Ur mitt liv/Striden om Ostpreussen

←  Övergång till privatlivet

Ur mitt liv av Paul von Hindenburg Översättare: Elis Fredrik Leopold Brusewitz Striden om Ostpreussen

Fälttåget i Polen  →

STRIDEN OM OSTPREUSSEN.

KRIGSUTBROTT OCH INKALLELSE.

Efter år 1911 fick jag under mitt lugna liv möjlighet att ägna mina lediga stunder åt de politiska tilldragelserna i världen. De iakttagelser, jag därvid gjorde, voro sannerligen icke i stånd att fylla mig med tillfredsställelse. Ängslan låg mig fjärran, men ändock kunde jag icke frigöra mig från en viss tryckande känsla. Åsikten att vi drevo ut på världspolitikens vida ocean utan att ha tillräckligt starkt fotfäste i själva Europa trängde sig på mig. Vare sig de politiska ovädersmolnen stodo över Marocko eller skockade sig över Balkan, hade jag i likhet med flertalet landsmän en obestämd aning, att man underminerade vår tyska mark. Tvivelsutan stodo vi under de sista åren inför en tydligen regelbundet återkommande fransk chauvinistisk flodvåg. Dess ursprung var känt; den sökte och fann sitt stöd så väl i Ryssland som England, fullständigt likgiltigt vem och vad, som där utgjorde de öppna eller hemliga, de medvetna eller omedvetna drivfjädrarna till densamma.

De stora svårigheterna i ledandet av tysk politik har jag aldrig förnekat. De faror, som voro en följd av vårt geografiska läge, av våra ekonomiska behov och icke minst av våra folkligt blandade gränsområden, lågo i öppen dag. Det krävdes ingen stor skicklighet av en fientlig politik att samla den främmande lystnaden mot oss. Slutligen framkallade den kriget. Att inrikta oss mot denna fara försummade vi. Vår förbundspolitik rättade sig mera efter hedersbegrepp än efter vårt folks behov och vårt läge i världen.

Om en tysk rikskansler redan på nittiotalet ansåg sig böra räkna med den fortskridande upplösningen inom den med oss förbundna Donaumonarkien som med något självfallet, så är det obegripligt, att vår politik icke därav drog de erforderliga konsekvenserna.

Jag har i alla tider skänkt de tysk-österrikiska stamförvanterna min fulla sympati. Svårigheterna uti deras ställning inom sitt fosterland rönte ju allmänt hos oss det livligaste deltagande. Men denna vår känsla utnyttjades enligt min åsikt alltför vittgående av den österrikisk-ungerska politiken.

Ordet Nibelungentrohet gjorde på sin tid säkert ett mycket djupt intryck. Men det kunde icke föra oss bort från det faktum, att Österrike-Ungern utan förbundsbroderlig förståelse drog in oss i den bosniska krisen, vid vilken man just slagit mynt av detta ord, och sedan fordrade, att vi skulle hålla det ryggen fri. Att vi vid denna tid icke kunde lämna bundsförvanten var tydligt. Det skulle betytt detsamma som att stödja den ryske kolossen för att sedan själva så mycket säkrare och motståndslösare krossas av honom.

Som soldat måste särskilt missförhållandet mellan Österrike-Ungerns politiska anspråk samt dess inrepolitiska och militära krafter falla mig i ögonen. Gent emot det efter det ostasiatiska kriget åter starkt vordna Rysslands oerhörda rustningar, förstärkte visserligen vi tyskar vårt försvar, men ställde icke samma fordringar på våra österrikisk-ungerska bundsförvanter. För Donaumonarkiens statsmän torde det varit mycket enkelt att vid våra uppmaningar till ökning av de österrikisk-ungerska rustningarna draga sig tillbaka bakom svårigheterna i de inre statliga förhållandena. Men varför funno vi intet medel, att i denna fråga ställa Österrike-Ungern inför ett antingen—eller? Vi kände dock vår sannolike motståndares väldiga numerära överlägsenhet. Skulle vi då tåla, att bundsförvanten lät en stor del av sin folkkraft ligga obrukad utan nytta för det gemensamma försvaret? Vad hade vi för nytta av att uti Österrike-Ungern äga ett mot sydost framskjutet bålverk, om detta bålverk åt alla håll uppvisade rämnor och icke hade tillräckligt antal försvarare för att hålla sina vallar?

Att räkna med något verksamt väpnat bistånd från Italien har alltid synts mig betänkligt. Även med de italienska statsmännens goda vilja var ett dylikt tvivelaktigt. Vi hade under Tripoliskriget haft tillfälle att till fullo lära känna den italienska härens svagheter. Sedan dess hade därvarande förhållanden på grund av statens svårt medtagna finanser knappast blivit bättre. I varje fall var Italien icke stridsberett.

I dessa banor rörde sig mina tankar och bekymmer på den tiden. Jag hade redan två gånger lärt känna kriget, varje gång under kraftig politisk ledning i förening med enkla, klara krigiska mål. Jag fruktade icke kriget, icke ens nu! Men vid sidan av dess upplyftande verkningar kände jag alltför väl dess förhärjande ingrepp uti den mänskliga tillvaron, för att jag icke skulle vilja undvika detsamma, så länge det var tänkbart möjligt.

Och så bröt kriget in över oss! Hopplösheten av att kunna på bestående grund uppnå en överenskommelse med Frankrike, stilla Englands handelsavund och rivalitetsskräck samt tillfredsställa Rysslands begär utan att från vår sida bryta förbundet med Österrike, hade sedan långt tillbaka i Tyskland frammanat en spänning i stämningen, som lät krigsutbrottet kännas nästan som en befrielse från ett ständigt, i hela livsverksamheten ingripande tryck.

Den tyska kejserliga hären uppbådades! En ståtlig krigsmakt, vars make i duglighet världen sällan skådat. Vid dess anblick måste hela folkets hjärta slå kraftigare. Dock ingenstädes övermod inför de uppgifter, som väntade de våra. Även om varken Bismarck eller Moltke lämnat oss i oklarhet om ett dylikt krigs tryckande börda, så frågade sig dock varje insiktsfull människa bland oss, om vi politiskt, ekonomiskt, militärt och moraliskt skulle vara i stånd att hålla ut. Men större än oron var utan tvivel förtroendet.

Under dylika tankar och i sådan stämning träffades även jag av underrättelsen, att stormen brutit lös. Soldaten i mig blev åter levande i sin numera allt behärskande kraft. Skulle min kejsare och konung behöva mig? Det sista året hade just gått till ända utan någon officiell antydan av sådant slag. Yngre krafter syntes stå till förfogande i erforderlig mängd. Jag fogade mig i ödet, men förblev dock i längtansfull förväntan.

TILL FRONTEN.

Hemorten lyssnade i spänning.

