←  En fälla
Upp med händerna!
av Gunnar Örnulf

List mot list
Kartan  →


[ 58 ]

VII. List mot list.

»Är det lång väg?» frågade Salandra, sedan de ridit en stund genom den oländiga ödemarken.

Han och styrman Bill redo främst i raden. Alla tre fångarna hade nu åter fått händerna fria, för att de själva skulle kunna styra sina hästar, men det fanns inga möjligheter för dem att fly. Denna trakt var alltför svårframkomlig, för att de skulle hinna utom skotthåll från banditernas gevär, om de varit nog djärva att våga en sådan kupp.

»Åhnej», svarade Bill. »Nu är det bara en kort bit kvar. Men för att komma fram, måste vi stiga av hästarna. Jag har gjort mig en hel del besvär för att sopa igen alla spår.»

»Naturligtvis», sade Salandra i gäckande ton, »det kan jag så väl förstå. Men det hjälper inte ibland, hur försiktig man än är.»

»Hur skall det bli sedan?» frågade Bill efter en stund. »När ni nu får tag i kartan, så tycker jag, att ni kunde vara en smula hygglig mot oss…»

»Jag skall fundera på saken», svarade banditanföraren, som var vid bästa humör, sedan det äntligen lyckats honom att få bukt med en så envis krabat som styrman Bill. »Ni har fortfarande den utvägen att ingå på mitt förslag.»

»Hm», brummade Bill, »jag brukar alltid stå vid mitt ord, och jag har nu en gång sagt min tanke.»

Det märktes dock en viss tvekan i hans tonfall, som Salandra ej kunde undgå att märka.

[ 59 ]»Ibland måste man dock ändra sig», sade han, »Det kan hända vem som helst. För en stund sedan gav ni ert ord på, att ni aldrig i livet skulle låta mig få kartan, och nu…»

»Ja, det är sant», medgav Bill med en suck. »Jag har varit en åsna, och nu får jag stå mitt kast.»

»Säg inte det», återtog banditgeneralen i uppmuntrande ton. »Tänk på, att om ni vill hjälpa er unge vän här, tillade han och gjorde en åtbörd åt det håll, där Willy red i slutet av ryttarskaran, »så kan ni inte göra honom någon bättre tjänst än att ingå på mitt förslag.»

»Vad tänker ni göra med honom?» frågade Bill oroligt.

»Jag behöver honom», svarade Salandra helt uppriktigt, eftersom han nu inte ansåg sig ha någonting att frukta av sina kuvade motståndare. »Jag skulle ha behållit kartan utan vidare, så fort jag lade vantarna på Pedro, och inte brytt mig om att uppträda på krogen, om det hade varit så, att jag kunnat reda mig utan honom. Det hade ju varit ett fint kap… ingen skulle ha haft en aning om, vart kartan tagit vägen, och med den kännedom, jag äger om trakten, skulle jag lätt nog ha fått tag i Galne Johns gruva. Ingen skulle ha haft en aning om, att den kommit i mina händer…»

»Nej, Jag har nog tänkt på det», instämde Bill. »Det var just därför, jag frågade. Det ser onekligen en smula konstigt ut.

»Det är mycket enkelt», sade Salandra. »Det finns en del anvisningar på kartan, som man måste kunna förstå, om man skall ha någon nytta av den. Och de äro skrivna med några konstiga skrivtecken, som jag inte känner till.

»Aha», utbrast Bill, »det var således därför…»

[ 60 ]»Ja, det stämmer», återtog banditgeneralen. »Visserligen skulle jag nog förr eller senare ha listat ut hemligheten på egen hand, men det kunde ha kostat en dyrbar tid. Därför valde jag den kortaste utvägen. Pojken kan nog hjälpa mig på traven, antar jag. Det finns alltid en viss mening med, vad jag gör, som ni ser, min käre Bill. Det hoppas jag, att ni har lärt er inse vid det här laget.»

»Ja, det kan nog inte förnekas», medgav Bill halvt motvilligt.

»Nå, när ni erkänner det, så borde det väl inte vara så svårt att gå med på mitt förslag», fortfor Salandra. »Varför skall ni hålla med gendarmerna…»

»Nej, det har jag aldrig tänkt», sade Bill med övertygelse. »Jag vet nog, vad de herrarna gå för, så det…»

»Nå, då så…»

Bill såg fundersam ut. Salandra såg på honom med spänt intresse, Det såg nästan ut, som om styrman Bill började vackla i sitt beslut.

»Tänk på saken, fortfor banditanföraren ivrigt. Med två sådana karlar vid min sida som er och Jim Blasco från Texas skulle jag kunna uträtta underverk.»

»Det kan nog hända», medgav Bill i fundersam ton.

