Tsarens kurir/Kapitel 27
| ← Kapitel 26 |
|
Kapitel 28 → |
TJUGUSJUNDE KAPITLET.
Bajkal och Augara.
Bajkal, en av jordens största sjöar, är omkring 900 kilometer lång och 100 kilometer bred samt upptager en yta, som är 6 gånger så stor som Vänerns. Den är omgiven av vulkaniska berg och ligger på en höjd av 500 meter över havets yta. Tre hundra större och mindre strömmar utfalla i densamma, och den har sitt avlopp genom floden Augara, som längre upp åt nordväst flyter in i Jenisej.
Det var till sjöns sydvästra ända Mikael Strogoff ankom, bärande Nadia på sina starka armar. Vad kunde de väl vänta i denna vilda del av ödemarken än att där dö av hunger och utmattning? Och dock återstod nu blott en sjöresa av 140 kilometer, ett avstånd, som mycket väl kunde tillryggaläggas på två eller tre dagar. Frågan var nu blott, om det fanns någon båt att tillgå i detta avlägsna hörn av Bajkal och i dessa oroliga tider.
Då våra två utmattade vandrare trädde ut ur klippdälden och fingo stranden i sikte, uppgav Nadia ett glädjerop. Hon hade visserligen inte sett någon båt, men hon hade upptäckt en flock ryska bönder, som voro samlade omkring en stor timmerflotte, vilken låg fastbunden vid stranden av en liten sandbukt.
Dessa ryssar voro flyktingar, vilka samlat sig här på denna punkt av stranden. Drivna från sina hem av tartarerna, hade de försökt att landvägen fly till Irkutsk. Men då detta var omöjligt, emedan tartarerna redan kringränt staden, hoppades de kunna nå sitt mål genom att fara sjövägen på Bajkal och Augara.
Mikael Strogoff lyfte tacksamt sin skumma blick mot himlen. Han och Nadia blevo vänligt mottagna av flyktingarna och fingo genast tillåtelse att på flotten medfölja till Irkutsk.
Flyktingarnas plan var mycket enkel. I Bajkal går en ström utmed sjöns norra strand ända till Augaras mynning. Av denna ström ville man nu begagna sig för att till en början uppnå Bajkals utlopp. Från denna punkt till Irkutsk skulle den starka strömmen föra dem med en fart av tio till tolv verst i timmen. På ett par dagar borde man alltså få staden i sikte.
Inga farkoster funnos här. Flyktingarna hade därför byggt en flotte av det furutimmer, som växte invid sjöns stränder.
Ombord på denna flotte fördes nu Mikael Strogoff och Nadia.
Klockan 8 på aftonen lösgjordes tågen, och driven nedåt av strömmen följde flotten norra stranden. Långa störar, vilka sköttes av några handfasta bönder, voro tillräckliga att styra honom.
En gammal båtskeppare på Bajkal tog befälet över flotten.
Man hade icke något annat besvär med flotten än att hålla den mitt i strömdraget, som gick utefter stranden utan att draga sig åt sjöns mitt.
Flyktingarna utgjordes mest av bondfolk, män, kvinnor och barn, men även några präster, pilgrimer och munkar hade fått plats på flotten. Tillsammans utgjorde de omkring femtio personer.
Den utmattade Nadia hade genast fallit i sömn. Mikael Strogoff vakade bredvid henne.
Natten var ytterst kall. Man var ju redan inne i oktober, och bergstopparna omkring Bajkal hade nyligen blivit betäckta med snö.
I daggryningen hade flotten passerat en sträcka av 40 verst. Det var nu så kallt, att man kunde frukta, att sjön skulle tillfrysa. I sådant fall skulle flyktingarna ha blivit innestängda på Bajkal.
Detta inträffade dock lyckligtvis inte. Flotten drev utan något avbrott med strömmen, och klockan 4 på eftermiddagen upptäckte den gamle skepparen Augaras mynning mellan strandens granitklippor.
Vid det ställe, där floden lämnar Bajkal, fanns en liten hamn. Den gamle skepparen lät förtöja flotten här för att avhjälpa några skador på densamma.
Efter en timmes uppehåll skulle den åter avgå på floden ned mot Irkutsk, dit man nu hade blott 60 verst.
Nadia hade nu vaknat och kände sig någorlunda stärkt. Hon satt bredvid Mikael Strogoff på aktern av flotten och kastade spejande blickar omkring sig. Hon tänkte på sin far, på att hon nu snart skulle få träffa honom, och att alla lidanden då skulle vara slut.
Plötsligt gav hon upp ett rop och fattade Mikael Strogoffs hand.
— Vad är det, Nadia? frågade han.
— Våra två reskamrater, Mikael.
— Vad! de båda korrespondenterna?
— Ja.
Mikael Strogoff spratt till, ty han ville icke bliva känd såsom en tsarens kurir. Efter det hemska uppträdet i Tomsk, då Mikael Strogoff räddade sin mor från knutpiskan, visste de, vem han var.
Mikael Strogoff fattade hastigt sitt beslut.
— Nadia, sade han, bed dessa två herrar komma hit till mig!
Det var verkligen den trumpne Harry Blount och den glade Alcide Jolivet, som i fyrsprång kommo ilande ner till hamnen och hoppade upp på flotten. De vände sig genast till den gamle skepparen och bådo honom att för god betalning få medfölja flotten till Irkutsk.
— Gärna, svarade denne. Men här betalar man inte. Man vågar sitt liv, det är allt.
Som vi minnas, hade de båda korrespondenterna lämnat Tomsk under Feofar Khans fest, ögonblicket innan Mikael Strogoff bländades. De hade hoppats att hinna till Irkutsk före Feofar Khan. Detta skulle också mycket väl ha lyckats dem, om de icke hindrats av den andra tartariska hären i närheten av Irkutsk. De hade därför liksom Mikael Strogoff nödgats göra en omväg nedåt Bajkalsjön och hade nu i tre dagar befunnit sig i den lilla byn vid Augaras mynning utan något medel att kunna komma utför floden.
Alcide Jolivet och Harry Blount hade just tagit plats på fören av flotten, då Nadia nalkades dem.
Ett utrop av överraskning undföll de båda korrespondenterna, då de igenkände den unga flickan, som varit deras reskamrat från Ural till Ischim.
— Kom! sade Nadia, i det hon lade ett finger på munnen till tecken av tystnad.
De båda männen stego upp och följde henne. Men deras förvåning blev ännu större, då Nadia förde dem till Mikael Strogoff, som de trodde våra död.
— Min stackars bror är blind. Tartarerna hava bländat honom, sade Nadia.
En livlig medömkan avmålade sig i Alcide Jolivets och hans kamrats ansikte.
Ett ögonblick därefter sutto båda två vid Mikael Strogoffs sida och tryckte varmt hans hand.
— Mina herrar, sade Mikael Strogoff med låg röst, ni äro de enda här, som veta vem jag är. Jag beder er att icke uppenbara det för någon, innan jag utfört mitt uppdrag. Lova ni mig det?
— Ja, vid min heder, svarade Alcide Jolivet.
— På min gentlemannaära, tillade Harry Blount.
— Tack, mina herrar! sade Mikael Strogoff.
En halv timme senare lämnade flotten den lilla hamnen och gick in i floden.