Två års ferier/Kapitel 7

Kapitel 7. Grottan och benranglet

Nu visste de lika litet som förut, om de var på en ö eller ett fastland. Det enda de visste med säkerhet var, att om det var en ö, så måste den vara stor, eftersom insjön såg ut som ett hav.

Sullivan ansåg naturligtvis fortfarande, att det måste vara ett fastland, en hel världsdel, troligen Sydamerika. Briant sa inte emot honom längre.

Alla var dock överens om att återvända till fartyget. Först när årstiden blev varmare, borde de fortsätta färden och undersöka landet på andra sidan sjön.

Men på det illa åtgångna fartyget kunde de troligen inte bo kvar länge till. Därför måste de först som sist finna en plats i land, där de kunde ordna en bostad för vintern. De fyra pojkarna beslöt att ta en annan väg tillbaka till fartyget. Kanske kunde de samtidigt upptäcka spår av de människor som hade byggt riskojan.

De gick i en båge längre mot söder. Pan sprang som vanligt framför dem och spanade. Träffade han på någon människa eller något misstänkt, skulle han säkert varna dem.

De följde stranden och kom in i skogen, som här var mindre tät. Trakten vimlade av småvilt, som Pan drev upp. Framåt eftermiddagen kom de till en öppning i skogen och fick syn på några underliga, tvåbenta djur med långa halsar. Pan rusade snabbt efter dem, och de flydde med sådan fart, att pojkarna bara såg skymten av dem. Men det var tillräckligt.

— Strutsar! utropade Briant överraskad. De finns nog inte på småöarna i Stilla havet!

— Nej, men i Australien och Nya Zeeland, invände Sullivan, som var styv i naturlära.

— Ja, en liten klumpig art, men de här var stora och vackra.

— Om de bara hade sprungit över något gyttjigt ställe, sa Baxter, så kunde vi ha sett på spåren, vilken art de tillhörde.

— Vad menar du? undrade Humbert.

— Jo, den amerikanska strutsen har tre tår på var fot.

— Det var amerikanska strutsar, avgjorde Sullivan. Vi är på Sydamerikas fastland och därmed punkt.

Vid sjutiden på kvällen stannade pojkarna på en vacker plats i skogen, och när de hade ätit, lade de sig till vila under ett stort träd.

När de hade fått frukost nästa morgon och sett sig litet närmare omkring, kom de överens om, att stället mycket väl kunde passa till boplats för dem. Skogen skyddade bra mot storm och oväder. Mitt igenom den flöt en liten flod med friskt och klart vatten, och villebråd fanns i överflöd. I floden tycktes det finnas gott om fisk, och litet längre bort låg en mosse med riklig tillgång på vildänder och beckasiner. Kanske det också i närheten fanns ätliga frukter och andra växter, som kunde ersätta bröd. Då kunde de inte önska sig något lämpligare ställe.

När sällskapet bröt upp för att gå över floden, sprang Pan som vanligt i förväg. Innan de visste ordet av, syntes han i backsluttningen på andra sidan floden, utan att någon sett honom simma över. Då de kom fram till flodstranden, fick de förklaringen. Där fanns nämligen en likadan övergång av stenar, som den de hade passerat ett par dagar tidigare.

— Vi har då sannerligen tur! ropade Humbert.

— Ännu ett bevis på att människor finns eller har funnits här, tillade Briant. Med vad säjer ni om det här?

Han pekade på ett föremål vid flodstranden. Det bestod av några multnade plankor, som till hälften låg begravda i sanden. De såg ut som lämningar av en liten båt, och i ena plankbiten satt en rostig järnring.

Strax därpå gjorde de ännu ett fynd. Vid flodstranden växte en stor bok.

— Titta, ropade Baxter, någon har skurit ut bokstäver i stammen.

F B 1807

stod inristat i barken.

— Jag gissar, sa Briant, att spåren kommer från en skeppsbruten vit man, men att landet i övrigt är obebott.

