Tsarens kurir/Kapitel 06
| ← Kapitel 5 |
|
Kapitel 7 → |
SJÄTTE KAPITLET.
Utför Volga.
Strax före klockan 12 på middagen ljöd ringklockan från ångaren Kaukasus, som låg förtöjd vid den stora Volgakajen i Nischni-Novgorod. Ur skorstenen på den med passagerare överfyllda båten uppsteg en lätt stenkolsrök, medan från ångpipan och säkerhetsventilerna utströmmade vit ånga.
Polisen övervakade med största noggrannhet båtens avgång och bortvisade obarmhärtigt alla dem bland de påstigna passagerarne, som icke hade rättighet att lämna staden.
Precis på slaget tolv ljöd den sista ringningen. Trossarne kastades loss, ångarens hjul piskade vattnet med sina skovlar, och Kaukasus ilade snabbt fram mellan de två städer, som bilda Nischni-Novgorod.
Mikael Strogoff och den unga livländskan hade fått gå ombord utan någon svårighet. Man tog dem för att vara broder och syster, som reste tillsammans under den kejserliga polisens beskydd. Mikael hade köpt biljetter till två första klassens hytter, en för sig själv och en för den unga flickan, så att hon i ensamhet skulle kunna få vila sig, när hon behagade.
Sittande på akterdäcket sågo de två reskamraterna den myllrande staden försvinna för sina blickar. Mikael Strogoff hade icke sagt något åt den unga flickan, han hade icke ställt en enda fråga till henne. Han väntade, att hon själv skulle tilltala honom, om hon ville säga något. Men hon teg. Hennes förtvivlan över att nödgas stanna såsom en fånge i den främmande staden hade varit så stor, att hon behövde en lång stund för att kunna hämta sig. Hon sade ingenting, men hennes klara, fuktiga blick tackade Mikael Strogoff så mycket mer.
Volga är Europas största flod. Den är över 400 mil lång och har en massa bifloder, bland vilka Oka och Kama är lika betydande som flera av det övriga Europas förnämsta huvudfloder.
Man kan likna det ryska kanal- och flodnätet vid ett ofantligt träd, vars grenar sprida sig över alla delar av det stora kejsarriket. Det är Volga, som bildar stammen av detta träd, som till rötter har de sjuttio mynningar, vilka sönderdela sig på Kaspiska havets strand.
Avståndet mellan Nischni-Novgorod och Perm är ungefär 900 ryska verst. Ångbåten skulle tillryggalägga denna vägsträcka på omkring 60 timmar eller två och ett halvt dygn.
Landskapet på ömse sidor om den breda floden var flackt och enformigt. På de vidsträckta slätterna, som här och där kantades av små dungar av alar, pilar och aspar, betade skaror av mörkröda kor, hjordar av får med brun ull och stora massor av svin. Några åkrar, besådda med bovete och råg, sträckte sig här och där ända ned till floden.
Två timmar efter Kaukasus avgång vände sig den unga livländskan till Mikael Strogoff och sade:
— Du ämnar dig till Irkutsk, broder?
— Ja, syster, svarade den unge mannen. Vi ha båda samma väg. Följaktligen skall du resa överallt, där jag reser.
— I morgon, broder, skall du få veta, varför jag lämnat Östersjöns strand för att bege mig till trakterna bortom Uralbergen.
— Jag begär inte att få veta något, syster.
— Du skall få veta allt, sade den unga flickan med ett sorgset leende. En syster bör inte dölja något för sin bror. Men i dag vore det mig omöjligt. Ansträngning och förtvivlan ha brutit mina krafter.
— Vill du vila dig i din hytt? frågade Mikael Strogoff.
— Ja — ja — och i morgon —
— Kom då, syster. Men säg mig först, vad heter du!
— Nadia, sade hon och räckte honom handen.
— Kom, Nadia, återtog Mikael, och när du önskar något, så vänd dig med förtroende till din broder Nikolas Korpanoff.
Därefter förde han den unga flickan artigt till hytten, som han vid aktersalongen beställt för hennes räkning, och begav sig sedan åter upp på däck.
