Tsarens kurir/Kapitel 21
| ← Kapitel 20 |
|
Kapitel 22 → |
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
Se med vidöppna ögon, se!
Ehuru Sibirien till omfånget är ett av jordens allra största länder, är det dock, såsom vi förut nämnt, så glest befolkat, att det icke har flera invånare än Sverige eller det lilla Holland. Det har därför heller inga betydande städer. Den största är Tomsk, som grundlades 1604 i själva hjärtat av Sibirien och numera räknar omkring 50 tusen invånare.
Under stora högtidligheter höll Feofar Khan med sin ofantliga armé sitt intåg i Tomsk. Han hade nu underlagt sig halva Sibirien, och segern skulle firas med en fest på en vidsträckt platå eller högslätt utanför stadens portar. Denna fest firades på äkta asiatiskt vis med teaterföreställningar, sång och dans av en mängd zigenerskor och persiska slavinnor.
Feotar Khan förde i kriget med sig hela sitt lysande hov och alla sina gemåler eller sultaninnor. Dessa voro till största delen slavinnor, köpta på Kaukasiens och Persiens marknader. Alla vöro klädda i lysande dräkter av pälsverk och siden och översållade med pärlor, guldsmycken, diamanter och andra ädelstenar. Ansiktena voro på österländskt manér betäckta med en fin sidenslöja, men armarna hade ingen annan beklädnad än dyrbara guld- och diamantsmycken. På fötterna buro de ett slags fina stövlar, broderade med äkta pärlor.
Sedan dansen, musiken och sången pågått en stund, fördes alla fångarna fram. I en lång rad fingo de tåga förbi Feofar Khan, därvid var och en måste kasta sig ned med pannan mot marken, såsom tecken till sin slaviska underdånighet.
Alcide Jolivet och Harry Blount bevittnade detta skådespel med en livlig harm.
— Det är uselt, sade Alcide Jolivet. Låtom oss gå härifrån.
— Nej, svarade Harry Blount, vi måste se allt.
— Ah! utbrast plötsligt Alcide Jolivet och fattade sin kamrat i armen.
— Vad går åt er? frågade denne.
— Se, Blount! Det är hon!
— Vilken?
— Vår reskamrats unga syster, ensam och fången! Vi måste rädda henne!
— Lugna er! svarade Harry Blount kallt, vi kunna ingenting göra.
Alcide Jolivet, som stått i begrepp att rusa fram, hejdade sig, och Nadia passerade förbi emiren utan att ådraga sig hans uppmärksamhet.
Emellertid hade Marfa Strogoff kommit fram efter Nadia, och då hon icke nog fort kastade sig ned i stoftet, stötte soldaterna våldsamt till henne.
Marfa Strogoff föll. Hennes son gjorde en förfärlig ansträngning att slita sig lös, så att soldaterna knappt kunde hålla honom tillbaka.
Men den gamla Marfa reste sig åter, och soldaterna skulle just släpa bort henne, då Ivan Ogareff lade sig emellan, sägande:
— Må denna kvinna stanna kvar!
Mikael Strogoff fördes nu inför emiren, och där stod han upprätt utan att sänka ögonen.
— Pannan i stoftet! skrek Ivan Ogareff till honom.
— Nej, svarade Mikael Strogoff.
Två soldater ville tvinga honom att böja sig, men de kastades till marken av den starke unge mannen, som likväl endast obetydligt kunde röra de bundna händerna.
Ivan Ogareff gick fram mot Mikael Strogoff.
— Du skall dö, sade han.
— Jag skall dö, svarade Mikael Strogoff stolt. Men ditt förrädareansikte, Ivan, skall i alla dina dagar bära det skamliga märket efter knuten.
Vid detta svar blev Ivan Ogareff förfärligt blek.
— Vem är denne fånge? frågade Feofar Khan.
— En rysk spion, svarade Ivan Ogareff.
Då han utgav Mikael Strogoff för en rysk spion, visste han mycket väl, att den dom, som komme att fällas över honom, skulle bliva förfärlig.
— Vad dom fäller du över honom?
Emiren betänkte sig ett ögonblick. Därefter gav han befallning, att man skulle frambära Koranen, muhammedanernas heliga bok.
Befallningen blev skyndsamt åtlydd.
Feofar Khan öppnade boken och satte på måfå ett finger på en av dess sidor.
Denna sed att bestämma domen över en anklagad
person brukas av flera muhammedanska folk i mellersta Asien. Efter att hava tolkat meningen i det språk, varpå domarens finger vilar, lämpa de domen efter versens innehåll, hurudant detta än må vara.
Emiren hade låtit sitt finger fortfarande vila på sidan i koranen. Översteprästen framträdde nu och uppläste med hög röst versen, vilken slutade med dessa ord:
»Och han skall icke mer se tingen på jorden».
Feofar Khan tolkade dessa ord så, att fången skulle göras blind. Han vände sig mot Mikael Strogoff och sade:
— Ryska spion! Du har kommit för att se, vad som tilldrager sig i det tartariska lägret. Se då med vidöppna ögon, se!
Då Marfa Strogoff hörde dessa ord, sjönk hon ihop, ett rov för den förfärligaste ångest. Hon visste mycket väl, vad dessa ord betydde. Dessa ord utgjorde en domareformel, som användes av tartarerna och betydde, att den dömde skulle mista sina ögons ljus.
Det var sålunda icke döden utan blindhet, som skulle drabba Mikael Strogoff. Den olycklige var dömd att bliva bländad.
Detta barbariska straff utföres på det sätt, att man långsamt för en vitglödgad sabelklinga tätt framför den dömdes ögon. Genom hettan och det starka skenet, som utgår från den glödande klingan, bländas ögonen så starkt, att den olycklige från den stunden är fullkomligt blind.
En svärm persiska danserskor stormade nu in på scenen. En bedövande musik uppstämdes på en mängd olikartade instrument, och danserna började genast.
Då den första dansen var slut, hördes en dov röst säga:
— Se med vidöppna ögon, se!
Den man, som upprepade dessa emirens ord, var Feofar Khans skarprättare eller bödel. Han hade tagit plats bakom Mikael Strogoff och höll i handen en sabel med bred klinga. Bredvid honom hade soldater ställt en trebent stol, varpå vilade ett fyrfat med glödande kol.
Emellertid hade persiskorna efterträtts av en annan grupp danserskor av helt olika ras. Mikael Strogoff igenkände dem genast. Detta gjorde också de två korrespondenterna, ty Harry Blount stötte sin kamrat i sidan och sade:
— Det är zigenerskorna från Nischni-Novgorod.
— Just de, utbrast Alcide Jolivet. Jag undrar, om de där kattorna dansa lika bra, som de spionera.
Emiren tycktes emellertid vara belåten med deras uppträdande, ty han lät kasta till dem ett regn av guldmynt, stulna pengar, tagna genom plundring och röveri.
I detsamma zigenerskorna slutat sin dans, lade bödeln sin hand på Mikael Strogoffs axel och uttalade för andra gången de olycksbådande orden:
— Se med vidöppna ögon, se!
Denna gång bar han icke sabeln i handen. Han hade lagt den på det glödande fyrfatet.