Ur mitt liv/Fälttåget i Polen

←  Striden om Ostpreussen

Ur mitt liv av Paul von Hindenburg Översättare: Elis Fredrik Leopold Brusewitz Fälttåget i Polen

1915  →

FÄLTTÅGET I POLEN.

AVSKEDET FRÅN 8. ARMÉN.

I början av september hade vi från österrikisk-ungerska högkvarteret fått höra, att arméerna vid Lemberg starkt hotades av överlägsna ryska stridskrafter, och att vidare framryckning av österrikisk-ungerska 1. och 4. arméerna var inställd.

Från denna tid följde vi med spänning tilldragelserna därstädes och fingo höra mycket mera och mycket värre saker. Händelsernas sammanhang framgår bäst av nedanstående telegram.

Från oss till högsta krigsledningen den 10. september 1914:

»Tvivelaktigt om Rennenkampf kan slås avgörande, alldenstund ryssarna tidigt i dag anträtt återtåget. För operationernas fortsättande är koncentrering av en armé i Schlesien ifrågasatt. Kunna vi påräkna ytterligare förstärkningar från västfronten? Här kunna två armékårer disponeras.»

Detta var den 10. september, således den dag, då Rennenkampf till vår överraskning började sitt återtåg österut.

Från högsta krigsledningen till oss den 13. september 1914:

»Frigör snarast och håll två armékårer beredda för transport till Krakau!»...

Krakau? Märkvärdigt! tänka vi och tala ytterligare en smula om saken. Häpna telegrafera vi därpå följande till högsta krigsledningen:

13. september 14.

»Förföljandet avslutat i morgon. Segern synes fullständig. Offensiv i avgörande riktning mot Narew möjlig om cirka 10 dagar. Österrike anhåller emellertid för Rumäniens skull om direkt understöd genom arméns förläggande till Krakau och Oberschlesien. Fyra armékårer och en kavallerifördelning härför disponibla. Ensamt järnvägstransporten tager omkring 20 dagar. Långa marscher till österrikiska vänstra flygeln. Hjälpen kommer dit sent. Anhåller om besked. Armén måste i varje fall där behålla sin självständighet.»

Detta var den dagen, då Rennenkampf med förlust av icke blott några fjädrar utan av en hel vinge samt även för övrigt betydligt illa åtgången började försvinna bland Njementräsken.

Högsta krigsledningens svar till oss den 14. september 1914:

»Operation över Narew anses i österrikarnas nuvarande läge icke mera lova framgång. Österrikarnas omedelbara understödjande är politiskt erforderligt.

Operationer från Schlesien ifrågasatta...

Armén förbliver även under gemensamma operationer med österrikarna självständig.»

Således i alla fall! — — —

Det finnes en bok »Vom Kriege», som aldrig blir föråldrad. Clausewitz är dess författare. Han kände kriget och han kände människorna. Vi hava haft honom att lyssna till och när vi följde honom lände det oss till välsignelse. Motsatsen betydde ofärd. Han varnade för politikens inflytande på krigföringen. Det vare långt ifrån mig att med dessa ord uttala en förkastelsedom över den då erhållna ordern. Må vara, att jag 1914 kritiserat den i tankar och ord, i dag har jag fullbordat min lärokurs i verklighetens hårda skola, genom ledandet av ett koalitionskrig. Erfarenheten verkar mildrande på kritiken, ja, visar mångdubbelt dess värdelöshet! Vi skulle visserligen många gånger under kriget kunnat vara frestade att tänka: »Lyckliga de, vilkas militära samvete är lättare än vårt, vilka hava lättare att övervinna striden mellan krigisk övertygelse och politiska fordringar.» Politisk sång, avskyvärd sång! Jag åtminstone har under kriget i den sången sällan funnit harmonier, som vunnit genklang i ett soldathjärta. Det är att hoppas, att om fäderneslandets nöd åter en gång skulle fordra strid, andra i detta avseende skola vara lyckligare än vi!