Underrättelserna från krigsskådeplatserna motsvarade våra förhoppningar och önskningar. Liège hade fallit, striden vid Mühlhausen segerrikt utkämpats, vår härs högra flygel och center befann sig i framryckning genom Belgien. De första jubelmättade underrättelserna om Lothringerslaget nådde fäderneslandet. Även österifrån klingade segerfanfarer.

Ingenstädes några händelser, som läto de bekymrade tankarna synas berättigade.

Den 22. augusti kl. 3 e. m. erhöll jag en förfrågan från Hans majestät kejsarens stora högkvarter, om jag vore beredd till omedelbar tjänstgöring.

Mitt svar lydde: »Är beredd.»

Redan innan detta telegram kunnat inträffa i stora högkvarteret, fick jag ytterligare ett därifrån. Enligt detsamma räknade man tydligen bestämt på, att jag vore beredd att antaga en befattning i fält och meddelade att general Ludendorff skulle inträffa hos mig. Vidare meddelanden från stora högkvarteret klargjorde läget för mig i så mån, att jag såsom arméchef omedelbart skulle komma att avgå till ostfronten.

Inemot kl. 3 på natten åkte jag, i brådskan endast ofullständigt utrustad, till bangården och stod där på den måttligt upplysta perrongen full av förväntan. Först då det korta extratåget körde in sleto sig mina tankar fullständigt lösa från den husliga härden, som jag så plötsligt måst lämna. Ur tåget steg med raska steg general Ludendorff och anmälde sig hos mig såsom arméstabschef vid 8. armén.

Generalen hade intill detta ögonblick varit mig obekant, hans bragd vid Liège kände jag ännu icke. Han klargjorde för mig, först och främst läget på vår ostfront, rörande vilket han den 22. augusti i stora högkvarteret i Koblenz underrättats av chefen för högkvarterets generalstab, generalöverste von Moltke, personligen. Enligt detta hade 8. arméns operationer i Ostpreussen utvecklat sig på följande sätt: Vid operationernas början hade armén låtit XX. armékåren, förstärkt med fästningsbesättningar och lantvärnsformationer till skydd för Väst- och Ostpreussens sydgräns, kvarstå i ställning från Weichsel till och med Lötzenersjöområdet. Arméns huvudkrafter (I. och XVII. armékårerna, I. reservkåren, 3. reservfördelningen, fästningsbesättningen Königsberg och 1. kavallerifördelningen) hade koncentrerats vid Ostpreussens östra gräns och där under anfall mot den från öster framträngande ryska Njemenarmén under general Rennenkampf den 17. augusti stridit vid Stallupönen och den 19. och 20. augusti vid Gumbinnen. Under striderna vid Gumbinnen hade rapport ingått om den ryska Narewarméns under general Samsonoff framryckning söderifrån mot den tyska gränslinjen Soldau—Willenberg. Ledningen vid vår 8. armé ansåg sig därför böra räkna med, att ryssen redan den 21. augusti skulle överskrida denna gräns. Inför detta hot mot de bakre förbindelserna söderifrån, avbröt armékvarteret slaget vid Gumbinnen och anmälde för högsta krigsledningen, att armén icke skulle vara i stånd att för framtiden hålla landet öster om Weichsel.

Generalöverste von Moltke hade icke godkänt detta beslut. Han företrädde den uppfattningen, att man måste försöka ännu en operation till Narewarméns förintande, innan man fick tänka på att uppgiva den militäriskt, ekonomiskt och politiskt viktiga ställningen i Ostpreussen. Motsättningen mellan högsta krigsledningens och armékvarterets uppfattning härvidlag hade föranlett ombytet uti 8. arméns ledning.

För närvarande tycktes läget vid denna armé vara följande: man hade lyckats lösgöra sig från fienden, I. armékåren och 3. reservfördelningen befunno sig under inlastning för transport medelst järnväg västerut, under det att I. reservkåren och XVII. armékåren under fotmarsch voro på väg mot Weichsellinjen; XX. armékåren kvarstod ännu på sin post vid gränsen.

I stort sett var jag ense med min nu vordne arméstabschef i uppfattningen av läget. General Ludendorff hade redan från Koblenz kunnat giva de första anvisningarna, vilka icke tålde uppskov, och vilka hade till mål att trygga fortsättandet av operationerna öster om Weichsel. Därtill hörde i främsta rummet, att transporten av I. armékåren icke fortsattes för långt åt väster utan leddes mot Deutsch-Eylau, alltså åt fiendens sida, bakom XX. armékårens högra flygel.

Allt annat måste och kunde först avgöras vid vår ankomst till armékvarteret i Marienburg.

Vårt samtal hade knappast tagit mer än en halv timme i anspråk. Därpå begåvo vi oss till vila. Den tid, som därtill stod till mitt förfogande, utnyttjade jag grundligt.

Så reste vi sålunda en gemensam framtid till mötes, fullt medvetna om lägets allvar, men även fulla av fast förtröstan på Herren Gud, på våra tappra trupper och icke minst till varandra. I åratal skulle från detta ögonblick gemensamma åsikter och gemensamma handlingar förena oss.

Jag vill redan här uttala mig om förhållandet mellan mig och min dåvarande arméstabschef och senare förste generalkvartermästare, general Ludendorff. Man har ansett sig kunna likna detta förhållande vid det, som rådde emellan Blücher och Gneisenau. Jag lämnar osagt, i vilken grad man vid denna jämförelse utgått från det verkligt rätta historiska underlaget. Som av min föregående skildring framgår, hade jag själv under flera år tjänstgjort i stabschefsbefattning. En sådans verksamhet gent emot den ansvaret bärande chefen är, som jag av egen erfarenhet visste, inom den tyska armén icke teoretiskt fastslagen. Samarbetets art och utsträckningen av den ömsesidiga kompletteringen kommer tvärtom att bero på personligheterna. Gränserna för deras respektive verksamhetsområden äro sålunda icke skarpt uppdragna. Är förhållandet mellan chef och stabschef det rätta, så fastställas dessa gränser lätt genom militär och personlig takt samt ömsesidiga karaktärsegenskaper.

Jag har själv ofta betecknat mitt förhållande till general Ludendorff som liknande det, som råder inom ett lyckligt äktenskap. Huru skall och kan en utomstående skarpt kunna särskilja de enskilda individernas förtjänster? Man mötes i åsikter så väl som i handling, och den enes ord äro ofta endast ett uttryck för den andres tankar och känslor.

Sedan jag snart insett general Ludendorffs höga värde, ansåg jag såsom en av mina förnämsta uppgifter att lämna min stabschefs snillrika idéer, nästan övermänskliga arbetskraft och aldrig sinande arbetsvilja så mycket fritt rum som möjligt och, om så var nödvändigt, skaffa honom detta. Fri väg i den riktning där våra gemensamma strävanden, våra gemensamma mål lågo: seger för våra fanor, vårt fosterlands väl och en fred, värd de offer, vårt folk bringat.

