Upp med händerna/Kapitel 13
| ← Bluff |
|
Jim Blasco från Texas → |
XIII. En man — ett ord.
När general Salandra såg sig tvungen att uppge förföljandet av gendarmerna, vände han tillbaka till den plats, där han lämnat några av sina män att bevaka styrman Bill och Willy.
Han var mörk och bister i hågen. Gång på gång hade han gäckats i sina ivriga bemödanden att få tag i den värdefulla kartan, och nu var han längre bort från målet än någonsin. Men han var ej den, som släppte taget så lätt.
Hans första åtgärd blev att låta visitera fångarna.
Visserligen trodde han styrman Bill på hans ord, att Jim Blasco från Texas tagit med sig kartan, men i denna svåra sak ansåg han nödvändigt att ej försumma något försiktighetsmått.
Han hade stigit av hästen, men var ej närvarande vid visitationen. Han hade ej lust att byta ord med den slagfärdige gamle sjömannen och guldgrävaren just nu.
Med händerna på ryggen gick han fram och tillbaka ett stycke därifrån. Det syntes tydligt på honom, att han var ytterst upprörd, och att hans hjärna arbetade förtvivlat på att finna ett sätt att lösa de nya svårigheter, som uppstått genom att Jim Blasco undkommit.
Styrman Bill fogade sig beredvilligt i att bli undersökt inpå bara kroppen, och han uppmanade Willy att göra sammaledes. När alltsammans var över, och de åter fingo ta på sig sina klädesplagg, sade han i uppmuntrande ton till Willy:
»Ser du, hur arg han är, rövargeneralen! Det bådar gott för oss… han har grundligt misslyckats, det är tydligt. Bara vi nu få tid på oss, så kan du vara säker på, att Jim Blasco från Texas inte lämnar oss i sticket.»
Willy hann ej svara, ty just nu gav Salandra befallning om uppbrott.
De båda fångarna fingo ta plats på hästryggen bakom var sin ryttare och placerades i mitten av truppen. Därefter red hela skaran i sakta mak tillbaka till vadstället.
De måste rida långsamt, ty mörkret hade nu fallit, och om ej himlen varit jämförelsevis molnfri, skulle de ha varit tvungna att stanna kvar i dalgången till morgonen därpå. Som det nu var, gick det någorlunda bra att ta sig fram i ljuset från stjärnorna.
När de äntligen kommo fram till vadstället, vek Salandra av och fortsatte ett stycke uppåt floden och begav sig därefter åter in bland bergen.
»Aha, nu börjar jag begripa», mumlade styrman Bill för sig själv. »Vilken slug kanalje!»
Strax därpå voro de framme på en öppen plats inne bland bergen. Det var en undangömd vrå, lika skyddad som Salandras gömställe i Dödspasset. På alla sidor utom en reste sig höga bergväggar, och åt floden till fanns en hel labyrint av klippor och stenblock.
Marken var gräsbevuxen, och här och där växte några ensamma träd. En lämpligare lägerplats för ett rövarband kunde man knappt tänka sig.
De båda fångarna fingo nu åter komma tillsammans. De placerades ungefär mitt i lägret, och Salandra utsåg ett par män att vakta dem.
»Han är inte dum, den där Salandra, det vore då synd att säga», sade Bill till sin kamrat, när de blivit lämnade för sig själva. »När lägret är i ordning och eldarna tända, så skall du få se, att han skickar ut folk som skall ligga på lur vid vadstället.»
»Tror du, att Estella kommer tillbaka då?» frågade Willy.
Styrman Bill gjorde en föraktfull åtbörd.
»Bah, gendarmerna akta sig nog, tänker jag. Nej, men han väntar på Jim Blasco.»
»Men Jim blev ju tillfångatagen av gendarmerna. Vi sågo ju själva, hur…»
»Javisst», avbröt honom Bill. »Men tror du inte, att en sådan karl som Jim Blasco kan reda sig mot den stymparen Estella och en skock mexikanska gendarmer?»
»Men kartan?»
