Tsarens kurir/Kapitel 31
| ← Kapitel 30 |
|
Förlagsreklam → |
TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.
Slutet
Våra unga läsare äro säkerligen mycket förvånade över, att Mikael Strogoff helt hastigt återfått sin syn. Vi anse oss därför böra skynda oss att förklara, hur det varit möjligt, och hur det tillgått.
Som vi redan förut en gång sagt, hade Mikael Strogoffs ögon inte blivit helt och hållet fördärvade genom hettan från den glödande sabelklingan, och detta berodde på en särskild omständighet.
Våra läsare torde erinra sig, att Marfa Strogoff var närvarande vid straffdomens verkställande, sträckande händerna mot sin son.
Mikael Strogoff betraktade henne så, som en öm son kan betrakta sin moder i livets sista ögonblick. Den starka sinnesrörelsen frampressade ymniga tårar i hans ögon, och denna tåreflod lade sig som ett skyddande täcke emellan hettan och ögonen.
Tack vare dessa tårar blevo ögonen bevarade för fullkomlig förstörelse. Mikael Strogoff blev visserligen blind för en tid, därigenom att ögats hinnor skrumpnade. Regnbågshinnan sammandrogs, så att pupillen blev för stor och insläppte för mycket ljus, alldeles som på en person, vilken stirrat mot solen och därför icke kan se, emedan det starka ljuset bländat honom. Men denna blindhet kunde botas, och det behövdes blott ett medel, som kraftigt utvidgade den skrumpna regnbågshinnan, för att synen skulle återkomma.
Detta medel fann Mikael Strogoff helt opåräknat i det iskalla vattnet i Angara. Då han kastade sig ned från isstycket och sam under flodens vatten, åstadkom dettas starka köld en så kraftig verkan på ögats hinnor, att de återfingo sin naturliga beskaffenhet. Då Mikael Strogoff kom upp ur floden, fann han till sin häpnad och glädje, att han återfått synen.
Han hade emellertid ingenting hunnit att säga därom till Nadia, ty det gällde att ögonblickligen komma in i, palatset och träffa storfursten.
Efter denna lilla nödvändiga utvikning återgå vi till själva berättelsen.
Då Mikael Strogoff uppenbarade för storfursten att han var tsarens kurir, och att den dödade mannen var förrädaren Ivan Ogareff, trodde denne honom genast. Han insåg, att en man med Mikael Strogoffs öppna, ärliga ansikte icke kunde ljuga. Han förstod nu, hur nära han varit att falla ett offer för den förrädiske översten, som stulit kurirens namn och brev för att bringa staden i fördärv.
I få ord berättade Mikael Strogoff för storfursten, vilka prövningar han genomgått, och omtalade även under livlig rörelse, vilken del Nadia hade i dessa tilldragelser.
— Vem är denna unga flicka? frågade storfursten.
— Den landsförviste Vassili Fedors dotter, svarade Mikael Strogoff.
— Kapten Fedor är nu vår tappraste officer, sade storfursten, och han är icke längre landsförvist.
Överväldigad av glädje, sjönk Nadia på knä framför storfursten. Denne upplyfte henne med ena handen, under det han vänligt räckte den andra åt Mikael Strogoff.
På storfurstens befallning blevo tvänne rum genast iordningställda åt Nadia och Mikael Strogoff. Där fingo de byta kläder och vila sig efter nattens oerhörda ansträngningar.
Medan detta tilldrog sig i guvernörens palats, rasade striden vid stadens vallar. Tartarerna blevo tillbakaslagna på alla punkter. Med sin lilla trupp hade Vassili Fedor skyndat till Bolkaja-porten och försvarat den.
På samma gång lyckades de belägrade göra sig till herrar över branden. Sedan naftalagret på Angara blivit förtärt, gick det ganska hastigt att släcka elden i husen.
Före dagens inbrott drogo sig Feofar Khans trupper tillbaka till lägret, kvarlämnande ett stort antal döda vid vallarna. Bland dessa befann sig Sangarr, som förgäves sökt träffa Ivan Ogareff.
Strax på morgonen efter den märkvärdiga natten i storfurstens palats begåvo sig Mikael Strogoff och Nadia till Vassili Fedors bostad. Med ett glädjeskri kastade sig Nadia i sin faders armar. Kapten Fedor tryckte under varma tårar sin älskade dotter till sitt bröst.
Nu var deras lycka fullständig. Intet skilde längre far och dotter från varandra. Vassili Fedor var icke längre en landsförvisad -man, och de hade rättighet att bo och vistas, var de ville.
