Under ljusa dagar/Berlins gator
| ← En brefvexling |
|
Museet — ett enda litet ord → |
Berlins gator.
Det börjar bli allt mer och mer allmänt, att norrmän som resa skrifva korrespondenser till hemmet. När man sitter der, kan man nästan icke begripa huru folk, som plötsligen släppes ut bland så mycket nytt och brokigt, får tid och lugn till ofta nog långa, grundliga afhandlingar. Svärma, samla, det faller af sig sjelf; men bearbetningen måste just vara för hemmets långa, stilla dagar. När man sjelf kommer ut begriper man det. Vi norrmän förstå icke att resa i den meningen att slå sig lös. Engelsmännen förstå det. En engelsman tager just så mycket af hemmet med sig som han kan packa på en vagn; men sedan vill han hvarken höra eller veta mera om det, och landsmän skyr han som pesten. Vi inbilla oss att vi resa, vi också: vi måste så mycket bättre kunna det, vi, för hvilka öfvergången är brådare och hvilka det främmande lifvet i sin mångfald måste gripa starkare och mera åtskiljande än något annat lands resande. Men nej! det är icke så. Under dessa främmande intryck lära vi först riktigt känna vår egen art. Moder Norge vet hvad hon gör när hon sänder sina barn så långt bort och på så farliga tummelplatser: hon känner sin makt. Vi märka samtliga likasom en osynlig tråd om benet, hvilken rycker i oss hvar gång vi gripa efter något som ingen förbindelse alls har med hemmet. Hafva vi en njutning som detta icke kan bjuda oss, måste vi tänka på det och på några som ej kunna dela den med oss. Man köper icke ett band, en vest, en halsduk, à la det eller det, utan att dertill ovilkorligen knyter sig en föreställning om Carl Johans gata eller Slottsparken, icke en tafla, utan att man allaredan ser den cirkulera i en tacksam, förnöjd krets omkring vårt eget bord, just det bordet. Kommer det för oss ett qvickt infall, så ser man inte en gång om det är riktigt moget eller om det bara är »rödt på den ena sidan», en tankekart inte större än som så: det är dock ingen här som man unnar den. Och således kommer det litet an på hvad och huru mycket vi upplefva, om i stor rikedom och mängd eller så godt som alls intet: hem måste det. Vi likna barn, som icke unna sig ett enda bär på ängen, utan ändtligen vilja träda det på strån åt mor der hemma; men så händer det nog också att mor, i stället för den varma tack vi hafva väntat, säger: det är bara skräp, barn, ät det sjelf!
Till denna sista klass af resande, hvilka upplefva så godt som alls intet, räknar närvarande korrespondent sig, och han kan blott urskulda detta sitt inträngande i raderna af de mycket upplefvande korrespondenterna, med att hänvisa till den nämnda lagen, som despotiskt råder öfver oss alla. Nej, märkvärdigt nog! Jag har hvarken träffat grefvinnor eller prinsessor, hvilka likt féerna i fordna dagar bortföra en i en sky. Jag har hvar dag väntat att detta skulle hända mig. Jag talar hvarken med lärde, vetenskapsmän, stora konstnärer eller statsmän, och det kungliga bibliotek, der man kanhända kunde träffa sådana, har jag blott sett på ett vördnadsfullt afstånd. Väntar man derföre, bortskämd som man är, på grundliga och mångsidiga upplysningar, kanhända i statistisk, belletristisk, geografisk, topografisk, historisk eller kulturhistorisk riktning, så tager man mycket fel. Korrespondenten närer en nästan känslolös likgiltighet för sådana spörsmål som: hvarföre Berlin just blef lagdt på den fläcken i den brandenburgska sanden, hvarföre det öfver hufvud taget blef anlagdt och af hvem det blef lagdt der, om blott denna sand ville vara litet mindre svår inne på gatorna och icke flyga honom i ögonen; — och denna brist på sinne för det vetenskapliga sträcker sig beklagligen till alla riktningar. Ifall den sats håller stånd, att ju mer man lär, ju mer inser man att man så godt som intet vet, måste korrespondenten allaredan på sin skolståndpunkt 1830 hafva varit särdeles tillfreds med hvad han visste och sedan icke hafva funnit det af nöden att sträfva upp till den punkt der man gör den upptäckten att man alls intet vet. Hvad jag kan meddela, inskränker sig till några observationer, som