»Var lugn, min gosse! När Jim bad mig att få kartan, så visste han redan, hur han skulle bära sig åt för att rädda den, det är jag säker på. Du skall få se, att vi få höra av honom, innan vi veta ordet av.»
»Men om nu Salandras folk ligger på lur vid vadstället», invände Willy oroligt, »så…»
»Så kunna vi vara säkra på, att Jim inte tar den vägen», ifyllde styrman Bill skrattande. »Nej, han är slugare än så, det har jag sett. Jag behöver bara tänka på, hur jag själv skulle handla i ett sådant fall.»
»Hur skulle du bära dig åt?» frågade Willy intresserad.
Styrman Bills trygga lugn gjorde honom lättare om hjärtat. De gångna dagarnas spännande händelser hade helt naturligt tagit på hans nerver. Han var ej van vid ett sådant liv. Men hans beskyddares tvärsäkra tillförsikt kom honom att rycka upp sig och se allt i en ljusare dager.
»Naturligtvis skulle jag akta mig för att vandra rakt i gapet på Salandra», svarade Bill. »Jag skulle rida upp på höjderna och speja ut över vägarna fram till vadstället, innan jag vågade mig så långt. Nu har Salandra förmodligen styrt om, att det finns så tydliga spår efter honom, att det måste se ut, som om han begivit sig över på andra sidan floden. Men jag tror inte, att Jim låter lura sig. Tydliga spår skall man akta sig för… det sågo vi, när vi förra gången råkade möta Salandra. Jag skulle bli mycket förvånad, om Jim inte tagit lärdom av den läxan. Hur nära var det inte, att vi råkat rätt i gapet på dem? Men Salandra bedrar sig grundligt, om han tror, att man kan lura sådana karlar som mig och Jim Blasco två gånger på samma sätt. Du skall få se, att jag får rätt… Jim är inte den, som så lätt går i fällan!»
»Men hur skola vi kunna klara oss härifrån? Den här gången kommer nog Salandra att se upp bättre.»
»Tacka för det… han vore en jubelåsna annars. Jag vet sannerligen inte själv, hur vi skola komma ur den här knipan. Man får väl se, vad Jim kommer att göra… utan hans hjälp stå vi oss slätt. Huvudsaken för oss är att vinna tid. Jag skall göra, vad jag kan i den vägen, när jag kommer till tals med Salandra.»
De fingo emellertid ej träffa banditanföraren vidare den dagen. Denne tog ingen notis om dem. När han utdelat de sista befallningarna för dagen, lade han sig vid en av lägereldarna och rullade in sig i en filt.
Hans män hade däremot ej så bråttom att gå till vila. De hade blivit avbrutna mitt under måltiden inne bland bergen på andra sidan floden och hade sedan dess ej fått det minsta till livs. Deras första bestyr var därför att tillfredsställa sin skrikande mage.
Doften från stekarna, som vändes över elden, nådde fram till de båda fångarna och kommo även dem att känna sig hungriga.
»Hör hit, ni, där borta!» ropade styrman Bill plötsligt. »Jag är också hungrig efter den här kapplöpningen…»
Karlarna skrattade.
»Lugna dig, old boy», ropade en av dem tillbaka, »det dröjer nog inte så länge, innan du inte behöver någonting.»
»Gamarna få nog en tillräcklig fet bit ändå», ifyllde en annan.
Salandra hade hört ropen och satte sig plötsligt upp.
»Ge fångarna vad de vilja ha», befallde han. »Och håll er tysta sedan!»
Därefter lade han sig åter ned.
Befallningen åtlyddes genast. Salandra höll god ordning bland sitt folk, och när han sagt sitt ord, var det ingen, som vågade komma med några invändningar.
»Han är på sätt och viss rätt hygglig i alla fall, er general», sade styrman Bill och tog för sig av de bästa bitarna. »Nej, pass min gosse», fortfor han till den, som kom fram till honom med maten, »hörde du inte, vad som sades. Fångarna skola få, vad de vilja ha, var det. Och så kommer du och bjuder en gammal sjöman på vatten! Tror du inte, att jag haft nog av det i min dag? Bättre upp, min gosse.»
