Tsarens kurir/Kapitel 04
| ← Kapitel 3 |
|
Kapitel 5 → |
FJÄRDE KAPITLET.
På marknaden i Nischni-Novgorod.
Nischni-Novgorod ligger vid sammanflödet av de båda floderna Volga och Oka. Här slutade vid denna tid järnvägen åt öster, men utför den breda Volga, Rysslands pulsåder, och vidare uppför hennes biflod Kama gingo ångbåtar österut ända till staden Perm, som ligger helt nära foten av Uralbergen, vilka bilda Rysslands gräns mot Sibirien.
Om Mikael Strogoff varit tvungen att stanna någon tid i Nischni-Novgorod, skulle det ha blivit honom svårt att finna ett hyggligt härberge. Det var fullt överallt. Detta berodde på den stora, världsbekanta marknad, som årligen hålles i staden, och som nyss börjat. Den brukar räcka i fem eller sex veckor och besökes av köpmän från nästan alla delar av Europa och Asien. Staden har under vanliga förhållanden blott 57,000 invånare, men vid denna tid hade folkmängden vuxit till minst 250,000, d. v. s. att den var fyrdubblad.
Också vimlade gatorna av människor, då Mikael lämnade tåget. Han bekymrade sig likväl inte särdeles mycket om, huruvida han kunde finna ett härberge eller icke. Han var nämligen en man, som icke var rädd för att tillbringa en natt på gatan eller på en stentrappa, om så skulle behövas. Därför beslöt han också att först taga reda på, när ångbåten skulle avgå till Perm, innan han besvärade sig med att söka upp något härberge för natten.
Han fick då till sin ledsnad höra, att ångbåten icke skulle avgå förrän vid middagstiden följande dag. Detta förorsakade honom ett förargligt uppehåll av sjutton timmar, men vad var att göra? Mikael beslöt att med lugn foga sig i missödet, ty han var en man, som aldrig bråkade i onödan. Han skulle heller ingenting ha vunnit genom att taga skjuts och resa landvägen, ty med sin snabbare fart skulle ångbåten i alla fall kommit före honom till Perm.
Han begav sig därför ut i staden för att om möjligt söka upp ett nattlogis. Ett sådant fann han också slutligen i ett litet hotell, som bar det prunkande namnet Konstantinopel. Här fick han en tarvlig kammare och en mycket enkel aftonmåltid av kornbröd och filmjölk samt en mugg »kvass», ett slags dricka, som mycket användes i Ryssland.
När han slutat sin kvällsvard, kände han alls ingen lust att gå till sängs utan gick ut för att se sig omkring i staden. Det var tanken på den unga livländskan, som icke lämnade honom någon ro.
— Ack! sade han för sig själv, Sibirien! Irkutsk! Nio hundra mil genom skogar och ödemarker, genomströmmade av skummande floder utan broar, fyllda av björnar och vargar och översvämmade av vilda, blodtörstiga fiender! Stackars flicka! Hon skall aldrig kunna komma fram.
— Men, fortfor han, allt detta visste hon, då hon begav sig åstad, och ändå reste hon. Hon hörde ju människorna på tåget tala om kriget i Sibirien, och hon gjorde inte en min av att vilja vända åter. Hon måste vara modig, mycket modig, och det måste vara någon tvingande orsak, som driver henne till den långa, livsfarliga resan. Om jag kunde vara henne till någon hjälp!
Medan han så gick och talade för sig själv, hade han kommit till det stora öppna fält utom staden, där de tusentals olika marknadsstånden och salubodarna voro uppslagna. Rörelsen hade nu avstannat för dagen, och bodarna voro stängda. Mikael satte sig att vila på en bänk, som var uppställd framför ett stort träskjul.
Då han suttit omkring fem minuter, lades en hand kraftigt på hans axel.
— Vad gör du här? frågade honom med sträv röst en högväxt man, som obemärkt hade nalkats.
— Jag vilar mig, svarade Mikael Strogoff.
— Ämnar du kanske tillbringa natten på denna bänk? återtog mannen.
— Ja, om det roar mig, svarade Mikael i bestämd ton.
— Kom då hit, så att man får se dig! sade främlingen.
Mikael kom nu ihåg, att han borde vara försiktig, så länge han hade tsarens dyrbara brev på sig. Han steg därför hastigt upp och gick ett par steg tillbaka.
— Man behöver icke se mig, sade han barskt och betraktade skarpt främlingen.
