Tonys läroår/Kapitel 27
| ← Kapitel 26 |
|
Kapitel 28 → |
XXVII.
Herbert Holst och jag träffades allt oftare. Ibland kommo han och Bo upp tillsammans. Ibland var han ensam. Han spelade med Pa. Han pratade med mig.
Uppe hos oss träffade han också Kerstin. Hon förstod sig inte på honom. Hennes stora blå ögon granskade honom undrande. Hon lyssnade otåligt på hans musik, satte så fram sina egna sånghäften och sjöng till hans ackompanjemang.
— Spela hårdare, sade hon och stampade litet med foten.
Herbert log sitt lustiga leende och härmade hennes egna trumvirvlar.
För Kerstin var musiken ett buller, en stimulerande fanfar. Vad skulle den annars vara? Inga visioner döko lockande upp för hennes ögon, medan hon sjöng, och musikens spröda vemod var henne helt främmande. Denna granna, klingande röst hade ingen annan uppgift än att fylla ett stort rum med mekaniskt välljud.
Bäst tyckte jag om att sitta och prata ensam med Herbert. Ännu bevarar jag en liten anteckningsbok från denna tid. Där står ett datum:
»… H. här i dag.»
Ett nytt datum:
»… H. här i dag.»
Siffror! Ett par ord! Ingenting annat! Men medan jag sitter och ser på dem, svälla de för mina ögon av liv. Jag vet, vad de där orden: »H. här i dag» fingo för en betydelse för mig. Jag började vänta på honom. Gick jag ute, tyckte jag att allt ändrat färg, var nytt, roligt. Hösten fick ett oväntat stänk av vår.
Ofta stannade jag utanför blomsterbutikerna. Jag njöt av bladens fina linjer, av de underbara schatteringarna, blickade djupt in i en blomma, där mörkvioletta ståndare och pistiller bidade sin tid, och tänkte på den svarta jorden, varur all denna skönhet växt upp. Det var skaparkraften hos allt detta groende och sprittande, som kom mig att häpna. En lust att studera blommornas liv kunde då komma över mig. Men jag följde den icke. Så var det alltid. Plötsligt fick jag längtan efter att ta reda på något grundligt, att veta orsak och verkan, att plocka sönder och dissekera; men jag lät det bero därvid. Lättja? Kanske. Men också en skönhetsglädje, som fasade för detaljerna, som nöjde sig med att låta ögat smekas av det färdiga mästerverket och som i det redan fullskapade fick en så stark känsla av mystik och under, att detta fullt tillfredsställde.
Himlen var försvunnen för mig: barndomens himmel med dess gator av guld, dess blommor av diamanter och rubiner. Inga änglar med vita släpande vingar skymtade längre mellan molnen eller bakom stjärnornas blinkande ögon, inga röster ljödo, inga harpors klang fyllde luften. Men jorden själv blev underverket. Jorden, varur källvattnet kristallklart sprang upp, över vars yta doftande blommor bredde ut sig, var det stora undret, där dolda krafter ständigt kokade och sjödo. En dag var den vit och kall, en dag var den grön och varm. För mig, som släppt den Högstes hand och tumlat ned i gräset, för mig blev all denna skönhet, dessa växlingar, denna tystnad, detta jubel, under på under. Förklaringen att allt styrdes av ett osynligt väsen höll jag inte längre till godo med. Jag törstade efter en annan förklaring, fann den ej, såg mig omkring, sökte famna allt i min närhet, insöp tingens doft, sårade mig till blods på törnen jag inte sett och log ändå…
In i det grå töcknet drog ett ljusnande skimmer. Hösten brast som en stor fuktig bubbla, och genom de brustna väggarna skymtade jag länge anade härligheter. Jag visste inte, att det var mitt hjärta, som börjat slå i väntan och oro.