Under ljusa dagar/En brefvexling
| ← Förord |
|
Berlins gator → |
En brefvexling.
- Ärade fru!
Medföljande packe tar jag mig friheten sända er och öfverlemnar helt och hållet åt er sjelf hvad bruk ni vill göra af de deri inneslutna brefven. De personer som skrifvit dem lefva icke mera; men jag har känt dem såsom så fördomsfria menniskor, så fria, menar jag, från den småsinnade fruktan som hvardagsmenniskorna hafva för att se i tryck det som angår dem, det som de kalla sina »helgedomar», att jag helt visst ej skall förtörna dem i deras graf, om jag blir orsak till att dessa bref komma i dagsljuset. Jag tänker som så; om icke de vanliga menniskorna ville offra något af dessa helgedomar och hemligheter, som folk likafullt känner till, fastän blott på ett förvrängdt sätt, så finge man aldrig veta någonting, och menniskohjertat förblefve i evig tid just som en tillsluten bok. Men antingen nu ni, min ärade fru! finner dem lämpliga till det omtalade ändamålet eller icke, så är jag viss på att ni sjelf icke skall läsa dem utan att känna deltagande.
Jag är enka efter en bagaremästare i Porsgrund, hvarest jag äfven är barnfödd, och jag har i en lång rad år bott på detta ställe. Under min första ungdomstid kom jag i huset hos en ansedd embetsman på en egendom några mil från Kristiania, hvilken var en sträng, barsk, men duglig och rättskaffens man. Der lärde jag känna två menniskor som evigt skola förblifva oförgätliga för mig. Det var husets enda dotter och hennes käre trolofvade. De voro bägge behagliga, artiga och begåfvade menniskor. Sålunda var det nu Guds allsmäktiga skickelse att jag skulle försättas i närheten af dessa ovanliga väsenden, som i förnuft, stånd, uppfostran och allt stodo så högt öfver mig. Derföre må jag väl med tacksam rörelse erkänna huruledes hon, som af många sina likar blef hållen för stolt, nedlät sig att visa mig, den obetydliga, ringa tjenarinnan, en så stor godhet, jag kan nästan säga förtrolighet. Hon tog sig också an min uppfostran; hon lärde mig att sy, brodera, läsa högt och skrifva ortografiskt. Hon var så god, hon hade aldrig något emot att jag satt inne när hennes trolofvade var hos henne. När jag ville gå höll hon mig ofta tillbaka. Du är en stilla, trogen själ, Kristin, du stör oss inte, sade hon då. Och så blef jag rätt ofta vittne till deras samtal. Än var det om högtidliga och allvarsamma ting, än om ganska vanliga ting; men till och med det obetydligaste fick i deras mun en annan klang än när andra talade derom. Det var besynnerligt att de begge hade en böjelse för något visst, hvad skall jag kalla det — fantastiskt — och emellanåt kunde dikta ihop så många underliga ting, att jag trodde mig vara midt inne deri och glömde nästan bort hvar jag var. Huru kär var han icke i henne, du gode Gud, huru kär! Hvarje önskan gissade han af hennes ögon! Och han var också så älsklig! Han var lifligare, häftigare och så besynnerligt orolig när hon var bedröfvad. En gång sade jag till henne; Ack, hvad det är skönt att se ett par sådant som ni, käraste fröken och herr Ernst! Här har allt kommit tillsammans som eljest så sällan träffar ihop i verlden, både utvärtes och invärtes företräden och fullkomligheter! ja, ni ären såsom skapade för hvarandra. — Du misstar dig, Kristin, sade hon, med sin tungsinta min. Ernst och jag passa ej för hvarandra. Jag är för gammal för honom. Han borde kalla mig tant. Ni för gammal, sade jag; ni är endast tre år äldre än han. Hon var då tjugusex år och han tjugutre. Men han var så stadig och utmärkt till förståndet, att man tänkte sig honom vara mycket äldre. För årens skull kunde det måhända gå an, men hjertat, hjertat har också sin ålder; jag är för gammal för honom, sade hon igen.
I landsorten får man veta allt som händer derinne i Kristiania. Ja, det är förunderligt nog; men det är sannt som jag säger, att ryktena gå alldeles som ett varsel före händelsen, isynnerhet när det är något som ej. är godt. Och så fick jag höra berättas under ett besök hemma, att det var slut emellan min fröken och herr Ernst. Det var tyvärr sannt. Det var hon som hade slagit upp. Ingen kunde förstå orsaken; ty de hade sett så lyckliga ut och alldeles som om de passat utmärkt väl för hvarandra. Och det blef öfvermåttan mycken undran och tal derom. Men på henne kunde jag ingenting märka då jag återsåg henne, och icke heller tordes jag fråga. Men nämnde hon hans namn, då blef hon så underlig, hon darrade på målet; o, det skär mig ännu i hjertat när jag tänker derpå!
