Under ljusa dagar/Förord

[ 1 ]FÖRORD.

Efterföljande reseanteckningar och småberättelser, som här presenteras en främmande och större läsekrets än ifrån början var ämnadt, kunde väl, så vill det tyckas, icke behöfva något slags förord eller inledning. De borde väl bäst tala för sig sjelfva, liksom det efter regeln bör gälla, att en författare gagnar sitt alster bäst genom att förhålla sig till det så opersonligt, som detsamma möjligtvis tillåter honom detta. Han gör säkerligen bäst i att i detta hänseende icke söka likna vissa stora, berömda romanförfattare, hvilka alltför ofta lemna sin olympiska ståndpunkt, för att i högst egen person uppträda som förevisande raritetskrämare.

Men det gifves ett slags berättelse med hvilken författarens personlighet ovilkorligen sammanhänger, utan att det derföre tillåtes honom att vara en individ; — han är icke sjelfbiograf, han är referent, d. v. s. han har under tyst försäkran åtagit sig att tala så mycket och så intressant han förmår om allt annat, och så litet som möjligt om sig sjelf, med ett ord: här lemnas honom endast förevisarens otacksamma rol. Man ser honom då uppträda med den traditionela bugningen, som alltid faller sig litet tafatt, för öfrigt stå der stel och orörlig och illa till mods såsom en hvilken råkat in ett gästabud dit han icke var bjuden; — en sådan bekantskap med honom är sämre än ingen och skadar just den sak han vill gagna. Det ropar i honom: jag är något annat, något bättre [ 2 ]än detta! i det menskliga inom mig, i mitt djupare jag måsten J skåda och förstå detta mitt hjertelifs barn, dessa min andes: ben af mina ben och blod af mitt blod.

Det är i denna belysning jag ville att J skullen läsa och förstå de blad jag här öfverlemnar eder. Dessa uppteckningar, som sakna nästan all handling, dessa drag af en troget återgifven men inskränkt verklighet, behöfva mer än något annat detta personlighetens ljus. Det är denna personlighet eller rättare individualitet jag skulle önska att låta framträda blott så mycket att den kunde uppfylla de anspråk som här ställas på den: att sjelf blifva den bästa kommentator till sina skildringar.

Ingenting är vanligare än den slutsats man gör från de grundsatser, de sanningar en författare vill framhålla, till något analogt i hans personlighet och handlingssätt; men ingenting är heller opålitligare. Det går visserligen genom hvarje andens alster ett dunkelt något, en grundstämning, som vägleder säkrare; men denna grundstämning har sitt eget frimureri; den fattas och förstås blott från den ståndpunkt jag här så gerna ville anvisa mina läsare: en mera individuel. Blott de som noga känna en författare kunna höra detta grundackord klinga mellan raderna. En författarinna kan tala för sitt köns emancipation med berömvärd dristighet; men man skulle måhända mycket misstaga sig genom att derifrån sluta sig tillbaka till en amason. Ack! såge man noga efter, skulle månget lif då stå der blott som en torftig parodi på en stor, högstämd uppgift! När allt kommer omkring, lär väl en hvar blifva vältaligast öfver det som han smärtsammast känner sig sakna. Kunde masken skrifva, månne det icke då blefve idel dithyramber till fjärilens lof?

