←  List mot list
Upp med händerna!
av Gunnar Örnulf

Kartan
I grevens tid  →


[ 66 ]

VIII. Kartan.

»Vad skall det här betyda» frågade Jim Blasco från Texas och manade på sin häst, så att han kom i jämnbredd med styrman Bill, vilken red i spetsen.

»Vad menar du?» frågade Bill.

»Jag trodde, att vi skulle fortsätta uppåt bergen», förklarade Jim. »Men nu rida vi ju tillbaka i stället. Jag känner visserligen inte till den här trakten, men det är inte svårt att se, att vi ha ridit nästan i en cirkel.»

»Det stämmer», svarade Bill. »Vi kunna inte fortsätta raka vägen… vi måste ju räkna med, att vi ha Salandra efter oss.»

»Men han lovade ju…» invände Willy.

»Lovade att stanna en timme, ja», avbröt honom styrman Bill. »Och det kan hända, att han höll ord. Så lång tid gick det väl åt att göra ren skjutvapnen. Sedan måste han ju tillbaka till Dödspasset för att hämta hela styrkan.»

»Du kunde väl gärna ha förmått honom att ge sitt ord på att låta bli oss för framtiden», sade Jim i förebrående ton.

»Åhnej, man skall inte inleda någon i frestelse», svarade Bill skrattande, »i synnerhet en frestelse, som är alltför stark för att kunna motstås. Han sade visserligen, att han aldrig skulle ha ingått på att ge ett sådant löfte, men det hade han nog gjort i alla fall, om jag hållit på det.»

[ 67 ]»Ja, det är just min tanke…»

»Men då skulle han inte ha hållit ord. Han hade ju strax förut svurit på, att han inte skulle ge sig, förrän han fått tag i Galne Johns gruva… mr Fosters gruva, menar jag… och därför hade han ju två löften att välja på. Han måste ju bryta det ena och hålla det andra. För resten, så litar jag inte så mycket på hans stora ord, men jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom och ville inte förödmjuka honom inför de andra banditerna. Det var så lätt för honom att lova att stanna, när han inte hade annat val. Utan dugliga skjutvapen skulle det inte ha varit någon idé att förfölja oss.»

De hade ridit vid pass två timmar i ett sträck genom den labyrint av klippor, bergsremnor och djupa klyftor, som kännetecknade denna ogästvänliga ödemark, när detta samtal utspann sig.

Efter ytterligare en timme, höll Willy plötsligt inne sin häst och utbrast förvånad:

»Men… är det här inte precis samma plats, där vi voro förut?»

»Tycker du det?» sade Bill och skrattade.

»Ja, jag tänkte just säga detsamma», inföll Jim Blasco, »och nu ser jag, att det är så. Där framme är ju bergssluttningen, som vi klättrade upp för.»

»Alldeles riktigt», sade Bill. »Och nu skola vi fortsätta in i passet, som vi kommo ut igenom. Sedan få vi vila oss en smula igen på samma ställe, där vi blevo överraskade av Salandra och hans karlar. Jag har en smula skaffning med mig i packningen, och det skall bli skönt att få något i krävan… Jag är hungrig som en varg.»

»Aha, nu börjar jag förstå», utbrast Jim Blasco. »Du tänker dra Salandra vid näsan…»

[ 68 ]»Naturligtvis», sade Bill. »Jag har ju inte gjort annat sedan i går, och jag tänker fortsätta med det, ända tills vi ha funnit Galne… jag menar mr Fosters gruva. Sedan pricka vi ut den på en riktig karta, som vi få försöka klottra ihop, och därefter skynda vi oss tillbaka till Vuarico för att få inmutningen klar.»

»Men om Salandra skulle komma tillbaka och finna oss här?» framkastade Willy.

»Har ingen fara. Han inbillar sig naturligtvis, att vi skynda oss, allt vad vi kunna till ort och ställe, och därför har han bråttom att hinna ifatt oss.»

»Men om han följer våra spår?»

»Det skulle ta för lång tid att snoka på marken som en indian. Nej, han har bara givit akt på den riktning, vi togo, när vi gåvo oss i väg, och sedan fortsätter han, allt vad tygen hålla, upp mot de trakter, där han liksom jag och alla andra, som varit länge nog här i landet, kunna anta, att mr Foster gjorde sin stora upptäckt. Under tiden vila vi oss här i lugn och ro och göra upp en ordentlig plan för, hur vi skola bära oss åt.»

Nu hade de kommit fram till den smala bergsremna, där hästarna ej kunde fortsätta längre.

»Nåja, vi kunna lika gärna stanna här», sade styrman Bill och steg av. »Här äro vi lika säkra.»

De andra följde han exempel, och sedan hästarna bundits och fått sin ranson vatten och foder, tog Bill itu med packningen och dukade fram sin rikligt tilltagna matsäck.