De dogo begge icke långt derefter. Han först, och hon ett år senare. Jag var då redan förlofvad med min salig man och skulle just hålla bröllop; men det blef uppskjutet för att jag skulle kunna resa in och sköta henne. Då hon låg på sitt yttersta sade hon till mig en natt: «Jag har intet att gifva dig, kära Kristin!» — ack, hon hade gifvit mig så mycket — »men jag skänker dig mina bref . . . och Ernsts som jag har fått tillbaka. När du nu sitter som en lycklig och aktad hustru hemma i din födelsestad, så kan du en söndagseftermiddag, när du har en ledig stund, roa dig litet med att läsa i dem», sade hon. »Mycket deraf kommer du att ej förstå; men du skall alltid finna något som kan glädja dig, och du skall tänka på mig och Ernst. Tag dem der i byrån till höger i det röda saffiansskrinet; tag du hela skrinet. Till venster ligger en annan liten packe i gult omslag; den skall du bränna upp; lofvar du mig det?» sade, hon. En annan gång åter sade hon, att den packen skulle jag lägga under hennes hufvud i kistan; men då var hon ej vid riktig sans; och jag som var harmsen på den der packen, jag vet sjelf inte för hvad jag tog den och brände upp den.
Det är nu af dessa från en så kär hand erhållna bref som jag sänder er, ärade fru, några stycken. Jag har utvalt just dessa, emedan det var dem jag minst förstod af allesamman, och just emedan de äro så fantastiska, så fulla af bilder och liknelser — ni förstår nog hur jag menar — så tänkte jag att ni, käraste fru, skulle föredraga dem. Det finnes törhända något deri som förklarar hvad det var som skilde dessa ädla och olyckliga menniskor åt. Att dessa kära bref för mig varit en skatt, en outsägligt kär skatt i de enkla, tarfliga vilkor i hvilka jag lefvat — nöjd emedan de blifvit mig beskärda af Gnd! — det behöfver jag ej säga er. De väckte erinringar om en högre, ädlare verld, af hvilken det varit också mig förunnadt att se en glimt, ett minne som endast har stämt mig till vemodig glädje, men som aldrig, lofvad vare Gud! har förmått väcka obelåtenhet eller missnöje i min själ. Så kan doftet af hö eller någon torkad ört bringa oss en helsning från den försvunna sommaren; men, Herren vare tack och pris! den påminner oss också om den glada vår vi gå till mötes, den eviga vår i hvilken vi alla hoppas att se hvarandra åter och der intet olyckligt missförstånd mer skall skilja oss åt.
- Min käre, snälle vän!
Tack för ditt sista, för mig så innerligt kära besök. Gud fröjde dig, som vill glädja din gamla tant med att titta till henne i hennes ensamhet. Ditt muntra, angenäma sällskap har just gifvit mig, gamla menniska, lif igen; jag skall länge hafva godt deraf. När jag nu sitter i mina stilla betraktelser måste jag mången gång le för mig sjelf, då jag tänker på alla de upptåg och skämt du hittade på. Gjorde du mig ej ordentligt din kur, alldeles som om jag varit ett ungt, tjuguårigt blod! Vår Herre allena må veta hvarifrån du fick alla underliga uttryck och liknelser; men visst och sannt är, att hade blott mitt hufvud varit litet skröpligare än det är, så hade du just kunnat inbilla mig att jag var en ung och vacker flicka, till hvars gunst du giljade; så lefvande kunde du agera och förställa dig. Men, Gud ske lof! ännu är jag ej barn på nytt; och jag vet att jag är din gamla tant, som rätt hjertligen håller af dig. Blif nu icke trött på att återigen stafva igenom ett bref från mig; nu känner du ju till mina kråkfötter; men, min käre vän, jag måste ju skrifva om jag skall få tala ett förnuftigt ord med dig! När du är hos mig och kommer med alla dina underliga infall och tokroliga talesätt, så blir jag helt hufvudyr och vet till slut icke hvar jag är hemma. Mången allvarlig berättelse, månget råd, mången nyttig varning har du på detta sätt förspillt. Jag måste ju sörja något litet för min lilla vän, då han sjelf är så likgiltig för sin egen dyrbara helsa. Tro mig, gamla