Upp med händerna/Kapitel 12
| ← Två ljusa gossar |
|
En man ― ett ord → |
XII. Bluff.
Endast med knapp nöd lyckades Pablo Estella komma undan med sina gendarmer, detta tack vare det inbrytande mörkret, som gjorde det omöjligt för Salandra att fortsätta förföljandet.
Styrman Bills omdöme om de mexikanska gendarmerna hade visat sig fullt riktig. De voro allesammans fega stackare, var och en rädd om sitt eget skinn. Om Estella måst fly under full dager, hade han säkert fallit i banditernas våld ty hans män grepos av panisk förskräckelse, när de kommo ut på öppna fältet, och kulorna började vina kring öronen på dem. Först när man kommit i säkerhet och icke behövde frukta vidare förföljelser, lyckades Estella åter ordna sin trupp.
Han var utom sig av förbittring, men ville ej läxa upp dem, eftersom det var han själv, som givit befallning om återtåg. För övrigt kände han dem ju förut — endast genom en säker överrumpling skulle han ha vågat hoppas att kunna övermanna Salandra och hans band.
Men någon avledare måste han ha för sin harm och missräkning. En sådan fann han i sin fånge.
Så fort truppen slagit läger på en öppen plats inne i skogen, eldar blivit tända och vaktposter utställda, befallde han att fången skulle föras fram till honom.
Pedro Imanez höll sig ett stycke bakom honom, då han hörde befallningen. Nu skulle han väl få ett tillfälle till hämnd, hoppades han.
Jim Blasco från Texas såg ingalunda nedslagen ut, när han med bakbundna händer fördes fram till polislöjtnanten, snarare tvärtom.
»Vad heter ni?» frågade Pablo Estella i barsk och myndig ton.
»Mitt namn är Jean de Blasco», svarade Jim, »fast på senare år har jag varit mera van vid att kallas Jim Blasco från Texas. Med vem har jag den äran att tala?» fortfor han i obesvärad ton och bugade sig.
»Ni talar med anföraren för gendarmerna i Vuarico, don Pablo Estella», svarade polislöjtnanten i samma ton som förut, »och ni har att stå till svars för ett uppträde, som ni ställde till härom kvällen i en saloon. Dessutom vill jag veta, varför ni försökte komma undan lagens handhavare.»
»Tillåt mig att svara på den sista frågan först», svarade Jim Blasco. »Jag hade ingen aning om att det var lagens handhavare, jag flydde för. Jag är obekant med förhållandena här i landet, och styrman Bill, som fick hästen skjuten under sig, sade åt mig att akta mig för er. Han sade, att det var ett band ohängda skurkar, som försökte komma åt mr Fosters karta, liksom den där boven Salandra. Hade jag vetat, att jag haft med gentlemän att göra, så skulle jag naturligtvis genast slutit mig till er.»
Estella bet sig i läppen och såg skarpt på fången. Det syntes tydligt på honom, att han inte var säker på, om denne talade sanning eller endast drev med honom.
»Vad har ni här i landet att göra?» frågade han därpå.
»Jag kom hit, som så många andra, för att söka guld. Jag antar, att ni redan vet, herr löjtnant, att jag därvid råkade träffa unge mr Willy Foster, son till en man, som här brukade kallas för Galne John. Han hade blivit rånad av en ohängd skurk, som heter Pedro Imanez, och som jag skulle be er lägga vantarna på, när ni fått tag på honom. Jag försökte ta ifrån honom kartan i den där saloonen… det var orsaken till uppträdet. Men ni känner förmodligen redan till alltsammans, eller hur?»
Löjtnanten funderade några ögonblick, innan han svarade. Han hade väntat sig, att fången skulle uppträda på ett helt annat sätt, som givit honom grundad anledning att ge utlopp åt sin harm och besvikelse. Som det nu var, måste han nöja sig med ett vanligt förhör.
Jim Blasco hade för längesedan lagt märke till Pedro Imanez, som stod ett stycke bakom Estella, men låtsades ej se honom.
»Ni kom i sällskap med styrman Bill», fortfor Pablo Estella slutligen. »Hur träffade ni honom?»