»Ni behöver inte svara nu genast», fortfor Salandra. Ni har en halv dag på er, det har jag lovat, och jag brukar också hålla ord. Ni skall få tala med Jim Blasco om saken sedan. Han är nog inte heller så svår att resonera med, när det kommer till kritan.»

»Nåja», sade Bill dröjande, »alltid kan man ju resonera.»

»Men först måste jag ha kartan», återtog Salandra. »Sedan…»

»Ja», avbröt honom Bill och höll inne sin häst, »nu äro vi framme. Här skola vi stiga av hästarna, ty vi [ 61 ]kunna inte gärna rida uppför den här bergssluttningen. När vi kommit upp på krönet där framme, så är det inte långt till gömstället.»

Salandra tvekade några ögonblick, innan han bestämde sig för, hur han skulle göra.

»Sitt av», befallde han därpå. »Fyra man ta hand om Jim Blasco och unge Foster. Bind hästarna här och följ efter oss. Styrman Bill och jag visa vägen. Håll gevären i beredskap för säkerhets skull…»

»Ja, glöm för all del inte det», sade Bill i gäckande ton. »Betänk, vilka karlar det är, ni ha att göra med.»

»Skadar mte att vara försiktig, mumlade Salandra och bet sig i mustaschen. »Det är på sätt och vis en komplimang åt er, min käre Bill»

Tackar så mycket», sade Bill. »Är det inte bäst att bakbinda mig, innan vi gå vidare.»

»Nej det behövs inte», svarade Salandra barskt. »Jag skall nog hålla ögonen på er. Framåt…»

Bill började klättra uppför sluttningen, och Salandra följde tätt efter. Det var tämligen brant, och banditerna skulle ha blivit tvungna att bära Bill, om han haft händerna bundna.

»Så där ja, nu äro vi strax framme», sade styrman Bill när de kommit upp på sluttningen. »Nu ha vi bara ett litet stycke kvar…»

»Vänta här», befallde honom Salandra. »Vi fortsätta, när allesammans kommit upp.»

»Som generalen befaller», svarade Bill och gjorde honnör.

Salandra såg misstänksamt på honom. Var det möjligt, att styrman Bill gick och bar på någon plan till flykt?

Men han lugnade sig genast. Det fanns inte ringaste möjlighet för en obeväpnad man att komma undan på denna plats, där det var så fullt av stenblock och [ 62 ]kantiga klippor, att man på sina ställen måste krypa på alla fyra för att komma vidare.

När alla kommit upp på krönet av sluttningen, fortsattes vandringen med Salandra och Bill i spetsen.

»Ni har sannerligen gjort er ganska mycket besvär», sade Salandra, när de tillsammans klättrade över klippblocken.

»Jag gör allting ordentligt», svarade Bill. »Här skulle ni aldrig ha kunnat få tag i dokumentet, även om jag beskrivit platsen för er. Man måste vara beredd på allting här i världen.»

»Det stämmer», sade Salandra, det är också mitt valspråk. Men hur väl man än räknar…»

»Så kan det gå på tok», ifyllde Bill. »Jag har märkt det i dag. Nu äro vi framme» fortfor han och böjde sig ned över en stor sten för att vältra den åt sidan. »Om jag hade kunnat beräkna… det var katten, vad den var tung», avbröt han sig. »Jag är en smula trött…»

Salandra böjde sig fram för att hjälpa honom. Han förstod, att Bill gömt dokumentet under den stora stenen.

»Upp med händerna!» dånade i samma ögonblick styrman Bills stämma, och han rätade på sig.

Som genom ett trolleri hade han plötsligt en revolver i vardera handen, Den ena höll han riktad mot Salandra, som stod där alldeles handfallen, med den andra höll han banditerna i schack.

De voro allesammans fullständigt överrumplade av denna oväntade kupp.

»Ja, det är inte värt, att någon försöker höja ett vapen», varnade styrman Bill. »Salandra är den förste, som får en kula genom skallen, om någon gör ett försök. Honom har jag åtminstone säkert sikte på. Nå, hur går det… Upp med händerna!»

[ 63 ]Salandra, som hade Bills revolvermynning tätt framför ansiktet, vågade inte annat än lyda, och då de sju banditer, han hade med sig, sågo sin anförare sträcka upp händerna, följde de motvilligt hans exempel.

»Tag ifrån dem vapnen», befallde styrman Bill sina båda vänner. »Det är inte värt, att någon försöker krångla, för då smäller det! Jag vill inte göra er något ont, men ni kunna vara lugna för, att Salandras liv inte är värt ett ruttet lingon, om någon försöker mucka.»