tant Helena känner verlden och har upplefvat mer än en förskräcklig följd af ungdomens oförsigtighet. Den badningen! den badningen! och det i kallt vatten! hu då! Jag ryser vid att tänka derpå. På min tid kände man ej till bad, och derföre voro vi friska, lyckliga menniskor. Om du då alldeles icke kan afstå derifrån, så lofva mig, min egen vän, att vara försigtig. Jag sänder dig härmed ett stycke flanell af bästa sort, samt några reglor dem jag upptecknat och som jag ber dig med eftertanke genomläsa innan du tager dessa stygga bad. De äro indelade i tolf paragrafer, af hvilka de sex första afse helsan i allmänhet och kunna läsas af hvar och en som sätter värde på detta dyrbara goda; de andra innehålla några anvisningar om huru man skall förhålla sig före och efter bad. Jag är nu för nattmössor, isynnerhet stickade; men derom vill du ju icke höra talas; nå, nå, de komma nog! Men deremot slipper du mig alls icke, förrän du lofvat mig, ja med hand och mun lofvat mig, att du skall lägga dig till ylletröja. Ända från min ungdom har jag nyttjat ylletröja och funnit mig väl deraf. Den bör vara af tjock flanell, helst röd, den kryper mindre, och med hela ärmar; tillika hör du hafva ett yllebälte, det styrker bröstet. Hade jag varit förståndig och lagt mig till ett sådant, så skulle jag nu ej haft min svåra torrhosta, om hvilken jag berättat dig — ja, jag skulle ha berättat om den, men så kom du igen med dina tokerier, du mins nog, det var just samma dag jag hade haft den underliga drömmen om natten; jag satt i länstolen mellan väckaruret och det gamla valnötskåpet och nystade, och du satt framför mig med hand under kind och stirrade på mig — jag skulle just ha berättat om huru jag fick min svåra torrhosta, då du igen afbröt mig och sade: Helena, du borde aldrig vara klädd i annat än blått. Den röda färgen passar inte för dig. Den tillhör dagsljuset, munterheten, det praktiska lifvet. I den blå färgen bryter sig deremot det drömmande, gåtfulla, sylfartade i ditt väsen, din varelses hela trolleri. Den blå färgen är naturandarnas drägt; med dem är du beslägtad; dock endast så länge du är min trolofvade. Den dag då jag för dig hem gör jag korstecknet öfver dig, och de hafva förlorat sin makt öfver dig.
Gud tröste mig! tänkte jag, då jag hörde detta konstiga tal; nu börjar den stackars gossen fantisera igen och inbilla sig att jag är ung, och så blef jag alldeles konfys och kom ur konsepterna; men det var sannerligen icke min skuld, utan min egen, lille väns, att han gick miste om den historien.
Men det kan vara tid på att jag slutar; förlåt mig min pratsamhet. Allting är här på det gamla viset — slagt och bak till jul ha lyckligen gått för sig. Gör du en liten tur hitut, så skola, vi ta oss ett parti piket tillsammans, det vet jag du tycker om; och så skall jag berätta dig de sista drömmarna som jag haft — de äro mycket besynnerliga. Och nu hjertligen lef väl, mitt kära barn! glöm icke mina förmaningar; du vet det finns ingen som menar bättre med dig än
P. S. Skrif snart till mig. — Maren säger, i det han ser öfver min axel: »Herre je, så’nt långt bref fröken kan se å skrifva.» — Åh ja, Gud ske lof för mina ögon; med hörseln är det si och så.
Ditt bref af den 15 hujus har jag riktigt emottagit och genomläst med all tillbörlig respekt. Tack för de många goda råden; de tolf paragraferna skola tills vidare, så länge jag badar, vara mina dagliga tolf budord. Särdeles intresserade det mig att höra det tant har öfverstått slagten och baket till jul. Voro gässen feta? Tant, som är så praktisk, måtte här riktigt varit i sitt esse, och jag kan tänka mig huru brådtom hon skulle haft ända in på sena natten. Men så kan du nu också sitta lugn och trygg i den stora länstolen emellan väckaruret och valnötskåpet och riktigt hvila ut och tänka på alla dina underliga drömmar, som du har lofvat att en gång skrifva upp åt mig.