»Nu skola vi ta en titt på den där underliga kartan», fortfor han, sedan de slutat sin måltid.

Han tog fram det dyrbara dokumentet och vecklade upp det. Willy och Jim Blasco flyttade sig tätt intill honom, och Willy började förklara.

[ 69 ]»Som ni se», sade han, »har hela nedre högra hörnet blivit förstört av vätan. Där har stått någonting med blyerts, men det finns ingen möjlighet att leta sig till, vad där står. Om man kunnat läsa det, så hade man haft en aning om, vilka berg som avses med de där krumelurerna, och hade kunnat passa in det hela på en riktig karta. Som det nu är, måste man leta sig fram genom trakten, tills man hittar på en plats, som passar ihop med de övriga anvisningarna, som vi kunna läsa mitt ibland strecken.»

»Ja, jag tänkte just fråga, vad det där är för krumelurer», sade Bill. »Det ser ut, som om det vore skrivet, men det är ju inte några riktiga bokstäver.»

»Det är det visst», återtog Willy leende, »men det är tyska bokstäver. Alltsammans är skrivet på tyska. Min far var nämligen inte infödd amerikan, utan flyttade i sin ungdom över hit från Tyskland tillsammans med sina föräldrar, som också äro döda nu.»

»Nå, vad står det?» frågade Jim Blasco ivrigt.

»Det är anvisningar om hur man skall gå för att komma fram till guldfyndigheten», svarade Willy. »Min far sopade naturligtvis noga igen alla spår efter sig, för att ingen skulle komma efter honom och göra samma upptäckt som han.»

»Ja, det begriper man», inföll Bill, »och nu förstår jag också mycket väl, varför Salandra var så skonsam mot dig, min gosse. Nåja, det medgav han ju själv.»

»Men på det här viset, svarade Jim Blasco, »blir det nog inte så lätt för oss att klara skivan. Det faller av sig självt, att vi måste följa Willys ursprungliga plan att ströva omkring på de platser, där hans far dragit fram och försöka få tag i någonting, som stämmer med kartan. Men Salandra och hans band lämna oss nog inte i fred under tiden.»

»Nej, det vet jag nog», medgav Bill tankfullt, »men [ 70 ]vi skola nog reda oss med honom, lita på det. Jag har en idé…»

»Låt höra!»

»Vi måste naturligtvis hålla oss undan från de vanliga, bekväma stråkvägarna, där vi när som helst kunna bli överrumplade och råka ut för samma historia som i dag», svarade styrman Bill efter en stunds eftertanke. Jag tänker på att det blir bäst att vi håller oss uppe på höjderna, där vi ha den bästa utsikten. På det sättet slå vi två flugor i en smäll… Vi undvika banditerna och kunna bli dem varse på långt håll, och om vi komma tillräckligt högt, ha vi ju hela trakten precis som en karta framför oss.»

»Ja, det är det bästa sättet», instämde Jim Blasco livligt. »Men så är det en annan sak… vad skola vi ha att leva av under tiden? Här i ödemarken finns det ju ingenting ätbart eller drickbart.»

»Åhjo, nog finns det källor litet varstans», svarade Bill, »men födan är det mera ont om. Vi ha i alla fall den trösten, att Salandra har det ännu svårare. Han skall föda ett helt band. Vi äro bara tre ryttare…»

»En klen tröst», menade Jim, »när vi i alla fall svälta ihjäl»

»Vi ha mat med oss för två dagar», invände styrman Bill lugnt, »och på andra sidan om bergstopparna där framme finns det stora skogar, där man kan jaga, så mycket man vill.»

»Men då kunde vi ju lika gärna ha fortsatt dit med ens.»

»Nej, det hade varit sämre. Jag ville först ge Salandra tid på sig. Han skall rida före oss. På det viset blir det vi, som hålla utkik efter honom, medan han förgäves letar efter oss. Så slug är han nog inte, att han kan räkna ut, att vi följa efter honom. Så fort vi komma upp på höjderna där framme, så hoppas jag, [ 71 ]att vi kunna se honom framför oss. Det är alltid skönt att veta, var man har sin motståndare.»

»Utmärkt», utbrast Jim Blasco förtjust. »Du borde ha blivit general, Bill! Nu först begriper jag alltsammans… vi skola hela tiden hänga honom i hälarna och ha ett öga på honom, medan vi leta efter guldgruvan.»

»Just det, ja», sade Bill. »Det är det enda sättet. Annars gå vi aldrig säkra. Då och då göra vi en avstickare ner i skogarna för att skaffa föda, men vi akta oss för att lämna honom ur sikte. Hela tiden skola vi bevaka honom, och hur han letar, så får han ändå aldrig tag i oss. Men nu kunna vi ha pratat nog om den här saken. Låt oss vila oss ett par timmar… vi ha en ansträngande ritt framför oss. Det gäller att hushålla med krafterna.»

