det ock-så. Du kommer att blicka dig tillbaka, Tom, en gång, då det är för sent, och önska, att du hade brytt dig om mig en liten smula mer, då det hade kostat dig så litet.»

»Men, tant vet ju, att jag tycker om tant», sade Tom.

»Jag skulle veta det bättre, om du bure dig åt, så det såge så ut.»

»Jag önskar nu, att jag hade tänkt på det», sade Tom i ångerfull ton; »men jag drömde åtminstone om tant. Det är ändå något — är det inte?»

»Inte är det mycket — en katt kan göra så pass — men det är bättre än ingenting. Vad drömde du?»

»Jo, i onsdags natt så drömde jag, att ni satt där borta vid sängen, och Sid satt bredvid vedlårn och Mary bredvid honom.»

»Ja, så gjorde vi, och så brukar vi ju alltid göra; jag är glad över, att du åtminstone i drömmen gjorde dig så pass mycket besvär med oss.»

»Och så drömde jag, att Joe Harpers mamma var här.»

»Ja, hon var här! Drömde du något mer?»

»O, en hel mängd. Men jag har så svårt att komma ihåg det nu.»

»Men försök ändå — kan du inte?»

»Jag vet inte, huru det var, men det är som jag tyckte, att draget… att draget hade blåst på… på…»

»Försök, Tom! Att draget, säger du, blåste på någonting… nåå?»

Tom höll fingrarna mot pannan en stund under de andras spända väntan och så sade han.

»Nu har jag det! Nu har jag det! Det blåste på ljuset!»

»Gud förbarme sig! Fortsätt, Tom, fortsätt!»

»Och så tyckte jag, att tant sa': 'Vad nu! Jag tror dörren…'»

»Fortsätt, Tom!»

»Vänta… låt mig tänka efter ett ögonblick… bara ett ögonblick. Jo, nu har jag det! Tant sa', att tant trodde, att dörrn var öppen.»

»Så sant jag sitter här, gjorde jag inte det! Gjorde jag inte, Mary? Gå på!»

»Och så… och så ja, jag är inte riktigt säker, men det förfaller mig, som om tant sa' till Sid, att han skulle gå och… och…»

»Nåå? Nåå? Vad sa' jag han skulle göra? Vad sa' jag han skulle göra?»

»Jo, tant sa', han skulle… han skulle… jo, han skulle stänga dörren.»

»Du milde heller! Aldrig har jag då i mina dar hört maken! Kom nu inte och säg mig, att en dröm inte har något att betyda! Det här ska' jag då tala om för Sereny Harper, innan jag blir en timme äldre. Det ska' minsann bli roligt att höra, hur hon ska' kunna bortförklara det här med sitt struntprat om vidskepelse. Gå på, Tom!»

»O, nu kommer jag ihåg allting så klart som dagen. Sedan sa' tant, att jag inte var elak, utan bara full av upptåger och tanklös och yr, och att jag inte rådde för det mer än… än… jag tror det var en fölunge eller någonting sådant.»

»Ja, just så var det! O, du mildeliga heller! Gå på, Tom!»

»Och så började tant gråta.»

»Det gjorde jag. Ja, det gjorde jag, och det var inte första gången minsann. Nå, än sedan?»

»Jo, så började fru Harper gråta, och sa', att Joe var så han också, och hon önskade, hon inte hade slagit honom för att han hade tagit grädden, för hon hade kastat bort den själv…»

»Tom, det var en andens ingivelse över dig — du profeterade — just det gjorde du! O, så underbart! Gå på, Tom.»

»Sedan sa' Sid… han sa'…»

»Jag tror inte, jag sa' någonting», sade Sid.

»Jo, det gjorde du, Sid», sade Mary.

»Håll munnen på er och låt Tom fortsätta. Vad sa' han, Tom?»

»Han sa'… jag tror han sa', att han hoppades, jag hade det bättre där jag var, men om jag hade varit snällare ibland…»

»Nej, kan ni höra! Det var just så han sa'!»

»Och tant bannade upp honom duktigt.»

»Jo, det är så säkert, att jag gjorde det! Det måtte ha varit en ängel där. Ja, det var nog en ängel där hos er.»

»Och fru Harper talade om, att Joe hade skrämt henne med en smällare, och så talade tant om Petter och smärtdödaren…»

»Det är så sant, som att jag lever!»

»Och så sa' ni en hel mängd om att man hade draggat i floden efter oss och om att begravningen skulle bli på söndag, och så tog tant och fru Harper varandra i famn och grät, och hon gick sin väg.»