jag haft anledning att anställa på min vandring ett par gånger i veckan ned till kärnan af staden: »unter den Linden», Vägen är lång. Har man brådtom eller är trött, stiger man upp i en omnibus, af hvilka det hvar femte minut går en förbi. Att åka i onmibus är icke fint, menar man; men det hör också till de åsigter som icke gälla när man kommer ut. Vill man resa, så måste man låta några af sina förnäma vanor stanna hemma. I hemmet har man lätt för att vara aristokrat, det kostar ingenting; man behöfver blott sitta inne ganska stilla och ha tråkigt, det är aristokratiskt. På resor deremot är det mycket dyrt att vara det. Man far alltså i omnibus, hvilket är billigt och ofta mycket roligt. Man blir alltid höfligt behandlad. På det hela taget tyckas tyskarne, att döma efter berlinarne, vara ett utmärkt artigt och höfligt folk, åtminstone i den yttre, flygtiga »Verkehr» med dem. Heines utrop, då han kom till Paris: »Süsser Ananasduft der Höfligkeit! der ich an heimathliche Rippenstösse ohne Entschuldigungen gewöhnt bin.» kan en norrman, som nu en gång icke kan hindra sig ifrån att alltid tänka på sin egen nation och att hänföra allt till den, till en början öfverflytta på Berlin. Att åka i omnibus är som sagdt roligt och underhållande. Hvar kan man bättre i lugn och ro studera en befolknings fysionomi och i en mera vexlande, dock icke alltför hastigt vexlande mångfald? Man känner sig ordentligt förbunden alla dessa figurer som stiga ut och in; man skulle vilja tacka dem, som om de gjorde det allenast för vår skull. Hvilka utpräglade typer af de mest skilda klasser, yrken, individualiteter, alla dock tecknade med ett osynligt gemensamhetsmärke: tyskheten. Kommer en engelsman eller sydlänning in, märker man det straxt. Det nationela känner man allaredan starkt i de danska omnibusarna; der träder det godmodiga mera fram. Sällskapet i en sådan gör ofta det intryck på en, som om man, såsom främmande, har kommit in i en krets af goda vänner, hvilka hafva förenat sig till ett lustparti; man skäms nästan öfver att man sitter der så stel och tyst. En sådan treflig prägel af pratsjuk belåtenhet och ett sannt blomstrande välbefinnande tror jag också att blott den danska nationen framför alla andra är benådad med. — Gud låte det vara sagdt i en god stund! sade alltid tant när hon talade om huru rask hennes gamle man var. Huru skulle vi månne ta oss ut i omnibusar hemma? Månne icke som en transport af straffångar, som med tyst misstänksamhet se på hvarandra? Lifvet i de tyska omnibusarna är icke fullt så sällskapligt som i de danska. Det är allvarligare, formligare. Dock är här icke heller brist på »gemytliga» scener, isynnerhet om det är barn med, hvilka alltid göra sin företrädesrätt gällande att sammanknyta och hålla konversationen vid makt. I går var det sålunda en ung, nätt borgarhustru med, som hade en präktig baddare till pojke om 2—3 år på knäet. Han åt allt hvad han kunde af en ofantlig vindrufsklase, som modren på intet vilkor fick taga ifrån honom. Han åt och klämde den och jublade tillika som en liten uppsluppen Bacchus, och vacker var han, så att han hade kunnat tjena till en ypperlig modell för en sådan. Jag såg efter om det var någon konstnär till hands. Ju mera de andra skrattade, ju mera förnöjd blef han, och modren var lycksalig; och att vara lycklig en hel fjerdingsväg, är det inte mycket för en silbergroschen (nio öre svenskt)? Häromdagen, då sällskapet just var ovanligt fint, steg en torggumma iti rned sin korg och sitt fyrfat. »Aber liebe Madame, das Feuerbecken! das geht doch wahrhaftig nicht!