Men, tant! jag tror verkligen att du har smittat mig med dina nattliga syner; ty allt sedan den långa, förunderliga syn du sist berättade för mig, har jag också haft en släng af slefven, som man säger. Det hör annars ej till ungdomen att drömma mycket; den blickar framåt, icke gerna tillbaka. Och dessa underliga syner, som vi kalla drömmar, äro ju som oftast blott reflexen af det vi upplefvat; likasom det är i aftonskymningen, då stillheten faller öfver vattnet, som stränderna trognast afspegla sig. Det blir således de gamles sak att drömma. Men icke alla gamla drömma vackert; dertill fordras åter något som du just har, tant! ty ehuru du är så gammal som Sibylla, som upplefde de sibyllinska böckerna, så finns det dock något visst ugnt hos dig; ja, det är förunderligt, att så snart du blott begynner på att förtälja, märka vi det till och med på ditt språk. Det börjar understundom med sjuttio; men bäst som det är kastar det bort kryckorna och dansar åstad, till vår stora förundras, som hade det fyllt sjutton år i går. Nu skall du få höra min dröm.
Jag tyckte att jag förlustade mig med att gå på skidor nedför Wettakollen[1]. Men bäst det gick åstad, märkte jag att någon annan stod bakom mig på skidorna. Jag fick knappt tid att ropa: håll fast, eljest falla vi begge, så gick det åter åstad öfver snödrifvor och nedbrutna gärdesgårdar och bort öfver skaren, så att jag var nära att mista både hörsel och syn. Men då jag stannade långt nere på slätten och vände mig om, såg jag att det var en ung flicka; en blå klädning omslöt de ungdomliga formerna, på hufvudet hade hon ett svart dok, och det låg rimfrost i hennes hår. Jag såg förvånad på henne; men hon neg på det sätt hvarpå våra mormödrar brukade niga, och sade: Jag är din gamla tant Lena, och till nästa Mikaeli fyller jag mina sjuttio. Ja, du tycker att jag är röd och rund om kinden; men det kommer sig af den starka farten. Och jag, din gamla tant, håller så mycket af dig, derföre har jag lupit efter dig med denna ylletröja, för att bedja dig taga den utanpå din rock, så att du ej må blifva kall om bröstet.
Men dermed var det icke slut. Nästa natt drömde jag att det låg på mitt bröst någonting tungt, kolossalt, som jag ej förmådde afvälta. I början trodde jag att det var qvartupplagan af den gamla lagboken, som dagen igenom plågat mig; men det växte och växte, och till slut kunde jag knappast bära det; jag stirrade på det, för att se hvad det kunde vara, och ändtligen upptäckte jag att det var det lutande tornet i Pisa. Och högt upp i ett bågfönster, hvem var det väl som satt der? Samma unga flicka som stått bakom mig på skidorna! Men nu hade hon en drägt af böljande siden, på hufvudet ett diadem af perlor och guld och i handen höll hon en hvit solfjäder. Ja, det var mitt hjertas prinsessa, som satt fången i den trånga kammaren derinne, och hon lutade sig långt ut öfver randen och vinkade med sin hvita solfjäder, och jag ropade: O, kom, mitt hjertas prinsessa! har du tillit och tro som ett senapskorn, så bär dig luften, o kom! Men hon skakade bedröfvad på hufvudet och vinkade åter. Då häfde sig mitt bröst som jorden, då den skakas af den fjettrade lågan, och det lutande tornet i Pisa störtade ned. Men vid mitt bröst hvilade mitt hjertas prinsessa och sade leende: denna hvita nattmössa har jag stickat åt dig, tag den på dig, den är nyttig emot gikt.
Men tredje natten hade jag ändå den förunderligaste drömmen. Jag tyckte att jag vandrade i skogen vid Abbedieängen; då såg jag midt på skogsslätten en ung flicka sitta på en sten. Hon vände ryggen emot mig och satt orörlig; sakta smög jag mig närmare, då lyfte hon på hufvudet; det var hon! Nu skall jag passa på, tänkte jag; nu vet jag råd, hon skall icke längre narra mig. Jag satte mig vid hennes sida och tog hennes hand. Den ring jag bar var en invigd ring, åt hvilken var gifven en bindande kraft, emedan den tillhört sin tids kärleksfullaste och renaste qvinna: min moder; och denna ring satte jag på hennes finger. Då gret hon, och jag fästade henne, Sedan möter jag henne beständigt i mina drömmar på samma ställe, och vi vandra under träden och sitta på mossan uppe på klippan ofvanför de små vattenfallen, och hon är alltid ung och vacker och stilla. En eller annan gång försäkrar hon mig väl med bekymrad min att hon är så gammal som Sibylla, och att hon har upplefvat de sibyllinska böckerna; men hon tror det icke sjelf — jag vet bättre.