»Just så var det! Just så var det! Så säkert som att jag sitter här på denna stol. Du skulle inte kunna tala om det bättre, om du hade varit med och sitt alltihopa. Nå, vad hände sedan då? Gå på, Tom!»

»Se'n tyckte jag, att tant bad för mig — och jag tyckte jag såg tant och hörde vartenda ord som tant sa'. Och så gick tant och lade sig, och jag var så ledsen, så jag tog och skrev på en barkbit: 'Vi ä' inte döda — vi ä' bara ute och ä' sjörövare', och lade den på bordet bredvid ljuset och tant såg så snäll och rar ut, där tant låg och sov, att jag tyckte jag gick fram och lutade mig ner och kysste tant på munnen.»

»Gjorde du det, Tom? Säg, gjorde du det? Jag förlåter dig allting, om du gjorde det.» Och hon fick fatt i gossen och omfamnade honom så hårt, att hon höll på att klämma ihjäl honom, vilket kom honom att känna sig som den eländigaste brottsling.

»Det var mycket vänligt, fastän det bara var en dröm», muttrade Sid för sig själv, nätt och jämt hörbart för de andra.

»Håll mun på dig, Sid! En människa gör alldeles detsamma i drömmen, som hon skulle göra, om hon vore vaken. Här är ett stort, rart äpple, som jag har spart åt dig, Tom, om du någonsin komme tillbaka igen — och nu i skolan med dig. Gud fader vare tack och lov, att jag har dig här igen; Han är långmodig och barmhärtig mot dem, som tro på Honom och hålla Hans ord, fastän Han vet, att jag är ovärdig allt detta men om bara de, som ä' värdiga, få Hans välsignelse, och om det bara är dem, som Han hjälper med sin hand, där vägen är svår, så är det få, som någonsin skulle ha en glad dag här i livet och få ingå i Hans vila, när den långa natten kommer. Gå er väg nu, Sid, Mary och Tom — bort med er! — ni ha hindrat mig nog länge.»

Barnen begåvo sig till skolan, och den gamla damen skyndade till fru Harper för att giva hennes materialism dödsstöten med Toms underbara dröm. Sid var nog klok att icke låta någon höra, vad han tänkte, när han gick hemifrån; han tänkte nämligen så:

»Tro den som vill — en så lång dröm utan något enda misstag i den!»

Vilken hjälte hade icke Tom blivit nu! Nu sprang han icke omkring och hoppade, utan han rörde sig med värdig och skrytsam hållning, såsom det anstod en sjörövare, vilken kände sig vara ett föremål för allas blickar. Detta var han verkligen; han försökte låtsas, som om han icke såg blickarne eller hörde anmärkningarna, där han gick fram, men bådadera voro nektar och ambrosia för honom. Gossar, som voro mindre än han, flockade sig i hans spår, lika stolta över att bli sedda tillsammans med honom, som om han hade varit trumslagare i spetsen för en stor procession eller den elefant, som skred framför ett menageri in i staden. Gossar av hans ålder låtsade icke veta, att han hade varit borta, men de förtärdes icke desto mindre av avund. De skulle hava velat giva vad som helst, om de haft hans solbrända hy och hans glänsande ryktbarhet, och Tom skulle icke för en cirkus hava velat vara av med någondera.

I skolan gjorde barnen så mycket väsen av honom och Joe, och det låg en så vältalig beundran i deras ögon, att det icke dröjde länge, förr än de två hjältarna blevo odrägligt uppblåsta. De började berätta om sina äventyr för girigt lyssnande åhörare — men de endast började; det var icke sannolikt att de med en fantasi så rik på idéer som deras någonsin skulle komma till slutet. Och när de till sist togo fram sina pipor och gingo omkring och blossade tappert, hade de nått själva höjdpunkten av ära.