Som vi se, uppgav Mikael Strogoff inte sitt verkliga namn för Nadia utan det, varmed han betecknades i podaroschnan. Han ville icke låta henne veta, vem han var och för vilket ändamål, han reste, innan han lärt närmare känna sin unga reskamrat och övertygat sig om, att han kunde lita på henne.
Angelägen att få höra nyheter, som möjligen kunde föranleda någon ändring i hans marschruta, gav Mikael sig in bland passageraregrupperna och lyssnade ivrigt till samtalen. De flesta voro dock mycket försiktiga i sina yttranden, och han fick inte veta något, som var av intresse för honom själv. Passagerarne syntes frukta, att det möjligen kunde finnas några hemliga poliser ombord, och de visste mycket väl, hur farligt det är i Ryssland att yttra något, som kan anses såsom klander av regeringen och dess påbud.
Då fick han plötsligt höra tvenne personer disputera med varandra så högljutt, att de överröstade alla omkring sig. Deras samtal fördes på ryska, men av det främmande uttalet hörde Mikael Strogoff mycket väl, att de ej voro infödingar. Det var de båda korrespondenterna.
I den starka folkträngseln på bangården hade de kommit att skiljas, och i den avundsjuka iver, med vilken var och en av dem sökte att komma före den andre med nyheterna till sin tidning, voro de heller icke synnerligen angelägna om att vara i varandras sällskap. Fransmannen hade lyckats finna ett någorlunda hyggligt härberge över natten, men engelsmannen hade inte haft samma tur utan hade måst tillbringa natten på öppen gata. Man kan därför alls inte förundra sig över att han var vresig och tvär, då han på ångbåten helt oförmodat sammanstötte med sin kamrat.
— Nej, vad ser jag! utbrast fransmannen, så fort de råkades. Har ni verkligen kommit ombord också? Jag trodde, ni nu som bäst höll på att studera folklivet på marknaden.
Engelsmannen svarade blott med en grymtning.
— För att tala uppriktigt, fortfor Alcide Jolivet, så väntade jag inte, att ni skulle följa efter mig så där i hälarna.
— Jag följer inte efter er, min herre, sade Harry Blount förargad. Jag har tvärtom försteget framför er.
— Försteget! Nå, nå sakta i backarne! På sin höjd gå vi väl i bredd med lika stora steg som två soldater i ledet. Låtom oss, för tillfället åtminstone, komma överens om, att den ene inte får lämna den andre bakom sig.
— Tvärtom. Jag skall vid första bästa tillfälle lämna er bakom mig!
— Tackar så mycket! Det bli vi allt två om, när vi befinna oss på krigsskådeplatsen. Men för all del, låtom oss till dess vara hyggliga reskamrater. Sedermera få vi nog tid och tillfälle att bli medtävlare eller, som det heter, rivaler.
— Nej, fiender.
— Nå, så kör för det då! Fiender, ypperligt! Vad ni säger, min käre herr Blount, är då alldeles utmärkt lätt att begripa. Er vet man åtminstone, var man har.
— Vad ligger för ont däri?
— Intet, alldeles intet. Jag värderar er öppenhet, och av erkänsla därför vill jag göra er ett förslag.
— Låt höra!
— Ni ämnar er till Perm, liksom jag?
— Liksom ni!
— Och reser vidare landvägen över Jekaterinenburg och Uralbergen, liksom jag?
— Liksom ni!
— Gott. När vi passerat gränsen, befinna vi oss mitt inne i upproret och kriget.
— Ja, det göra vi.
— Nåväl, då först är tiden inne att säga till varandra: nu äro vi på jaktmarken, låtom oss nu vara rivaler!
— Fiender, menar ni!
— Ja, för all del, låt gå för fiender, efter ni nödvändigt så önskar. Men eftersom vi hava framför oss åtminstone åtta dagar till dess, och alldenstund nyheterna sannolikt inte komma att regna på oss under vägen, så låtom oss vara vänner till det ögonblick, då vi bliva rivaler.
— Fiender!
— Ja, alldeles, fiender ja. Men låtom oss till dess handla i samdräkt och visa oss hyggliga mot varandra. Jag lovar er dessutom att behålla för mig själv allt, vad jag får se.
— Och jag allt, vad jag får höra.
— Det är överenskommet!
— Ja, det är överenskommet!
— Se här min hand! Vill ni räcka mig er tillbaka?