Lika osäkert, lika förvillande blir det att tillskrifva hvarje författareidrott en tidigt väckt, oemotståndelig kallelse, hvilken gjort densamma till lifvets [ 3 ]enda uppgift. Det förstås af sig sjelf att en författare intet bättre begär, än att hans läsare utgå från denna öfvertygelse, blott icke mången danade sig en så egen idé om denna oemotståndliga kallelse, en idé som, förlåt liknelsen! svarar temligen nära mot hvad man kallar att »taga tappen ur en tunna». En sådan uppfattning af det höga kallet försvårar tvärtom en författares ställning till sin publik och förökar de anspråk denna i alla händelser tror sig kunna ställa på honom. Publiken, när man tager den i sitt stora flertal, har, som sagdt, en högst egendomlig åsigt om »ordets konst.» Dermed är ingen svårighet, det skakar man blott ur armen; det är en lust, ett behof, som den — publiken, på det ädelmodigaste sätt kommer till mötes och afhjelper. De som så tänka, — och deras tal är legio —, borde blott se in i en af de verkstäder der dessa andens smycken, ofta de herrligaste, genomgå sin arbetsprocess. De, hvilka dölja den djupaste konst, se ofta enklast ut: hvem som helst kunde göra dem efter! Jag har en gång haft tillfälle att se ett utkast till en af Heines dikter, denna den största formkonstnär, som måhända någonsin funnits till; det var, om jag icke missminnes, till just denna lilla dikt: »Du hast Diamanten und Perlen» — o himmel! huru länge har han icke slipat och filat denna diamant, huru många misslyckade omgjutningar, huru många sönderbrutna formar behöfdes det ej för att bringa detta lilla mästerverk på några rader i dagen! Och är han derföre mindre konstnär? Det gifves visserligen sådana improvisatoriska naturer, som verkliggöra det begrepp mängden gör sig om skaldeproduktion. Den broder, af hvars inre lif jag har meddelat några drag, var en sådan. Det är en känd sak att en stor del af hans dikter äro nedskrifna utan att genomläsas, och att korrekturläsaren måst besörja kommateringen. Men derföre har han också, och det med rätta, måst utstå mycket ondt. Den [ 4 ]dunkelhet, som skadar många af hans dikter, erbjöd alltid hans motståndare en den välkomnaste anfallspunkt.

För egen del måste jag, med fara för att aldrig kunna resa mig efter en sådan bekännelse, börja med att erkänna, att jag icke har fått i arf ens den torftigaste systerlott af denna min broders improvisatoriska förmåga. Ej heller kan mitt uppträdande på författarbanan och den smula verksamhet jag der utvecklat benämnas produkter af en tidigt väckt, oemotståndlig kallelse. Denna metamorfos har försiggått utan att jag sjelf egentligen vet huru, vid de år då man redan gör upp sin räkning med lifvet. Jag hade dittills blott lefvat för de pligter som äro en qvinna strängt anvisade inom hemmets gränser; jag hade upplefvat den största sorg en hustru kan upplefva, och invigde mig redan med möjligast största resignation till en enkas lott i vårt land, att glömmas, att försvinna, då jag plötsligen såg mig knuffad upp till en författarinnas ensamma, upphöjda plats i mängden. Det är om denna med mitt hela väsende så föga öfverensstämmande riktning, som jag vill taga tillfället i akt att uttala mig. Det skall icke tjena såsom en förklaring hvarföre jag ej har lemnat mera; det skall endast tolka en smärta öfver att jag ej kunnat gifva något bättre. Och till dem som vilja läsa det som bjudes vill jag säga: Lyssnen till grundtonen som klingar emellan raderna; den skall förtälja eder om något kufvadt, vingklippt midt under sin flygt, om en som icke förmådde eröfra plats för sin uppgift, som ville gifva något stort, men var fastlänkad vid det lilla — förtälja om »masken som drömmer om fjäriln.»

Det har alltid vid den smula erfarenhet jag varit i tillfälle att samla angående författarskap i allmänhet, förekommit mig att anonymiteten, den rättighet en författare har att uppträda namnlös, var af utomordentlig vigt. Under många förhållanden framträdde den som en förpligtelse för en författare, i de flesta fall torde den bringa honom lycka. Den som [ 5 ]fick till uppgift att vara tidens tolk och lösa och tyda dess gåtor för mängden, måste blott vara en röst deri, ej en individ, under inflytande af personliga sympatier och antipatier. Också lärer erfarenheten, att stora andar verkat mest medan de voro anonyma. Nyheten ensam har ej uträttat detta. En stor del har skrifvit under pseudonymt namn och sedan ständigt bibehållit detta. George Sand, Halm, Novalis, Lenau, Dickens. Med hvilken stigande beundran, med hvilken, man kan nästan säga förklarad, nygirighet följde icke den danska publiken de första namnlösa utbrotten af dess skald Hertz? I sin anonyma nyårsgåfva för år 1832 har Hertz sjelf gifvit några högst pikanta skildringar af dessa dagar och de äfventyr han genomgick för att ej blifva upptäckt.