Jag bibehöll för general Ludendorff stridskamratens trohet, sådan vi från ungdomen lärt oss den i tyska folkets historia, den trohet i striden, på vilken vårt etiska sinnelag är så rikt. Och hans arbete och viljekraft liksom för övrigt hela hans personlighet voro för visso värda denna trohet. Andra må döma däröver, huru de behaga! Även för honom, liksom för så många andra av våra stora och största, skall först senare den tid komma, då folket i sin helhet beundrande skall skåda upp till honom. Det är emellertid min önskan, att vårt fädernesland, i en lika ödesdiger tid, måtte på nytt finna en sådan man, en hel karl, kraftfull, förlitande sig på sig själv, visserligen kantig och sträv, men så skapad för ett gigantiskt verk som knappast någon annan i historien.

Med riktig uppfattning av hans betydelse, blev han också hatad av sina motståndare!

På harmonien uti vår krigiska och politiska övertygelse grundade sig enhetligheten i våra åsikter om användningen av våra stridsmedel. Olikheter i uppfattning funno sin naturliga utjämning och anpassning utan att någonsin känslan av eftergifter på ena eller andra sidan störande framträdde. Min arméstabschefs väldiga arbete överförde våra tankar och planer till arméledningens hjulverk och senare även till hela högsta krigsledningen, då denna blivit oss anförtrodd. Hans inflytande upplivade alla, ingen kunde undandraga sig detsamma, utan fara att komma ur de gemensamma spåren. Huru skulle eljest den väldiga uppgiften kunnat fyllas, drivkraften bringas till full verkan?

Omkring oss båda slöt sig, i självfallen militär plikttrohet, rik på vilja och tankar, den vidare kretsen av medarbetare. Med trofast tacksamt hjärta skall jag ständigt tänka även på dem!

TANNENBERG.

Tidigt på eftermiddagen anlände vi till vårt armékvarter Marienburg. Därmed beträdde vi landet öster om Weichsel, det närmaste området för vår verksamhet. Vid denna tidpunkt hade läget vid fronten utvecklat sig på följande sätt:

Den XX. armékåren hade gått tillbaka från sin utgångsställning vid Neidenburg mot Gilgenburg och trakten öster därom. Väster därom och i anslutning till denna armékår stodo de från fästningarna Thorn och Graudenz framdragna besättningarna längs gränsen till Weichsel. Den 3. reservfördelningen hade såsom förstärkning till XX. armékåren inträffat vid Allenstein. Transporten av I. armékåren till Deutsch-Eylau hade under förseningar tagit sin början; XVII. armékåren och I. reservkåren hade medelst fotmarsch nått trakten omkring Gerdauen. I. kavallerifördelningen stod söder om Insterburg mitt emot armén Rennenkampf och besättningen från Königsberg under tillbakamarsch mot väster genomtågat Insterburg.

Rennenkampfs Njemenarmé hade uppenbarligen icke ännu med nämnvärda infanteristyrkor framträngt över Angerapp. Av de båda ryska kavallerikårerna hade den ena inrapporterats vid Angerburg och den andra väster om Darkehmen. Samsonoffs Narewarmé hade efter allt att döma med en fördelning nått trakten av Ortelsburg och även Johannisburg skulle vara besatt av fienden. För övrigt tycktes huvudstyrkan av denna armé ännu vara stadd i uppmarsch vid gränsen, västra flygeln vid Mlawa.

I en stupad rysk officers plånbok hade man funnit en anteckning, av vilken den fientliga ledningens avsikter framgingo. Enligt denna skulle armén Rennenkampf, gående norr om de Masuriska sjöarna, framrycka mot linjen Insterburg—Angerburg och angripa de bakom Angerapp förmodade tyska stridskrafterna, under det att Narewarmén över linjen Lötzen—Ortelsburg skulle avvinna tyskarna flanken.

Ryssarna planlade alltså ett koncentriskt anfall mot 8. armén, för vilket emellertid armén Samsonoff redan nu sträckte ut sig betydligt längre åt väster än som ursprungligen var avsett.

Vad böra, ja, vad kunna vi göra mot denna farliga fientliga plan? Farlig mindre genom den djärvhet, varmed den uttänkts än på grund av den styrka, varmed den skall utföras, åtminstone om man räknar med de stridandes antal och icke med deras viljekraft. Under loppet av augusti och september månader förde Ryssland i alla fall icke mindre än 800,000 soldater och 1,700 kanoner i fält mot Ostpreussen, till vars försvar endast 210,000 tyska soldater med 600 kanoner kunde ställas till förfogande.

Vår motplan är enkel. Jag vill försöka att i stora drag klargöra densamma för läsaren, även om han icke är fackman.

Först och främst ställa vi gent emot Samsonoffs starka huvudkrafter en tunn center. Jag säger tunn, icke svag. Ty det är män med stål i hjärtat och stål i viljan. Bakom dem ligger hemorten, hustru och barn, föräldrar och syskon, gård och grund. Det är XX. armékåren, tappra ost- och västpreussare. Denna tunna center må gärna böja sig under de fientliga massornas tryck, blott den icke brister. Under det att denna center strider, skola två kraftiga grupper framrycka på dess flyglar till avgörande anfall.

Till höger, skola från nordväst, I. armékårens trupper förstärkta med lantvärn, även de allesammans barn av det hotade landskapet, samt till vänster, från norr och nordost, XVII. armékårens och I. reservkårens trupper jämte en lantvärnsbrigad, framdragas till slaget. Även soldaterna tillhörande XVII. armékåren och I. reservkåren samt lantvärns- och landstormsmännen hava allt, vad som gör livet värt att leva, i sin rygg.

Icke med en enkel seger, utan förintande måste Samsonoff krossas. Ty endast därigenom få vi fria händer mot den andre fienden, som nu plundrar och bränner i Ostpreussen, mot Rennenkampf. Endast på så sätt kunna vi verkligt och till fullo befria det gamla preussiska landskapet och endast därigenom vinna vi frihet för de fortsatta handlingar, vilka man dessutom väntar av oss, nämligen ingripande i den häftigt uppblossande, avgörande striden mellan Ryssland och vår österrikisk-ungerska bundsförvant i Galizien och Polen. Blir vårt första slag icke grundligt, kommer faran för vår hemort att bestå som en smygande sjukdom, härjningarna och morden i Ostpreussen att förbliva ohämnade och bundsförvanten i söder att förgäves vänta på oss.

Alltså helgjuten handling! Därför måste allt fram, som på något sätt är användbart i fältkriget och på annat håll kan undvaras. — Vad fästningsmurarna i Graudenz och Thorn ännu härbärgera av stridsdugligt lantvärn drages fram. Även från de skyttevärn, som mellan Masuriska sjöarna åt öster skydda vår nuvarande operation, utrycka våra lantvärnsmän och överlämna försvaret därstädes åt ett försvinnande fåtal tappra landstormsmän. Vinna vi slaget, så behöva vi icke längre fästningarna Thorn och Graudenz och äro befriade från våra bekymmer för sjöpassen.