Hans ton var nu mindre barsk och tvär än förut.
»Ni vet redan, att den där banditen Salandra tog med sig mig och unge Foster som fångar», svarade Jim Blasco. »Styrman Bill lyckades befria oss, och det var, när vi flydde för honom, som ni kom till med ert folk.»
»Jaså, styrman Bill lyckades verkligen befria er», utbrast polislöjtnanten. »Nå, talade han med er om kartan?»
»Det hunno vi aldrig», svarade Jim Blasco. »Jag frågade honom, innan jag gav mig i väg, och då svarade han, att jag inte skulle vara orolig, för han hade gömt den på ett säkert ställe i bergen.»
Estella undertryckte en svordom.
»Men nu», återtog Jim Blasco, »så tycker jag, att det kunde vara på tiden, att jag fick armarna fria igen. Jag har ju inte gjort något ont, och jag vill ingenting hellre än hjälpa er. Jag tar nämligen för givet, att det är er avsikt att befria Willy Foster och näpsa den där boven Salandra…»
Polislöjtnanten tvekade några ögonblick, men det syntes tydligt på honom, att han funderade på att villfara fångens begäran. En sådan man som Jim Blasco från Texas kunde antagligen vara honom till god hjälp, att döma av vad han hittills hört om honom.
Nu blev det liv i Pedro Imanez, som hela tiden stått orörlig i bakgrunden.
»Tro honom inte, excellensa», utropade han och rusade fram. »Han ljuger, den listige skurken. Han har naturligtvis kartan på sig. Varför skulle han annars ha övergivit Willy Foster, som han kallar sin skyddsling?»
»Vad ser jag», utbrast Jim Blasco i en ton av den största överraskning. »Pedro Imanez, den där skurken, som rånade Willy Foster! Han är här, mitt ibland lagens representanter! Hur kan det komma sig, löjtnant Estella? Eller…»
»Det är inte er sak att fråga», avbröt honom polislöjtnanten barsk. »Han är här, därför att jag behöver en vägvisare. Blanda er inte i mina angelägenheter. För övrigt…»
Han avbröt sig tvärt, ty mestizen kunde inte längre styra sitt ursinne mot mannen, som gäckat alla hans planer. Han hade rusat fram och måttade ett knytnävsslag mot fångens ansikte.
Han hann emellertid ej utföra sin avsikt, ty Estella grep honom i sista ögonblicket i armen och slängde undan honom med en kraft, som man ej kunnat tilltro en så liten och spenslig karl.
»Undan, ditt kräk», röt han. »Vem har givit dig lov att blanda dig i förhöret?»
Därefter vände han sig mot Jim Blasco.
»Ni skall strax bli fri», sade han till denne, »men först måste jag naturligtvis kontrollera era uppgifter.»
»Naturligtvis», instämde Jim Blasco artigt. »Jag förstår, att ni menar kartan. När det gäller en så dyrbar sak, kan man inte vara nog försiktig. Ni känner mig inte ännu och kan inte veta, om jag inte haft för avsikt att lägga mig till med den för egen räkning.»
»Det stämmer», svarade Estella.
»Var så god och visitera mig», fortfor Jim Blasco beredvilligt. »Plikten framför allt.»
»Visitera honom», befallde polislöjtnanten och gav en vink åt ett par av karlarna.
»Ni behöver inte binda mig vidare», fortfor Jim Blasco, »jag är ju obeväpnad och kan inte göra någon skada.»
Det var i själva verket nödvändigt att befria fången från repen för den noggranna undersökning, som nu följde. Jim Blasco avkläddes helt och hållet, och varje klädesplagg synades noga. Men av det dyrbara dokumentet fann man inte ett spår.
»Han måste ha kastat det någonstans här i närheten!» utropade mestizen utom sig av raseri över, att han ej fått rätt i sin förmodan.
»Det var nog inte så lätt med bakbundna händer», inföll Jim Blasco med ett godmodigt leende.
Estella var helt villrådig, men lät ändå undersöka marken runt omkring lägret och ett stycke av vägen, på vilken de kommit.
»Hästen och sadeln», ropade mestizen, när även detta hopp gäckades.