— Här har ni den.
Och den pratsamme, alltid lika muntre och glade fransmannen, skakade kraftigt med hela handen de två fingrar, som engelsmannen stelt räckte honom.
— Ja, eftersom vi nu äro vänner tills vidare, sade den förre trohjärtat, så kan jag berätta er, att jag i dag
på morgonen redan klockan 10,17 kunnat telegrafera till min tidning hela kungörelsen.
— Och jag har skickat den till min tidning redan klockan 10,13.
— Bravo, herr Blount!
— Ypperligt, herr Jolivet!
— Men jag ska bli före er nästa gång.
— Det blir svårt, herr Jolivet.
— Man måste likväl försöka. Nu gå vi emellertid ned i salongen och spisa middag.
Under det Mikael Strogoff hörde Alcide Jolivet och Harry Blount sålunda språka med varandra, sade han för sig själv:
— Se där två nyfikna korrespondenter, som jag sannolikt kommer att stöta tillsammans med på min resa. Det syns mig bäst och försiktigast att hålla dem på avstånd.
Den unga livländskan infann sig icke vid middagsbordet. Hon sov i sin hytt, och Mikael Strogoff ville icke låta väcka henne. Aftonen inbröt alltså, utan att hon visat sig på däcket.
En behaglig svalka efterträdde dagens hetta. De flesta passagerarna gingo därför icke strax ned i sina hytter eller i salongerna utan föredrogo att stanna uppe på däck under en del av natten. Utsträckta på sätena, inandades de med förtjusning de fläktar, som framkallades genom ångarens snabba fart. Natten var icke särdeles mörk, och det var lätt för rorgängaren att styra båten mellan de talrika farkoster, som gingo utför eller uppför Volga.
Mikael Strogoff gick fram och tillbaka på akterdäck. En gång kom han emellertid att utsträcka sin promenad bortom maskinrummet. Han befann sig då på den del av fartyget, som var avsedd för andra och tredje klassens passagerare.
Där sov man icke blott på sätena utan även på säckar, koffertar och packlårar, ja, till och med på själva golvet. Det behövdes en viss uppmärksamhet för att icke trampa på de här och där utsträckta sovarne. Mikael Strogoff aktade sig emellertid för att stöta till någon, under det han gick framåt ångarens förstäv.
Då han kommit fram ett stycke på fördäcket och satte foten på trappan, som ledde upp till den så kallade backen, hörde han samtal i närheten. Han stannade. Rösterna kommo från en liten grupp passagerare, som sutto inkrupna i ett hörn, insvepta i täcken och sjalar.
Mikael ämnade gå vidare, då han tydligen hörde några ord uttalas på detta besynnerliga språk, som han hört de båda zigenarne använda under natten på marknaden.
Hastigt föll han på den tanken att lyssna. Skyddad av skuggan från backen, kunde han icke bliva sedd. Själv kunde han heller icke se de samtalande, men han hörde tydligt varje ord, som sades. Plötsligt spratt han till. På rösterna igenkände han nämligen de båda zigenarne, med vilka han förut råkat sammanstöta, och de talade just om honom.
— Man säger, att en kejserlig kurir avrest från Moskva till Irkutsk, sade kvinnan.
— Man säger så, Sangarr, svarade mannen, men antingen skall denne kurir hinna fram för sent, eller också skall han aldrig komma fram.
Och på vad sätt skall han kunna hindras från att komma fram? frågade kvinnan.
— Han måste dödas under resan, svarade zigenaren strävt.
— Men du känner ju honom icke?
— Nej, men det är fem tusen verst till Irkutsk, och jag skall nog lära känna honom.
Samtalet avstannade nu, och Mikael Strogoff återvände tyst och försiktigt till akterdäcket. Där satte han sig avsides, med huvudet lutat mot händerna. Man skulle kunnat tro, att han sov.
Men han sov icke och tänkte icke på att sova. Han grubblade över, vilka dessa zigenare kunde vara. Hur kunde de veta, att en kurir var avsänd, och vad hade de för orsak till att vilja bringa denne kurir om livet?
Lyckligtvis var Mikael Strogoff en man, som icke visste vad fruktan ville säga. Men han beslöt i alla fall att gent emot dessa zigenare iakttaga den största försiktighet.