Mot Rennenkampf, som från nordost skulle kunna falla över oss som en alplavin, skall endast vår kavallerifördelning jämte huvudreserven Königsberg med två lantvärnsbrigader kvarstå. Denna dag kunna vi dock ännu icke överblicka, huruvida dessa krafter också verkligen förslå. Med all sin stridsduglighet bilda de ju blott en slöja, som lätt kan sönderslitas, om Rennenkampfs massor marschera och hans överlägsna kavalleriförband rida så, som vi måste befara. Men kanske göra de icke detta, och då räcker slöjan att bemantla vår svaghet. Vi måste våga detta i flank och rygg för att vara starka på den avgörande fronten. Vi få hoppas, att det lyckas oss att vilseleda Rennenkampf, och kanhända bedrager han sig själv. — Den starka fästningen Königsberg med sin besättning och våra ryttare kunna ju i fiendens fantasi växa till väldiga storheter.

Men, även om Rennenkampf till vår fördel invaggar sig i falska föreställningar, kommer icke i alla fall hans högsta krigsledning att driva fram honom i hastiga marscher mot sydväst och i ryggen på oss? Måste icke Samsonoffs nödrop tvinga honom att sätta sig i marsch mot slagfältet? Och skall icke, till och med om den mänskliga röstens rop förklingar obeaktat, slagets dån tränga fram till de ryska linjerna norr om sjöarna, ja, ända till det fientliga högkvarteret?

Försiktighet gent emot Rennenkampf är alltså av nöden, men vi kunna icke av hänsyn till honom kvarlämna starkare stridskrafter, eljest komma vi att på slagfältet vara ännu svagare, än vi redan äro.

Göra vi en beräkning av de ömsesidiga styrkorna och räkna vi till de våra även de båda lantvärnsbrigaderna, som vid tiden i fråga äro på väg från kustskyddet i Schleswig-Holstein och väl skola inträffa i rätt tid före slaget, så visar en jämförelse med de sannolika ryska stridskrafterna alltjämt ännu stor skillnad till vår nackdel, även om Rennenkampf icke vill marschera och deltaga i striden. Därtill kommer, att mycket lantvärn och landstorm måste kämpa i våra främsta led. Gamla årsklasser mot den bästa ryska ungdomen. Vidare talar emot oss, att flertalet av våra trupper och, såsom läget var, just alla, vilka efter allt att döma måste genomföra den avgörande stöten, kommer direkt från svåra och förlustrika strider och dessutom fått lämna slagfältet vid Gumbinnen åt ryssarna. Trupperna marschera därför icke med segrarens stolta känsla. Och dock rycka de ut till strid med glatt sinne och fast tillförsikt. Stämningen är god, rapporteras det till oss, alltså berättigar den till kraftfulla beslut, och där den möjligen skulle vara en smula tryckt, livas den upp genom de kraftfulla besluten. Så har det alltid varit; skulle det denna gången vara annorlunda? Jag hyste inga betänkligheter på grund av vår numerära underlägsenhet.

Den, som i krigets räknekonst endast använder synliga värden, räknar falskt. Soldaternas inre värde är utslagsgivande. På detta byggde jag min tillförsikt. Jag tänkte för mig själv:

Låt ryssen även marschera in i vårt fädernesland, låt beröringen med den tyska jorden komma hans hjärta att slå kraftigare, den gör honom dock icke till tysk soldat, och de, som leda honom, äro inga tyska officerare. På de mandschuriska slagfälten hade den ryske soldaten stridit med största lydnad, huru främmande för sin regerings politiska planer vid Stilla oceanen han än varit. Det tycktes icke uteslutet, att vid ett krig mot centralmakterna den ryska arméns hänförelse för tsardömets krigsmål skulle vara större. Detta oaktat antog jag, att den ryske soldaten och officeren i stort sett icke skulle visa högre militära egenskaper på den europeiska krigsskådeplatsen än på den ostasiatiska och trodde därför, att i stället för vår numerära underlägsenhets minus, ett plus i vår inre kraft skulle, vid beräkningen av styrkeförhållandena, kunna räknas oss till godo.

Sådan är vår plan och våra tankar före slaget och för slaget. Dessa åsikter och beslut sammanfattade vi den 23. augusti uti en kort rapport till högsta krigsledningen från Marienburg av följande innehåll:

»Koncentrering av armén den 26. augusti vid XX. armékåren för omfattande anfall planerad.»

På aftonen den 23. augusti förde mig en kort uppfriskande promenad till västra Nogatstranden. Därifrån erbjödo de röda murarna av det stolta ordensriddarslottet, detta den baltiska tegelgotikens största byggnadsminne, en underbar anblick i aftonbelysningen. Tankar på den svunna storslagna riddartiden blandade sig ovillkorligen med frågor om den fördolda framtiden. Stämningens allvar förhöjdes genom anblicken av förbidragande flyktingar från min hemortsprovins. En sorglig påminnelse, att kriget icke blott träffar den vapenföre mannen, utan genom tillintetgörelse av livsbetingelserna för värnlösa blir ett tusenfalt värre gissel för mänskligheten.

Den 24. augusti begav jag mig med den trängre staben i automobiler till XX. armékårkvarteret och anlände härvid till den ort, efter vilken det snart uppblossande slaget skulle erhålla sitt namn.

Tannenberg! Ett ord fyllt av smärtsamma minnen för tysk ordensmakt, ett de slaviska triumfernas jubelrop, som förblivit i friskt minne uti historien, trots sin mer än 500-åriga ålder. Jag hade aldrig förrän denna dag beträtt detta för den tyska kulturen i öster så ödesdigra slagfält. En enkel minnesvård vittnar där om hjältestrid och hjältedöd. I närheten av denna minnesvård stodo vi en av de följande dagarna, då ryska armén Samsonoffs öde gestaltade sig till ett förintande nederlag.

På vägen från Marienburg till Tannenberg förstärktes intrycket av det krigets elände, som brutit in över de olyckliga invånarna. Massor av hjälplösa flyktingar trängdes med sitt bohag på vägarna och hindrade delvis våra mot fienden marscherande truppers rörelser.

I armékårkvarterets stab möttes jag av det förtroende och den viljekraft, som voro oundgängligen nödvändiga för våra planers framgång. Även var intrycket av truppens hållning på denna vår för närvarande farligaste punkt gynnsamt.

