Under långa nätter/Tionde natten
| ← Nionde natten |
|
Elfte natten → |
Tionde natten.
Med Christiane delade jag också religionsundervisningen hos Röentgen, vår nya prest. Dessa timmar, så väl som alla hans presteliga föredrag, intaga ett så vigtigt rum i mitt vistande i Christiansfeldt, ja i min hela utveckling, att jag får lof att närmare omtala dem. Religionstimmarna för Röentgen räknar jag för de herrligaste, intressantaste lärotimmar, jag har upplefvat i mitt lif. Vi gladde oss alla öfver dem; en hvar af oss var stolt efteråt att kunna säga: Han frågade mig det eller det. Röentgen var blifven vår hjelte; bara han gick förbi skolan, var det en hel händelse … O, nej! han var icke ung eller intagande till sin personlighet! Det var en äldre, något torr och allvarlig man utom lektionerna, men under dessa blef han föryngrad, han blef varm och vältalig. Det var, som om han hade något riktigt glädjande att meddela oss. Och vi, barn mottagliga! Som små barn, hvilka man lofvat att få se sköna rariteter och verldens sju underverk, sutto vi begärliga, med spänd förväntan på hvad herrligt han skulle visa och förklara för oss. Och han rullade opp det ena stycket himmel efter det andra för våra undrande blickar; men vi hade den känslan härvid, att vi sutto lungt och tryggt på den gröna jorden, ja det var just från den ståndpunkten vi förstodo himlen bäst. Han förklarade för oss bibeln ungefär till Josua bok; emellanåt berättade han intressanta och rörande drag af lifvet — »das liebe, traute Leben!» hvari Gud icke alltid blef nämnd med ord, men hvad behöfdes väl det? Enhvar som besöker Strassburgerdômen vet att Ervin von Steinbach har byggt den; hans namn tonar osynligt under hvalfven, men man uttalar det icke vid hvar enskild del man pekar på. Och han som skapte Ervin, och jordens präktigaste dôm genom honom, och den stora dômen som hvälfver sig öfver dem begge, behöfva vi att föra denna byggmästares namn ideligen i munnen? Kan man undgå att tänka på honom hundrade gånger om dagen? Så knöt sig vårt unga, nyväckta medvetande om Honom till allt hvad som förekom och rörde oss om dagen, vi kunde ej misstaga oss om hvad som var af honom, lika litet som man kan taga miste om ljus och mörker. Allt det som var vackert, det som orsakade en ren, ångerfri glädje — när vi föredrogo eller gjorde hvarandra något godt — tanken på hemmet — naturens, konstens herrlighet, som ännu låg som en gryende aning i vår själ! Genom begge våra lärarinnor, hvaraf den ena var vänlig och mild, den andra allvarlig, sträng och — mild — jag höll af dem begge — talade han tadlande eller berömmande till oss, han trängde sig till oss i allt, att vi måtte kunna fatta och älska honom, vi stackars olyckliga, oartiga, i sinnelifvet bundna, efter ljus och frihet suckande menniskobarn; ja, för att vi riktigt skola kunna fatta och älska honom, steg han personligen ned till oss i Jesu Christi personliga skepelse.
Så lärde oss den käre presten i Christiansfeldt. Har jag missförstått honom i något, då skall han förlåta mig det i sin graf. Men så har min själ uppfattat det, måst uppfatta det. Och jag fruktar icke för att ännu vidkännas denna uppfattning. Ju mera lifvet har upplåtit sig för mig, ju mera har också gudsbegreppet utvidgat sig. Jag bekänner dess uppenbarelse i allt hvad som griper oss i skapelsen, och tillstädjer inga menskliga reservationer och klassifikationer. Icke allenast i det allvarliga, strängt skakande talar han till oss, men också i det muntra och milda. Icke allenast allt hvad vi bekänna stort och upphöjdt, men också hvad vi kalla intressant, fantasirikt, vackert, trefligt, elegant, i det största som det minsta, — allt hvad som rörer sig i doft, dikt och toner, det må nu heta ett requiem eller en romans, äro lika så många strålar, låt vara brutna och förmörkade genom vår jordiska atmosfer, men lika visst dock strålar af hans väsens eviga herrlighet.
Men nu i våra dagar skall man lära det bättre. På hvilket afstånd, genom hvilken ogenomtränglig sky af kall abstraktion skall man nu söka och erkänna Gudomen? Sjelfva talet om den har bildat sig till en egen iskall terminologi, som håller på långt afstånd bort allt det som smakar af lifvet, det varma, pulserande lifvet. Ett otadligt förhållande, som vi sjelfva rå för, är intet, och tron, som vi icke sjelfva kunna gifva oss, är allt — väl! och trons lön är den eviga saligheten — nå väl! men hvilken idé skola vi göra oss om den eviga saligheten, när man icke af någonting af det som stämmer och upplyfter och fröjdar en menniskosjäl får taga måttstocken, — när allt ända intil kärleken till nästan har blifvit misstänkt? Derför gifves det också i våra superreligiösa tider så gudsnådligt litet af den. Skall det gå framåt, eller rättare tillbaka i den andan, så komma vi att stanna i det mörkaste af medeltiden. Det heliga nitet gick då så långt, att i Basel näktergalen blef förklarad för djefvulens fogel och högtidligen bannlyst, emedan den med sina smältande toner sjöng synden in i menniskohjertat. Nå ja, näktergalen är af goda skäl beskyddad mot öfvervåld här hos oss, men kanhända bannstrålen kan komma att träffa våra talltrastar och siskor? Och alla dessa osynliga interdicter, all denna gråa försakelse, — för att oskådliggöra för oss den himmelska lycksaligheten! Man berättar att barn i London kunna växa upp i denna stengraf utan att någonsin hafva sett ett träd. Alla beskrifningar, alla verldens bilder skulle här icke förstå till att gifva dem en idé om det. Ack, bringa dem en lefvande gren, ett enda blad, och de skola förstå det och förgås af längtan efter trädet.
