Upp med händerna/Kapitel 05
| ← I rövarhänder |
|
En fälla → |
V. Flykten.
Jim fick genast tag i knivens skaft med tänderna, varefter han nickade åt Willy att maka sig närmare honom.
Willy förstod genast hans mening, hasade sig tätt intill honom och vände ryggen till. Få ögonblick därefter voro hans händer fria.
Kniveggen var skarp, och det mötte ingen svårighet för Jim, vilken var vig som en ormmänniska på cirkus, att skära av repen.
Nu var det Willys tur. Han tog kniven från sin kamrat och befriade snabbt dennes händer. Att därefter få fötterna fria var ett ögonblicks verk.
De handlade snabbt och tyst. Utan att ett ord växlats mellan dem, visste de genast, vad som var att göra. I samma ögonblick, som styrman Bill drog tillbaka huvudet bakom klippkanten, firades nämligen ett tjockt rep med knutar ned till dem.
»Kan du klättra?» frågade Bill hastigt med låg röst.
Willy nickade och skyndade fram till repet. Strax hade han hunnit ett långt stycke uppåt.
Jim Blasco såg på honom med gillande min. Willy klättrade som en sjöman. Om nu bara ingen kom och överraskade dem, skulle allt gå bra. Ingen av banditerna kunde se dem utifrån, när de klättrade upp. Bergsremnan skar snett in i berget och dolde både repet och de klättrande för deras blickar. Jim Blasco var ej sen att följa efter sin skyddsling. Repet var starkt och höll mycket väl dem båda. Han kunde därför vara till hands och stödja Willy, om denne skulle tröttna på halva vägen.
Men Willy tröttnade ej för så litet. Inom få minuter var han uppe vid avsatsen, där styrman Bill grep tag i honom och drog honom över kanten.
Omedelbart därefter kom Jim Blasco och svingade sig upp på avsatsen. Utan att förspilla ett ögonblicks tid drog han upp linan efter sig.
Därpå lutade han sig fram över klippkanten och såg ned. Nej — där nere fanns ingen.
Ingen hade således observerat fångarnas flykt. När banditerna nästa gång begåvo sig in i den smala bergsskrevan, skulle de inte finna minsta spår av fångarna. För dem skulle alltsammas te sig som ett underverk.
Jim Blasco vände sig nu om och tryckte styrman Bills hand.
»Tack», sade han med låg röst.
»Ingenting att tala om», brummade Bill. »Jag gör ingenting till hälften, det är hela saken. Men nu måste vi klättra vidare. Här kunna vi inte stanna.»
Innanför avsatsen fanns ännu en spricka i berget, som var så smal och vars kanter voro så skrovliga, att det här fanns en möjlighet att komma upp.
Men det var ingalunda någon lätt sak, det märktes vid första anblicken. Jim Blasco såg med fundersam min på Willy. Skulle han stå ut med ett sådant kraftprov som att klättra mellan ett par branta bergväggar, där det knappt fanns något ordentligt fotfäste, och därtill på en så svindlande höjd?
Styrman Bill lade märke till blicken och gissade sig till hans tankegång.
»Nej», återtog han, »jag menade inte, att vi skola klättra alla tre. Vi göra som förut… jag klättrar före, och sedan få ni komma efter på linan.»
»Men…», invände Jim Blasco, »då kan ju lika gärna jag…»
»Nej», avbröt honom styrman Bill och rullade ihop linan och hängde den över axeln, »jag sade ju nyss, att jag inte gör någonting till hälften. För resten är jag van vid det här.»
Utan att spilla vidare ord på saken begav han sig därpå genast i väg. Han ställde sig med ryggen mot den ena sidan av bergsremnan och tog därpå spjärn med händer och fötter mot andra sidan. Genom knyckar på kroppen samt genom att försiktigt flytta händer och fötter arbetade han sig så småningom uppåt. Det gick inte fort, och säkerligen var det också inte så litet ansträngande.
De båda andra stodo en stund och sågo på under tystnad. Därpå sade plötsligt Jim Blasco:
»Det är onödigt att slösa med en dyrbar tid. Det kommer att ta lång tid för oss båda också att klättra upp på linan. Utrymmet är bra trångt. Vänta därför här, medan jag följer efter styrman Bill. Jag kan också den där konsten. När vi håda kommit upp, kasta vi ned linan till dig. Du binder den om livet, och så drar vi upp dig. Det går fortare…»
Och utan att vänta på svar satte han sin avsikt i verket. Han var smärtare än Bill, och därför gick det betydligt fortare för honom, vig och stark som han även var. Nästan omedelbart efter styrman Bill svingade han sig uppför nästa avsats.