Men inte heller där fann man något.
Jim tog under tiden på sig kläderna och väntade tåligt, tills polislöjtnanten kom tillbaka.
»Nu är alla formaliteter undanstökade, skulle jag tro», sade han och sträckte fram sin hand. »Låt oss nu skaka hand med varandra och resonera en smula, om vad som är att göra.»
Innan Estella hunnit svara, hade han fattat hans hand och tryckte den så kraftigt, att den lille polislöjtnanten gjorde en grimas av smärta.
»Om jag vore i ert ställe, löjtnant», fortfor Jim därefter, »så skulle jag akta mig för att använda det där ohängda halvblodet som vägvisare. Jag förstår mycket väl, att ni ansåg det nödvändigt att skona honom tills vidare, men nu behövs han ju inte längre eftersom ni ju vet, var ni har att söka Salandra.»
»Excellensa», inföll mestizen ivrigt, »får jag…»
Han avslutade ej meningen, ty Jim hade hastigt stigit fram och gripit honom i armen, som han vred om med ett så hårt grepp, att Pedro Imanez jämrande sjönk ned på knä alldeles ur stånd att röra sig.
»Så där ja», sade Jim, innan Estella hunnit få fram ett ord, »på knä skall boven avvakta sin dom.»
Därefter vände han sig mot polislöjtnanten och fortfor, utan att släppa sitt hårda grepp om mestizens arm:
»Ursäkta avbrottet, löjtnant, men jag måste tysta munnen på den där hunden för att få tala till punkt. Det är en sak, jag måste säga er, som jag inte ville komma fram med, så länge ni inte hade övertygat er om, att ni kunde lita på mig.»
»Vad då?» frågade Estella utan att bry sig om Pedros jämmerrop.
I själva verket var han ganska belåten med att få ett tillfälle att stuka till mestizen, vilkens utlovade hjälp han haft så föga nytta av.
»Tycker ni inte själv, att det var bra underligt», fortfor Jim Blasco, »att en så slug och försiktig general som den där boven Salandra lät den här gossen slippa undan? Små sår och små fiender skall man inte förakta, och den här karlen hade ju varit tjänare åt Galne John, som hittade gruvan på sin tid. Tycker ni inte, att det är besynnerligt, att Salandra lät en sådan fin fågel flyga sin kos?»
»Han sade, att han lyckats rymma», svarade Estella.
Han såg nu helt villrådig ut, ty han måste medge, att Jim hade rätt. Han tänkte ej på, att Salandra haft så mycket annat att tänka på den kvällen, att han ej bekymrat sig om, vart mestizen tog vägen.
»Det är också en annan sak, som förefaller en smula underlig», fortfor Jim Blasco. »Tycker ni inte att det var egendomligt, att ni mötte Salandra så precis på pricken. Antag, att hans banditer inte skjutit efter oss, hur skulle det då ha gått? Ni skulle aldrig ha anat, att han befann sig så nära, och så hade det varit en lätt sak för honom att överrumpla er, inte sant?»
»Jo, det måste medges», svarade Estella dröjande.
»Jag vill inte precis påstå, att det är, som jag nu säger», fortsatte Jim, »men det kunde ju tänkas, att Salandra inte vill bli besvärad av gendarmer under den närmaste tiden. Det kunde också tänkas, att han och den här skurken äro kompanjoner i fråga om Galne Johns guldgruva. Ju mer jag tänker på den saken, desto troligare förefaller det mig. Hur skulle Salandra annars ha kommit över kartan så hastigt den där kvällen? Och jag kan slå mig i backen på, att Pedro var mycket noga med tiden, när ni skulle ge er av…»
»Det stämmer, det stämmer», utbrast Pablo Estella, som nu var helt och hållet övertygad om, att mestizen blivit utskickad av Salandra för att locka honom i en fälla. »Din skurk», fortfor han, »jag skall…»
I samma ögonblick lossnade Jims grepp om mestizens arm, och denne sprang upp som en fjäder. Han hade hört vartenda ord, fastän smärtan hindrat honom att få fram annat än ett enda utdraget jämmerrop, och han förstod, att han nu var förlorad.