Med: häpnad och undran åhörde kapten Fedor berättelsen om Mikael Strogoffs och Nadias underbara resa, och innerligt tackade han den raske kuriren för de många uppoffrande tjänster denne bevisat Nadia under deras äventyrliga färd.
— Kapten Fedor, sade Mikael Strogoff, er dotter har varit en lika stor hjälp för mig, som jag varit för henne. Ingendera av oss skulle ha kommit fram utan den andras bistånd. Och nu har jag en sak att bedja er om.
— Tala! sade Vassili Fedor.
— Jag och er dotter har under hela vår resa varit som bror och syster. Men då Gud så länge och under så många svårigheter låtit oss vara tillsammans och hjälpa varandra, så är det tydligen hans mening, att vi aldrig skola skiljas. Kapten Fedor, vill ni giva mig er dotter till hustru?
— Ja, om det också är hennes vilja, svarade Vassili Fedor med djup rörelse.
— Nadia, sade Mikael Strogoff ömt och fattade hennes hand, vill du bli min hustru och följa mig till Ryssland?
— Ja, Mikael, svarade Nadia och gömde sitt rodnande ansikte vid hans bröst.
— Gud välsigne er, mina barn! utropade den djupt rörde fadern och slöt de båda unga i sin famn.
Nu följde några verkliga glädje- och högtidsstunder för dessa hårt prövade människor. Det blev beslutat, att de ungas bröllop skulle firas i Irkutsk, varefter de jämte fadern skulle bosätta sig i Ryssland.
Under tiden var det lugnt i staden. Tartarerna företogo icke något nytt anfall. De hade blivit modfällda genom Ivan Ogareffs död. Han hade nämligen varit drivkraften i alla deras företag.
Den 7 oktober hördes kanonskott norr om staden. Det var undsättningsarmén, som nu anlände under befäl av general Kisseleff.
Tartarerna miste nu lusten att stanna längre kvar. De bröto hastigt upp och flydde hem till sina egna landsdelar. Inom några veckor var hela Sibirien befriat från fiender. Det hårt prövade folket fick i lugn och ro återvända till sina boningar, och man kunde nu åter utan fruktan resa, vart man ville.
Med de första ryska soldaterna hade i staden också inkommit två vänner till Mikael Strogoff. Det var de båda oskiljaktiga korrespodenterna Harry Blount och Alcide Jolivet.
Sedan de från isfältet lyckats komma upp på Angaras högra strand, hade de jämte de andra flyktingarna kunnat smyga sig emellan tartarernas förposter och komma ut på fältet. Sedermera hade de sammanstött med den framtågande ryska armén och hos den funnit beskydd.
Stor var deras glädje att återfinna Nadia och Mikael Strogoff friska och oskadda, framför allt då de erforo, att deras oförfärade reskamrat icke längre var blind.
Storfursten hade bråttom att återvända till Ryssland, sedan vägen var fri för fiender. Men han fördröjde dock sin resa några dagar för att närvara vid Mikael Strogoffs och Nadias bröllop.
Några dagar efter bröllopet begåvo sig Mikael och Nadia Strogoff, åtföljda av Vassili Fedor, på återvägen till Europa. Denna väg, som för dem hade varit en smärtans väg, hade nu blivit en lyckans. Storfursten hade belönat dem med en riklig kassa, och de reste med ytterlig hastighet i en av dessa slädar, vilka såsom iltåg brusa fram över de snöbetäckta sibiriska stepperna.
I Omsk väntade dem den gamla Marfa i den Strogoffska familjens lilla hus.
Ömt och under strida glädjetårar slöt hon i sina armar sin son och den ädla kvinna, som hon förut så ofta kallat sin dotter.
Nu ägde den modiga sibiriskan rättighet att igenkänna sin son och säga sig vara stolt över honom.
Efter att hava tillbrakt några dagar i Omsk återvände våra tre resande till Europa, men nu åtföljda av den gamla Marfa, vilken icke längre ville vara skild från sina barn.
Den raske kuriren mottogs på det vänligaste av kejsaren, vilken med förundran hörde berättelsen om alla hans lidanden och svårigheter under resan. Han fäste honom särskilt vid sin person genom att giva honom en hög befattning vid hovet.
Alla fyra våra vänner bosatte sig i Petersburg. De levde där lyckliga i sin ömsesidiga kärlek och behövde icke mer skiljas från varandra.
Så hade då Gud styrt den svåra resan och de hårda prövningarna till välsignelse för dessa ädla och goda människor, som nu så tydligt fingo erfara, att Gud aldrig överger den, som i lydnad, kärlek och förtröstan håller sig till honom.