Den 15. september måste jag skiljas från general Ludendorff. Han hade utnämnts till arméstabschef vid den under uppsättning varande nya 9. armén i Oberschlesien. Redan den 17. september förordnade emellertid Hans majestät kejsaren, att jag skulle övertaga befälet över denna armé, men samtidigt dock behålla befälet över den till Ostpreussens skydd kvarstående 8. armén, som numera genom avlämnandet till 9. armén av XI., XVII. och XX. armékårerna samt 8. kavallerifördelningen var betydligt försvagad. Skilsmässan från min hittillsvarande arméstabschef hade sålunda blott varit en liten episod. Jag nämner detta endast därför, att legenden blåst upp den till ett stort nummer.

Tidigt på morgonen den 18. september lämnade jag 8. armékvarteret i Insterburg för att efter en två dagars resa i automobil över Posen anlända till den schlesiska huvudstaden Breslau. Färden gick till en början över de sista veckornas slagfält och framkallade tacksamma påminnelser om våra trupper. I början färdades vi genom övergivna, nedbrända boningsorter, sedan så småningom kommo vi in i orörda områden, där man mötte lantfolk, som åter var på väg österut till sina nyligen lämnade hem. Beprövad allmoge, den bästa jordmånen för vår styrka. I mina tankar följde jag dem till de kanske rykande ruinerna av deras hus, en anblick, från vilken de, tack vare dugligheten hos vår härsmakt, bevarats i mera än hundra år. Vidare fram till Weichsel genom enkla byar och städer, knappt någonstädes spåren av den gamla västerländska kulturens glans: Tysklands kolonialmark, för vars uppodling det sönderslitna fosterlandet sannerligen icke lämnat ifrån sig sina sämsta krafter. Dess värdefullaste skatt utgöres av dess invånares arbete och sinnelag. Ett enkelt, pliktmedvetet folk. Det förefaller mig, som om här Kants lära om det kategoriska imperativet icke blott predikats utan även blivit synnerligen allvarligt förstådd och omsatt uti verklighetens och produktionens värld.

Nästan alla tyska folkstammar hava här under århundraden enats i hårt kulturarbete och därvid underordnat sig samma kraftiga vilja, som i svåra tider bevisat fosterlandet många oskattbara tjänster.

Sådana och liknande tankar sysselsatte mig under färden och hava även efteråt icke lämnat mig under hela vår fruktansvärda kamp. Tyskar, låt mig sammanfatta dem i följande maning:

Omgjorden eder alla, icke blott med den sedliga människopliktens enande, gyllne band, utan även med den lika högt stående fosterlandspliktens stålband! Förstärk alltjämt detta stålband, tills det blir en orubblig mur, i vars skydd I viljen leva och utan vilken I icke kunnen leva mitt i den europeiska världsbranden! Tro mig, denna brand kommer att fortsätta. Ingen mänsklig röst får bedåra er, intet mänskligt fördrag försvaga eder! Ve oss, om branden finner något stycke av denna mur nedbruten. Det skulle vara detsamma som en murbräcka för den europeiska folkvågen mot den ännu stående tyska borgen. Det har vår historia tyvärr alltför ofta lärt oss!

Icke heller denna gång var det med lätt hjärta, som jag sade hemorten farväl. Men ett annat avsked blev mig i detta läge ännu tyngre. Det var avskedet från min hittillsvarande självständighet.

Må vara, att slutorden i högsta krigsledningens sista telegram ljuda trösterika, jag anar dock det öde vi gå till mötes. Jag känner det icke från det hittills förda fälttåget, ty i detta hade den gyllne krigiska friheten beskärts oss i rikaste mått. Men väl sluter jag mig till det från tidigare koalitionskrigs historia.

FRAMRYCKNINGEN.

Vi skulle ansett bäst att koncentrera vår armé i trakten av Kreuzburg i Mittelschlesien. Därifrån trodde vi oss äga större rörelsefrihet för operationer mot norra flanken av den ryska armégruppen i Polen, vars ställning emellertid vid tiden i fråga icke var fastställd. — »Omöjligt!»

Vi kunde, om det tillätes vår armé, framgå med högra flygeln över Kielce (mitt i Polen). — »Omöjligt!»

