Upp med händerna/Kapitel 11
| ← Mellan tvenne eldar |
|
Bluff → |
XI. Två ljusa gossar.
Löjtnant Pablo Estella skummade av raseri, när han så snöpligt blev dragen vid näsan av styrman Bill. Följd av dånande skrattsalvor lämnade han den saloon, där denna historia tog sin början, och steg till häst för att i spetsen för sina gendarmer ge sig ut på spaning efter styrman Bill.
Hela staden blev genomsökt, och vakter utposterades i närheten av styrman Bills bostad. Men denne stod ingenstädes att finna, Styrman Bill var och förblev spårlöst försvunnen.
Trött och missmodig begav sig den bålde löjtnanten tillbaka till huvudkvarteret och lät karlarna gå till vila. Han insåg det lönlösa i allt vidare sökande.
Han hade emellertid ej därmed uppgivit sin fasta föresats att lägga beslag på både styrman Bill och den värdefulla kartan. Till vinningslystnaden hade nu också kommit ett outsläckligt begär efter hämnd. Styrman Bill skulle få betala den smälek, han vållat honom.
Halva natten stannade han uppe och grubblade på, hur han skulle gå tillväga. Som ett vilddjur i bur gick han med stora steg fram och tillbaka i sitt rum och rökte den ena cigarretten efter den andra, tills hela rummet var fyllt av rök.
Då trummade det plötsligt på rutan, först sakta, sedan hårdare. Han tvärstannade och lyssnade.
Det var någon därutanför, som ville in. Eller var det kanske ett försåt?
Han släckte ljuset, tittade försiktigt ut i springan mellan gardinerna och fönsterkarmen. Det stod en karl där utanför, men han kunde ej urskilja, vem det var.
Mannen måste emellertid ha kommit i fredliga avsikter, ty när han märkte, att ljuset släcktes där inne, sträckte han upp händerna till tecken på, att ingenting var att befara från hans sida.
Pablo Estella gick bort till dörren och öppnade.
»Vem är ni?» frågade han i barsk ton och höjde sin revolver.
»Pedro Imanez», svarade en mjuk och inställsam röst.
Löjtnant Estella blev genast intresserad. Han anade, vad det sena besöket gällde.
»Vänta, tills jag tänt ljus», sade han, »och kom in sedan.»
Han återvände in i rummet och tände lampan. Strax därpå trädde mestizen in i rummet.
I lampskenet kunde Estella se, att han ej bar något vapen på sig.
»Stäng dörren», kommenderade han i samma bistra ton som förut.
Pedro lydde, och trädde sedan fram till bordet.
»Jaså, det är ni», sade löjtnanten och satte sig med korslagda armar mitt emot honom, »Det var ni, som överföll och rånade den där gossen Foster, har jag hört. Och nu vågar ni komma hit… till mig?»
»Ja…», svarade mestizen, »jag vet, att det kunde gå mig illa nog, om ni inte ville vara så god att låta nåd gå före rätt, excellensa. Men jag vet, att ni är en barmhärtig man, som inte vill en syndares död, och jag tänkte…»
»Nå, ut med språket! Vad tänkte ni?»
»Jag lyckades klara mig från banditerna… de brydde sig för resten inte om mig, sedan de hade fått tag i kartan, som jag hade gömd i ena stöveln… de voro slugare än den där Jim Blasco från Texas…»
»Fatta er kortare», uppmanade honom löjtnanten barskt. »Allt det där har ingen betydelse. Jag vill veta, varför ni kom hit. Det var väl inte för att bli hängd, kan jag tro?»
Mestizen grinade brett.
»Nej, livhanken är kär», svarade han. »Jag tänkte, att jag skulle kunna vara er till nytta, excellensa, och därför…»
»På vad sätt skulle ni kunna vara mig till nytta?»
»Jo», återtog Pedro Imanez en smula tveksamt, »jag fick reda på, vad som hände efteråt, och jag antar, att det inte har lyckats att få tag i styrman Bill ännu?»
»Inte än», mumlade löjtnanten, »men…»
»Men om jag kunde få hjälpa till», fortfor Pedro ivrigt, »så är jag säker om, att både han och kartan snart skola vara i polisens händer.»
»På vad sätt skulle det gå till?» frågade Estella misstroget.
»Jag känner styrman Bill», fortfor mestizen i djärvare ton, »och jag tror, att han ämnar hålla ord. Han tänker bege sig efter Salandra och hans band och göra ett försök att befria fångarna. Det skulle mycket väl kunna hända, att han lyckas.»