Dagen medförde ingen avgörande upplysning, vare sig beträffande Rennenkampfs operationer eller Samsonoffs rörelser. Det tycktes endast bekräfta sig, att Rennenkampfs marsch skedde i ett rätt så måttligt tempo. Anledningen härtill kunde man icke inse. Om Narewarmén kände vi, att den framsköt sina huvudkrafter mot XX. armékåren. Under deras tryck drog armékåren tillbaka sin vänstra flygel. Denna åtgärd innebar intet oroväckande. Tvärtom. Den påträngande fienden skulle ännu mera utpräglat bjuda högra flanken åt vår vänstra anfallsgrupp, som i dag erhöll marschriktningen mot Bischofsburg. I ögonen fallande och icke utan fara för oss voro däremot fientliga rörelser, vilka uppenbarligen riktades mot vår vänstra flygel och Lautenburg. Man fick intrycket, att ryssen här tänkte överflygla oss och därigenom i sin ordning falla det av vår högra grupp avsedda omfattande anfallet i flanken.

Den 25. augusti bringade mera inblick i Rennenkampfs rörelser. Hans kolonner marscherade från Angerapp västerut, alltså mot Königsberg. Hade den ursprungliga ryska operationsplanen uppgivits? Eller var den ryska ledningen vilseledd beträffande våra rörelser och antog, att huvuddelen av våra trupper stod i och vid fästningen? I varje fall tycktes man nu icke längre behöva hysa några betänkligheter, att gent emot Rennenkampfs väldiga massor endast lämna en slöja kvar. Samsonoffs påfallande tveksamma operationer vände sig även denna dag med huvudkrafterna fortfarande mot vår XX. armékår. Den högra ryska flygelkåren marscherade utan tvivel i riktning mot Bischofsburg, sålunda våra XVII. armé- och I. reservkårer till mötes, vilka denna dag nådde trakten norr om nämnda lilla stad. Vid Mlawa hopade sig efter allt att döma ytterligare ryska massor.

Med denna dag är väntans och förberedelsens tid för oss till ända. Vi framföra vår I. armékår på XX. armékårens högra flygel. Det allmänna anfallet kan börja.

Den 26. augusti är den mördande stridens första dag, från Lautenburg till norr om Bischofsburg. Icke med en sammanhängande slagfront utan i gruppstrider, icke med en avslutad akt utan i en serie slag börjar det drama, vars scen sträcker sig över mera än hundra kilometer.

På högra flygeln anför general von François sina tappra ostpreussare. De skjuta sig fram emot Usdau för att nästa dag storma denna det södra slagfältets nyckel. Även general von Scholtz’ präktiga kår skakar så småningom av sig försvarets fjättrar och börjar skrida till anfall. Redan första dagen vid Bischofsburg är striden förbittrad. Där skall å vår sida ett grundligt stridsarbete hava utförts före kvällen. Med kraftiga slag krossas Samsonoffs högra flygelkår av Mackensens och Belows trupper (XVII. armékåren och I. reservkåren) i förening med lantvärn och viker mot Ortelsburg. Storleken av de egna framgångarna kunna emellertid ännu icke uppfattas. Ledarna vänta följande dag förnyat starkt motstånd söder om dagens slagfält. Dock äro de vid gott mod.

Då uppträder, synes det, från Rennenkampfs sida en hotande fara. Man rapporterar en av hans kårer i framryckning över Angerburg. Skall denna icke hitta vägen i ryggen på vår vänstra stötgrupp? Vidare inkomma oroväckande underrättelser från flanken och ryggen av vår västra flygel. Där rör sig i söder starkt ryskt kavalleri. Huruvida det följes av infanteri kan icke fastställas. Slagets kris når sin höjdpunkt. Den frågan tränger sig på oss: hurudant blir läget, om med en så väldig utsträckning och denna fientliga överlägsenhet avgörandet låter vänta på sig i flera dagar? Är det att undra på, om allvarliga tankar fylla månget hjärta, om vankelmod hotar, även där hittills endast fast vilja var att finna, om tvivel inställer sig, även där klara tankar ända tills nu behärskat allt? Böra vi icke ändå ånyo förstärka oss mot Rennenkampf och hellre nöja oss med blott halvgjort arbete mot Samsonoff? Är det icke bättre att avstå från försöket att förinta Narewarmén för att med säkerhet undvika egen förintelse? — Vi övervinna krisen inom oss, förbliva trogna det en gång fattade beslutet och söka åter lösningen i fortsatt anfall med alla krafter. Följaktligen högra flygeln orubbligt vidare mot Neidenburg och vänstra stötgruppen »kl. 4 på morgonen anträda marschen och framgå med största energi»; så ungefär lydde ordern.

Den 27. augusti visar, att I. reserv- och XVII. armékårernas framgång vid Bischofsburg föregående dag varit genomgående. Motståndaren har icke blott vikit utan flytt från slagfältet. Vidare får man klarhet om, att Rennenkampf endast uti en flygares fantasi marscherar mot vår rygg. I verkligheten fortsätter han långsamt framryckningen mot Königsberg. Ser han icke, eller vill han icke se, att fördärvet redan med full fart närmar sig Samsonoffs högra flank, och att hotet växer även mot dennes vänstra flygel? Ty denna dag storma François och Scholtz de fientliga ställningarna vid Usdau och norr därom samt slå den södra fienden. Nu må gärna den fientliga centern framtränga vidare till Allenstein-Hohenstein, den möter där icke längre seger utan blott fördärv. Läget ligger klart för oss; samma dag på aftonen giva vi order om inneslutning av fiendens huvudstyrka, hans XIII. och XV. armékårer.

Under den 28. augusti fortsättes den blodiga striden.

Den 29. ser en stor del av de ryska huvudkrafterna vid Hohenstein hemfallen åt den slutliga förintelsen. Ortelsburg uppnås från norr, Willenberg över Neidenburg från väster. Ringen omkring tusende och åter tusende ryssar börjar sluta sig. Mycket ryskt hjältemod kämpar visserligen ännu i detta förtvivlade läge för tsaren, därmed räddande vapenäran men icke längre slaget.

Rennenkampf marscherar alltjämt lugnt vidare mot Königsberg. Samsonoff är förlorad, även om hans kamrat nu skulle komma till annan och bättre krigisk insikt. Ty vi kunna redan draga trupper ur slagfronten till skydd för vårt förintelseverk, som fullbordas i den stora kitteln Neidenburg—Willenberg—Passenheim, och vari den förtvivlade Samsonoff söker döden. Ut ur denna kittel komma allt större och större ryska fångkolonner. Vid deras åsyn träder resultatet av slaget allt tydligare i dagen.

En egendomlig slump fogade, att jag i Osterode, en av våra observationsplatser under slaget, emottog den ene av de båda fångna ryska armékårcheferna i samma värdshus, där jag år 1881 som ung generalstabsofficer varit inkvarterad under en generalstabsfältövning. Den andre anmälde sig följande dag hos mig uti ett av oss till ämbetslokal förvandlat skolhus.