« sade en något äldre herre som såg ut som en lärd. »Das soll auch nit jehen, das soll fahren heute», svarade hon och tog plats med sitt fyrfat under förklädet. Den magra, lilla mannen flyttade sig åt sidan så långt han kunde. «Ach Sie brauchen man nicht so weit zu rücken, Sie sehen jar nicht darnach aus so leicht Feuer zu fängen.» En äldre, fint klädd dam midtemot föll här in och sade: »Meine liebe Madame! mit Ihren Sachen dort dürften Sie eigentlich nicht im Omnibus gehen; Sie nehmen zu viel Platz auf.» »Meine liebe Dame!» svarade madamen, »mit einer solchen Crinoline sollte man auch nicht im Omnibus jehen, sie nehmet jar zu viel Platz auf.» På detta svar följde ändtligen en förvånad tystnad och freden tycktes åtminstone diplomatiskt vara sluten. Men dermed var icke uppträdet förbi. Hon tog fram en handduk, hvarur hon kramade något. Det var omöjligt att gissa hvad det var — en mjuk massa som hon gaf sig till att knåda och rulla till små kulor. Sällskapet, icke litet nyfiket på hvad detta skulle vara till, förblef ej länge i tvifvel derom. Upp ur korgen tog hon en lefvande höna, som hon gaf sig till att mata på det mest ogenerade sätt, med så fullkomligt lugn, som om hon hade varit hemma hos sig. Hönan uppförde sig exemplariskt; ty huru det hade blifvit, om denna också hade begynt att afgifva prof på berlinerqvickheter, kan man ju egentligen ej beräkna. Omnibuskonduktören tager alltid en uppmärksam del i hvad som föregår innanför. Det lilla rummet är hans hvardagsrum, passagerarne hans familj, hans barn; han roar sig åt dem, dömer emellan dem, korteligen tager vara på dem på bästa sätt. Den omsorg med hvilken han hjelper damer och barn upp och ned är nästan rörande. Denna ständiga »Verkehr» med menniskor gör honom sällskaplig, förekommande; han tyckes ständigt vara vid ett jemnt, godt lynne. Omnibuskonduktören bildar en fullständig motsats till droskkusken, som ser menniskofientlig och brutal ut. Vissa grundelementer förneka sig aldrig hos en tysk — jag är viss på att Priess är sentimental. Droskkusken är böjd att dricka, och han väcker misstanken om att han pryglar sin hustru när han kommer hem om aftonen. Det stod häromdagen att läsa i en tidning, att en droskkusk sent om natten hade hemtat en läkare; hans hustru hade fått ett slaganfall, sade han. Läkaren kom och fann henne med ett temligen ansenligt hål i hufvudet. Men hvilken förfärlig själs- och sinnesmördande befattning är icke en sådan kusks? Sjåarens och tröskarens lott är afundsvärd emot hans. Att sitta fästad vid en kuskbock hela dagen från 8 f. m. till 10, 11 e. m. Några köra också om natten — sommar och vinter, i ondt och godt väder. Man ser dem nästan aldrig samtala med hvarandra, eller med någon menniska. Icke en gång när man stiger ur, lemna de sina platser på kuskbocken; blott när de hålla öppnas dörren, och man ser ett par eldröda, tjocka drinkarhänder likasom maskinmessigt räcka sig in; den ena öppnar sig för att emottaga penningarna, den andra öfverräcker oss ett litet pappersmärke, som vi alltid med ett: »inled oss icke i frestelse!» omsorgsfullt stoppa på oss. Frestelsen består här i att man frestas till — att inleda kusken i en frestelse. Han har nämligen blott att redovisa sin principal pengar för så många turer som han har aflemnat märken för. Bryr sig nu en kund icke om ett sådant litet tecken, utan låter det ligga i vagnen eller underlåter att begära detsamma när det icke lemnas honom, hvilket nog händer, isynnerhet med en främling, då — ja då är frågan om den menniskofientliga ensamhet hvari en droskkusk framlefver på sin kuskbock verkar styrkande på hans rättskänsla och aktning för nästans rättigheter; man kan nästan frukta för att detta icke är händelsen. Gör det en nu ondt om dessa stackare, som se så brutala, så arga, så ensligtförstockade ut, under det att det alldeles icke gör en ondt om droskägarne, som lära vara fint, bildadt folk, hvilka ofta blifva rika, så kan den frestelse man råkar i lätt förstås. Slutligen kommer — sympatierna ute på gatan förstärkas alltid i riktning nedåt — hästarna, hvilka intaga samma plats i vår medkänsla i förhållande till sina herrar, kuskarne, som dessa till sina. Ja hästarna! Månne det icke är en humanare framtid förbehållet att utfinna huru drickspengarna kunna komma hästarna till godo. Skulle det verkligen icke blifva möjligt att gifva till det menskligt ädla i djuret, i stället för, att vi nu så ofta med undertryckt harm offra till den menskliga djuriskheten? Kanhända att det blott tillhör fria nationer att behandla djuren väl och att stifta föreningar till deras beskydd. Der förtrycket ligger öfver