Willy stod kvar där nedanför och väntade. Ett ögonblick hade han funderat på att inte visa sig sämre än de andra. Han skulle nog också kunna klättra, om det gällde. Men så ångrade han sig och beslöt att följa Jims råd. Klok och förståndig, som han var, insåg han, att det bara var ett onödigt slösande med kraft, på samma gång som han i onödan utsatte sig för en ganska stor fara, om han var nog dumdristig att våga försöket. Dessutom var det ju inte annat än hans plikt att blint lyda dessa män, som båda vågat livet för hans skull.
När linan nu kom neddansande framför fötterna på honom, var den försedd med en stor ögla. Han behövde bara sätta sig i denna ögla och hålla säkert fast, medan han med fötterna tog spjärn mot den ena bergväggen. För Jim och Bill tillsammans var det ingen svår sak att dra upp honom. Två minuter därefter kravlade han sig över en klippkant och var i säkerhet.
»Så där ja, sade styrman Bill och torkade svetten ur pannan med avigsidan av rockärmen, »nu är det värsta över. Följ nu bara efter mig, så kunna vi få vila oss en stund sedan.»
De befunno sig mellan ett par höga klippspetsar och hade att ta sig fram genom klyftan mellan dessa. När de kommo över till andra sidan, befunno de sig på en liten öppen plats med en massa klippor runt omkring.
»Här kunna vi pusta ut ett slag», sade styrman Bill och slog sig ned på ett stort stenblock.
»Jag vet inte, hur jag skall kunna tacka er, styrman Bill», började Willy och gick fram till sin räddare. »Ni kom i grevens tid, ty om…»
»Ja visst, jag hörde alltihop», avbröt honom Bill. »Man hör så bra uppifrån.»
»Men hur i all världen kunde ni hitta hit, mr…» började Willy åter.
»Mistra mig hit och mistra mig dit», inföll styrman Bill buttert. »Man kallar varandra inte för mister, när man har varit i livsfara tillsammans. Och det ha vi varit nu, det kan jag tala om för er. När vi klättrade upp, var det ett par ställen, där de skulle ha kunnat se oss från passet, om de kommit på den idén att titta upp. Jag sade ingenting då, för det tjänade ingenting till att göra er oroliga, men så var det i alla fall. Och hade de sett oss, så hade det väl blivit ett sjuhejdundrande smällande kan jag tro…»
»Jag märkte det nog», sade Jim Blasco, »men den risken måste ju tas. Tack och heder, old boy. Jag hoppas, att jag får tillfälle att göra dig samma tjänst igen någon gång.»
»Det kan hända, att du får tillfälle till det», svarade Bil. »Allt sedan jag räddade kartan, känner jag mig liksom kompanjon med er, och om ni ingenting ha emot det, så följer jag med upp i bergen och letar.»
»Javisst, kartan!» utbrast Willy. »Den räddade ni också. Hur…»
»Svara först, innan du frågar, pojke», avbröt honom styrman Bill. »Nå, hur blir det… får jag bli med i bolaget, eller får jag inte?»
»Naturligtvis», utbrast Willy livligt, och fattade hans grova näve med båda händerna. »Bättre hjälp kunde jag aldrig få, och om vi lyckas, så dela vi naturligtvis lika…»
»Inte precis lika», menade Bill. »Om Jim Blasco från Texas är den karl, jag tror honom vara, så har inte heller han ställt fordringarna så höga. Men alltid kunde vi få någon andel…»
»Ja», instämde Jim, »det är ju Galne John, som gjort upptäckten, och då är det inte mer än rätt, att hans son får njuta frukterna av den. Det är inte för pengarnas skull, jag gett mig in i det här, fast jag inte precis är någon kostföraktare i den vägen.»
»Så skall det låta», sade styrman Bill. »För resten skola vi inte ta upp tiden med det nu. Man skall inte sälja skinnet, förrän björnen är skjuten, heter det.»
»Var har du kartan?» frågade Jim Blasco. »Har du den med dig?»
»Åhnej», svarade Bill, »man kan inte vara nog försiktig, när man har med Salandra att göra. Jag kunde ju inte vara säker på att få tag i er så snart, inte heller visste jag, om jag skulle lyckas. Jag kunde ju ha råkat i armarna på generalen, och i så fall var det bäst att inte ha kartan med sig.»
»Var har du gjort av den?»
»Jag gömde undan den på ett säkert ställe på vägen hit», svarade styrman Bill. »Vi skola hämta den sedan, när vi äro i säkerhet. Titta bakom klippan där framme, Willy, så skall du få se.»
Willy lydde. Han gick bakom klippan, som Bill pekat på. De båda andra reste sig upp och följde efter honom.