Under julen lemnade Christiane pensionen; hon skulle till påsken konfirmeras hemma i landskyrkan, om jag ej tager fel på det danska språket. Dock kom hon ofta in till språk- och musiktimmarna.
O, jag ser henne ännu när hon kom flygande hemifrån i sin blå casavaika, kantad med skinn, en liten polsk mössa på hufvudet, upphettad, synbarligen med hjertklappning vid tanken på att komma en minut försent, och dock så strålande, så kärleksfull då hon åter såg oss! Hvilken glädje när jag såg henne!
Påsken kom, och jag var inbjuden till hennes fest. Men Gud hade beslutat det annorlunda. Just vid den tiden blef jag sjuk. Jag låg till sängs konfirmationsdagen och ett par dagar efteråt. Då hände det något besynnerligt. De andra barnen kommo ofta in till mig och voro så förunderligt vänliga. Några af dem, som af lutter rättskänsla gerna hade sett på att jag hungrade mig ihjäl, visste nu icke på hvad sätt de skulle lägga sin ömhet, sin omsorg i dagen. Emellanåt hade de gråtit. Ack, länge kunde det ej döljas. Hvad en och annan framsynt själ hade anat och äfven förutsagt, att Christianes känslolif var för starkt för en organisation som hennes, hade inträffat allt för hastigt, alltför bokstafligt. Efter konfirmationen, ännu i kyrkan, hade hon blifvit häftigt sjuk, hade sedan legat stilla, nästan mållös, och på fjerde dagen dog hon, efter att hafva begärt och åtnjutit sakramentet.
Om min sorg vill jag icke tala; språket har intet uttryck för något så häftigt, som sorgen vid den åldern. Det var första gången döden mötte mig på nära håll. Nästa lördag vandrade alla ut med blommor och kransar för att se henne än en gång; alla utom jag, som icke kunde, som blef ensam hemma, och alla vände de djupt gripna tillbaka. De kunde icke nog uttrycka huru skön, huru förklarad hon hade legat i sin kista.
Också jag lemnade Christiansfeldt kort derefter, för att aldrig mer återse det. Med erfarenhet och verldslig vishet vände jag visserligen icke tillbaka, men dock med en skatt af ljusa intryck som aldrig kunna försvinna. I Christiansfeldt har jag träffat på så herrliga, i sitt slag fullkomliga menniskor, att blotta minnet af dem är en läkedom, när man mången gång måste tvifla på menskligheten; men det är icke mindre en läkedom, en tröst mot den mörka dagens åsigt, att menniskosjälen är en kloak af idel synd och orenhet. Nej, der är skilnad. Det gifves naturer som likasom daggen icke komma i beröring med jordstoffet, men som den, märka de sin tillvaro härnere blott genom att förfriska den fläck, på hvilken de en kort stund dröjde; — naturer ursprungligen så rena och skära, att det förunnas dem att nästan oberörda vända tillbaka till sitt eviga ursprung. Det gifves likaså rena, men större, kraftigare naturer, bestämda att lefva och lida, lida oändligt. Deras gång genom verlden är som bäckens, som har den smutsiga jorden till läger, men rinner sig allt klarare och klarare! Trodde jag icke det, så måste jag glömma Christiane, som var bara ande och själ och godhet i en engels skepnad — Christiane som i min minnesbok blott skref dessa rörande, träffande ord: »Gieb’ts Trennung wohl, wo man sich lieb hat?» — — jag måste glömma de många, många älskliga jag dock, Gud vare lofvad, har träffat på min väg … Också dig, gamla, starka, präktiga, källklara Margareta! Huru har du icke som flinta af stål slagit den första sjelfkännedomens gnista af den unga oväckta själen, och med stränghet och ömhet vårdat den till ödmjukhetens, men också sjelfkänslans smältande, styrkande värme … Och du Louise,[1] du renaste! som med kärlekens och konstens mildare ämne väckte andra broddar till lifs, huru underligt har icke lifvet åtskiljt oss, och skiljande åter fört oss tillsammans! Förhållanden och verlden har rest en mur emellan oss, men i min själ är du ännu densamma som i de dagar då jag böjde mig för din renhets och mildhets makt, och jag kunnat gått genom elden för dig! Och min bortgångna Emilie! och Maria Colban, den pröfvade, den trofasta! och du — du, hvars namn jag ville nämna, om jag blott kunde det, men vid hjertat kan man icke röra, det skall hafva sin tid att läkas.
- ↑ Margaretha N. och Louise K., begge lärarinnor i Christiansfeldt. Den sistnämnda, syster till den berömda svenske djurmålaren Kjörboe, blef sedan gift med den hernhutska presten M. i Christiania och är ännu bosatt der.