Han fick också någonting, som var »bättre upp». Karlarna vågade ej neka av fruktan för, att ett nytt bråk skulle störa deras anförare. För övrigt kunde de ej annat än beundra denna kallblodighet hos en man, som kunde skämta i en så fruktansvärd belägenhet. De kände sin general och ansågo inte styrmannens liv mycket värt i detta ögonblick.
Även Willy fick naturligtvis sin beskärda del. Lugnad genom sin väns trygga säkerhet åt även han med god aptit.
»Så där ja», sade styrman Bill med belåten min och sträckte ut sig på marken. »Ta nu hit några filtar… det ser ut att bli kallt i natt!»
Även denna hans begäran villfors ögonblickligen. De båda fångarna rullade in sig i filtarna och somnade snart. Det hade varit en ansträngande dag, och det var skönt att äntligen få en smula vila.
Willy sov tungt och utan drömmar som ett barn. Han vaknade ej förrän i gryningen morgonen därpå. Bill låg fortfarande inrullad i sin filt och snarkade.
Just som Willy satte sig upp, såg han Salandra komma fram mellan klipporna åt stranden till och styra kurs rakt emot honom.
»Vakna Bill», sade han och rörde vid sin väns axel. »Nu kommer han!»
Styrman Bill satte sig upp och gnuggade sömnen ur ögonen, medan han grymtade någonting om det otillständiga i att komma och väcka hyggligt folk »mitt i natten.»
Salandra kom fram och ställde sig med korslagda armar framför de båda fångarna. Några av hans män hade också närmat sig för att få vara med om, vad som nu skulle hända, men han skickade bort dem med en vink.
»God morgon, general», sade styrman Bill i godmodig ton. »Redan i farten så tidigt? Jaja, morgonstund har guld i mund, säger ordspråket, om också inte guldgruvor. Hur står det till så här på morgonkvisten?»
»Det är inte tid att skämta nu», sade banditanföraren bistert.
»Ajaj, står det så till med humöret!» utbrast Bill i samma ton som förut. »Vad är det, jag alltid har sagt… man skall vara mycket noga med, med vilken fot man stiger ur sängen… Och vad mig beträffar…»
»Nu kan det vara nog», avbröt honom Salandra förargad. »Jag beundrar visserligen ert mod, styrman Bill, men jag är inte upplagd för skämt just nu. Vi ha allvarligare saker att tala om.»
»Nåja, skämt åsido», svarade Bill en smula allvarligare, »Jag begriper nog, att det inte var så värst roligt att komma underfund med, att vår vän Jim Blasco inte skulle gå i fällan. Det är väl där, skon klämmer, eller hur?»
»Det stämmer», svarade Salandra öppenhjärtigt. »Om jag hade fått tag i honom, skulle det ha sett en smula ljusare ut för er, min käre Bill. Jag har inte glömt, att ni hade mitt liv i er hand, och jag ville gärna skona er. Men mina planer äro viktigare än ert liv.»
»Jag förstår det så väl», återtog Bill med samma orubbliga lugn. »Det är alltså meningen att ge mig nådestöten?…»
»Det beror på er själv», svarade Salandra. »Ni har bara att välja…»
»Aha, den gamla visan!»
»Hör på», återtog Salandra ivrigt och satte sig ned framför honom. »Jag känner er, styrman Bill, och jag kan inte neka till, att jag känner den största högaktning för er…»
»Jag önskar, att jag kunde säga detsamma om er». inföll Bill.
Salandra låtsades ej höra anmärkningen, utan fortsatte.
»De sista två dagarna har jag sett, att ryktet om er inte talat osant. Jag är därför benägen att tro allt, vad man säger om er…»
»Hm, vad skulle det vara?»
»Det påstås, att styrman Bill aldrig brutit sitt ord. Det är ett stort beröm, och det är mer, än man kan säga om de flesta här i landet.»