En annan sak är att icke alla anonyma äro Hertzar och »stora okände» (Walter Scott), och att anonymiteten artar sig lika mångfaldig som der gifvas produktioner och producenter. Ofvanifrån sedt, från publikens ståndpunkt, då vi tänka oss den ordningen: anonymiteten, produktionen, producenten, eller om man så vill: — slöjan — det beslöjade — beslöjaren — skall den gemenligen endast förhöja det goda och ypperliga, men kufva det medelmåttiga, medan den totalt skall förqväfva det dåliga, på samma sätt som en ljussläckare qväfver en dank. Sedd från författarens sida modifierar den sig i det oändliga, allt efter dennes respektiva andliga förmåga och egendomlighet, samt en härskara personliga och borgerliga betänkligheter. För en är anonymiteten ett kokett förskönande flor, som tillstädjer en gissning; för en annan en ogenomtränglig mask. För den ena en en-tout-cas att taga med i skogen när »det icke är riktigt säkert», och för en annan deremot oväderskappan, den man omsorgsfullt slår omkring sig när man blifver satt i nödvändigheten att åka i öppen vagn i höstväder, redan förut uppfylld af oro öfver en lång, ensam, melankolisk vägs faror och besvärligheter.

[ 6 ]Denna allvarligare, mera praktiska uppfattning af anonymitetens väsende har den utanför stående naturligtvis icke, och således upprann den för mig först då när jag, nästan emot min vilja, sjelf satte foten på denna farliga bana, och det vid en ålder då många allaredan lemna den. Saken förlorade derigenom visserligen mycket af sin poetiska gloria, i samma mån som den tilltog i nytta och nödvändighet.

Jag trodde verkligen då, att anonymitet bestod i och kunde vidmakthållas genom att underlåta att sätta sitt borgerliga namn på titelbladet och hårdnackadt afvisa hvarje anspelning. Denna behagliga illusion var — en illusion; men jag kan försäkra att den dock för mig var af oberäkneligt gagn och skall så vara för alla i min ställning. Den styrker underbart i det kritiska ögonblick då den första produkten kommer ut, så att man kan läsa annonserna derom i tidningarna med ett lugn som om det alldeles icke anginge oss. Efter de första dagarnas konfysa medvetande om att hafva »gjort någonting godt», något som man dock mera har att afgöra med sitt eget samvete än med andra, går man omkring så käckt som en struts, hvilken med hufvudet under vingen tror sig fullkomligt säker för de förföljande jägarne. Jag är anonym! säger man.

En ungdomsvän, som jag på länge icke hade sett, besökte mig någon tid efter det en sådan först utgifven bok hade sett ljuset. Ännu ser jag den tillbakahållna skalken i ögat, hvilken för tjugu år sedan förtrollat mig och som lika många års grundliga husmodersbestyr på landet ännu icke helt och hållet fått bugt med — ännu hör jag hennes allvarsamt vigtiga anmärkning, som ljöd halft som en fråga, halft som ett snusförnuftigt gillande: Du är ju anonym? Ja, det är jag, svarade jag med lika orubbligt allvar. Ack, huru vi skrattade!