Redan under striderna kunde vi betrakta det delvis präktiga soldatmaterial, varöver tsaren förfogade. Enligt det intryck jag fick, befunno sig däribland tvivelsutan element, som voro mottagliga för bildning. Jag iakttog vid detta tillfälle, liksom redan 1866 och 1870, huru snabbt den tyske officern och soldaten i sina inre känslor och sakliga omdöme uti den fångne motståndaren glömmer den forne fienden. Stridsraseriet hos vårt folk försvinner förvånande hastigt för att lämna rum för hänsynsfull medkänsla och mänsklig godhet. Blott mot kosackerna vände sig på den tiden allmänt vreden. De betraktades såsom upphovsmännen till alla de djuriska råheter, varunder Ostpreussens land och folk så grymt lidit. Synbarligen kände sig kosacken slagen av sitt dåliga samvete, ty, så ofta det var honom möjligt, avlägsnade han, då fångenskap hotade uniformsbeteckningarna, de breda listerna på byxorna, som utvisade vilket truppslag, han tillhörde.

Den 30. augusti gör fienden i öster och söder ett försök, att med friska och återsamlade trupper utifrån spränga vår omslutningsring. Från Myszyniec, alltså från Ostrolenkahållet, framför han nya starka krafter mot Neidenburg och Ortelsburg mot våra trupper, som redan fullständigt omsluta den ryska centern och därför vända ryggen mot den anryckande fienden. I dröjsmål ligger fara, så mycket mer som från Mlawa anryckande fientliga kolonner, enligt rapporter från flygare, skola vara 35 km. långa — sålunda mycket starka. Ändå hålla vi fast vid vårt stora mål. Samsonoffs huvudstyrka måste omfattas och förintas. François och Mackensen kasta sina visserligen ännu endast svaga reserver mot den nye fienden. Mot dessa strandar det ryska försöket att mildra Samsonoffs katastrof. Under det att förtvivlan griper den inneslutne, förlamar klenmodigheten handlingskraften hos den, som skulle kunnat bringa befrielse. Även i detta hänseende bekräfta tilldragelserna på slagfältet vid Tannenberg de gamla mänskliga och militära erfarenheterna.

Vår eldcirkel omkring de tätt packade ryska hoparna, som störta än hit, än dit, blir med varje timme starkare och trängre.

Denna dag synes Rennenkampf vilja anfalla Deimelinjen öster om Königsberg, mellan Labiau och Tapiau. Hans kavallerimassor närma sig slagfältet vid Tannenberg i riktning från Landsberg—Bartenstein. Vi hava emellertid redan samlat starka, segersälla, om ock trötta stridskrafter till eventuellt försvar vid Allenstein.

Den 31. augusti är för våra ännu stridande trupper slutskördens dag, för vårt armékvarter en dag för överläggning om operationernas fortsättande, för Rennenkampf dagen för återtåget till linjen Deime—Allenburg—Angerburg.

Redan den 29. augusti hade händelsernas gång gjort det möjligt för mig att till min allra högste krigsherre inrapportera den ryska Narewarméns fullständiga sammanbrott. Ännu samma dag nådde mig på slagfältet Hans majestäts, i fosterlandets namn uttalade tack. Så väl i hjärta som i ord överflyttade jag detta tack på min arméstabschef och på våra härliga trupper.

Den 31. augusti kunde jag insända följande rapport till min kejsare och konung:

»För Eders Majestät anmäler jag underdånigst, att under gårdagen ringen slutit sig omkring största delen av den ryska armén. XIII., XV. och XVIII. armékårerna äro tillintetgjorda. Hittills äro över 60,000 fångna, däribland cheferna för XIII. och XV. armékårerna. Kanonerna kvarstå ännu i skogarna och skola sammanföras. Krigsbytet, som i detalj ännu icke kan överskådas, är utomordentligt stort. De utom ringen stående kårerna, I. och VI. hava likaledes lidit svårt samt fortsätta flyktartat återtåget över Mlawa och Myszyniec.»

Trupperna och deras ledares prestationer hade varit utomordentliga. Nu lägrade sig fördelningarna i bivackerna och lovsången från slaget vid Leuthen ljöd därifrån.

I armékvarterets nya förläggningsort Allenstein besökte jag under gudstjänsten den i närheten av det gamla ordensslottet liggande kyrkan. Då prästen läste slutbönen, sjönko alla närvarande, unga soldater och gamla landstormsmän ned på knä under det väldiga intrycket av det upplevda. En värdig avslutning på deras hjältedåd.

SLAGET VID DE MASURISKA SJÖARNA.

Stridslarmet på slagfältet vid Tannenberg hade ännu icke tystnat, då vi började förberedelserna för anfallet på den ryska armén Rennenkampf. Den 31. augusti på aftonen inkom följande telegrafiska anvisning från högsta krigsledningen:

»XI. armékåren, gardesreservkåren, 8. kavallerifördelningen ställas till förfogande. Transporterna hava börjat. Närmaste uppgift för 8. armén blir att rensa ostgränsen från armén Rennenkampf.

Förföljande av den senast slagne motståndaren med umbärliga delar i riktning mot Warschau önskvärt med hänsyn till ryssarnas rörelser från Warschau mot Schlesien.

Vidare användning av 8. armén, om läget i Ostpreussen så medger, i riktning mot Warschau tages i övervägande.»

Ordern motsvarade fullständigt läget. Den uppställde målet klart och överlät åt oss medel och sätt för utförandet. Vi trodde oss kunna antaga, att den förra armén Samsonoff ännu blott bestod av spillror, som antingen redan satt sig i säkerhet bakom Narew eller ock voro på väg dit. Man måste räkna med dess förnyelse. Dock måste denna draga rundlig tid. För tillfället syntes det vara tillräckligt att låta bevaka dessa rester genom svaga trupper längs vår södra gräns. Allt annat måste med till det nya slaget. Icke ens ankomsten av förstärkningarna från väster tilläto oss, enligt vår uppfattning, att redan nu avdela krafter över Narewlinjen mot söder.

Vad ordet »Warschau» i orderns andra del har att betyda, är klart för oss. Enligt den gemensamma fälttågsplanen skulle den österrikisk-ungerska härsmakten gå till anfall från Galizien, med tyngdpunkten mot östra delen av ryska Polen i riktning mot Lublin, under det att tyska stridskrafter från Ostpreussen skulle räcka bundsförvanten handen över Narew. En stor och skön tanke, men vilken, såsom förhållandena voro, visade betänkliga svagheter. Den räknade icke med, att Österrike-Ungern skickade en stark armé till serbiska gränsen, icke med, att Ryssland redan ett par veckor efter krigsutbrottet kunde stå fullt rustat vid gränsen, icke med, att 800,000 moskoviter insättas mot Ostpreussen och allra minst därmed, att den i alla sina enskildheter redan under fredstid skulle förrådas till ryska generalstaben.

Efter en överdådigt djärv framryckning mot den ryska övermakten har den österrikisk-ungerska hären nu invecklats i de svåraste frontala strider, utan att vi för ögonblicket äro i stånd att lämna omedelbar hjälp, även om vi binda starka fientliga stridskrafter. Bundsförvanten måste försöka hålla ut, tills vi även slagit Rennenkampf. Först då äro vi i stånd till en hjälpoperation, om också icke med hela vår styrka, så dock med dess största del.