»Alldeles riktigt», instämde Bill. »Jag skulle kunna nämna ett alldeles färskt exempel…»
»Avbryt mig nu inte, utan hör på mig till slut. Jag vet alltså, att om ni sagt en sak och givit ert ord, så kan vem som helst lita på det… till och med en simpel stråtrövare, som ni kallar mig. Är det inte så?»
»Hm, det har nog sin riktighet», svarade styrman Bill, »men…»
»Nåväl», avbröt honom banditanföraren, låt mig nu gå vidare. Jag kan försäkra er, att jag skulle ha låtit er gå nu utan vidare, om jag lyckats fånga Jim Blasco från Texas. Jag tvivlar inte ett ögonblick på, att han lyckats klara sig från den där stackaren Pablo Estella, och man kan också ta för givet, att han inte släppt ifrån sig kartan.»
»Alldeles precis, instämde styrman Bill. »Den gången gissade ni inte så galet, general.»
»Jag räknade emellertid med hans obekantskap med trakten här och hoppades kunna fånga honom vid vadstället», fortfor Salandra. »Nu har jag emellertid fått visshet om, att det inte lyckades…»
»Jaså»», utbrast Bill intresserad. »Men han kanske inte har hunnit fram än», tillade han.
»Nej, jag såg honom själv i morse. När jag kom ned till vadstället, ropade han till och med åt mig från en höjd i närheten och skrattade åt mig.»
»Hm, det är så likt Jim Blasco från Texas», mumlade Bill. »Jag märkte från första stund, att han är en smula anlagd för teatereffekter.»
»Jag lät naturligtvis genast sätta efter honom», fortfor Salandra, »men han var som uppslukad av jorden. Vi kunde inte få tag i honom.»
»Det betvivlar jag inte alls», sade Bill med belåten min.
»Nåja», återtog banditanföraren, »nu kunde jag ju slå mig till ro ach vänta på nästa gång, han uppenbarar sig. Så länge jag har er i mitt våld, så kan jag vara tämligen säker på, att han inte ger sig någon ro, förrän han gjort ett försök att befria er.»
»Inte illa uträknat», sade Bill och nickade.
»Det går emellertid inte för sig att vänta, fortfor Salandra. »Jag…»
»Jag vet det», avbröt honom styrman Bill. »Det har jag redan fått klart för mig, så ni behöver inte säga det. Ni måste ha någonting att leva av, och för den skull måste ni då och då göra en tur till skogen där borta för att jaga. Ni måste ha ammunition, och det är ännu viktigare. För den skull måste ni fortfara med stråtröveriet en tid, medan ni väntar. Allt det där är ganska svårt, om ni samtidigt skall ha två fångar att bevaka och har en sådan karl att göra med som Jim Blasco från Texas. Vidare måste ni ta hänsyn till gendarmerna, som visserligen inte äro så farliga, men de kunna bli besvärliga nog, om de komme över er vid ett tillfälle, då ammunitionen tryter.»
»Alldeles riktigt», medgav Salandra. »Och därför…»
»Helt annat vore det», avbröt honom styrman Bill, »om ni kunde få tag i den där guldgruvan i en hast. Alltid kunde ni komma över så pass mycket guld, att ni kunde köpa er ammunition för åtskillig tid framåt. Och sedan veta vi ju era planer, Jag hade det nöjet att höra på, när ni utvecklade dem för min vän Jim.»
»Så är det», sade Salandra, »Jag kan helt enkelt inte vänta. Jag måste bli färdig med ens, och därför är det, som jag säger åt er, att ni har att välja. Om ni ger mig ert ord på att ställa er på min sida, är ni fri från och med detta ögonblick.»
»Willy också?» frågade Bill.
»Med honom är det en helt annan sak», svarade Salandra. »Jag behöver honom naturligtvis en tid framåt, men jag lovar, att inte ett hår skall krökas på hans huvud. Det är mig likgiltigt, vad det blir av honom, bara jag fått tag i guldgruvan.»
»För att få tag i den, måste ni först tala ett par ord med Jim Blasco från Texas», anmärkte styrman Bill »Och han är inte så god att tas med, det vet ni nog.»
