Tsarens kurir/Kapitel 05
| ← Kapitel 4 |
|
Kapitel 6 → |
FEMTE KAPITLET.
Broder och syster.
Det är omöjligt att beskriva den verkan, som uppläsandet av denna kungörelse hade på folkmassan. Ett förfärligt oväsen uppstod, ett förtvivlans skri höjdes av de asiatiska köpmännen, av vilka många genom detta oväntade påbud blevo bragta hart när till tiggarstaven. Man måste erinra sig, att flera av dem hade för denna marknadsresa använt ett helt halvår, att de med ofantliga kostnader hade släpat hela sin egendom med sig för att sälja den mot en vinst, varpå de kunde leva i åratal, och att de nu blevo tvungna att återvända utan att fått sälja för ett enda öre.
Oväsendet kvävdes dock snart av de beväpnade kosackerna och polisbetjänterna, och nästan genast började asiaterna packa in sina varor för att resa sin väg. Salubodarna togo ned, teatrarna, karusellerna, cirkusarna och menagerierna försvunno, danserna upphörde, sångerna tystnade, eldarna släcktes, och lindansarnes linor spändes ned. De gamla stelbenta hästarne leddes ur sina stallar och spändes i skaklarna. Med piskan eller käppen i handen påskyndade kosackerna de sölande, ja, de drogo icke i betänkande att riva ner tälten, innan de stackars zigenarne ännu hade lämnat dem. Och när aftonen kom, var den asiatiska delen av fältet utrymt, och på den stora marknadens buller och larm följde öknens tystnad.
Ögonblickligen, då kungörelsen upplästes av polismästaren, kom Mikael Strogoff att tänka på sitt möte med de båda zigenarne under föregående natt.
— Besynnerliga sammanträffande, tänkte han, mellan denna utvisning och de ord, som yttrades av zigenaren. »Det är Fadern själv, som skickar oss dit vi vilja», sade ju den gamle mannen. Men »Fadern» det vill säga det samma som kejsaren. Man kallar honom alltid så bland folket. Huru kunde dessa zigenare på förhand veta, vad som förehades bland de styrande, och vart ämna de väl begiva sig? Dessa människor förefalla mig misstänkta, och jag måste ha ögonen på dem, ifall de vidare skulle råka komma i min väg.
För de flesta marknadsbesökanden var ändamålet med det stränga påbudet en fullkomlig hemlighet, men Mikael Strogoff förstod det mycket väl. Första punkten i kungörelsen avsåg naturligtvis att göra förrädaren, Ivan Ogareff, oskadlig, ifall han ännu befann sig inom Rysslands gränser. Genom förbudet för varje rysk undersåte att lämna provinsen blev han tvungen att stanna kvar och kunde således icke förena sig med Feofar Khan eller med de upproriske i Sibirien. Genom den andra punkten i kungörelsen ville man befria Ryssland från alla de asiatiska tartarer och zigenare, som voro hemliga vänner till de upproriske, och som i Ryssland kunde bliva farliga uppviglare eller spioner. Det var klart, att många hederliga köpmän fingo lida med de skyldige, men detta var en ledsam nödvändighet, ty man kunde ju icke veta, vilka bland de många asiaterna, som voro farliga för den allmänna säkerheten.
Vad som för dessa asiater gjorde utvisningen dubbelt svår var, att de icke fingo stanna i det närmaste landet, Sibirien, emedan detta var en del av det ryska området. De måste sålunda bege sig ända till trakterna söder om Kaspiska havet, till Persien, Turkiet eller Turkestans slätter. De hade följaktligen att tillryggalägga flera hundra mil, innan de voro i säkerhet för de ryska polisbetjänterna.
Vad Mikael Strogoff beträffar, så blev hans resa icke på något sätt hindrad av det oförmodade påbudet. Han hade en podaroschna, som gav honom kejsarens särskilda tillåtelse att lämna Ryssland. Helt annorlunda var förhållandet med den unga livländskan. Hennes pass var utfärdat, innan påbudet kungjordes, och hon drabbades nu av samma öde som alla andra ryska undersåtar, nämligen att icke få lämna den provins, i vilken hon för tillfället befann sig.
Mikael Strogoff kom helt hastigt att tänka därpå, då han lämnade marknaden.
— Det stackars barnet! utbrast han bedrövad. Hon kan numera icke passera gränsen.
— Men, fortfor han ivrigt, i det en ny tanke rann upp i hans huvud, jag har ju rättighet att medföra en eller ett par personer i mitt sällskap. Kunde jag blott träffa den unga flickan, skulle jag erbjuda henne att få resa under mitt beskydd. Men var skall jag väl söka? Var skall jag kunna finna henne i denna oerhörda samling av människor?
