Tonys läroår/Kapitel 54

LIV.

Jag hade somnat.

När jag vaknade, var det ljust i rummet och Herbert böjde sig över mig. Långsamt såg jag mig omkring. Jag behövde icke famla i tankarna, jag visste genast allt som försiggått. Jag tyckte endast denna morgon var så långt skild från de andra dagarna, att det var besynnerligt att endast en natt kunde ligga emellan den och dem. Sakta reste jag mig på armbågen. Herbert var vit i ansiktet och darrade.

— Du måste vila, mumlade jag.

Men han skakade bara på huvudet. Plötsligt kom det en oro över mig. Vad var det, som skulle ske nu på morgonen?

— Hur mycket är klockan? frågade jag hastigt.

Herbert såg tveksamt på mig.

— Halv nio, sade han slutligen.

Då visste jag det.

— Vi måste möta Frank, sade jag bestämt.

— Nej, ligg nu stilla, bad Herbert.

[ 315 ]Men det var en röst i mitt inre, som obönhörligt manade på mig.

— Jag skall klä mig nu, sade jag.

Herbert såg sorgset på mig, så reste han sig och gick ut. Jag kände ingen trötthet längre. Hastigt klädde jag mig till promenad. I spegeln mötte jag ett par tindrande ögon. Dagsljuset föll bjärt över det oordnade rummet. På skrivbordet låg en vissen ros. Jag hade visst haft den i skärpet, då jag var på teatern föregående kväll.

Ute i salongen fann jag Pa halvklädd och rufsig och gamla Lova, vilkens ådriga händer riste och skälvde. Herbert satt borta vid fönstret. Alla vände sig ängsligt mot mig. Jag hade i den stunden icke ett spår förståelse för deras oro.

»Vänta! Vänta!» tänkte jag bara. »Jag måste först möta Frank. Sedan kommer allt att ske så fort.»

Vad som skulle ske, visste jag icke. Det var, som om jag stått på ett rullande klot, som ingen skulle kunnat få att stanna. Jag kände mig underligt överlägsen de andra inne i rummet. För ögonblicket hade jag makten, och jag skulle veta att bruka den.

— Kom, så gå vi, sade jag till Herbert.

[ 316 ]Jag såg Pa ta ett par steg framåt för att hindra mig och Lovas darrande händer lyftas i ett slags hjälplös bön. Så var jag redan vid tamburdörren. Låset gick upp med ett friskt, skarpt ljud, som när man skär itu något. I trappan kom Herbert efter mig. Vi gingo tysta gatan fram. En svag morgonsol smög utefter husen och kom gatstenarna att verka mjuka och obestämda.

Jag mindes, vad jag sagt under natten: Norrlandsgatan—Jakobsbergsgatan, och styrde stegen dit. Jakobs kyrkklocka var redan tio minuter över nio.

Vad som nu hände, kan jag icke förklara, lika litet som jag kan förklara min ingivelse under natten att jag skulle gå just till denna plats just på denna tid för att möta Frank. Hittills hade allt förefallit som en underlig dröm, där nattens skuggor rest sig och spelat in — en dröm inom ett rums väggar och en lampas ljusring. Men nu var det dag. Solen sken, människorna skyndade förbi oss till sina sysselsättningar, butiksdörrarna slogos upp, våra steg ekade mot gatan. Det var icke en timme för drömmen och fantasien.

I hörnet av de båda gatorna mötte vi Frank. Han kom hastigt gående, solen låg honom i [ 317 ]ansiktet, så att han först icke märkte mig. Jag slet mig lös från Herberts arm och hejdade honom. Frank stannade och såg undrande ned på mig.

— Tony Hastfehr! sade han.

Ja, här stodo vi. Nu var det, som allt det skulle hända, som jag icke visste eller anade, vad det skulle bli. Men i detsamma jag i den dagsklara verkligheten hade framför mig det där vackra ansiktet, som under den flydda natten visat sig för mig otaliga gånger, var det liksom jag för ett ögonblick förlorade kontakten med nattimmarnas alla bilder och upplevelser. Marken började gunga under mina fötter. Det var tröttheten, som kom. Nerverna kunde icke riktigt haka fast och spännas längre. Likt mångfaldiga raspande kattfötter miste de plötsligt fästet, och halkande och hasande läto de klorna glida utan att kunna fatta tag i något. Jag såg mig om.

— Detta är Herbert, sade jag.

De två männen togo varandra slappt i handen. Ingenting hände. Vad skulle hända? Jag blev dock icke modlös. Bara en liten smula förvånad! Frank betraktade mig tyst. Jag log förläget.

— Det är… det var… mumlade jag, letande mig tillbaka till nattens händelser.

[ 318 ]Han måste ju ha märkt, att något var på tok. Jag uppfångade hans blick, då han såg på Herbert bakom mig.

— Adjö, sade han plötsligt och började gå nedför gatan.

Det var sista gången jag såg honom.

När jag åter kom hem, föll jag plötsligt ihop. Man bäddade ned mig. Men först när jag väl låg i sängen, märkte jag, vilken oro som behärskade hela min kropp: händerna kunde inte hålla sig stilla, det ryckte oupphörligt i munvinklarna.

Så fann mig den lille doktorn. Jag hörde sedan, att han haft ett långt samtal med Herbert, innan han gick in till mig. Jag gjorde en ansträngning för att förklara mig, men med de första orden gingo nattens upplevelser tillbaka som dyningar genom hela min kropp. Jag var nära att på nytt råka in i samma tillstånd. Doktorn kände mig på pulsen, gav mig ett par pulver och sade, att jag redan samma kväll måste till ett sjukhem. Han visste ett lugnt och trevligt sådant på Östermalm. Jag samtyckte till allt vad han föreslog. Varje slags förändring skulle kännas som en lisa. Ty nu hade jag plötsligt blivit riktigt rädd.