Tor Hedberg Dikter 1896/I gryningen
| ← Narren |
|
I gryningen.
Ren morgonrodnan syns på rutan leka,
från fjärran öster hörs ett dunkelt brus.
I bröder, edra kinder äro bleka,
— är det af fruktan eller blott af rus?
Med skumma blickar står den nya dag,
en gåtfull gäst, i vårt förstämda lag.
Men i kristallens fagert svängda kupa
vårt vin dock glöder än, en sparad skatt,
och mot dess glans, den undertulla, djupa
är dagens första rodnad blek och matt.
Hvad vill du, sol, med dina nyktra strålar,
en dryck af vatten blott ur grofva skålar?
Vi druckit solglans, mättad af de safter,
som lönligt röra sig i jordens sköt,
och luttrad se’n af jäsningstidens krafter,
tills den i våra glas förädlad flöt.
Vi druckit sol, som svällt i rankans bukter
och lefvat blommans korta kärleksvår,
som samlat glöd och kraft i klasens frukter,
och mognat dem i ensamhetens år.
En sol, som skummats ifrån ljusets flöden,
och undfått skönhetslifvets dop i döden.
Och när vi drucko den i festens timma,
slog mörkret gnistor, tystnaden fick ljud;
vår blick blef klar från lifvets dunkla imma,
och hvarje längtan famnade sin brud.
Den skaparkraft, som i vår själ låg bunden,
slet sina bojor och blef gud för stunden.
I konstens prisma bröt sig lifvets dager,
och se, en okänd värld blef uppenbar,
där linien talar, färgen gåtfullt drager,
och ordet är en tanke, som lagts bar,
Palettens färger längta till förening,
en hemlig frändskap leder deras val,
de älska, hata, hafva lif och mening,
och penseln tolkar deras dunkla tal.
Se, leran skälfver under mästarhanden!
Men manligt tuktas den förvägna form;
sitt väsens fasta uttryck söker anden,
och flyktig skönhet binds vid mått och norm.
I fjärran skimra tankens hvita städer!
Men ordet slår sin konstfullt byggda bro,
och högtidsklädd en skara den beträder,
att för en tid i våra hyddor bo.
Hvem hejdar känslan i det snabba språnget,
— hör du ej taktens pulsar i dess svall?
Af tonens trollmakt tjusas den, och fånget
dess källsprång rinner i melodiskt fall.
I massans döda form blir själen gjuten,
och allt som lefver får förnyadt lif,
du skönjer evigheten i minuten,
och tiden fängslas — i ett tidsfördrif.
Den festen varit vår. Skall nu den sluta,
vår blick bli skum af dagens skarpa sol?
Allt starkare blir skenet på vår ruta,
för tredje gången redan hanen gol,
och oljan tryter i vår lampas veke.
I bröder, hvad I alla ären bleke!
Se, mot en himmel, röd af nya tider,
går lifvet åter mödans vanda gång.
Hon ser oss ej, med hjässan sänkt hon skrider
och plockar ax och strå i kjortelns fång.
Hon går till sina värf, hon går att skörda
sin näring ur den åter vända jord,
och hennes blickar äro icke störda
af festens rika rester på vårt bord.
Med hårda fötter trampar hon i stycken
de skänker, som för hennes fot vi strött.
Men skall hon ock en gång, af mödan trött,
ur nya drufvor pressa skönhetsdrycken?
Ja, spörj den tigande! Dock, förr’n vi skiljas,
må vinets rest i våra glas bli tömd.
Vi druckit många skålar, för vår viljas,
vår kärleks härskarinnor, — en är glömd.
Förr’n dagen kallar oss och banden brista,
den skålen må vi dricka än, den sista.
»Dig, som oss lockar städs och städs bedrager,
hvars kalla drag af sköna masker höljs,
som trampar på hvar dröm, om än så fager,
och dock af drömmens åtrå städs förföljs,
som tog, förklädd, hvar kärleksed vi svurit,
som har vår längtans alla dräkter burit,
vår hemligt älskade, vårt äkta vif,
dig, du förrädiska och sköna lif,
vi hälsa! — Te salutant morituri!»