Med ett långt språng skyndade han förbi karlarna och var i nästa ögonblick framme vid den plats, där hästarna voro tjudrade.
»Caramba», utropade polislöjtnanten, »låt honom inte komma undan, den skurken, skjut, era slöfockar, skjut!…»
En del av karlarna sprungo efter den flyende, andra höjde sina gevär. Men det var redan för sent. Pedro Imanez hade lösgjort sin häst och jagade i vild fart därifrån. Karlarna, som skulle skjuta, vågade ej avlossa ett skott, ty mellan sig och den flyende hade de sina kamrater, som de ej ville riskera att träffa.
Få ögonblick därefter var mestizen försvunnen i skogens mörker.
»Vad var det, jag sade!» utropade Jim Blasco. »Skicka i väg några karlar efter honom, löjtnant, annars vet man inte, hur det kan gå. Han får inte komma undan.»
Polislöjtnanten var ej sen att följa uppmaningen. Han gav befallning till några av karlarna att stiga till häst och sätta efter den flyende.
»Ni måste ursäkta mig löjtnant», sade Jim Blasco, när Estella kom tillbaka till honom, »Jag skulle ha hållit i honom bättre.»
»Ja, det borde ni ha gjort», sade Estella buttert.
»Hade jag kunnat ana, att han var så kvick i vändningarna», fortfor Jim ångerfullt, »så skulle jag minsann ha sett upp. Men vem kunde ana detta? Han är slugare, än man kunde tro, den skurken! Nåja, vi få väl hoppas, att de få tag i honom.»
»Det är minsann inte lätt», sade Estella misslynt, »så mörkt som det nu är. Nå, han skall inte undgå sitt straff», tillade han med bister min. »Förr eller senare skall jag se den gynnaren hängd.»
»Det värsta är», återtog Jim med bekymrad min, att det kan bli svårt nog för oss, om han lyckas komma undan.»
»Hur så?»
Polislöjtnanten lät helt orolig. Han höll det nu för en självfallen sak, att Jim Blasco stod på hans sida, och hyste ej längre minsta misstanke.
»Så förfärligt långt borta kan inte Salandra vara», svarade Jim i samma ton som förut. »Han har nog också slagit läger på den här sidan floden, och Pedro Imanez letar sig nog fram till honom. I så fall får banditerna reda på, var vi ha slagit läger, och det är inte tu tal om, att Salandra kommer att begagna sig av den upplysningen. Innan vi vet ordet av, kunna vi ha dem över oss.»
»Ja visst», utbrast polislöjtnanten, »det är alldeles riktigt. Vi kunna inte gärna stanna här.»
»Nej, såvida inte era karlar få tag i mestizen», instämde Jim Blasco.
»Det är föga troligt», sade Estella missmodigt. »Det säkraste är att genast bryta upp och slå läger någon annanstans.»
»Det är också min mening. Jag skulle inte dröja ett ögonblick, om jag vore som ni…»
Pablo Estella var ej sen att ge order om uppbrott. Karlarna, som hela tiden stått omkring honom, hade hört samtalet och lydde beredvilligt. De hade inte minsta lust att träffa banditerna en gång till.
»Nu kanske jag kan få mina vapen», sade Jim Blasco efter en stund, när polislöjtnanten kom tillbaka till honom. »Jag är inte till mycket nytta utan dem.» Estella tvekade en smula.
»Nåja», fortfor Jim godmodigt, »jag är inte så angelägen. Misstror ni mig, så vill jag naturligtvis inte ha dem. För resten kan saken lätt ordnas på ett annat sätt, som utesluter all risk för er.»
»Hur menar ni?
»Om ni skulle vilja vara vänlig och ta hand om mina revolvrar. Ni kan sticka dem i bältet tills vidare. Jag ber om den äran att få rida bredvid er, och om det skulle hända något, så kan ni ju räcka mig dem.»
»Jag vill gärna tro er», sade polislöjtnanten efter att ha funderat några ögonblick, »men ni förstår nog, att en man i min ställning aldrig kan vara nog försiktig.»