Han började nu ivrigt vandra omkring i staden. Han genomströvade gata efter gata, spejade på torgen och de livligaste öppna platserna samt sprang här och där upp i hotellen och restaurangerna. Men allt sökande var förgäves. Han gick in och spanade i kyrkorna, som i katolska länder vanligen stå öppna för bedjande eller sörjande människor. Men den unga flickan fanns ingenstädes. Mikael insåg, att det skulle bli honom omöjligt att finna henne i den folkuppfyllda staden, då han icke hade den minsta ledtråd att följa.
Ett svagt hopp återstod likväl ännu. Det kunde ju vara en möjlighet, att den unga flickan icke kände till det påbud, som nyss hade kungjorts på marknaden. Hon skulle då naturligtvis infinna sig vid samma ångbåt, som Mikael ämnade medfölja, emedan hon ju hade samma mål för sin resa som han. Där skulle han då träffa henne och i kraft av sin podaroschna taga henne i sitt sällskap, utan att polisen ägde någon makt att hindra det. Men det var dock föga troligt, att hon icke hört talas om kungörelsen. Och hade hon det, så skulle hon i sin förtvivlan icke ens göra något försök att få medfölja båten, emedan hon måste anse det vara fullkomligt fruktlöst.
Mikael hade nu blott en timme kvar, innan ångbåten skulle avgå, och måste därför skynda sig, helst han först hade därför skynda sig, helst han först hade ett litet ärende att uträtta. Han ville nämligen ha sin podaroschna påskriven av polismästaren, på det att polisbetjänterna vid ångbåten icke skulle kunna göra någon invändning mot hans resa. Han begav sig alltså upp i poliskammaren.
Där var stor trängsel av människor. Alla de utvisade asiaterna måste nämligen låta granska sina pass, innan de fingo avresa.
Alltså uppfyllde taskspelare, musikanter och köpmän av alla möjliga folk och tungomål såväl ämbetsrummen som gården utanför polisbyggnaden.
Alla hade bråttom. Ty båtar, hästar och vagnar skulle bli särdeles efterfrågade av denna massa utdrivna människor, och de, som kommo sist, skulle löpa fara att ej kunna lämna staden inom de bestämda tjugufyra timmarna och därför råka ut för krångel med polisen.
Tack vare sina kraftiga armbågar kunde Mikael Strogoff bana sig väg över gården. Men att komma in i själva ämbetslokalerna var en kinkigare sak. Några ryska silvermynt, som han tryckte i handen på en poliskommissarie, hade dock en så kraftig verkan, att han fick passera.
Sedan kommissarien infört honom i väntsalen, gick han att underrätta en förman.
Under tiden såg sig Mikael Strogoff omkring i rummet. Och vad såg han?
Jo, en ung flicka, nedsjunken på en bänk, med huvudet lutat emot ena handen och med förgråtna ögon. Mikael gav till ett svagt utrop, då han igenkände henne. Det var den unga livländskan.
Hon hade icke vetat något om guvernörens kungörelse och hade därför kommit till polisbyrån för att låta granska sitt pass. Men polismästaren hade vägrat att skriva på det samma, alldenstund det var utfärdat före den nyss nämnda kungörelsen och därför numera var fullkomligt värdelöst. Vägen till Sibirien var för henne sålunda oåterkalleligen stängd.
Mycket glad över att äntligen hava återfunnit den unga flickan, nalkades Mikael Strogoff henne.
Hon betraktade honom ett ögonblick, och en glädjeblixt upplyste hennes ansikte, då hon igenkände sin reskamrat. Hon reste sig hastigt, och liksom en skeppsbruten griper efter ett halmstrå, sträckte hon bönfallande ut händerna för att anropa honom om hjälp.
I detta ögonblick lade poliskommissarien sin hand på Mikael Strogoffs axel.
— Polismästaren väntar er, sade han.
Utan att säga ett ord åt den, som han så ivrigt sökt och nu äntligen återfunnit, emedan ett ord om hjälp skulle kunnat förråda både honom och henne, följde Mikael Strogoff kommissarien genom de täta grupperna.
Då den unga livländskan såg den försvinna, som ensam skulle kunnat komma henne till hjälp, sjönk hon åter ned på bänken och prässade ansiktet mot händerna.
Tre minuter hade icke förflutit, förr än Mikael Strogoff åter visade sig i salen, åtföljd av en polistjänsteman. Han höll i handen sin podaroschna, vilken för honom öppnade alla Sibiriens vägar.
Han nalkades nu den unga livländskan, räckte henne handen och sade:
— Syster!
Ett obeskrivligt uttryck av glad överraskning visade sig i hennes tårfyllda ögon. Hon förstod honom. Hon begrep, att Mikael inne hos polismästaren utgivit henne för sin syster blott för att kunna hjälpa henne att få fortsätta resan.
— Syster, upprepade Mikael Strogoff, vi äro berättigade att fortsätta vår resa. Kommer du?
— Jag följer dig, broder, svarade den unga flickan, i det hon lade sin hand i Mikael Strogoffs.
Och med allvarsamma ansikten lämnade båda polismästarens hus.