Mera radikalt togs saken af en min vän och slägting. Han är något barsk och tvärsäker i sitt tal; [ 7 ]för öfrigt en präktig menniska och menar väl med mig. Den der anonymiteten, du säger »styrka så underbart i det kritiska ögonblicket», är dock endast som ett paraply vid början af regnskuren. Man går så behagligt trygg och hör de första dropparna falla, Men växer det till en störtskur, så får man minsann droppet i nacken; och då man icke kan bli mer än våt, så kastar man slutligen förargad bort skärmen. Gör du likaså! hvad tjenar en anonymitet till, som i verkligheten alls icke existerar? Låt den trasan falla! Tror du att i ett samhälle som detta, der alla som icke i andligt hänseende räkna sig till la brute sitta som missfoster i spiritus, hvilkas än så obetydliga afvikelser hundrade gånger blifvit skärskådade och undersökta, — tror du att en sådan abnormitet, som ett qvinnligt författarskap, skulle kunna döljas?

Moraliskt taladt kan en anonymitet icke existera här, svarade jag; men den kan derföre äga ett slags juridisk giltighet. Så länge man ej har satt sitt namn under ett arbete har heller ingen lof att nämna det i offentlig skrift. En förbrytelse häremot är en förbrytelse mot all ridderlighet, all folkrätt, af hvilken vi fruntimmer, efter hvad jag hoppas, också äro delaktiga.

Det skall dock ske! Det skall ske, var viss derom! Du, med din juridiska rätt!

Och slutligen skall anonymiteten gälla i ett aflägsnare område, der det personliga ej verkar. Den skall gälla utom staden, den skall gälla för skräddare och skomakare, som man säger.

Skräddare och skomakare, utropade min ihärdige vän. De höra nu för tiden till auktoriteter och kritici.

Antaget att din skomakare är en estetiskt bildad person! Du har just nyss gifvit ut en bok, på hvars anonymitet du lägger stor vigt. Hela staden nämner dig för resten såsom författaren. Din skomakare har måhända den mest brinnande lust att säga dig, i det han lemnar dig ett par stöflar, hvilka han [ 8 ]rekommenderar såsom outslitliga: jag har läst ert verk, jag vågar förutspå det odödlighet; men nej, han säger det icke, då han ej har sett ditt namn tryckt; en skomakare känner de medborgerliga rättigheterna, han är en gentleman: anonymiteten är honom helig. Och slutligen utom staden gäller anonymiteten fullkomligt. Tänk hvilken lisa att kunna stiga i land i Holmestrand, Brevig eller något riktigt vackert ställe, Laurvig t. ex., utan att vara känd af ens en katt. Man är ej mera en personlighet, man är ett namn, en abstraktion, en passagerare. Ingen som helsar på en, ingen som frågar efter om man har råd till den hatt man går med och hvad man månne fått i honorarium för det sista arbetet. Ingen som undrar öfver att man reser för det man tycker om att resa, för att man öfverhufvud älskar sol, sjö och gröna skogar. Ingen som menar att sådant kunde man godt vara förutan, att man godt kan skrifva böcker och skildra naturen och menniskolifvet i ett nätt, instängdt rum; man har ju till och med exempel på författarskap i Blå tornet. Och räknar du för intet att inga fiender mottaga en då man kommer, och att man ej lemnar några ovänner bakom sig, då man drager bort?

Vårt samtal blef efterhand lugnare och mindre polemiskt, och då vi kommo att tala om författarnes öde i allmänhet, möttes vi i den skönaste enighet. Der utspann sig efterhand ett slags klago-duett emellan oss, icke olik de gamle bardernes täflingssånger, i hvilka de skildrade sitt folks tapperhet och lidanden. Jag vill ej betunga läsaren med denna vexelsång i sin helhet, utan blott så mycket som möjligt återgifva hufvudsumman deraf. Min vän var sjelf författare. Han hade skrifvit en samling dikter, hvilka stått särskildt aftryckta i »lllustreret Nyhedsblad», och hade haft den tillfredsställelsen att kritikerne alldeles icke omnämnt dem. Hade han blott låtit sig nöja med detta stillatigande (stilla succès)! Men äregirigheten frestade honom; han utgaf dem särskildt; [ 9 ]igenom fingo de liksom en kropp, något hvari det kunde stötas — och flux hade de stöten genom lifvet.