menniskorna har man ännu icke kommit att tänka på att skaffa de så kallade »osjäliga» en lyckligare tillvaro. Detta är den mildaste förklaring till de scener som man ofta med blödande hjerta blir vittne till här i Berlin. Att lasta 32 personer på 2 hästar är mycket vanligt, och dock tål man denna syn bättre än att se hundar spända i seldon draga lastade vagnar. De flesta bönder föra sina varor till torgs med hundar i stället för hästar. Många af dessa arma djur tyckas känna sin förnedring, som förhåller sig till bandhundens, liksom galerslafvens till den ensamma fångens; de se glupska och vilda ut, och det är just det föraren vill: ju ondare de äro, ju bättre går det. Jag kom en gång vid sidan af en sådan karavan. En med alla slags kärl och säckar tungt lastad vagn styrdes af en stor markbrandenburgsk bondqvinna och drogs af en liten hund, knappt alnslång. Det arma djuret drog så att det låg nästan utmed marken, med tungan långt ur halsen. Det var ett temligen långsamt skridt, så att det var möjligt att inleda ett samtal med dem. Detta gick naturligtvis ut på en beklagan af hunden och en förfrågan till henne, om den nu också blef väl vårdad i hemmet och fick nog att äta. Han morrade blott och visade tänderna, och jag tyckte, Gud förlåte mig! att djuret, som såg på mig med sin nästan menskligt lidande blick och dock med ett slags vredgad skygghet liksom om det skämdes, stod högre än den med själ begåfvade. Man berättar dock att dessa hundar, när de blifva väl behandlade, äro villiga till detta göromål och sjelfmant ställa sig till förspänning.
Berlinarne hafva en gång fått det rykte om sig, att de äro ett för fasligt gestreicht, raffineradt, kallhjertadt folk. Jag känner för litet till det egentliga samhället, hvilket denna beskyllning väl närmast träffar, för att våga något påstående om den är sann eller icke. Det intryck man får af berlinarne i allmänhet bestyrker den icke. Det hvilar snarare en tillitsväckande, kälkborgerlig godsinthet öfver dem, hvilken har samma verkan på norrmän som en längre tid uppehålla sig här, som en vasslekur. Ett artigt folk kan också det kallas, af hvilket det knappast kommer en grobian på hundra individer. Med ett sannt godmodigt utseende möta de främmandes tafatthet, för att visa en främmande till rätta när denne har svårt för att orientera sig. Aldrabäst kan man döma om en befolknings sätt, om man iakttager det der, hvarest det är ett större tillopp af menniskor, t. ex. utanför vissa butiker, isynnerhet fotografiutställningarna, vid in- och utgången till theatrar, museer m. m., och isynnerhet på hvad mäns förhållande till damer angår, hvilket är en mycket upplysande punkt. Och här hafva vi aldrig sett eller erfarit något som kunde stöta till och med det mest ömtåliga sinne. Öfverallt tyckes enhvar blott sköta sig sjelf, dock under ett stillatigande erkännande också af nästans rättigheter.
Med denna offentliga höflighet förknippar sig ett annat faktum af mera djupgående beskaffenhet, hvilket, ehuru platsen väl icke är den aldra lämpligaste, dock frestar till några betraktelser, det nämligen, att damer kunna gå ensama på gatan, till och med temligen sent, utan att utsätta sig för tilltal eller närgångenhet af något slag. Jag beundrar denna frihet, utan att hittills sjelf hafva vågat att begagna mig deraf. Här gå alla ensama, såsom något hvilket faller af sig sjelf, hvarvid man dock måste tänka sig Berlins breda, präktiga gator, ljusa som om dagen. Om en stad, hvilken visar denna finkänslighet, denna aktning för sina qvinnor, måste man tänka godt. Det är mer än man kan säga om de två större skandinaviska hufvudstäderna, och tyvärr också om vår egen lilla parvenu till en sådan, hvilken allaredan helt flinkt bar tillegnat sig denna de stora städernas vanart. Männerne tyckas ofta hafva ett eget begrepp om heder. När en kamrat har begått ett formalitetsfel, kanhända betänkt sig på att, för en usel bagatells skull, låta sig lemlästa eller expediera in i evigheten, tro de sig hafva skäl till att förakta honom. Men samma herrar, hvilka kanhända äro ifrigast i att stöta en sådan syndare ut från