Hvad tycker du om mina drömmar, tant?
Jag tycker, vännen min, eftersom du ändtligen frågar mig derom, att sådant ej är naturligt. Ungdomen får icke drömma; den bör hafva en lätt sömn. Drömmar och fantiserande komma från en oregelbunden diet. Äter du varm mat om qvällarna? Jag säger som så: senare än klockan åtta borde ingen, som sätter värde på sin nattsömn, äta något. Precist klockan åtta dricker jag mitt glas mjölk och äter min smörgås och går en timme senare till sängs. Följde du mitt exempel, skulle du sofva som en stock. Det kan jag tyvärr icke säga att jag gör; men det är en annan sak med mig.
Efter du så uttryckligen önskar, min egen, käre vän! att jag skall meddela dig min sist upplefda dröm, vill jag göra det här, innan den faller mig ur minnet och jag kommer in på andra ting.
Det förekom mig som skulle jag verkligen vara en ung flicka igen. Vårt hus var, som det nu är, och så som du känner det, stort, tyst och dystert, med långa, mörka gångar och djupa rum. Du vet, min vän, att jag miste min mor då jag var åtta år, och min far var ifrån den stunden sådan han förblef till sin död, mörk och sluten. Främmande sågo vi nästan aldrig. En välgerning skulle det hafva varit, om jag fått befatta mig med husets skötsel, hvartill jag, såsom enda dottren, kunde synas sjelfskrifven; men den var i andra händer. Emellertid var jag den enda min far tålte se; han kunde till och med visa mig ett och annat tecken till svaghet; men icke desto mindre led jag under tyngden af hans despotiska vilja, lika mycket som de andra. Den overksamhet hvartill jag dömdes var en af dess yttringar.
Men all den dysterhet som rufvade öfver vårt hus hjelpte ej; jag var yr och glad som en fågel — ja, i sanning! en stoltare, käckare, ystrare ung flicka än jag på den tiden fanns icke på många mil. Genom ett besynnerligt sammanträffande låg detta ensamma, mörka hus midt i denna så rika och leende nejd! Der utanför var min verld; här rörde jag mig och drömde bort tiden. Jag hade min egen häst, som icke hvilade mycket, och medel nog att tillfredsställa mina nycker, ifall jag haft många sådana. Utan att vara hvad man i dagligt tal kallar fåfäng, älskade jag att omgifva min person med det som är vackert och behagligt för den sinnliga menniskan. Det föll nu alldeles af sig sjelf att jag var fint och dyrbart klädd, och att vår husliga inredning var vackrare och beqvämare än på den tiden var vanligt. Ack, kunde jag visa dig min kammare sådan den då var! Då hade jag sinne för sådan flärd.
Jag drömde nu att jag satt på den kammaren deruppe; det var bröllopsdag på gården — och, underligt nog! jag tyckte det var min bröllopsdag. En skön sommarförmiddag i början af juni. Båda fönsterna stodo öppna till trädgården, och ofvanför trädtopparna såg man midt öfver sjön hela den herrliga bergslinie som du, vännen min, alltid säger har sådana italienska färger och former. Fruktträden stodo i full blom — ett enda hvitt blomsterhaf, som sände sina friska välluktströmmar ända in i rummet, der de blandade sig med doftet af de första pingstliljorna — mina älsklingsblommor — som stodo i den sachsiska vasen på marmorkonsoler, den samma som nu står uppe på valnötskåpet. I hörnet på en piedestal satt den stora, grå papegojan, som ifrån början tillhört min farfar. Men gojan var den dagen ovanligt tvär och ordkarg. Allt hvad jag ville locka och reta henne med hjelpte icke. Jag tror sannerligen för Gud att hon var jaloux; hon hade en aning om att festen icke gällde henne, och deröfver förargade hon sig. Ett behagligare och mera underhållande sällskap var den stora spegeln framför mig. Detta gamla praktverk hade tillhört en dansk prinsessa och hade en gång tillbakastrålat skönhet och höghet; dock tror jag ej att det hade skam af den bild som nu visade sig innanför den gyllene, utsirade ramen. Jag var ännu icke fullt färdig. Den hvita klädningen med blomstrande buketter låg ännu på soffan bredvid silkesstrumporna och brudskorna; mina fötter