»Det förstår jag så väl, svarade Jim, »annars dugde ni inte på en så ansvarsfull post. Men å andra sidan vore det retfullt, om jag inte skulle ha någonting att skjuta med, om det skulle behövas.»
»Det är sant», medgav Estella, »och jag skall gå in på ert förslag. Jag skall ta hand om era revolvrar, och ni skall få dem om det skulle behövas. Geväret kan ni väl undvara, eller hur?»
»Ett gevär är inte till mycken nytta under natten, och det gäller att slåss på nära håll», svarade Jim. »Och någonting annat kan det inte bli fråga om. Längre fram är jag säker på, att ni inte kommer att misstro mig mera.»
»Jag misstror er inte”, försäkrade Estella artigt, »men ni förstår…»
»Ja visst, det sade jag ju nyss», svarade Jim lika artigt.
Karlarna, som skickats ut för att förfölja Pedro Imanez, kommo nu tillbaka med oförrättat ärende. Estella ryckte på axlarna — det tjänade ingenting till att förebrå dem. Han hade inte väntat sig, att de skulle lyckas.
Få minuter härefter satt hela truppen till häst. Eldarna hade blivit släckta, och man var redo att ge sig i väg.
Polislöjtnanten red i spetsen med Jim Blasco bredvid sig.
»Är ni inte rädd, att jag skall ge mig i väg, alldeles som Pedro Imanez?» frågade den senare i skämtsam ton.
»Åhnej», svarade Estella godmodigt, »det har ingen fara. Jag antar, att ni inte vill ha en revolverkula i kroppen… det skulle vara den säkra följden av ett sådant försök.»
»Jag kan inte precis säga, att jag har lust till det», sade Jim med ett leende, som den andre inte kunde se på grund av mörkret. »Jag skulle gärna vilja behålla livhanken en tid till. Jag har en ouppgjord räkning med en viss Salandra att klara först.»
»Det har jag också», mumlade polislöjtnanten mellan sammanbitna tänder.
»Jag vet», sade Jim, »och därför komma vi nog att bli goda vänner under den närmaste tiden.»
Nu var det Estellas tur att småle. Han tänkte för sig själv, att när han väl kommit över den dyrbara kartan, skulle han nog göra processen kort med Jim Blasco från Texas.
De redo mycket långsamt , ty det var alldeles kolmörkt inne i skogen. Vägen gick över några berghällar, och mellan dem växte täta buskar, som de måste tränga sig fram emellan.
Det var ej svårt att hitta, ty vägen angavs tydligt av en strimma av den stjärnklädda himlen över deras huvuden.
Då och då passerade de en glänta, som bildades på de ställen, där den hårda berggrunden ej tillät någon växtlighet.
De hade just passerat förbi en sådan glänta och befunno sig åter inne bland höga buskar, då Jim Blasco plötsligt lutade sig åt sidan, släppte tyglarna och med båda händerna grep tag om polislöjtnantens strupe. Allt gick så blixtsnabbt, att den överrumplade mannen ej hann få fram ett ljud. Han gjorde ett förtvivlat försök att komma åt en revolver, men Jim böjde honom bakåt i sadeln och drog honom hastigt ur sadeln över till sig.
»Om du gör en rörelse, så stryper jag dig», sade han hotfullt med låg röst och klämde till så hårt, att Estella blev alldeles blå i ansiktet.
Därefter släppte han taget och grep med ena handen tag i en revolver och gav mexikanen ett slag över hakan, som ögonblickligen bedövade honom.
Han lade den medvetslöse mannen framstupa framför sig och fattade båda hästarnas tyglar. Ögonblicket därpå hade han vikit av från sidan av vägen och höll stilla inne i skogen.
Det var ej en sekund för tidigt. Strax därpå kommo de närmaste ryttarna efter in bland buskarna och redo vidare. De hade ej lagt märke till, vad som hänt, utan trodde, att de fortfarande hade sin befälhavare framför sig.
Jim Blasco väntade, medan hela truppen red förbi. När de sista ryttarna försvunnit, red han därifrån samma väg, han kommit, och befann sig snart åter på den öppna plats i skogen, där gendarmerna nyss haft sitt läger.