»Ingen känner bättre än jag», sade han, »hvad en författare i och för sig måste lida, och nu till på köpet här under våra förhållanden. Han är af alla konstnärer den ende som ej har någon arena för sin konst, och hvars varmaste utgjutelse måste sakna den lön, den uppeldande sporre som ligger i en omedelbar vexelverkan. Tonkonstnären, talaren, skådespelaren, till och med jonglören står ansigte mot ansigte med sin publik. Han kan tala med den, klaga för den, de bästa äro tillstädes och kunna höra honom och försvara honom. Han elektriserar och elektriseras, Ensam sitter författaren; ensam, trött, trött intill döden, eller störd och neddragen af tusende andra, främmande ting, måste han ofta afhaspla sin tankespånads invecklade trådar. Hvarje ny, öfverraskande idé, hvarje fråga, hvarje brännande utrop qväfves i tumlet omkring honom, eller genljuder emellan ett nattligt, kallt rums öde väggar. Allt hvad hans själ äger af gratie, lif och humor, dess ömtåligaste, finaste toner fångar han, bereder dem mödosamt och utsänder dem, för att en gång — men när, i hvilket ögonblick? — träffa på den likstämda själ hos hvilken de kunna slå ned, till hvilken de kunna tala. Om en månad kommer kanske svaret. Två spalter i dagens tidning! O, läs dem icke! När parterren hyssjar står skådespelaren lugn och leende. Måhända kastar han en enda blick ut i mängden, och detta stumma vädjande når hjertan som ännu klappa vid hans sista ord. En renare kör tilljublar honom tack, de finaste händer sända honom en blomma. Men skalden! huru, när och hvarmed belönas han?»