— Kanske, medgav Sullivan. Men det är ju längesedan de där bokstäverna ristades in, och båten har väl legat femtio år och ruttnat i sanden. Mannen är nog död för länge sen!

— Men när det nu har funnits en civiliserad människa här, så måste han ha haft en bostad, sa Baxter. Låt oss leta upp den!

De följde floden. Pan sprang före dem och skällde ivrigt. Briant ropade på honom, men han lydde inte, och man hörde hans våldsamma skällande på avstånd.

— Pan har spårat upp något, sa Baxter. Måtte det inte vara vildar.

Men allt var lugnt, och endast Pans ursinniga skällande bröt skogens tystnad.

Plötsligt böjde sig Sullivan ner och tog upp ett föremål från marken. Det var en gammal, rostig järnspade. Skaftet var så murket, att det föll sönder, då Sullivan tog i det.

Pojkarna stannade och såg sig omkring. Marken bar tydliga spår av tidigare odling. Men det måtte ha varit länge sedan, för här och där växte rätt stora buskar, och de enstaka jamsväxter som fanns bland buskarna var förvildade.

Medan de ännu stod stilla och såg sig om, kom Pan tillbaka. Han skällde fortfarande och nafsade i deras kläder för att få dem med sig.

Nyfikna följde pojkarna hunden, som sprang före dem in i ett snår vid foten av en backsluttning. Briant böjde undan grenarna och fann då en öppning, som tycktes leda in i en jordkula.

— Titta! sa han. Här finns bestämt en håla eller en grotta.

— Vågar vi gå in? undrade Humbert.

— Det är nog bäst att vara försiktig, sa Baxter. Finns det vildar därinne, håller de sej nog så tysta, att vi inte märker dem, förrän vi har kniven på strupen.

— Vi ska först låta Pan undersöka hålan, föreslog Briant.

Pan kom ut igen ur den och viftade med svansen liksom för att visa, att det inte var farligt.

— Om Pan inte har upptäckt något misstänkt därinne, så kan vi tryggt gå in, sa Sullivan.

— Ja, men vi måste ha något att lysa oss med. Vänta ett ögonblick!

Briant sprang efter en torr, kådig trädgren och satte eld på den med en tändsticka, medan Sullivan högg bort grenarna, som stängde ingången till grottan.

Med Briant i spetsen gick pojkarna in i den smala gången, som snart vidgade sig. De kom in i en tämligen stor och hög grotta med tak och väggar av sten och golv av torr, fin sand.

Vid ena väggen stod ett bord, en pall och en tom lerkruka. Vid andra väggen syntes en öppen kista. Den var tillverkad av brädstumpar och innehöll en hög trasiga kläder.

På bordet låg några stora musselskal, som nog hade använts som tallrikar, ett par metkrokar, en rostig kniv och en tom bleckbunke. Vid den tredje väggen stod en klumpig säng med ett trasigt täcke. På en hylla bredvid huvudgärden fanns en ljusstake av trä och ett elddon av det slag som användes, innan tändstickorna var uppfunna.

En rysning genomilade dem alla, när de betraktade den eländiga sängen. Tänk om det multnade liket av grottans ägare låg under täcket!

Briant var den förste, som övervann sina känslor. Han gick fram till sängen och lyfte undan täcket. Han andades ut. Sängen var tom.

Tysta och allvarsamma gick alla ut ur grottan. Pan hade följt dem in men strax därpå skyndat ut i det fria. När de kom ut, såg de inte till hunden, men snart hörde de hans skall från en liten träddunge i närheten. Pan lät moloken, nästan ängslig. De fyra pojkarna skyndade dit och möttes av en syn, som kom dem att stanna och stirra på varandra.

Vid foten av en gammal bok låg det solblekta skelettet av en människa. Det var säkert lämningarna efter den person som hade lagt stenbroarna, begagnat båten och bott i grottan.

Två års ferier av Jules Verne