När Pedro Imanez visade vägen dit, hade han sagt, att det skulle finnas en annan väg därifrån. Jim Blasco hade hört varje ord, fast han hela tiden låtsats, som om han ej lagt märke till mestizen.
Här höll han nu inne sin häst, steg av och lade sin fånge på marken. Denne hade ännu ej återfått medvetandet.
Jim berövade honom alla hans vapen och såg efter, att han fick tillbaka sina egna revolvrar. Därefter bakband han händerna på polislöjtnanten, stoppade sin halsduk i munnen på honom och skakade sedan liv i honom.
»God morgon, min bäste löjtnant», sade Jim Blasco. »Det var katten, vad ni är sömnig i kväll. Men det kan inte hjälpas. Stig nu vackert upp, så skall jag hjälpa er upp på hästen. Om ni lyder snällt, så skall jag inte göra er något ont… men man kan aldrig vara nog försiktig, som ni vet, och ni måste följa med mig ett litet stycke till.»
Fången stirrade förskräckt på honom, men lydde sedan utan vidare. Jim Blasco lyfte honom upp på hästen och steg sedan själv i sadeln.
»Så där ja, nu rida vi vidare», fortfor han i glad och munter ton. »Se inte så ledsen ut, min kära löjtnant. Det kunde ha gått värre. Själv har jag varit med om mycket svårare situationer.»
Han fann snart vägen, som Pedro Imanez talat om. Den var vida bekvämare, och de kommo hastigt framåt. Jim Blasco märkte, att den gick i en båge och utan tvivel skulle leda fortare fram till bergen vid floden än den andra.
Så fort han gjort denna iakttagelse, var han ej längre angelägen att ha med sig sin fånge. Han tvingade honom därför att stanna och befriade honom från halsduken. Därefter lösgjorde han även hans händer.
»Här skiljas våra vägar, min käre Estella», sade han därpå. »Jag är ledsen, att jag måste avstå från ert sällskap, men era tappra gendarmer äro säkert oroliga för er skull. Ni måste rida tillbaka och lugna dem. Innan ni går, vill jag emellertid tacka er så hjärtligt för en angenäm dag. Jag har inte haft så trevlig på länge.
Pablo Estella svarade ingenting. Nu först insåg han, hur grundligt han blivit lurad.
»Låt oss inte skiljas som ovänner», fortfor Jim Blasco i samma muntra ton. »Jag tycker riktigt bra om er… eller kanske rättare tycker synd om er. Jag skulle så gärna ha hjälpt er i den här saken, om jag inte visste, att ni av födsel och ohejdad vana är en fördömd skurk, som inte alls passar på den post, som anförtrotts åt er. Jag vet, att ni fikar efter den där kartan för att lägga beslag på Galne Johns gruva för egen räkning. Men lita på mig… ni kommer aldrig att få se röken av det där guldet. Jim Blasco från Texas brukar hålla ord, och även om han aldrig gjort det förr i hela sitt liv, så kommer han att göra det nu.»
Polislöjtnanten gjorde en rörelse för att kasta om sin häst och rida därifrån, men Jim Blasco hejdade honom genom att höja sin revolver, vars mynning blänkte i skenet från stjärnorna.
»Nej, stopp ett slag», fortfor Jim, »ännu har jag inte givit er lov att rida er väg. Lydnad är en dygd för varje soldat. Stanna ni här en stund och hör på, vad jag har att säga er.»
Han gjorde ett kort uppehåll och såg med bistert gäckande min på sin slagne motståndare, som knöt händerna i vanmäktigt raseri, men ej vågade säga ett ord.
»Ser ni, jag är en vän av rättvisa», fortfor Jim Blasco, »och när det inte finns någon annan domare tillstädes, så får jag överta den rollen. Jag skall vara både domare och jury på samma gång.»
Pablo Estella vidgade ögonen och såg helt förfärad ut.