»Om jag har er på min sida, möter det ingen svårighet», förklarade Salandra, »Han kommer naturligtvis genast att söka upp er, och då…»
»Aha, nu begriper jag. För att skona mitt liv skulle jag förråda en vän, en man, som sätter sitt liv på spel för att hjälpa mig. Och det föreslår ni mig i samma stund, som ni säger, att styrman Bill är en karl att lita på.»
»Ni förråder honom inte», sade banditanföraren ivrigt. »Jag vill honom intet ont… jag vill bara ha kartan. Och när jag tänker rätt på saken, så är jag viss om, att mr Foster, här med nöje avstår från sin gruva för att rädda sin väns liv. Är det inte så?» frågade han vänd mot Willy.
»Ja», svarade denne, naturligtvis skall…»
»Tyst, pojke», avbröt honom styrman Bill förargad. »Kom ihåg, att jag inte gör någonting till hälften. Jag tar inte emot det offret!»
»Nåväl», utbrast Salandra i bister ton och sprang upp. »Ni skall själv få välja.»
Han drog upp sin revolver och höjde den.
»Jag vet, att ni är en modig man, styrman Bill, fortfor han, »jag skall nog få er att mjukna. Tror ni er hjälpa er skyddsling med er halsstarrighet, så tar ni miste. Jag skall skona honom från obehaget av att se er bita i gräset. Han skall bli den förste, som faller för en kula ur den här revolvern, om ni fortfar att vägra.»
Han riktade revolvern mot Willy, som blev alldeles blek. Han var nog en modig pojke, men det är inte så lätt att se döden i ögonen.
Han sade emellertid ingenting, utan bet ihop tänderna och försökte behärska sin dödsångest.
Styrman Bill gjorde inte en min. Det var, som om alltsammans inte anginge honom.
»Nå?» frågade Salandra och började räkna: »Ett… två…»
»Och tre», ifyllde Bill och såg med gäckande min på banditen.
Salandra sänkte sin revolver och stoppade den i bältet.
»Bravo Willy!» fortfor styrman Bill. »Du är en hel karl, det syns. Fortsätt på det viset, så kommer du att gå långt med tiden. Såg ni general… han blinkade inte ens… en dunderpojke!»
Salandra bet sig i läppen, men svarade ej.
»Åhnej, min bäste stråtrövare, så lätt går det inte att lura mig», fortfor styrman Bill. »Tror ni inte, att jag kan tänka, jag också. Så länge som pojken är nödvändig för er… utan honom kan ni ju inte få tag i Galne Johns gruva, även om ni lyckas komma över kartan… så länge låter ni honom nog leva. Så dum är ni inte, det berömmet kan jag ge er. Nu trodde ni förstås, att det där tricket skulle lyckas, därför att det såg ut, som om det lyckades förra gången. Men det var bara, därför att jag ville göra er sällskap på en liten promenad. Nu sitter jag bra, där jag sitter.»
»Ni gör så katten heller», röt Salandra ursinnig. »Nu gäller det er själv. Svara… annars…»
Styrman Bill såg lugnt på honom.
»Vad var det, ni sade, att jag hade för valspråk?» frågade han. »En man — ett ord!… Var det inte så?»
Salandra funderade några ögonblick.
»Jag kan inte annat än beundra er, styrman Bill», sade han slutligen i lugnare ton. »Det är en stor missräkning för mig, att ni inte vill stå på min sida. Jag vill ge er tre timmar till, men sedan är mitt tålamod slut. Ni skall få se, att jag också kan hålla ord.»
»Det tror jag nog», svarade Bill lugnt. »Jag minns ett löfte, som gavs av en viss banditgeneral häromdagen, när jag skonade hans liv. Han lovade att vid första tillfälle göra samma tjänst tillbaka… det var nämligen en man, som kunde hålla ord.»
»Jag har hållit ord. Ni kan gå härifrån, när ni vill, svarade Salandra. »Ni behöver bara avstå från ett vanvettigt beslut.»
»Jaså, är det vanvettigt att stå vid sitt ord… då kan jag förstå, att ni inte vill göra det!»
