Upp med händerna/Kapitel 06
| ← Flykten |
|
List mot list → |
VI. En fälla.
Det dröjde inte många minuter, förrän styrman Bill, Jim Blasco från Texas och Willy, voro berövade sina vapen och hade händerna bakbundna.
»Så där ja», sade general Salandra och ställde sig med korslagda armar framför de tre fångarna. »Nu kunna vi göra upp vår lilla räkning med varandra, styrman Bill. Ni är en duktig karl, och jag tycker om er för det. Men tro inte, att det lyckas i längden att leka med mig. Jag släpper inte taget så lätt.»
»Hm, skrattar bäst, som skrattar sist», brummade Bill. »Än äro vi inte färdiga med varandra.»
»Nej, det är sant nog», medgav banditanföraren leende. »Vi kunde bli färdiga hastigt nog, om jag ville. Ett skott… och sedan hade ni inte mycket mer att säga till om i denna världen, styrman Bill.»
»Var inte säker på det», svarade Bill. »Jag kunde gå igen… sådant har hänt förr.»
»I så fall finge jag väl ta risken. Men jag har inte lust att göra er till spöke, min käre Bill. Ni hörde på, när jag gjorde Jim Blasco ett förslag, som han borde ha varit nog förståndig att anta på stående fot. Ni vet således, att jag behöver duktigt folk, och nu vill jag göra er samma förslag.»
Bill spärrade upp ögonen.
»Jaså», utbrast han, »ni visste…»
»Att jag hade en åhörare», ifyllde Salandra skrattande. »Jo, det kan ni vara lugn för. Ni är som sagt en finurlig karl, Bill, men ni hade glömt att ta med i beräkningen, att jag känner till er. Hur många gånger har jag inte hört talas om ert allbekanta valspråk om, att styrman Bill inte gör en sak till hälften. Jag visste, att när ni tog Jim Blasco och unge Willys parti, så skulle ni inte nöja er med att ta ifrån mig kartan. Jag var säker om, att ni också skulle göra ett försök att befria fångarna. Därför visste jag att jag inte sett er för sista gången, när jag var tvungen att ge mig i väg från Vuarico. Och därför kunde jag också vara ganska säker på min sak, när jag lovade att förr eller senare göra upp räkningen med er.
»Jag begriper», sade Bill hest. »Jag har varit en åsna, och det är inte mer än rätt åt mig. Hur kunde jag glömma en så viktig sak…»
»Som att jag kanske inte talade sanning, då jag sade, att jag skulle bege mig till Vuarico», ifyllde banditanföraren.
»Nej, det är inte det, jag menar», sade Bill. »Jag borde ha tänkt på, att det gick alldeles för lätt för mig att befria fångarna. Jag trodde, att det var en sjuhejdundrande tur, när jag i stället borde ha blivit misstänksam…»
»Ja, jag gjorde det ganska bekvämt för er, inte sant. Det finns många bergsremnor nere i Döda passet, men det finns ingen, som man har så lätt att komma ned i, som just den, där jag placerade vår vän Jim Blasco och hans kompanjon. Jag gjorde det, bara därför att jag visste, att ni skulle komma efter mig. Det hade varit idiotiskt av mig att bege mig tillbaka till Vuarico, när jag kunde räkna ut, att jag skulle kunna få träffa er på närmare håll. Om ni hade tänkt efter en smula, så skulle ni ha insett, att en sådan karl som Jim Blasco från Texas släpper man inte ur sikte ett ögonblick, när man väl en gång lagt vantarna på honom. Att jag nu gjorde det, berodde på, att han var mitt lockbete. Tack vare detta fick jag er fast…»
»Jag begriper alltsammans nu», sade Bill. »Det var en fälla.»
»Som ni var nog hygglig att gå i», ifylde Salandra. »Nu äro vi kvitt, min käre Bill. Ni drog ett streck i räkningen för mig… nu är det utplånat. Vi äro kvitt, och nu kunna vi börja resonera om något annat.»