voro för värmens skull instuckna i ett par högröda tofflor, broderade med paljetter, som jag fått af min nu med döden för längesedan afgångna väninna. Blott frisyren var fix och färdig, och det var hufvudsaken, som det nu är och alltid har varit. Min salig farmor hade en gång den oturen — dock nej, nu blir jag för vidlyftig igen. När du kommer hitut någon gång, så påminn mig om farmors frisyrhistoria; ty du skall ej gå miste om den för det. Min frisyr var således färdig, håret uppstruket och ofvantill förenadt i sirliga lockar; och till hälften dold emellan dem och den blomstrande myrten satt en enda stor, full, röd ros. Der sitter den just som en fången riddarebrud, som längtansfull tittar ut från sitt fängsel, tänkte jag. Då trädde gamla jungfru Jordhög in, hon som i så många år hade styrt om hushållet. I början märkte jag ej den gamla, trogna själen; hon hade en tyst smygande gång, och jag var, sanningen att säga, emellanåt fallen för att försjunka i tankar. Nå Jordhög! sade jag till henne då jag blef henne varse, är det tid på att jag gör mig färdig? Inte ännu, barnet mitt, vi vilja vänta litet. Herre Gud, sade jag, hvad har kommit emellan! Ingenting annat, sade Jordhög hemlighetsfullt, än att brudgummen först skall födas till verlden. Ingenting annat? upprepade jag tankspridd. Ingenting annat, skrattade gojan borta i vrån, och det var sannerligen det första ord som kommit ur dess mun den dagen. Nå, så får jag vänta en stund, och den gamla gick. Men jag satte mig ned vid fönstret och såg än öfver de blomstrande terrasserna ut till sjön och lyssnade till fågelqvittret och humlornas surrande, än på den utsirade ramen och bilden derinom, än pladdrade jag litet med papegojan; tiden blef mig alls icke lång. Men öfver naturen drogo flygtiga skuggor, som när skyarna jaga en frisk solskensdag. Jag satt drömmande och stirrade på väggen, hvilken än ljusnade, än mörknade i hastigare och hastigare vexling.
Huru länge jag så hade setat, vet jag ej; men då jag vände mig om hade den gamla jungfru Jordhög åter trädt in. Hennes gestalt förekom mig i skymningen ännu tunnare och längre än vanligt. Hon tände ljusen och stängde luckorna för fönstren. Nu då, Jordhög! ropade jag. Åh, han växer raskt, det blir ett ypperligt hufvud; folk säger att af honom blir något utmärkt. Tror du det kan dröja länge än, du ? Jag är rädd för att rosen skall vissna. Men hu, hu, hvad här är kallt! En stund skall det nog dröja än, sötungen min! sade hon med en betydelsefull skakning på hufvudet. . . . Stackars du, jag är rädd; du kommer, att leds alltför länge. — Åh, att leds, dermed har det ingen nöd. Adjö, du kan gerna gå. — Hon gick. Ett prasslande bakom mig väckte mig snart på nytt ur mina tankar. Der stod Jordhög ännu. Är du der! ropade jag; jag tyckte du gick! Nej, barnet mitt, jag står här och tänker på att det minsann kommer att dröja alltför länge, om jag ej skulle finna på något att ge dig till läsning under tiden. Utan att bry sig om min afböjande rörelse började den gamla leta i sin ficka och drog verkligen fram en, två, tre, fyra, fem, sex, sju tjocka, tunga böcker i mörka träband, af den sort hvari man för två eller tre hundra år sedan band in biblar och krönikor. Det är verkligen underligt, Jordhög, sade jag, att du kan rymma alla de der böckerna i din ficka, som du i går sade vara för trång för din snusdosa. Bara du nu gör mig den tjensten att taga alla dina gamla postillor med dig! du vet jag vill ogerna ha dylikt skräp inne i mitt rum! Akta dig barnet mitt, att du inte läser så du glömmer dig; har du fått ett band riktigt till lifs, så är det nog. Ha, ha, ha! fortfor Jordhög, som om hon alls icke hört hvad jag sade. Då är det nog, ha, ha, ha! skrattade papegojan efter. Och den gamla jungfrun staplade upp böckerna framför mig på bordet, grep med sin långa, torra hand ur den sachsiska vasen en handfull torkade rosor, som hon lade på ugnen, efter att försigtigt hafva bortblåst dammet, och gick.