Salandra bet sig i läppen.
»Ni har er själv att skylla», sade han slutligen och ryckte på axlarna. »För övrigt så har ni tre timmar att tänka över saken på. Under tiden skall jag ta mina mått och steg…»
Styrman Bill såg upp.
»Ja vissa mått och steg», fortfor banditanföraren. »Tror ni, att jag vill skrämma en man som er med någonting så enkelt som en kula genom huvudet. Nej, ni skall dingla i galgen, min vän, det är bättre upp.»
För första gången under detta samtal ryckte den gamle sjömannen till och bleknade. Salandra hade räknat alldeles rätt — en kula fruktade han inte, men en så skymflig död!
Det blixtrade till av triumf i banditens ögon, när han såg verkan av de sista orden. När allt kom omkring, fanns det kanske en viss utsikt till att styrman Bill skulle ge vika.
»Tre timmar har ni på er», sade han, svängde sig om på klacken och lämnade de båda fångarna.
»Den skurken», mumlade styrman Bill med dyster min. »Nåja», tillade han och ryckte på axlarna, »sådant är livet. Men vem kunde ana, att du skulle sluta dina dagar i galgen, min käre Bill»
»Det får inte ske», utbrast Willy förfärad. »Gå med på hans förslag, Bill, jag ber dig om det. Jag avstår gärna från gruvan… vad har jag för glädje av pengar, om jag skall få dem till ett sådant pris. Jag kommer aldrig mer att tänka på kartan, om ni inte ger med er.»
»Jag bryr mig inte heller om pengar», svarade Bill lugnt. »Men du hörde själv: En man… ett ord! Han hade alldeles rätt i, att det har varit mitt rättesnöre under hela mitt långa liv. Jag har i alla fall inte lång tid kvar att leva, och jag kan lika gärna sluta i dag som i morgon. Jag skulle inte känna någon glädje över livet, om jag köpt det på bekostnad av min heder.»
»Men…» började Willy snyftande.
»Var inte ledsen, min unge vän», fortfor styrman Bill allvarligt. »Det är inte så förfärligt, som du tycker nu. När du blir lika gammal som jag, så hoppas jag, att du kommer att tänka på samma sätt som jag nu. Om det inte händer någonting under de här tre timmarna, så är det slut med gamle Bill. Det är ingenting sorgligt, för han slutade sina dagar med den tillfredsställelsen, att han alltid varit en karl… en karl, förstår du. Hellre dö som en karl, än leva som en pultron och en lögnare!»
»Men… det får inte ske!» utropade Willy.
»Det ligger inte i vår hand att avgöra», sade styrman Bill stillsamt, »Om min timme är slagen, så kunna vi inte göra någonting åt den saken. Vad dig beträffar, så hyser jag ingen oro för dig, så länge Jim Blasco från Texas är en fri man. Han kommer inte att lämna dig i sticket, det vet jag. Och jag har en känsla av, att han kommer att lyckas. Du skall få se, att den skurken där borta kommer att bli dragen vid näsan.»
Han såg bort mot Salandra, som stod under ett ungt träd och gav befallningar åt en av banditerna, som klättrat upp med ett rep. Alltsammans gjordes långsamt och mitt i fångarnas åsyn för att inverka på dem.
Willy grät och bad och försökte övertala sin vän att ge vika. Men Bill var orubblig. »En man — ett ord!» upprepade han gång på gång, och det stod han fast vid.
Tiden gick långsamt framåt, och Willy var ett rov för den mest hejdlösa förtvivlan. Han förstod till sist, att ingenting i världen skulle kunna förmå rubba styrman Bill i hans föresats.
Till sist hade de tre timmarna gått till ända. Salandra och hans män kommo fram till de båda fångarna.
»Jag skall inte fråga någonting nu», sade Salandra. »Vi vänta, tills vi äro på platsen.»
Bill reste sig upp, tryckte tyst Willys hand och gick med fasta steg bort mot trädet, där döden väntade honom.
Willy kastade sig framstupa på marken och slöt ögonen…