Jim Blasco och Willy voro ej sena att lyda befallningen, och få minuter därefter voro de forna fångarna herre över situationen,

»Ni hade således rätt», fortfor styrman Bill, när allesammans voro avväpnade, »man kan aldrig vara nog försiktig. Ni har sagt många visa ord i dag, min bäste herr stråtrövare, och intet var sannare än det, att hur väl man än beräknar, så kan man helt plötsligt stå där med lång näsa. Nu trodde ni, att ni varit så slug och listig, att ingenting kunde hända mer. Ni var så säker om er karta… och här är den också, som ni ser.»

Han höll fortfarande den ena revolvern riktad mot Salandra, medan han hukade sig ned och lyfte upp det lilla paketet, som fanns instucket i en spricka i den stora stenen. De andra banditerna bevakades av Jim och Willy med höjda revolvrar.

»När jag lade ned det här dokumentet på sitt gömställe», fortfor styrman Bill, »så tänkte jag som ni… man kan aldrig vara nog försiktig. Och därför lade jag ned ett par revolvrar, som jag hade med mig just för den sakens skull. Jag är ändå inte en så stor åsna, som ni trodde, herr general. Jag visste, att revolvrarna kunde bli mig till nytta, om jag råkade i ert våld, och tänk… den här gången stämde mina beräkningar.»

»Jag har redan sagt», sade Salandra, när han hun[ 64 ]nit hämta sig något, »att ni är en duktig karl. Ni har övertaget nu. Jag erkänner mig besegrad. Vad tänker ni nu göra?»

»Det säkraste vore nog att skjuta ned er», svarade Bill. »Jag misstänker, att många skulle tacka mig för det. Men jag vill vara rättvis… ni har på sätt och vis varit hygglig mot oss, och därför skall jag ge er en chans.»

»Vilken?»

Bill tvekade några ögonblick, innan han svarade.

»Fastän ni är en bandit och stråtrövare», sade han slulligen, »så är jag böjd för att tro, att man kan lita på ert ord. Ni har också er stolthet, och ni är hundra gånger mera värd än den lille polislöjtnanten, som jag gäv en liknande lektion i går. Honom skulle jag inte lita på, men med er är det en annan sak. Om ni därför vill ge mig ert ord på, att igen av er lämnar den här platsen på en timmes tid, så har ni räddat ert liv.»

»Det lovar jag», svarade Salandra, och jag tackar er. Salandra bryter aldrig sitt ord, det skall ni bli varse, Men sedan?»

»Ja, sedan får ni göra, vad ni vill. Ni kan ju sätta efter oss, om ni har lust. Ni kan låta bli, om ni har lust. Jag vill inte förödmjuka er genom att avtvinga er ett löfte till. Det kan räcka med det här.»

»Ni är en hedersman, styrman Bill, sade Salandra. »Jag skall inte glömma det här, lita på det. Om ni hade begärt, att jag skulle avstå från Galne Johns gruva, så hade ni inte fått mitt ord… jag är inte heller den, som släpper taget. Förr hade ni fått skjuta ned mig på fläcken. Men om vi i fortsättningen skulle råka ut för en ny situation med ombytta roller, så skall jag inte visa mig otacksam.»

»Tack för det», sade styrman Bill »Men jag tror nog inte, att det kommer att ske. Jag kan också hålla [ 65 ]ord, och nu har jag satt mig i sinnet, att Galne Johns gruva skall komma i rätta händer. Säg nu åt karlarna att ställa sig där borta mot bergväggen. Ni kan själv gå med dit. Jag skall hålla ett öga på er, medan Jim Blasco styr om, att gevären bli odugliga för de närmaste timmarna.»

Salandra lydde, och ingen av banditerna vågade annat än följa honom, när han med uppsträckta armar gick bort till den plats, som Bill anvisat dem.

Under tiden fyllde Jim Blasco alla gevär och revolvrar med sand, för att det skulle tarvas en grundlig rengöring, innan de åter kunde användas. Det är en alltför riskabel sak att försöka skjuta med ett vapen, vars oljade lopp är förorenat av sand. Det skulle, endast ha till följd en farlig explosion.

»Så där ja», sade styrman Bill, när allt var färdigt, »nu kunna vi ge oss i väg. Gå nu före, uppmanade han sina kamrater. Jag måste dra mig tillbaka en smula långsammare. Om någon rör sig, innan jag hunnit ned på sluttningen», fortfor han, vänd mot banditerna, »så smäller det.»

»Lita på mig», svarade Salandra. »Vi stå stilla.»

Han höll också ord. Ingen av banditerna gjorde en rörelse, så länge Bill ännu var i sikte.

När styrman Bill hunnit fram till sluttningen hade Willy och Jim redan hunnit fram till hästarna före honom.

Inom mindre än en minut hade han sprungit ned till dem, kastade sig upp på sin häst och red därifrån i spetsen för sina kamrater.