För ro skull vill jag se litet i dem, sade jag och slog upp den första. Medvetslös gled min blick öfver de första sidorna; jag följde mera de underliga, bleka bokstäfverna på den mörka grunden, än meningen deri; deraf förstod jag intet. Så träffade jag på ett ord, hvilket liksom ett bloss lyste öfver hela den dunkla satsen; så på flera och flera, tills hela den underbara skriften flammade upp för min blick. Huru skall jag beskrifva hvad som föregick i min själ under läsningen? Vid hvad skall jag likna det? Tänk dig skogen, hvars mossiga mark knappt blifvit berörd af någon annan än rådjuret och den rädda haren; lägg öfver denna den ensamaste af alla skogar en vårnatts skumma, doftrika stillhet; då spränger plötsligt ett furstligt tåg ditin, de glänsande skarorna sprida sig åt alla sidor, och rop och skott och jubel och jägarklang gifva genljud öfverallt och tränga in i de aflägsnaste, tystaste vrår. Så såg det ut i min själ under läsningen. Hur lustigt gick jagten genom skogen, trara! trara! Skrämd, jagad upp ur sitt trygga hägn var den sorglösa barnatanken, det unga, käcka öfvermodet; upp flaxade den lekande, gycklande flärden. Hur lustigt gick jagten genom skogen, trara! trarara! Glömd var min faders gård och den stolta rosen i mitt hår, och brudgummen, som var kommen försent till verlden! Och jag läste och läste, och jag vet ej huru länge; när jag hade slutat ett band grep jag ett annat; då och då ljöd ett skrattande ljud för mitt öra: det är nog, ha, ha, ha! utan att jag kunde göra mig reda för hvarifrån denna röst kom. Men jag läste och läste med nedböjd panna och klappande hjerta, och mina tårar strömmade ned på den flammande skriften; men den ville icke slockna förrän jag ej kunde gråta mera. Och rosen föll tung ned och spred sina blad mellan sidorna i boken; men derpå aktade jag icke — och det var det sista bandet; efterhand slocknade den demoniska elden, bokstäfverna stelnade igen till sina förra, bleka hieroglyftecken. Då stod der plötsligen: förbi! och en grafkyla susade mig till mötes, som från en kyrka på en het sommardag. Förbi! härmade samma hånande röst, och nu var den mig helt nära. Jag såg ändtligen upp; min blick föll på spegeln, och hvad annat menar du jag såg, min egen vän! än din tant Lenas ärliga ansigte. Der rosen hade setat, satt minsann den röda bandrosen på min nya kammarduksmössa; och på kanapéen, der jag sett brudskorna, lågo mina två nystickade, hvita vantar. Utanför slog sunnanvinden mot rutorna och jagade hvinande mellan de torra grenarna i trädgården. »Äro bladen fallna från träden?» mnmlade jag; jag tyckte mig så lifslefvande tillbaka i mina unga dagar. Men hvad här är kallt! och jag som sitter med bara fötter, nu! det lär jag få mig en hygglig hosta efter.
Nu klappade det på dörren och in trädde med hast en bekant gestalt. Och du, min vän, var det, i svarta kläder, med fina manchetter, men — med en stöfvel och en sko. O! ropade du; ändtligen, ändtligen har jag dig! Du har måst vänta länge, älskade Helena! men nu är jag kommen för att hemta dig; nu skall ingen makt, intet gyckelspel mera åtskilja oss! . . . Ja, du ser förundrad på mina fötter! Så har jag skyndat mig, att jag blott dragit på min ena stöfvel! Ernst, Ernst! skrek jag, se på mig! är jag inte din gamla tant Lena? är jag inte? Nej! afbröt du mig; du är Helena, min brud! Der ligger ännu brudklädningen och dina hvita brudskor; skynda dig, min Helena, det är sent! Oviss, förstummad, öfverväldigad såg jag bort till soffan, der vantarna lågo . . . Kom mitt hjertas prinsessa! tag dem straxt på! Ack hur länge, hur länge har du setat här i det lutande tornet och frusit och väntat på din trogne riddare. Dina fötter äro ju alldeles kalla; kom låt mig värma dem! och du sjönk ned på knä och fattade min fot, som du andades på och gömde vid din barm. Ack! ropade jag:
Förspilld, förspilld är din möda all,
Den lågande skriften min blod har gjort kall.
Den smugit sig ner i mitt hjertas grund;
Hvart leende bort den stal från min mund,
Jag skådat dig en gång i barndomens dröm;
Du lofvade komma så trofast och öm.