Han trodde sig då märka, att mannen var en av dessa kringstrykande zigenare, som äro så vanliga i Ryssland och Ungarn, och som alltid uppträda på stora marknader, där något är att förtjäna eller att stjäla. Han varseblev också en stor kärra bredvid ingången till skjulet.
Zigenaren tog några steg framåt liksom för att fatta tag i Mikael Strogoff. Då öppnades hastigt porten till skjulet, och en kvinna kom ut. Hon fattade mannen häftigt i armen och sade på ett rått, mongoliskt språk, som Mikael dock mycket väl förstod:
— Ännu en spion! Låt honom vara och kom in och ät! Pannkakan väntar!
— Du har rätt, Sangarr, sade zigenaren på samma språk. Dessutom äro vi borta i morgon.
— Vad säger du? I morgon? frågade kvinnan överraskad.
— Ja, Sangarr, i morgon, och det är Fadern själv, som skickar oss bort, dit vi vilja.
Därefter gingo mannen och kvinnan in i skjulet, vars port tillstängdes efter dem.
— Gott, sade Mikael Strogoff för sig själv. Om dessa zigenare icke vilja, att jag skall förstå deras sladder, så råder jag dem till att begagna ett annat språk.
Som det nu redan var ganska sent, återvände Mikael hem till härberget och gick till sängs. Då han åter vaknade, var solen redan ett bra stycke uppe på himmeln. Han klädde sig skyndsamt, snörde sin lilla kappsäck, åt en enkel frukost och begav sig därefter ut i staden.
De fem timmar, som återstodo, innan ångbåten avgick, beslöt han använda till ett besök på marknadsfältet. Han lät ro sig i en liten båt över den breda Volga och stod snart mitt i den ofantliga människomassan, som trängdes mellan de oräkneliga bodarna och salustånden.
O, vilket liv, vilket sorl! Ryssar, tyskar, greker och turkar, sibirier, perser, hinduer och kineser vimlade om varandra i hundratusental, trängdes och skuffades, pratade, hojtade, disputerade, sålde och köpte.
Bärare, hästar, kameler och åsnor, båtar, vagnar och kärror, allt, som kan tjäna till att fortskaffa handelsvaror, var hopat på detta marknadsfält. Pälsverk och sidentyger, kaschmirsjalar och turkiska mattor, dyrbara stenar och vapen, karavanteer från Kina och kryddor från Indien, schweiziska ur och ryska läderarbeten, engelska bomullstyger och svenska stålvaror, trä, tjära, tågvirke, lin och hampa, med ett ord: Europas och Asiens alla möjliga produkter voro samlade på denna punkt av jordklotet. Och på de öppna platserna mellan all denna mångfald av rikedom såg man ett vimmel av taskspelare, akrobater, lindansare och musikanter på alla slags instrument, karuseller, menagerier och cirkusar, ormtjusare och björnförevisare, tiggare, spåkäringar och positivspelare.
Sedan Mikael Strogoff strövat omkring på marknadsplatsen i ungefär två timmar, tyckte han sig märka en ovanligare rörelse bland de från Asien komna köpmännen. Oroande rykten om, att något ovanligt förestod, började sprida sig bland folkmassorna. Officerare, polismän och adjutanter sprängde på frustande hästar fram och åter mellan generalguvernörens och polismästarens bostad. Det var tydligt för var och en, att något allvarsamt var på färde.
Mikael Strogoff lyssnade uppmärksamt till allt, vad som sades för att, om händelserna så fogade, kunna draga fördel därav.
— Man säger, att tartarerna hota Tomsk, utbrast en skäggig jude.
— Regementena ha fått order att bryta upp och tåga till Sibirien, sade en annan.
— Man ska få se, att marknaden avslutas, jämrade sig en tredje.
— Se, här kommer polismästaren! ropade man från alla håll.
Plötsligt uppstod ett starkt sorl. Följd av en avdelning kosacker, som med framsträckta lansar tvingade folkmassan att tystna och ordna sig i led, kom polismästaren ridande in på marknadsplatsen. Han höll stilla på en öppen plats i mitten av fältet. Folkmassan väntade i andlös spänning på, vad som skulle komma, ty var och en kunde se, att han höll en skrivelse i handen.
Polismästaren rullade långsamt upp skrivelsen och uppläste med hög röst följande tillkännagivande:
1:o. Varje rysk undersåte förbjudes att lämna provinsen, av vad anledning det vara må.
2:o. Alla utlänningar av asiatisk härkomst befallas att lämna provinsen inom tjugufyra timmar.