Ur mitt liv/Övergång till privatlivet
| ← Fredsarbete |
|
Striden om Ostpreussen → |
ÖVERGÅNG TILL PRIVATLIVET.
Med ödmjukaste tacksamhet till min kejsare och konung, med de varmaste välgångsönskningar för hans armé och i full förtröstan om mitt fäderneslands framtid hade jag skilts från den aktiva tjänsten, men förblev dock alltid i mitt inre soldat.
Mina rika upplevelser inom mitt yrkes alla områden lät mig tacksam och nöjd skåda tillbaka på min föregående verksamhet. Ingenting förmådde grumla helhetsbilden, över vilken förverkligandet av de glödande ungdomsdrömmarna spred sin trollglans. Övergången till den självvalda vilan försiggick därför icke heller hos mig utan längtan efter det lämnade verksamhetsområdet, icke utan trängtan till arméns leder. Hoppet, att min kejsare i händelse av fara för fosterlandet skulle kalla mig tillbaka, önskan att få ägna mina sista krafter åt hans tjänst, förlorade under stillheten i min förändrade tillvaro intet av sin styrka.
Vid den tid, då jag lämnade armén, pulserade där ett utomordentligt starkt andligt liv. Den uppfriskande striden mellan gammalt och nytt, mellan hänsynslöst framåtskridande och ängslig försiktighet sökte och fann sin utjämning i de sista krigens praktiska erfarenhetsrön. Dessa erfarenheter lämnade, trots de nya banor de öppnade för oss, intet tvivel om, att mitt under det stegrade värdet hos alla stridsmedel värdet av soldatens uppfostran och sedliga utbildning måste förbliva detsamma som förr. Den manliga bragden hade alltjämt behållit försteget framför förståndets spetsfundigheter. Sinnesnärvaro och karaktärsfasthet stodo i högre krigisk kurs än den tränade tankens finesser. Oaktat förintelsevapnens fullkomning hade kriget behållit sina enkla, ja, jag kan nästan säga, grova former. Det fördrog ingen förvanskning av den mänskliga naturen, ingen överförfining av den krigiska utbildningen. Vad det även i framtiden framför allt annat fordrade, var utbildandet av människan till en viljestark personlighet.
I fredstid har man mången gång trott sig kunna beskylla armén för improduktivitet. Detta med full rätt, om man med produktivitet förstår skapandet av materiella värden, men med lika stor orätt, om man uppfattar begreppet produktivitet från högre, sedlig ståndpunkt. Var och en, som icke av fördomsfullhet och illvilja på förhand förkastar vårt militära fredsarbete, måste uti armén erkänna en den mest förträffliga skola för vilja och handling, ja, till och med för glädje i handlingen. Hur många tusen människor hava icke först under dess inflytande kommit till insikt om, vad de andligt och kroppsligt förmått uträtta, och i densamma vunnit det självförtroende och den egna inre kraft, som sedan hållit dem uppe genom hela livet. Var hade väl jämlikhetstanken och samhörighetskänslan hos folket blivit mera genomgående representerade än i vår stora, fosterländska armés skola, där alla uppfostrades lika? I densamma luttrades och förvandlades på ett välsignelsebringande sätt till allmänhetens bästa genom individens strama disciplin hågen för ett tygellöst, själviskt liv, med sina samhälls- och statsupplösande strävanden. Hären skolade och stärkte alla de mäktiga organisatoriska anlag, som vi överallt finna i vårt fosterland, så väl på statslivets som på vetenskapens område, inom handelsvärlden så väl som i tekniken, inom industrien och bland arbetarmassorna, inom jordbruket så väl som bland hantverkarna. Övertygelsen om nödvändigheten, ja, om välsignelsen av individens underordnande till förmån för det hela hade fullständigt ingått i den tyska härens och genom denna även i det tyska folkets medvetande. Endast på denna grundval voro de oerhörda prestationer möjliga, varmed vi snart därefter i nödens stund måste och kunde bjuda en hel fientlig värld spetsen.
På Europas, Asiens och Afrikas slagfält hava sedan också den tyske officern och soldaten lämnat bevis för, att vår härutbildning varit den rätta. Om ock det sista krigets långa varaktighet genom mångahanda inflytelser utövat en demoraliserande inverkan på vissa naturer eller om, under trycket av den andliga och kroppsliga spänningen, de moraliska begreppen delvis förvirrats samt till och med även under talrika prövningar hittills otadliga karaktärer blivit svaga, så förblev dock härens innersta kärna, trots den mest oerhörda belastning, sedligt sund och sin uppgift vuxen.
Man har förebrått den förut bestående armén, att den bemödat sig att neddraga de fria människorna till viljelösa verktyg. På det stora världskrigets slagfält, mitt ibland de upplösande inflytelserna av ändlösa strider har det emellertid visat sig, vilket viljestärkande inflytande vår uppfostran utövat. Otaliga upplyftande och samtidigt skakande tilldragelser bevisa, vilka stora frivilliga uppoffringar den tappre tyske mannen var mäktig, icke därför att han sade sig: »Jag måste», utan därför att han sade: »Jag vill».
Det ligger i händelsernas utveckling, att man i och med den gamla arméns upplösning fordrar nya vägar för uppfostran av folket och dess försvarskraft. Gent emot dem står jag stadigt fast på de gamla beprövade principernas grundval. Låt vara att andra icke anse det obetingat avgörande, genom vilka medel och på vilket sätt vi uppnå möjligheten till likadana prestationer som förr, däri skola de åtminstone säkert instämma med mig, att det för vårt fosterlands framtid är avgörande, att vi över huvud taget åter ernå denna möjlighet. Så vida vi icke vilja avstå från vår ställning i världen och nedsänka oss till att vara städet, emedan vi, då stunden fordrar det, varken finna mod eller kraft längre att vara hammaren.
Måhända kommer det att bliva en ödesfråga för vårt tyska fosterlands icke blott politiska utan även ekonomiska nydaning, på vilket sätt vi återvinna den stora skola för organisation och energi, som vi ägde uti vår gamla här. Om det bland alla jordens nationer finnes någon, som endast med yttersta anspänning och koncentrering av sina skapande krafter kan vinna framgång och behålla en livsvärdig plats mitt i den övriga världen, så är det den tyska. Under de upplösande verkningarna av ett olyckligt krig och under det falska intrycket, att det stränga underordnandet av samtliga folkets krafter under en härskande vilja icke skulle förmått hindra fäderneslandets ofärd, har en stark resning mot den bestående stränga ordningen inträtt. Upproret mot den årslånga frivilliga eller tvungna underkastelsen genombröt de förra skrankorna och irrade planlöst omkring på nya vägar. Kan man hoppas på en framgång på dessa nya vägar? Hitintills hava vi i varje fall, under inflytelserna av den statliga upplösningen, förlorat vida mer uti andliga och etiska värden än genom verkningarna av det egentliga kriget. Skapa vi icke snart åter nya uppfostrande krafter, och fortsätta vi ytterligare på samma sätt som hittills skövlandet av vårt folks andliga och etiska grundval, så skola vi ända till fullständig ofruktbarhet och tomhet i förtid förbruka de dyrbaraste betingelserna för vårt statsliv!