Tom beslöt att nu göra sig oberoende av Becky Thatcher. Äran var honom tillräcklig. Han skulle leva för äran. Nu, då han var en så framstående personlighet, skulle hon kanske önska försona sig med honom. Låt henne försöka bara — hon skulle få se, att han kunde vara lika likgitig som en ann'. Om en stund kom hon. Tom låtsades icke se henne. Han gick och slöt sig till en skara gossar och flickor och började tala med dem. Snart observerade han, att hon sprang muntert av och an med rodnande kinder och tindrande ögon, låtsande vara upptagen av att jaga sina kamrater och bristande ut i ett klingande skratt, när hon lyckades fånga någon, men han märkte, att hon alltid gjorde sin fångst i hans närhet samt också att hon vid dessa tillfällen kastade en talande blick åt det håll, där han stod. Detta smickrade all den stygga fåfänga, som bodde inom honom, men i stället för att besegra honom gjorde det honom endast mera stursk och förmådde honom att ännu mer omsorgsfullt akta sig för att förråda, att han hade någon kännedom om hennes närhet. Om en stund övergav hon den vilda jakten och gick obeslutsamt omkring, suckande en eller två gånger och kastande förstulna och menande blickar på Tom. Nu märkte hon, att Tom mer direkt vände sig med sina ord till Amy Lawrence än de andra. Hon kände ett skarpt styng och blev genast orolig och illa till mods. Hon försökte avlägsna sig därifrån, men hennes fötter voro förrädiska och buro henne i dess ställe till de andra. Hon sade till en flicka, som stod alldeles bredvid Tom — med låtsad glättighet:

»Nej, se Mary Austin! Din elaking, varför var du inte i söndagsskolan?»

»Jag var där — såg du mig inte?»

»Nej. Var du där? Var satt du?»

»I fröken Peters avdelning, där jag alltid är. Jag såg dig.»

»Gjorde du? Så lustigt, att jag inte såg dig. Jag ville tala med dig om utflykten.»

»O, så roligt! Vem är det som ställer till den?»

»Min mamma ska' ställa till den åt mig.»

»O, Becky! Jag hoppas hon låter mig få komma med.»

»Jaa då. Det är för mig utflykten är. Hon bjuder alla att vara med, som jag vill, och jag vill att du ska' vara med.»

»Det var riktigt snällt av dig. När ska' det bli?»

»Endera dagen — kanske vid terminens slut.»

»O, så roligt, så roligt! Ska' du bjuda alla gossarna och flickorna?»

»Ja, varenda en, som är min vän — eller vill vara det», och hon gav Tom en förstulen blick, men han höll nu på att utförligt berätta för Amy Lawrence om den förfärliga stormen på ön och om huru blixten splittrade den stora sykomoren »till bara småstickor» under det han »stod bara tre fot från den».

»Får jag komma med?» sade Gracie Miller.

»Ja.»

»Och jag?» sade Sally Rogers.

»Ja.»

»Än jag då?» sade Susy Harper. »Och Joe?»

»Ja.»

Och så vidare under jublande handklappningar, tills hela skaran hade bett att få bli bjuden utom Tom och Amy. Nu vände sig Tom kallsinnigt bort, ännu talande, och tog Amy med sig. Det ryckte i Beckys läppar och tårarna stego henne i ögonen, men hon dolde dessa tecken under en yta av tvungen glättighet och fortfor att snattra, men både utflykten och allting annat hade nu förlorat sitt behag; hon avlägsnade sig så snart hon kunde och gömde sig och »grät ut», såsom hennes kön kallar det. Så satt hon dyster i hågen med kränkt stolthet, tills klockan ringde. Nu sprang hon upp med ett hämndlystet uttryck i ögonen och skakade ut sina tillplattade kjolveck och sade, att hon visste vad hon skulle göra. Under lovstunden fortsatte Tom med jublande självtillfredsställelse sin kurtis med Amy, och han drev omkring med henne för att söka upp Becky och plåga henne med åsynen därav. Till sist fick han syn på henne, men vad han såg vållade ett hastigt fall av kvicksilvret inom honom. Hon satt på en liten bänk bakom skolhuset helt förtroligt tillsammans med Alfred Temple och såg i en tavelbok, och de voro så fördjupade i den, och deras huvuden voro så tätt intill varandra över boken, att de icke syntes vara medvetna om någonting annat i världen utom den. Svartsjukan brann glödhet i Toms ådror. Han började bli ursinnig på sig själv för att han kastat bort det tillfälle till försoning, som Becky erbjudit honom. Han kallade sig själv ett dumhuvud och gav sig alla andra fula namn han kunde hitta på. Han hade lust att gråta av harm. Amy snattrade på, lycklig och glad, under det de gingo, ty hennes hjärta var fullt av jublande fröjd, men Toms tunga var bunden. Han hörde icke vad Amy sade, och så ofta hon tystnade, väntande på hans svar, kunde han endast stamma fram ett tafatt bifall, vilket lika ofta icke passade i stycke, som det gjorde det. Han drev omkring gång på gång till baksidan av skolhuset igen, för att alltjämt låta sina ögon pinas av samma förhatliga syn. Han kunde icke låta bli att gå dit. Och då han tyckte sig se, att Becky Thatcher icke syntes hava så mycket som en aning ens om, att han befann sig bland de levandes antal, blev han alldeles besinningslös av vrede. Men hon såg det nog, och hon visste också, att segern höll på att övergå på hennes sida, och var glad över att se honom lida, som hon hade lidit. Amys glada prat blev honom nu outhärdligt, och han började ge henne vinkar om ett och annat, som han hade att göra, ett och annat, som han måste se till, och att tiden gick. Men förgäves — flickan gick på med sitt snatter. Tom tänkte: »Må katten ta henne! Ska' jag då aldrig bli fri från henne!» Till sist måste han alldeles nödvändigt se om de där angelägenheterna; hon sade okonstlat, att hon skulle hålla sig i närheten, när skolan var slut. Och han skyndade ifrån henne, hatande henne för det.