»Det vet jag inte», svarade jag; »men jag vet blott att en skaldinna här i vårt land är bäst tjent med att hvarken få tack eller otack, och om möjligt ej vara någon person alls. Hon borde åtminstone aldrig gå i andra hattar än huldrehatten. Evige [ 10 ]gudar! när en författare för den möda, de qval du så träffande skildrar, ej får någon bättre lön, hvad skola då de arma varelser säga, som måste betala denna tvätydiga och kallt serverade uppmuntran med förfärliga uppoffringar af sin frihet och personliga ställning? Du säger sjelf att på en skådebana sådan som vår, der ingenting tilldrager sig och der man bor hvarandra så nära inpå lifvet, hör det till omöjligheter att en qvinna, som i någonting uppträder offentligt, kan förblifva dold. Ack! det hade ingen nöd om det endast vore i någon särskild lifsyttring, t. ex. i författareskapet, som hon uppgaf anonymiteten; men hon uppgifver den i allt. Och isynnerhet en ensam, af ingen familj omgifven och beskyddad qvinna, har ifrån detta ögonblick intet privatlif mer, intet gömsle hvari hon kan dölja sig. Och det är ej allenast hennes andliga alster som hon måste finna sig i att se recenserade, utan hennes handlingar, hvarje hennes rörelse, hennes husliga ställning, barnuppfostran, själstillstånd, korteligen: hennes förhållande till Gud och menniskor blir från detta ögonblick invigdt till allmänt skärskådande och uppmärksamhet. Och hvilken uppmärksamhet! Uppfylld med alla de fördomar, de stereotypa förutsättningar hvilka angripa allt som ligger utanför regeln. Och hvad gifver man henne igen, för att hon sålunda beröfvas anonymiteten, den ensammas enda vän, och påtvingar henne en offentlighet? Hon känner blott dess törnen, men äger icke dess fördelar. Hon har fått en mans uppgift, en mans ansvar, men hon åtnjuter icke en mans lön, icke en mans rättigheter. Det går henne som de qvinliga telegrafisterna, de måste förete bevis på att vara lika skickliga som männen; men de sättas endast på half sold. Jag menar här naturligtvis ej den lön som kan beräknas efter tryckta arktal, utan lön i en högre betydelse: att det inrymmes henne plats vid sidan af konstnären mannen, med lika rättighet till den aktning, den heder, det skydd, den [ 11 ]uppmuntran han åtnjuter; att hon känner sig införlifvad i samma andens brödraskap som han. Hvad är det som hindrar henne? vill man invända. Jo, der är hinder. Dessa fördelar, de tillbjudas henne icke, de komma henne icke tillmötes, de måste gripas och fordras, och — der förutsattes i tysthet, att hon icke skall gripa, icke skall fordra. I vårt nationalmedvetande finnes der ännu ingen sådan plats för konstnärinnan, der har aldrig funnits någon. Måhända skall ett halft århundrade gå förbi innan en sådan beredes henne. En qvinna existerar hos oss blott i och genom familjen, det är mannen; beröfvad detta tillträdestecken till lifvet och dess högre och bättre intressen är hon intet, intet, vore hon än snillrik som Aurore Dudevant och statsklok som M:me Staël. Öfver den ensamma qvinnan ha århundraden uttalat sitt mene tekel; invigt henne till att dö, men icke till att lefva, invigt henne till saknadens, ensamhetens och glömskans död. Men huru skall en författarinna, hvars kall det blef att skildra, att återgifva lifvet i dess många, för mängden dolda uppenbarelser, kunna göra detta, när hon är utestängd derifrån? I egenskap af bi fordrar man bästa vara, men bien få icke »svärma.» I hennes skrifter får icke finnas något som är tråkigt, inskränkt, trivialt; ungdom och friskhet böra strömma deri, men sjelf är hon länkad vid det som är smått, trivialt — tråkigt. Vill någon lösgöra sig, så betraktas detta som ett ingrepp, som en förbrytelse. Kommer ett af dessa momenter i vårt samfundslif, då detta liksom slår ut i blomma, till fest, så älskar hon sådana momenter och vill vara med; men den ensamma qvinnan är icke bjuden till lifvets fester. Hon vill sjelf söka lifvet, hon vill söka det i nya bilder och förhållanden, i umgänget med själsfränder, hon vill samla till kupan: för den ensamma qvinnan, för den utpekade sluter sig allt. Qvinnorna sjelfva betrakta henne med största misstro; de anse henne knappt som hörande till deras klass, ehuru hon kan peka på sin [ 12 ]blanka sköld och framvisa ärr som kunna förtälja om att hon med heder tjent sig upp genom qvinnolifvets och qvinnolidandets grader. Är hon gammal och ful, så är hon alltid något betryggad; hon skall då upplefva en och annan aktningsvärd triumf ibland damerna; är hon ung, vacker — betänkligt, mycket betänkligt! Vanligen får hon då se en måhända äldre, något torr, liten hand glänta på dörren och flux i lås igen! är hon så lagom, nå, så går det henne också så lagom!... Min kusin! på fullt allvar säger jag: det borde förgå femtio år innan någon qvinlig författare visade sig på vår scen, och då helst femtio på en gång. Amasonerna blefve först då mäktiga och fruktade, när de kunde bilda en stat.»

Här stannade jag. Min vän satt fördjupad i tankar; under det han lät sin snusdosa snurra omkring mellan två fingerspetsar, spelade ett uttryck öfver hans ansigte, ett eget, outgrundligt uttryck, som påminte mig om något som jag tyckte mig sett förut. Nu kom jag på det: en engelsk karrikatyr. Midt i en vagn sitter en välfödd man tryggt under sitt paraply, till höger och venster och framför honom sitta fruntimmer utan paraply, af hvilka hvar och en noga uppfångar droppet i sin nacke.