sin krets, blygas ingalunda för att berätta att de hafva skrämt en värnlös qvinna på gatan, på det eller det sättet, och hvilken vet hvem det så har varit? — kanhända en syster, hvilken har vakat hos sin sjuka broder, eller en stackars sömmerska, som, utmattad af sitt mödosamma dagsverke, går hem för att — sy äfven om natten. Det är tappert! Det kunde vara på tiden att detta beteende, hvilket icke kan instämmas för någon juridisk domstol, funne en anklagare i männens eget samvete. Skulle de icke begynna sjelfva att anse det såsom litet... nedrigt? Vi känna ingenting fegare, uslare. Det är omöjligt att finna någon ursäkt derför. »Misstag!» De icke hederliga qvinnorna skola alltid röja sig, och röja de sig ej, så förtjena också de att respekteras. Skall det kanhända vara en demonstration, en tillrättavisning, ett uttryck af ett dygdigt missnöje mot att damer gå allena? Oh! Oh! Jo, det är visst ett dygdigt missnöje! på visst sätt således ett aktningsbevis. Måste vi då bedja om vagnar att åka uti? Kunna männen gifva oss — det vill säga sina hustrur, döttrar, systrar, myndlingar, mödrar och mormödrar — vagnar att åka uti, så gå vi icke mera på gatan. Jo, vi vilja gå. Vi vilja gå ändå. Vi måste gå. De qvinnor som alltid sitta i sina vagnar ledas till döds. Se bara på dem! De tider äro förbi då qvinnan var för mannen blott en lyxartikel, till hälften en dyrbar leksak, till hälften en gudinna som skulle tillbedjas. De hafva sjelfva stött oss ned på handlingens skådeplats, der vi måste arbeta, förvärfva, strida — med ett ord: vi måste gå. Dyrt hafva vi köpt denna sjelfständighet. Vi älskas icke mera, vi dyrkas icke mera, vi enleveras icke mera; skola vi nu uppgifva allt detta och ej en gång få behålla en smula kall aktning qvar? Icke en gång hafva lof till att gå i fred på gatan? Hvad har denna generation gjort?
Berlin bör man första gången helst se straxt sedan det har regnat. I torrt väder ligger dammet, denna berlinarnes värsta plåga, som en sky öfver de mest befarna gatorna. Det var en klar oktoberdag då vi drogo in »unter den Linden», denna så berömda promenadplats. Solen var nära sin nedgång, just öfver Brandenburgerporten, och kastade sitt sken längs öfver hela den breda gatan. I denna bjerta, dammiga belysning, midt under en sommarlik värme, sågo »die Linden» med sina gamla, mögliga stammar och få; halfvissnade blad rätt sorgliga ut. De tycktes sjelfva lefnadströtta och blaserade skåda ned på den konstiga, blaserade verld, för hvilken de i så många och långa år hafva agerat natur. Nu gitta de det icke mer. De ämna öfver hufvud taget ej blifva gröna mera. »Unter den Linden» är det som kaffé- och dagdrifvarlifvet har sitt förnämsta säte. Innanför kan man se affärsmannen njuta ett ögonblicks andrum emellan kontoret och den husliga sällheten. Man igenkänner honom på den hastighet hvarmed han slukar tidningarna och sitt glas toddy. Utanför dörrarna i svarta, orörliga klungor, likt flugor öfver sprundet på ett mjödankare, sitta eleganterne, dagdrifvarne ex professo, dessa arbetare i tidens vingård, hvilka icke känna andrum eller afbrott, hvarken kontor eller huslig sällhet, i stum, pascha-aktig ro och sköta sitt aftonkall: cigarren och beskådandet af de förbigående. Och sålunda vexla kafféer och butiker, tills man kommer upp emot östra ändan till slottsbron med sina hvita marmorstatyer. Omkring denna punkt grupperar sig en mängd präktiga byggnader, kungliga palatser, universitetet, operahuset, det gamla slottet, domkyrkan, museet, till ett i sanning storartadt parti, hvilket i vacker belysning och isynnerhet om die Linden betänkte sig och blefve gröna igen, skulle taga sig präktigt ut. Och museet! Ja, museet!... Nej, läsare, varen icke rädda, jag skall icke komma med något från museet. Icke från operan heller. Jag känner dessa slags beskrifningar; de klinga nästan som om man bad en hungrande hålla till godo med matsedeln i stället för rätterna. Jag vill blott tillägga: den som skall bese museet på det sätt som resande i allmänhet bese det, det vill säga, uttröttad jaga det igenom, den gjorde klokast i att icke gå dit.