»Vi äro så katten heller», brummade styrman Bill. »Ni kan låta skjuta ned mig, om ni vill, men ännu har jag inte sagt sista ordet. Jag skall gå igen och spöka för er, tills ni hänger er själv, lita på det. Ni har övertaget nu, men än äro vi inte färdiga med varandra. Ni sade alldeles rätt nyss… styrman Bill gör ingenting till hälften. Och det skall jag minsann visa i den här saken också »
»Det tror jag visst, svarade Salandra godmodigt. »Om jag inte hade litat på det så hade ni kanske börjat spöka för mig allaredan nu. Men jag tycker, att det är synd, att en sådan karl som ni skall irra omkring som en vålnad bland bergen. Jag sade nyss, att jag vill göra er samma förslag, som jag förut gjort Jim Blasco från Texas. Och jag står fast vid, vad jag sagt. Jag litar på er, och ni behöver bara säga ett ord för att genast få igen era vapen.»
»Men om jag nu inte har lust…»
»Ja, då gäller detsamma för er som för Jim Blasco. Får jag inte ha er till bundsförvanter, så vill jag åtminstone inte ha er till motståndare, när jag så lätt och ledigt kan bli er kvitt.»
»Kunde tänka mig det», sade Bill hånfullt. »Ett par småmord mer eller mindre… vad betyder det för en skurk, som ändå förr eller senare blir hängd. Det spelar ingen roll…»
Salandra rynkade ögonbrynen.
»Reta mig inte», varnade han. »Mitt tålamod har också gränser. Jag ger er en halv dag till, sedan står jag vid, vad jag sagt. Visitera karlen», befallde han den av banditerna, som stod närmast.
Styrman Bill skrattade.
»Det gäller kartan, begriper jag», sade han. Men på den punkten bli vi aldrig kvitt, min bäste bandit. Man går inte omkring och bär värdepapper på sig, när man kommer på besök hos den store banditen i dödspasset. Visserligen har jag burit mig åt som en åsna i en del fall, men så dum är jag inte. Leta ni efter kartan… den får ni aldrig tag i.»
Banditanförarens min mörknade.
»Var har ni kartan?» frågade han kort.
»Ja, den som det visste», svarade Bill i gäckande ton. »Jag börjar få så dåligt minne på gamla dar…»
»Svara, karl!» röt Salandra, som först nu började förlora besinningen.
»Låt mig se», svarade Bill, och låtsades se fundersam ut. »När jag fick tag i den, så kröp jag ned i källaren…»
»Var har ni gjort av den?» upprepade banditanföraren och höjde sin revolver.
»Ta det lugnt», fortfor Bill, utan att bry sig om hotet. »Jag håller ju på att tänka efter. Ni gav er i väg så hastigt, att när jag kröp upp ur källaren igen, såg jag inte röken av er. Men strax därpå kommo gendarmerna med sin polislöjtnant i spetsen.»
»Nå, vidare?»
»Han tog oss i förhör…»
»Kunde tänka mig det. Oss vågade han inte följa efter…»
»Och sedan fordrade han att få ta hand om kartan», återtog Bill. »Ja, så var det», utbrast han, som om han erinrade sig denna lilla detalj först nu. »Han ansåg det som sim plikt att ta hand om ett så dyrbart dokument. Om ni vill ha dokumentet, min bäste general, så är det kanske bäst, att ni vänder er til honom.»
Salandra stod tyst och tycktes tänka efter några ögonblick.
»Ni skall inte försöka slå blå dunster i ögonen på mig, styrman Bill», sade han slutligen. »Ni minns, vad jag sade om, att jag känner er. Jag kan våga tio mot ett på, att ni inte gav honom kartan. Ja, det är jag fullt och fast övertygad om. Så dum är ni ändå inte, styrman Bill.»
»Tackar er för komplimangen», svarade Bill och bugade sig. »Nej, det stämmer nog, så dum är jag inte. Han fick ingen karta. Låt mig tänka efter…»
»Nå?»
»Jag lämnade krogen en smula hastigt, vill jag minnas. Och sedan måste jag ju tänka på att gömma det dyrbara dokumentet, innan jag begav mig ut på en så pass riskabel expedition.»