»Här är ju en hel arsenal!» utbrast Jim Blasco. »Tre gevär, tre revolvrar, patroner och väskor… har du släpat med dig allt det där en så lång väg?…»
»Nej, inte hela vägen», svarade Bill. »Jag har hästar också, men dem måste jag lämna på ett annat ställe.»
»Hästar?» utropade Jim och Willy på en och samma gång.
»Ja», svarade Bill lugnt och lade in en tobaksbuss, jag tänkte, att om jag skall bli kompanjon, så får jag väl också hjälpa till med kostnaderna. Jag är inte alldeles barskrapad, fast jag är en styrman utan skuta. Har varit med om guldgrävarjobbet förut, ser ni… Vi kunna ju inte ta oss fram till fots…»
»Du är en hederspascha, Bill», utbrast Jim Blasco förtjust.
»Nåja, nu är jag ganska trött, som ni kan begripa», sade styrman Bill. »Det var rätt tungt att bära det här, men det är inte klokt att gå obeväpnad i de här trakterna. Nu vill jag vila mig en stund, för vi ha rätt lång väg att gå innan vi komma fram till hästarna.»
»Ja, låt oss slå oss ned här, och så måste du under tiden berätta för oss, hur du kunde klara allting så fint. Hur bar du dig åt, när du överrumplade Salandra, och hur i all världen kunde du leta dig fram till oss? Det ser ut som trolleri, alltsammans…»
»Ja, sannerligen tycker jag inte det själv», sade Bill. »Jag har haft tur, det är alltsammans, en sjuhejdundrande tur. Om inte Salandra råkat placera er just i den här bergsskrevan, så vet jag sannerligen inte, hur jag skulle ha burit mig åt. Men det är kanske bäst, att jag går i ordning med frågorna och drar hela historien från början.»
Han berättade nu, hur han burit sig åt inne i kroglokalen, då han helt plötsligt ingrep i händelsernas gång, och skildrade därefter den lilla kontroversen med polislöjtnanten.
»Ser ni, gendarmerna äro inte att lita på», fortfor han. »Den där lilla spinkiga spanjoren skulle ha lagt beslag på Willys gruva lika ogenerat som Salandra. De två kunna ta varandra i hand. Så i det fallet har nog den där banditgeneralen rätt… det kan kvitta lika, vilken som har makten i de här trakterna. För den, som inte kan försvara sin egendom själv, han har inte här att göra.»
»Nå, när jag klarat mig ut från krogen, så fick jag naturligtvis ganska bråttom. Jag hade redan gjort upp min plan. Hästarna och utrustningen skaffade jag mig i en handvändning. Sedan lämnade jag Vuarico för att ge mig ut på spaning efter Salandra.
»Men hur kunde du veta, var du skulle få tag i honom?» frågade Jim.
»Åh, det var inte så svårt att räkna ut, när man känner den här trakten så väl som jag», svarade styrman Bill »Han kunde inte vara långt borta, så mycket var då säkert. Jag kunde ge mig katten på, att han skulle stanna någonstans i närheten och komma tillbaka för att leta rätt på mig. Ser ni, det finns ingen i hela Vuarico, som har sett hans ansikte, och därför är det ingen fara för honom att visa sig där, bara han tar på sig en annan kostym.»
»Well, jag grubblade inte länge, förrän jag hade räknat ut, var han höll till. Det måste naturligtvis vara i det här passet. Jag beslöt att ta en lina med mig och se efter om jag kunde komma ned uppifrån. Jag har gjort det en gång förut, då… nåja, det är en annan historia.»
»Och sedan behöver jag inte säga någonting mer», slöt styrman Bill sin berättelse. »Resten vet ni. Att det gick så bra, beror väl på, att vi haft en sjuhejdundrande tur. Men nu kunna vi ha vilat länge nog. Det kan vara på tiden att ge sig i väg.»
Han reste sig upp och tog sin andel av de vapen, han fört med sig. De andra följde hans exempel och därpå begåvo sig alla tre i väg med Bill som vägvisare.
»I början är det litet besvärligt», sade han. »Men om en stund komma vi in i ett litet pass, som är alldeles som en väg. På andra sidan passet ha vi hästarna.»
De klättrade nedför en brant sluttning och hade sedan att ta sig fram över en vild och ödslig terräng med väldiga klippblock, som överallt spärrade vägen.
»Där framme ha vi passet», återtog Bill efter en stund och pekade framför sig. »Bara vi ha kommit förbi de här klipporna…»
»Upp med händerna!» dånade en kraftig röst från sidan, och strax därpå stuckos fem bösspipor upp över kanten på den klippa, han talat om.
Angreppet kom så oväntat, att det ej fanns någon annan möjlighet än att omedelbart följa uppmaningen.
De sträckte upp händerna, och i nästa ögonblick trädde Salandra, bandithövdingen, fram bakom klippan.