Därmed tog han en filt och rullade ihop den till en kudde, som han sköt till rätta under huvudet, när han lade sig ned på marken.

»Är det inte bäst, att någon av oss håller vakt?» frågade Willy.

»Behövs inte», grymtade styrman Bill. »Gå och lägg dig, pojke?»

Ungefär en timme vilade de ut, innan de ansågo tiden vara inne att bryta upp.

»Nu har han lagom försprång», sade Bill. »Det är inte värt att stanna här längre… före kvällen måste vi ha fått syn på honom, om allt skall gå i lås.»

De stego till häst och slogo in på samma väg, som de redan en gång förut ridit samma dag.

»Vad var det, jag sade?» utbrast Bill efter en halvtimmes ritt. »Salandra är före oss… det syns tydligt!»

»Hur så?» frågade Willy, som ej förstod, vad han menade.

»De ha varit nog hyggliga att lämna ett visitkort [ 72 ]efter sig», svarade styrman Bill och pekade på marken. »Hästspillning…»

»Ja, den kommer inte efter våra hästar”, instämde Jim Blasco livligt. »Jag minns, att jag tänkte på den saken, när vi redo här förut.»

»Det måste man alltid tänka på, när man är förföljd. Varenda spår måste utplånas, om det är möjLigt.»

»Det visar också, att Salandra inte har en aning om vår plan. Han skulle ha tänkt på samma sätt, om han anat din list, Bill. Då skulle han ha sopat igen spåren efter sig.»

»Hm, jag är inte så säker på det», mumlade Bill. »Man kan aldrig vara nog försiktig. Jag väntade på det här beviset… nu lämna vi vägen och rida upp på sluttningen där.»

Han red själv före, och de andra följde efter utan invändningar.

Det var en svår och farlig väg, de nu slagit in på, och det gick långsamt framåt.

»På det här viset komma vi inte långt innan kvällen», sade Jim Blasco efter en stund. »Om vi skola hinna ifatt Salandra…»

»Har ingen fara», avbröt honom Bill. »Lita på mig… jag känner till den här trakten. Det är nog sant, att vi krypa framåt som sniglar, men vi komma raka vägen mot målet, medan han måste rida i en massa krokar. Vi rida upp på berget där framme, och sedan kan jag slå mig i backen på, att vi få syn på honom. Om inte förr, så när det blir mörkt. Då måste han slå läger och tända upp eldar. Så här långt från Vuarico behöver han inte gömma sig i sådana hålor som i Dödspasset. I ödemarken är han herre på täppan.»

[ 73 ]»Varför kallas det Dödspasset?» frågade Willy nyfiket.

»Det namnet fick det i början av guldgrävartiden», svarade Bill. »De första guldgrävarna hade många heta strider att utkämpa mot allsköns slödder, som kom dragande österifrån. De måste sluta sig tillsammans för att göra en rensning, men det hade bara till följd, att packet också gaddade ihop sig. Till slut kom det till en sammanstötning nere i det där passet. Det blev en blodig strid med stora förluster på ömse håll.»

»Nå, vilka segrade?»

»Guldgrävarna», svarade styrman Bill. »De gjorde rent hus sedan. Varenda en av banditerna, som överlevde striden, blev hängd på stället utan nåd och förbarmande, Passet var för trångt på andra sidan, så de kunde inte komma undan. Sedan den dagen kallas den där bergsrämnan för Dödspasset, och ingen passerar gärna igenom det. En sådan som Salandra däremot har inga skrupler i den vägen. För honom passar den där platsen utmärkt. Men… vem vet, kanske får han också sluta sina dagar just på samma plats. Han har börjat bli mer än vanligt besvärlig på sista tiden, och till sist brister väl tålamodet bland de ordentliga guldgrävarna.»

»Och gendarmerna…»

»Bah, dem ger jag inte ett ruttet lingon för», svarade Bill med en föraktfull åtbörd. »Nej, här i landet kan ingen annan än domaren Lynch skipa rättvisa. Den här vägen…»

Han svängde om sin häst och red uppför en smal bergås vid sidan av den väg, de hittills följt.

Strax därpå drog han in tyglarna så hårt, att hästen strök tillbaka och stötte emot Jim Blascos springare.

»Tillbaka», sade han med låg röst. »Salandra är där nere. Han har tröttnat och har slagit läger redan nu.»

[ 74 ]Det var emellertid inte så lätt för Jim att ögonblickligen få kasta om sin häst, så tätt hopträngda, som de tre ryttarna voro. Han kastade en blick ned i dalen och såg hela rövarbandet lägrat där nere.

Ögonblicket därpå small ett skott.

»De ha fått syn på oss», utbrast styrman Bill. »För katten… nu äro goda råd dyra!»