Men borta du dröjde så lång en tid;
Min ungdoms blomster ha vissnat dervid.
Den lågande skriften mitt sinne har dårat,
Har druckit min gråt och kinden min fårat.
Nu är det för sent, hvi dröjde du så?
Nu innan jag dör kan min sorg du blott få.
Då for du upp, kastade dig som en rasande öfver Jordhögs gåfva, de sju svarta böckerna, som ännu lågo på bordet, och slungade den ena efter den andra in i kakelugnen. De gamla permarna sprakade lustigt, och det hven, och lågorna hväste som instängda demoner; men från bladen uppsteg en tjock rök, som inhöljde oss begge, tills du slutligen helt och hållet försvann i den. Och blott längre och längre i fjerran hörde jag ännu ditt bedjande rop: O kom, mitt hjertas prinsessa! Kom, o kom!
Nej, nej, nej! så var det icke! Ty vet, jag har drömt drömmen till slut. Då dimman delat sig låg du blek, bäfvande, men med ett leende i mina armar; och jag höll dig fast, fast för alla evigheter.
Då kom åter den gamla Jordhög smygande in genom dörren. På hennes hand satt den gamla, grå papegojan; hon såg icke mera ut såsom något jordiskt, något verkligt, utan såsom en skugga; hon gick bort till elden, der de förbrända bladen ännu lågo i stora lager, medan några gnistor, fridlösa och irrande, ströfvade omkring deri. Och hon rörde vid bladen, som sjönko samman till aska och stoft; och till dig sade hon: jag har under långa tider herrskat i detta hus; jag är dess styrande ande. Då jag förmärkte att du, det stoltaste och dyrbaraste som föddes i mitt rike, ville göra dig fri i öfvermodig glädje, i ungdomligt svärmeri, då betogs jag af fruktan; ty i detta hus får ingen vara alltför fri eller alltför glad, och jag beslöt att fastlänka dig vid ditt ursprung. Och af trollkarlen Valrun lånade jag de sju svarta böckerna som du har läst. Ack, för sent märkte jag att en enda hade varit nog för att göra dig glädjearm for hela ditt lif. Derföre ber jag om förlåtelse. Förgäfves bad jag Valrun att afbryta trolldomen. Han svarade att det kunde blott en man som var i stånd att bära det tyngsta som finnes på jorden, näst féen Merlinas stora ädelsten, som ingen kan lyfta, — och det är ett ensamt, stolt, såradt qvinnohjerta. Och denne man är funnen; derföre är mitt herravälde slut. Jag ber tusen gånger om förlåtelse! — Om förlåtelse! sade ännu en röst, men otydlig, nästan döende. Och den gamla Jordhögs gestalt bleknade mer och mer bort, och till slut försvann hon i röken tillika med den grå papegojan. Då, gick jag bort och öppnade fönstret; och den qväfvande röken, som steg upp från de förbrända böckerna, drog ut, och vinden tog den straxt och förde den bort. Och derute var åter vår, ja just en vacker, förstkommen vårdag efter ett långvarigt regn. Knopparna på fruktträden hade under natten spruckit ut, och grenarna vaggade sina späda, rodnande barn med moderlig ömhet. I famnen på några af de stora, gråskäggiga, granarna låg ännu snö; men på tufvorna och gräsvallen i trädgården stodo sipporna och de gula Jungfru Maria nycklar i sitt flor, och stararna sutto på taket och musicerade. Och ofvanför trädtopparna såg man elfven glimta fram, och på andra sidan lågo bergen med de italienska linierna. Då vände jag mig om, och der stod du rodnande, en hvit, veckrik klädning omslöt de smärta formerna; och i håret satt en krans af blommande myrten, alldeles som på den dagen du drömde om. Blott rosen fattades; men i dess ställe satt en blekröd hyacint, och klockorna ringde i detsamma och ropade; Kom, kom! Kom, kom! Och vid det du tillitsfullt lade din hand i min, var det som hörde vi långt borta melodien af den gamla riddarvisan.
Nu stillas böljans fart
Mot klippans sida,
Och in i bugten snart
Syns snäckan glida,
I bugtens trygga famn
Och under skygd af palmer,
Vid näktergalars psalmer
Går snäckan i sin hamn.
Här slutar äfventyret: Gud vare oss sedan nådig!
- ↑ Ett fjäll nära Kristiania, hvarifrån man har en ypperlig utsigt.