Tonys läroår/Kapitel 55

LV.

Nu återstodo endast några timmar till uppbrottet.

Igen var Herbert hos mig. Hans ögon glänste som av en ny glans och hans händer skälvde, som om också han nu exalterat upp sig. Men när jag tog dem, voro de kalla. Själv låg jag nu först i ett slags halvt dvallikt tillstånd, vari den lille doktorns mediciner försatt mig, och Herbert föreföll mig ibland mycket nära, ibland skild från mig av en fin, lätt dimma. Händerna foro, skyggt och svalt smekande, över mina. Plötsligt kände jag dem bli varma igen; då höjde jag mig upp mot honom och hängde mig fast vid hans hals. Han kysste mig. Kyssen blossade upp inom mig. Mer, mer! En storm mullrade långt borta. Det var blodet, som bultade och sjöng i mina öron. Omedvetet, hetsigt ville jag i den stunden nå lugnvattnet, som väntar på andra sidan två varelsers sammansmältning. Jag kände en lust, tung och spänd, lägra sig, förstulet eggande varje fiber till famntag. Herbert blev orolig. Jag ryckte av mig täcket och ställde mig på knä upp i bädden. Herbert reste sig också; med litet tafatta, blyga [ 320 ]rörelser strök han mig osäkert över skuldrorna. Men nu kunde han icke mera smeka mig till ro; våldsamt kastade jag mig hän emot honom. En minut förblevo vi tyst slutna i varandras armar; så började mina händer treva under hans rock, jag kände dem glida nedåt, som om de sökt något. Och så med ens böjde jag mig och tryckte rysande min mun mellan hans ben. Med blundande ögon förnam jag det varma tyget mot mina läppar och den heta kroppen därunder. Och jag tyckte mig kyssa livets källa, vardandets skräck- och salighetsfyllda hemlighet. Långsamt såg jag upp mot Herbert. Stor och strålande mötte hans blick min.

— Jag… jag har längtat därefter, mumlade han, men så svek honom rösten.

Uttröttad tumlade jag åter ned i bädden, och Herbert svepte sakta täcket om mig.

Nu skulle jag fara. När jag stod i linnet framför spegeln, fick jag ett gråtanfall. Lova, som hörde mig, ropade på Herbert. Det var, som om varken Pa eller Lova kunnat reda sig utan honom. Han kom in och fann mig skakande och snyftande på knä vid en stol. Jag hade ingen känsla av min nakenhet. Jag tror: icke heller han, nu. Åter hade vi blivit till två [ 321 ]famlande och hjälplösa barn för varandra. Men jag smög mig intill honom, och han slog sina armar om mina bara axlar och fick mig till att klä på mig; och medan mina mungipor drogos nedåt och gråten sköljde över mina kinder, fördes jag ned i den väntande bilen.