Rennenkampf står som bekant i linjen Deime—Allenburg—Gerdauen—Angerburg. Vilka fientliga hemligheter, som döljas i terrängen sydost om de Masuriska sjöarna, veta vi icke. Grajewoområdet är under alla förhållanden misstänkt. Där råder mycken oro. Ännu mera misstänkt är området bakom Njemenarméns rygg. Där pågår ett ständigt marscherande och körande samt efter allt att döma en rörelse mot sydväst och väster. Utan tvivel erhåller Rennenkampf förstärkningar. De ryska reservfördelningarna i hemorten hava ju blivit slagfärdiga. Kanske bliva även vid detta laget ytterligare enstaka kårer disponibla, vilka den ryska högsta krigsledningen icke längre anser sig behöva mot österrikarna i Polen. Skickar man dessa förband till Rennenkampf eller till hans närmaste grannskap, vare sig såsom omedelbart understöd eller till ett slag mot oss från oväntat håll?

Så vitt vi kunna bedöma, förfogar Rennenkampf över mera än 20 infanterifördelningar och står stilla, till och med under det att våra transporter pågå från väster och uppmarschera till strid mot honom. Varför begagnar han icke vår största svaghetsperiod, den tid då våra trupper äro uttröttade och i massor äro hopade på slagfältet vid Tannenberg, för att anfalla oss? Varför lämnar han oss tid att ordna trupperna, uppmarschera på nytt, vila ut, draga fram ersättningsmanskap? Den ryske arméchefen är dock känd såsom en förträfflig soldat och general. När Ryssland stred i Ostasien hade bland alla ryska ledare namnet Rennenkampf den skarpaste klangen. Var hans rykte på den tiden överdrivet? Eller hade generalen under mellantiden förlorat sina krigiska egenskaper?

Soldatyrket har redan många gånger förvånande snabbt utmattat till och med starka naturer. Där ena året ännu förefanns ett energiskt sinne, framåtsträvande vilja, har man redan under det följande funnit ett tomt huvud, ett matt hjärta. Detta har redan många gånger varit militär storhets tragik.

Vi hava slagit upp och genomgått Rennenkampfs skuldregister över Tannenberg. Låtom oss nu i tankarna begiva oss till hans armékvarter Insterburg, icke för att anklaga utan för att förstå honom.

Samsonoffs nederlag visade general Rennenkampf, att 8. tyska arméns huvudstyrka dock icke stod i Königsberg, som han hade antagit. Han förmodade emellertid i varje fall, att starka krafter alltjämt befunno sig i denna mäktiga fästning. Att marschera förbi denna och störta sig över den segerrika tyska armén i trakten av Allenstein, tycktes sålunda vågat, alltför vågat. Det vore åtminstone ett osäkert företag. Det är säkrare att stanna kvar i de starka försvarsställningarna mellan Kurische Haff och Masuriska sjöarna. Mot dessa ställningar kunna tyskarna över huvud taget icke alls norrifrån och endast under stora svårigheter söderifrån genomföra sin kringgångs- och omfattningskonst. Rusa de till anfall mot fronten, kastar man sig över deras sönderskjutna trupper med sparade väldiga reserver. Våga de det osannolika och tränga sig igenom passen uti sjöområdet, faller man från norr deras kringgångskolonner i vänstra flanken, under det att man kastar en nybildad stridsgrupp från Grajewo i deras högra flank och rygg. Lyckas intet av allt detta, gott — då går man tillbaka till Ryssland. Ryssland är stort, den befästa Njemenlinjen är nära. Ingen operativ nödvändighet binder längre Rennenkampf i Ostpreussen. Operationsplanen att samverka med Samsonoff har ju strandat och som dennes armé under förhoppningsfullt framstormande gick till spillo, så är det nu bäst — att vara försiktig.

Så kan Rennenkampf hava tänkt. Och kritici påstå även, att han lär hava tänkt på det sättet. Någon stor beslutsamhet talar visserligen icke i någon av dessa tankar. De röra sig i mindre djärva banor. Och dock kan deras utförande ställa oss för en ingalunda obetydlig omedelbar kris och utöva ett betänkligt inflytande på det allmänna läget på ostfronten. Njemenarméns stora numerära överlägsenhet hade varit tillräcklig att krossa till och med vår nu förstärkta 8. armé. Ett för tidigt utfört återtåg av Rennenkampf skulle å andra sidan komma att beröva oss frukterna av vår nya operation och för oöverskådlig tid omöjliggöra operationsriktningen Warschau och därmed Österrikes understödjande.

Vi måste alltså på samma gång vara försiktiga och företagsamma. Denna dubbla fordran förlänar planen för våra nu börjande rörelser dess egendomliga karaktär. Vi gruppera oss på bred front från Willenberg ända fram emot Königsberg. Den 5. september är detta i stort sett verkställt och så går det framåt. Fyra armékårer (XX., XI., I. reserv- och gardesreservkårerna) jämte trupperna från Königsberg, sålunda jämförelsevis starka krafter, framgå mot linjen Angerburg—Deime, d. v. s. mot den fientliga fronten. Två armékårer (I. och XVII.) skola tränga fram genom sjöområdet; 3. reservfördelningen skall såsom vår omfattningsflygels högra echelong följa söder om de Masuriska sjöarna, under det att 1. och 8. kavallerifördelningarna bakom armékårerna hålla sig beredda att rycka fram, så snart sjöpassen öppnats. Dessa äro stridskrafterna mot Rennenkampfs flank. Således andra förhållanden än vid de rörelser, som ledde till segern vid Tannenberg. Skyddet mot Rennenkampfs starka reserver föranleder oss till denna gruppering av stridskrafterna. På detta sätt breder vårt anfall med en styrka av 14 infanterifördelningar i alla fall ut sig över en front av mer än 150 km. Skall motståndaren riva sönder den?

Den 6. och 7. närma vi oss de ryska försvarslinjerna och börja se klarare. Starka ryska massor vid Insterburg och Wehlau och kanske ännu starkare norr om Nordenburg. De förbliva tills vidare orörliga och störa icke vår stridsutveckling framför deras front.

Våra båda högra kårer, I. och XVII., börja den 7. september genombryta sjöbarriären, och vid Biella slår 3. reservfördelningen i en glänsande strid hälften av XXII. ryska armékåren i spillror. Vi inträda i vår nya operations kritiska period. De närmaste dagarna måste visa, om Rennenkampf är besluten att skrida till motanfall, om hans vilja i detta fallet är lika stark som hans medel. Såsom ökning uti hans redan i och för sig betydande övermakt synas ytterligare tre reservfördelningar hava anlänt till slagfältet. Väntar den ryske arméchefen ännu flera? Ryssland har mer än 3 millioner stridande på sin västfront, österrikisk-ungerska härsmakten och vi räkna gent emot dem knappast en tredjedel av detta antal.