»Menar ni, att kartan är kvar i Vuarico?»
»Kanske det.»
Salandra tänkte efter.
»Nej, min käre Bill», sade han därpå, »ni tog med er kartan, när ni gav er i väg.»
»Men jag har den ju inte… se efter själv!»
»Ni tog den i alla fall med er. Jag skall säga er, hur jag kan veta det.»
»Ja, det skulle verkligen intressera mig att höra…»
»Ni kom hit för att befria fångarna, och så tog ni med er ett par hästar för deras räkning. Jag har redan tagit hand om dem åt er.»
»Tackar så mycket!»
Bill bockade sig förbindligt.
»Jag har undersökt packningen, och där finns kartan inte. Men packningen är ändå av en viss vikt. Om ni hade lämnat kartan i Vuarico, så skulle ni naturligtvis ha återvänt dit, så fort ni befriat fångarna. Men i så fall hade ni inte behövt belasta hästarna med en så tung packning. Den hade ni ju lätt kunnat skaffa er senare. eftersom ni ändå skulle till staden. Nej, min kära Bill, ni tänkte fortsätta uppåt bergen, och därför hade ni kartan med er. Det är klart som korvspad? Eller hur?»
»Det tycks så.»
»Nå, vad säger ni nu?»
»Jag säger, att ni har en viss begåvning, min käre general, och ni har räknat alldeles rätt. Om ni fortsätter så här, så kanske ni kan få tag i kartan till sist.»
»Ni har gömt den någonstans här uppe bland bergen», fortfor Salandra. »”Och nu vill jag veta, var ni har gömt den. Ni skall visa vägen.»
»Jag vet just inte, om jag har lust till det», svarade styrman Bill.
Salandra höjde åter sin revolver med en min, som ej kunde missförstås.
Bill förändrade inte en min.
»Ja, nu kan det vara nog med skämt för i dag», fortfor han. »Ni har hört, vad jag sagt, herr stråtrövare. Ni kan mörda mig, om ni har lust, men sedan har ni inga som helst utsikter att få tag i kartan. Jag är en man, som brukar hålla ord, och jag har inte förändrats, sedan jag kom i ert våld.»
Salandra sänkte revolvern,
»Ni är en modig karl, styrman Bill, sade han i beundrande ton. »Jag tror, att ni är en man att stå för, vad ni säger. Men det finns andra medel att klämma fram sanningen.»
»Tror ni, att ni kan pina fram sanningen ur mig, så går det ju an att försöka», svarade Bill lugnt »Men det tjänar ingenting till… ni får inte ett ord ur min mun, lita på det».
Salandra funderade några ögonblick.
»Det gäller inte bara ert eget liv», sade han därpå. »Om jag skulle göra början med er vän Jim Blasco från Texas…»
Han höjde revolvern not denne.
Bill såg upp mot himlen, som om saken inte anginge honom.
»Eller om vi först skulle expediera den rätte ägaren till gruvan», fortfor Salandra och vände sig mot Willy. »Tänk er för nu ett slag, min käre Bill. Ni gör honom en björntjänst, om ni fortfar att vara envis. Livet bör vara mera kärt för en så ung man än alla världens guldgruvor. Kom också ihåg, att även jag är känd för att hålla ord. Nu ger jag er en kvarts minut att tänka efter på. Ett… två…»
»Håll», ropade styrman Bill plötsligt, »jag ger mig. Ni har övertaget, general. Jag skall visa vägen.»
»Kunde tänka mig det», sade Salandra och stoppade ned revolvern med ett triumferande småleende. »Led hit hästarna», ropade han och vände sig om. »Vi ha fördröjt oss här länge nog.»
Fångarna lyftes upp på de hästar, som Bill avsett för deras färd uppåt bergen, varefter hela skaran steg till häst och red bort från platsen.
Innan dess hade styrman Bill i ett obevakat ögonblick hunnit luta sig fram mot Jim Blasco.
»Ta det lugnt», viskade han. »Jag skall nog klara den här skivan!»