Är du färdig?» frågade han med ett leende.

»Nej, endast till hälften. Du har blott sett medaljens ena sida. Jag har påstått, att, kan den obemärkta, ensamma qvinnans lif hos oss kallas en skog utan sol, så är den bemärkta, ensamma qvinnans förvisst den brännande solen utan skog; jag har endast skildrat huru denna skoglösa, ökenartade namnkunnighet bränner på det trappsteg i samhället hvarpå hon sjelf är ställd; det återstår mig ännu att skildra verkningarna deraf ned genom alla klasser med hvilka hon kommer i beröring. Ju djupare man kommer ned, desto fiendtligare, fördomsfullare kommer den henne till mötes. De lägre klasserna förstå alls icke någon öfverlägsenhet som ej har sin grund i [ 13 ]någonting yttre. Ett qvinligt renommé som icke är bygdt på en ställning, helst en solid köksställning, ett välförsedt visthus, väcker en misstro, som närmar sig en dunkel föreställning om något ondt. En fru som har hushåll och barn och skrifver böcker och står i tidningarna! Vi hafva många underliga myth- och fabelgestalter; men en företeelse sådan som denna är ohistorisk, den saknar all giltighet i folkmedvetandet, den är nästan okristlig. Emot den är hafsormen just att anse som en hygglig, gammal bekant. Förfärligare än någon tror verkar detta tillbaka på hennes husliga lif. »Hon är icke som annat folk, hon förstår sig icke på annat folks sysslor», är en sats som man måste vara beredd att möta hos hvarje qvinlig individ af denna klass som man kommer i beröring med. Jag kan höra den i min sömmerskas tysta monolog der hon står och skall klippa till ett klädningslif. Jungfru Persson eller Pålsson har kanhända läst mina berättelser dagen förut; hon bedömer dem mera från den etiska än den estetiska sidan. »För den här frun, som befattar sig med att skrifva böcker, behöfves ingen särdeles ackuratess. Det är nästan obegripligt att hon begagnar klädningslif, som andra, ordentliga menniskor. För resten kan boken, hvad snitt och form beträffar, vara rätt bra; men skall jag säga min uppriktiga mening» etc.... och jungfru Persson ger kanhända i sin kritiska ifver klädningslifvet det dräpande klipp hon tillämnat mitt litterära namn... »nå ja, det gör ingenting, den här frun är som andra menniskor.» Har man nu hela dagen kämpat med sådan misskändhet i syjungfrurs eller hushållerskors skepnad, och der så måhända står att läsa i tidningen om aftonen: »Nämnda författarinna, hvars senaste andliga produkt här ligger framför oss, kan måhända vara skicklig till allt annat, blott ej till att skrifva böcker» — o, min vän! här har du en författarinnas lön, och var nu hjerteglad öfver författarens.»

[ 14 ]Det var eljest ett märkvärdigt sammanträffande, just ett sådant som man skulle kunna kalla slumpens ironi, att samma dag som ofvannämnda samtal ägt rum och just som jag satt och tänkte på det behagliga i att njuta anonymiteten i landsorten, kom ett bref med poststämpel derifrån. Det var ovanligt stort och nästan fyrkantigt, med en temligen mystisk utanskrift. Det måste dock vara till mig; jag slöt dertill af flera bokstäfver i mitt namn, som stodo på sin rätta plats. De första ord, då jag öppnade det, betogo mig emellertid allt tvifvel. »Porsgrund den 12 maj. Till författarinnan af Amtmannens Döttrar» var den ominösa begynnelsen. Det kostade mig mycken möda att arbeta mig igenom detta bref; men som ordspråket säger: ju hårdare skal desto sötare kärna; så gick det här. Det var en fin, ädel och varm själ, som skrifvit detta bref. Då jag undantager ett par ortografiska egenheter, hvilka alldeles förvirrade meningen, har jag icke velat förändra en bokstaf.