Den 8. september uppblossar slaget längs hela linjen. Vårt frontala anfall kommer icke fram, men på vår högra flygel går det bättre. Där hava de båda armékårerna genombrutit sjöbarriären och vända sig nu mot norr och nordost. Vårt mål är numera de fientliga bakre förbindelserna. Våra kavalleriförband synas hava fri väg åt det hållet.

Den 9. rasar slaget vidare, i fronten, från Angerburg till Kurische Haff, utan någon anmärkningsvärd tilldragelse, men däremot under djärv framryckning å vår sida öster om sjöarna, även om de båda kavallerifördelningarna icke förmå bryta ovälkommet motstånd med önskad snabbhet. Vid Lyck slår 3. reservfördelningen en mångdubbelt starkare fiende och befriar oss därmed slutgiltigt från bekymmer i söder.

Huru är det däremot i norr? Vid och väster om Insterburg tro sig våra flygare numera tydligt kunna fastställa två fientliga armékårer och ytterligare en dylik kår ses i anmarsch över Tilsit. Hurudant blir våra tunt grupperade, frontalt stridande armékårers öde, om en rysk människolavin om bortåt 100 bataljoner, ledd av en fast enhetlig vilja störtar sig över dem? Detta oaktat kan man förstå, då vi på aftonen denna 9. september önska och säga: »Rennenkampf, vik icke ur din för oss ointagliga front, skörda lagrar genom anfall ur din center!» Vi voro nu fullt övertygade, att vi genom kraftigt framförande av vårt flygelanfall åter skulle rycka ifrån den fientliga arméchefen dylika lagrar. Tyvärr förstod den ryske ledaren dessa våra tankar, han fattar icke beslutet att möta dem med våld utan sänker vapnen.

Under natten mellan den 9. och 10. september tränga våra patruller in i de fientliga skyttevärnen vid Gerdauen och finna dem tomma. »Fienden går tillbaka.» Rapporten förefaller oss otrolig. I. reservkåren vill genast sätta sig i marsch från Gerdauen mot Insterburg. Vi uppmana till försiktighet. Först vid middagstiden den 10. måste vi tro på det osannolika och för oss ovälkomna. Fienden har faktiskt börjat det allmänna återtåget, även om han här och där ännu gör förbittrat motstånd, ja, till och med kastar starka massor emot oss i osammanhängande anfall. Hela vår front är stadd i full framryckning. Nu gäller det att dirigera vår högra flygelkår och kavallerifördelningarna rakt i nordostlig riktning mot de fientliga förbindelserna från Insterburg till Kowno.

Vi jaga framåt! Om någonsin otålighet är begriplig, är det här. Rennenkampf viker envist. Även han tyckes vara otålig. Men vår otålighet åstundar framgång, hans medför förvirring och upplösning.

Njemenarméns kårer marschera delvis i tredubbla, tätt bredvid varandra, hopträngda kolonner mot Ryssland. Rörelsen försiggår långsamt och måste skyddas genom insättande av starka krafter mot de påträngande tyskarna. På grund därav blir särskilt den 11. september en blodig stridsdag från Goldap ända till Pregel.

På aftonen denna dag hava vi klart för oss, att vi endast förfoga över några få dagar för genomförandet av förföljandet. Utvecklingen av det allmänna läget på den östra krigsskådeplatsen gör sig gällande med hela sin kraft. Vi mera ana än sluta oss till av bestämda underrättelser, att våra bundsförvanters operation i Polen och Galizien har strandat. På någon efterstöt över Njemen efter Rennenkampf är i varje fall icke att tänka. Men om vår operation icke inom den stora ramen i sista ögonblicket skall anses strandad, så får den fientliga armén endast så försvagad och utmattad nå den skyddande Njemenavskärningen, att huvuddelen av våra förband kan frigöras till den nu obetingat nödvändiga samverkan med den österrikisk-ungerska hären.

Den 12. september når 3. reservfördelningen Suwalki, sålunda rysk mark. Med knapp nöd undgår Rennenkampfs sydflygel att omringas av I. armékåren söder om Stallupönen. Vissa av våra förföljande truppers prestationer äro glänsande. De marschera och strida och marschera på nytt, tills soldaterna stupa av trötthet. Å andra sidan draga vi redan i dag gardesreservkåren ur stridsfronten för att ställa den i beredskap för andra operationer.

Denna dag anländer vårt armékvarter till Insterburg, som sedan den 11. åter befinner sig i tysk ägo. Vi hava alltså på den breda ostpreussiska landsvägen icke blott i tankarna utan även i verkligheten kommit till Rennenkampfs förutvarande högkvarter, förbi våra åt öster segerrikt marscherande trupper och västerut dragande ryska fångkolonner. I de just nyss lämnade rummen märkas underliga spår av rysk halvkultur. Den efterhängsna lukten av parfym, ryssläder och cigarretter förmår icke förtaga stanken av andra saker.

Jämnt ett år senare åkte jag en söndag genom Insterburg på återväg från en dags jaktutflykt. Vid torget avvisades min automobil, emedan man där skulle fira en tacksägelsefest till minne av stadens befrielse från ryssväldet. Jag måste taga en omväg. Man hade icke känt igen mig. Sic transit gloria mundi!

Den 13. september hinna våra trupper till Eydtkuhnen och beskjuta de återtågande ryska skarorna. Våra artilleriprojektiler skingra de tätt packade hoparna, samhörighetskänslan driver dem åter tillsammans. Tyvärr nå vi icke heller denna dag fram till den stora chaussén Wirballen—Wylkowyszki. Fienden vet, att detta skulle betyda tillintetgörelse för en stor del av hans numera i upplösning stadda kolonner. Därför kastar han emot våra utmattade trupper söder om vägen allt, vad han ännu har till hands av stridsdugliga förband. Endast en enda dag ytterligare återstår oss till förföljande. Efter denna skola Rennenkampfs trupper hava flytt in i skogs- och kärrterrängen väster om Njemensträckan Olita—Kowno—Wileny. Dit kunna vi icke följa efter dem.

Den 15. september voro striderna slut. Slaget vid de Masuriska sjöarna slöts på rysk mark efter mer än 100 kilometers förföljande, vilka av oss tillryggalades inom 4 dagar. Största delen av våra truppförband voro vid stridernas slut färdiga att användas på nytt.

Det är icke möjligt för mig, att här ytterligare ingå på de glänsande prestationer, som lantvärnsfördelningen von der Goltz och andra lantvärnsformationer i dessa dagar under anfall mot mångdubbel fientlig övermakt utfört uti det södra gränsområdet, nära nog ända fram till Weichsel, till skydd för vår högra flank. Dessa strider varade hela den tid, som jag förde befälet över 8. armén. När slutet inträffade, hade våra trupper trängt fram till Ciechanowo, Przasnysz och Augustowo.