Tonys läroår/Kapitel 39

XXXIX.

Hur skall jag kunna skildra dessa dagar? I mitt minne komma de icke tillbaka en för en, tydligt särskilda från varandra, som jag kan erinra mig så många andra dagar i mitt liv, de ha smultit samman till en dag och en natt, och ändå vet jag ju, att det var många dagar och många nätter. Icke kunde heller allt hända inom mig på en dag och en natt: ty det, som hände då, det hände ju inom mig, och detta är fortfarande endast berättelsen om ett hjärta.

Jag kan le åt mina tidiga svärmerier, den låga ett flyktigt sammanträffande kunde tända, men då jag tänker tillbaka på min korta be[ 258 ]kantskap med Frank Maclean, förnimmer jag ingen fläkt av det lätta vemod eller den lustighet, som brukar omsväva en ungdomlig förälskelse. Mitt möte med Frank kom att betyda alltför mycket för mig.

Var jag då icke vaken förut? Min kärlek till Herbert? Nej, ännu under den måste jag ha legat försänkt i sinnenas och själens morgonslummer. Den omsvävades av de rosenröda skyarna från gryningstimmarnas trevande drömmar — ett fladdrande ljussken, som inte når till ett rums bortersta vrår.

När började min känsla för Frank, denna nästan vanvettiga förälskelse, som med ens väckte mig till kvinna?

Det är underligt. Jag kan precisera stunden, minuten, som om mitt hjärta varit en klocka och dess visare pekat ut ögonblicket och stannat på det för att låta mig när som helst och hur många år efteråt som helst konstatera det, även om dagar, nätter, timmar och sekunder eljes flutit samman som upprörda vågor efter en storm.

Det var tre dagar efter min ankomst till Constance Hastfehrs villa. Jag var ensam hemma. Constance och Frank voro ute i skilda ärenden. Det var afton och lampan tänd i vardags[ 259 ]rummet. Jag satt med en bok i en av de låga länstolarna. Ute hade det blåst hela dagen. Ännu hörde jag elt sakta vinande sno sig om byggnadens väggar, och de låga buskarna nedanför fönstren vredo sig oroligt mot varandra. Jag märkte inte, när Frank steg in i tamburen. Inte förrän han stod i dörren till vardagsrummet, såg jag upp. Han hälsade hastigt och gick fram till bordet och började bläddra i ett par tidskrifter, som lågo där. Jag följde honom med blicken. Det var något av oro i hans rörelser, något hårt i hans ansikte… Framför mig stod en liten schäslong. Nu satte han sig självsvåldigt grensle över pölen och betraktade mig. Just då var han bra vacker. Ögonen glänste av blåsten därute, och munnen hade ett uttryck av övermod. Aldrig hade jag sett en sådan mun. Under ögonens allvarsglimt levde den sitt eget liv mellan två lodräta streck, som skratt eller vrede ristat i detta unga ansikte. Och jag kände honom inte. Bakom hans panna låg det okända och lockade, i hans röst klang ett främmande lands språk. Nej, jag var honom inte vuxen. Jag var alltför ung, alltför oerfaren. Ibland är jag ej säker på att det var hans avsikt att fängsla mig. Förmodligen var det icke medvetet. Han var en charmör, utan att han [ 260 ]själv kunde hjälpa det. Icke en vanlig salongscharmör; men han hade detta obeskrivliga något, som intar kvinnorna och som likväl ingen av oss kan riktigt ange, vari det ligger.

Vi började tala om vad jag just hade läst. Det var en mening jag inte förstod. Då steg han upp för att titta i min bok. Han ställde sig bakom stolen med händerna vilande på ryggstödet och läste över mitt huvud. I samma ögonblick kom hans närhet över mig som ett rus, en blodets sång, så att allt gick runt för mina ögon. Det var då förälskelsen trängde sig in i mig, rätt in i hjärtat. Just i detta ögonblick, då Frank lutade sig över min stol. Jag tordes icke röra mig, satt bara alldeles stilla med en förnimmelse av att allt blodet rann från mitt hjärta, som nyss förut dunkat, som om det blivit skrämt.

Den natten började min kamp. Jag var som ett barn, som i hjälplös vånda slagit händerna kring huvudet för att på detta sätt söka värja sig mot stormen. Jag visste, att jag blivit förälskad, men jag kallade det inte ens då ännu för kärlek.

Men allteftersom nattens timmar gingo, föreföll det mig, som om hela mitt väsen förändrades. Detta var jag, men ändå icke jag. En [ 261 ]ny känsla slog rot inom mig och bredde ut sig, hänsynslöst förtrampande allt gammalt, men ändå tvingande mig att se på detta förflutna med en klarsyn, som sved och värkte.

Min kärlek till Herbert? Fanns den icke där ännu? Var icke den sig lik? Det var väl så, alt det icke mera fanns plats för den inom mig, och den miste färgen av att tryckas ihop. En otrogen hustru kunde icke känt sig uslare än jag, då jag förstod detta. Jag ropade på Herbert, grep efter honom som ett skydd, vilket jag skulle kunna hålla upp för den där vackre mannens ögon. Men Herbert räckte inte till skydd.

Jag var avklädd, naken, blottad, och blygdes icke. Det var ett rus, en hetta, som gjorde att jag inte frös, och en oskuldsfullhet, som gjorde att jag inte blygdes. Jag kände med ens, hur jag växte, blommade. Jag var kvinna, och jag hade icke vetat det. Darrande foro mina händer över min kropp. Kvinna! Bröstens fina rundning, höfternas bågar, som slöto sig om en skälvande skål, vittnade triumferande därom. Min var mottagandets stora, ödmjuka konst, alla mina lemmar öppnade sig ju mot kärleken. Oskyddade, värnlösa! Glada åt sin värnlöshet!

[ 262 ]Jag kände mig rik och stolt. Allt syntes mig möjligt. Världen vidgade sig. Tankarna slogo hål i väggen, och jag såg in i främmande underbara land. I ett plötsligt nu flammade det upp för mig, att mitt liv kunde jag skapa själv. Alla borde kunna det. Krafter slumrade, men vaknade upp. I sådana stunder äger man hela världen, och världen är en hopning av skönhet och underverk.

Hela natten vakade jag. En gång steg jag upp ur sängen för att söka skriva ned något av allt vad jag kände. På ett blankt, vitt papper skrev jag det enda ordet: »Sinnlighet.» Jag blev sittande och stirrade på ordet, till dess jag tyckte alt bokstäverna hoppade upp och beto sig fast i mina läppar. Jag ville skriva mer, men förmådde icke. Då grät jag med pannan mot det blanka pappersarket, och åter såg jag för mig denna brutala egensinniga mun, det åtstramade vackra ansiktet. Med ett spadtag hade den där mannen grävt fram mitt hjärta. Och jag såg honom hålla upp det med hjärtrötterna drypande av blodet från mitt innersta hemliga väsen.