»Vilken annan pojke som helst!» tänkte Tom, skärande tänderna. »Vilken annan pojke som helst i hela staden utom den där Saint-Louis-snobben, som tycker han klär sig så fint och är en sådan kaxe! Men vänta bara! Jag klådde dig första da'n du var i den här sta'n, och jag kan klå dig en gång till. Vänta bara, tills jag får tag på dig! Jag skall ta och ge dig…»

Och han inbillade sig hava honom framför sig och gick igenom alla stadierna i en ordentlig batalj, klyvande luften, sparkande och slående.

»Vill du ha mer? Vill du säga, att du fått nog än? Se så, låt det här lära dig till en annan gång!»

Och så avslutades den inbillade striden till hans synnerliga tillfredsställelse.

Tom sprang med ilande fart hem till middagen. Hans samvete kunde icke längre stå ut med att se Amys tacksamhet och lycka, och hans svartsjuka kunde icke fördraga mer av den andra anledningen till bedrövelse. Becky slog sig åter tillsammans med Alfred för att se på tavlorna, men när minut efter minut långsamt skred förbi, utan att någon Tom infann sig med sitt lidande, började hennes triumf gå in i moln, och hennes intresse svalnade; hon blev alltmer allvarsam och frånvarande och till sist melankolisk; två eller tre gånger spetsade hon öronen, när fotsteg hördes närma sig, men hennes hopp gäckades; ingen Tom kom. Slutligen blev hon alldeles eländigt olycklig och önskade, att hon icke hade drivit det så långt. Då den stackars Alfred såg, att han var på väg att förlora henne, han visste icke huru, och gång på gång utropade: »O, här ha vi en stilig tavla! Titta på den här!» förlorade hon slutligen tålamodet och sade: »Plåga mig inte! Jag bryr mig inte om den!» och brast i gråt, steg upp och gick sin väg.

Alfred följde efter henne och försökte trösta henne, men hon sade:

»Kan du inte gå din väg och låta mig vara i fred. Jag hatar dig!»

Gossen stannade, undrande vad han kunde ha gjort — ty hon hade sagt, att hon ville se på tavlor med honom hela aftonen — och nu gick hon ifrån honom och grät. Alfred gick nu grubblande in i det tomma skolhuset. Han var förödmjukad och ond. Det var honom lätt att gissa sig till rätta förhållandet — flickan hade helt enkelt begagnat honom som verktyg för att utkräva hämnd på Tom Sawyer. Denna tanke bidrog långt ifrån att minska hans hat mot Tom Sawyer. Han önskade att det funnes något sätt att utan mycken risk för honom själv bringa denne i någon ledsamhet. Han råkade få se Toms läsebok. Här hade han ett gott tillfälle. Han slog belåten upp eftermiddagens läxa och hällde bläck på sidan. I detsamma tittade Becky in genom ett fönster bakom honom och såg vad han gjorde, men hon drog sig genast tillbaka igen utan att giva sig tillkänna. Hon skyndade nu i väg hemåt i avsikt att söka upp Tom och tala om det för honom; Tom skulle bli tacksam, och det skulle vara slut på allt missförstånd emellan dem. Men innan hon hade kommit havvägs hem, hade hon ändrat sig. Tanken på huru Tom hade behandlat henne, då hon talade om utflykten, dök skållhet upp igen och fyllde henne med harm. Hon beslöt att låta honom få sin avbasning för den nedbläckade läsebokens skull och att hata honom för alltid till på köpet.