»Ja, jag har ju sagt, att jag inte skall göra er något illa. Ni skall snart få rida härifrån, fast ni egentligen borde ha varit hängd för länge sedan. Men innan ni ger er i väg, skall ni lida ert straff, det har jag satt mig i sinnet, Ni skall höra på ett litet föredrag, som jag skall hålla för er. Jag är ganska talträngd, ser ni; det är ett av mina fel, men på samma gång kan jag vara ganska vältalig, när det gäller, och det brukar ju räknas som en förtjänst.»
Åter gjorde han ett uppehåll för att bedöma verkan av sina ord. Det for ett leende av tillfredsställelse över hans ansikte, då han såg, att den andre satt som på nålar.
»Jag skulle vilja övertyga er om, att en sådan gemen skurk som ni inte alls bör fortsätta och spela polis. Det lönar sig inte i längden. Tro mig, förr eller senare har ni gått så länge till brunnen, att ni slutligen spricker. Ni känner ju till det där gamla ordspråket om den andra krukan, eller hur?»
Då Estella fortfarande inte svarade, återtog han i samma ton:
»Ni skall inte heller försöka er på att spela rövare. Till det fordras i alla fall en viss portion mod, och det saknar ni alldeles. Vidare måste man vara knipslug av själva katten. Och inte kan ni väl säga, att ni är så värst klyftig, eller hur?»
»Sluta, människa», väste Estella mellan tänderna, »annars…»
Han var alldeles utom sig av raseri, och om ej Jim Blasco haft sin revolver riktad mot honom, skulle han ha kastat sig över sin plågoande.
»Annars?…» upprepade Jim Blasco. »Ni kommer med hotelser, tror jag. Där ser ni själv, hur pass klyftig ni är. Ni har sett prov på, vad Jim Blasco från Texas är för en karl, och ändå envisas ni med att komma med hotelser. Akta er för det, min käre vän, det kunde sluta illa.»
Polislöjtnanten bet ihop tänderna.
»Nej, till bandit duger ni inte heller», återtog Jim. »Ni skulle slå er på något annat. Försök er på att bli yrkesspelare. Det vore just en syssla för er. Ni blir visserligen hängd i alla fall, men det kan ju inte hjälpas, Huvudsaken är att ni lyckas med någonting här i livet, innan er timme slår. Och tro mig, med en smula fingerfärdighet kunde ni gå långt på den banan!»
Ännu en gång väntade han några ögonblick och såg på sitt offer med samma bistert föraktfulla min.
»Ni har kanske hört talas om ett spel, som kallas för poker», fortfor han därefter. »Det består i, att man bluffar och låtsas ha bättre eller sämre kort, än man har, alltefter omständigheterna. Ni skulle försöka er på det spelet. Ni kan inte tro, vad den där bluffen är intressant och spännande. Man har lika trevligt som jag i dag, när jag bluffade för er. Det lyckades bra, inte sant? Det roligaste var», tillade han och skrattade, »att jag hade kartan med mig!»
Estella ryckte till och såg häpen på honom.
»Jag hade den gömd i min revolver… i själva pipan», fortfor Jim Blasco och skrattade med full hals. »Den ligger instucken där fortfarande… just i pipan på den här revolvern, som jag nu riktar emot er. Det kan man väl kalla bluff, så det förslår.»
De sista orden hörde säkert inte Estella, ty nu hade han kastat om sin häst och jagade i sporrsträck därifrån.
Jim Blasco såg leende efter honom.
»Det där tog säkert, så det kändes», mumlade han belåtet för sig själv.
Strax därpå blev han åter allvarlig och lyssnade spänt. På långt håll hörde han höga rop. Gendarmerna måste ha vänt tillbaka och träffade just nu på sin försvunne anförare.
Jim Blasco steg lugnt av sin häst och ledde den in i snåren vid sidan av vägen, Där ställde han sig och höll fast om nosen på sin häst för att hindra den från att gnägga.
En stund därefter hörde han, hur Estella red förbi i spetsen för sina gendarmer. De hade mycket bråttom, och ljudet av hästarnas trav dog hastigt bort.
Jim Blasco steg åter ut på den breda vägen och satte sig upp i sadeln för att rida tillbaka till lägerplatsen.
»Nej», mumlade han för sig själv, »den där stackars uslingen kan nog inte lära sig poker heller!”