»Hm, det betvivlar jag. Men vidare!»
»Det gör för resten ingenting, vare sig han lyckas eller inte. Om han misslyckas, så blir det naturligtvis Salandra, som lägger beslag på kartan.»
»Skulle det inte göra någonting —»
»Nej, för jag är säker på, att om ni följer mitt råd, excellensa, så kommer ni att lägga beslag på både Bill och Salandra oeh få kartan på köpet.»
»Sacramento», utbrast Estella och sprang upp, »om du kunde hjälpa mig med det, din kanalje, så skall du inte bara slippa att bli hängd, jag skall ge dig en belöning, som du säkert kommer att bli belåten med.»
»Ni är mycket god, excellensa», sade Pedro och bugade sig.
»Nå, hur menar du nu, att jag skulle göra?» frågade löjtnanten vidare.
»För att få tag i Galne Johns gruva, måste man bege sig till den trakt, där Galne John höll till. Salandra känner till den trakten, det gör styrman Bill också. Var säker på, att de tänka bege sig dit.»
»Aha, jag börjar förstå. Nå, vidare!»
»Jag har varit Galne Johns tjänare», fortfor Pedro, »och jag vet mer än de båda andra tillsammans.»
Löjtnant Estella lät höra en utdragen vissling.
»Ja visst», utbrast han, »det tänkte jag inte på. Sannerligen…»
Han började åter gå fram och tillbaka på golvet, och det syntes tydligt på honom, att han var mer än intresserad av förslaget.
»Salandra tar vägen genom bergen», återtog mestizen, »och Bill följer säkert efter honom. De behöva tid på sig för att komma fram till ort och ställe.»
»Nå?»
»Den, som följer vägen utefter floden», svarade Pedro, »kan vara där betydligt före dem. Salandra anar inte, att ni varit nog klok att förutse hans planer, excellensa. Han kommer att känna sig fullkomligt trygg, och det bör inte vara någon svår sak att överrumpla honom.»
»Caramba, det ligger något i, vad du säger», utbrast löjtnanten förtjust. »Du är inte så dum, min bäste Pedro, och det skulle vara synd att låta dig dingla i galgen. Ännu så länge åtminstone», mumlade han tyst för sig själv.
»Så mycket mer», fortfor Pedro, »som Salandra nog inte ger sig i väg genast. Han vill naturligtvis också ha tag i styrman Bill och kartan.»
»Det stämmer, det stämmer», sade Estella och gnuggade händerna. »Jag skall genast ge befallning om uppbrott. Vi ge oss i väg nu tvärt, och du får bli vår vägvisare.»
»Nej, med förlov, excellensa, ännu är det för tidigt.»
»Hur så?»
»Om Salandra vänder om till Vuarico för att leta efter styrman Bill, så skulle det inte vara bra, om han finge reda på, att ni givit er i väg. Det skulle kanske varna honom…»
»Du har rätt», sade löjtnanten och tog sig fundersamt om hakan, »Då vänta vi tills i morgon förmiddag. Du stannar här. Jag skall kalla hit en man och se till, att du får någonstans att ligga i natt.»
Tidigt dagen därpå skickade polislöjtnanten ut
några karlar, som skulle ta reda på, om Salandra visat sig
för andra gången. När han övertygat sig om, att så ej
var fallet, antog han, att styrman Bill redan råkat i
händerna på banditanföraren, som ej var känd för att
vila på hanen, och begav sig i väg i spetsen för sin
trupp med Pedro Imanez som vägvisare.
Så kom det sig, att han så oväntat dök upp med sitt folk, just som Salandra och hans band var nära att hinna upp de tre flyktingarna. Det lyckades honom visserligen ej att få tag i styrman Bill, men Jim Blasco från Texas föll i stället i hans händer i samma ögonblick, som han med förbittring i hjärtat måste ge vika för de anstormande banditerna.
När han såg, att en av de tre flyktingarna ensam satte av uppför sluttningen och försökte komma förbi honom, gav han några av sina män befallning att genskjuta den flyende, och en kort stund därefter fördes Jim Blasco från Texas fängslad och avväpnad inför honom.
Med ögon, som glimmade av hat och triumf, såg Pedro Imanez sin fiende nalkas. Han fick dock ej lång tid att glädjas åt sin framgång, ty Estella gav omedelbart därpå befallning om, att fången skulle bindas på sin häst, och ögonblicket därpå satte hela truppen av i sporrsträck för att undkomma de segrande rövarna.