Vi ville, att starka österrikisk-ungerska stridskrafter skulle följa oss norr om norra Weichsel till Sanmynningen. — »Omöjligt!»

Om allt detta betecknas såsom omöjligt, kommer kanhända hela operationen att vara eller bliva omöjlig.

Vi koncentrera alltså våra trupper (XI., XVII. och XX. armékårerna, gardesreservkåren, lantvärnskåren Woyrsch, 35. reservfördelningen, lantvärnsfördelningen Bredow och 8. kavallerifördelningen) i av högsta krigsledningen anbefalld närmaste anslutning till den österrikisk-ungerska härens vänstra flygel norr om Krakau. Vårt armékvarter förlägges tills vidare till Beuthen i Oberschlesien. Ur uppmarschområdet avmarschera vi i slutet av september och då med centern, således icke med arméns högra flygel, i riktning över Kielce. Från Krakau framskjuter den österrikisk-ungerska krigsledningen en svag armé om blott fyra infanterifördelningar och en kavallerifördelning över Weichsel mot norr. Mera tror den sig icke kunna undvara söder om floden. Den har för avsikt att själv där igångsätta ett avgörande anfall. Även denna vår bundsförvants plan är djärv och gör sin upphovsman all heder. Det är endast fråga om, huruvida det finnes någon utsikt för den trots alla förstärkningar starkt försvagade hären att genomföra densamma. Mina betänkligheter mildras genom hoppet, att ryssen, så snart han märker våra truppers uppträdande i Polen, skall kasta sina huvudkrafter mot oss och därigenom möjliggöra en framgång för vår bundsförvant.

Den bild av läget, som vi kunna göra oss vid början av våra operationer, är oklar. Med säkerhet veta vi endast, att ryssarna den sista tiden blott tveksamt följt efter de vikande österrikisk-ungerska arméerna över San. För övrigt tyda tecken på, att sex à sju ryska kavallerifördelningar och ett obekant antal gränsskyddsbrigader stå norr om Weichsel. Vid Ivangorod synes en rysk armé vara under uppsättning. De härför avsedda trupperna skola uppenbarligen tagas dels från de arméer, som under de föregående operationerna i Ostpreussen stått emot oss, dels från nyanlända krafter från ryska Asien. Även föreligger meddelande om, att en stor ställning med front mot väster håller på att byggas väster om Warschau. Vi marschera alltså in i ett rätt osäkert läge och måste vara beredda på överraskningar.

Vi rycka in i ryska Polen och lära omedelbart känna den fulla betydelsen av det, som en fransk general i sin beskrivning av det napoleonska fälttåget vintern 1806, i vilket han deltagit, betecknat som ett särskilt element i krigföringen därstädes, nämligen — smutsen! Och därtill smuts i alla former, icke blott i fria naturen utan även i de så kallade människoboningarna och till och med hos dessas invånare. I och med att vi överskredo gränsen, voro vi helt enkelt förflyttade till en annan värld. Man gjorde sig ovillkorligen frågan: huru är det möjligt, att på Europas mark gränsstenarna mellan Posen och Polen så skarpt kunna uppdraga skillnaden mellan kulturgraderna hos samma folkstam? I vilket kroppsligt, andligt och materiellt elände hade icke den ryska statsförvaltningen lämnat denna landsdel, huru föga hade icke förfiningen i de polska stormännens kretsar låtit civilisatoriska krafter sippra igenom till de förtryckta lägre lagren! Redan från början syntes det mig tvivelaktigt att exempelvis genom prästerskapets inverkan söka bibringa en högre lyftning i dessa massors uppenbara politiska likgiltighet, vilken sedan kunde stegrats till en frivillig anslutning till oss.

Våra operationer försvåras i högsta grad genom de bottenlösa vägarna. Fienden vinner inblick i rörelserna och vidtager motåtgärder. Från sin front mot österrikarna drager han bort ett halvt dussin armékårer i den tydliga avsikten att kasta dem frontalt emot oss, över Weichsel söder om Ivangorod.

Den 6. oktober nå vi Weichsel över Opatow—Radom. Vad som av fienden här hade funnits väster om floden, hade av oss drivits tillbaka. Icke förty gör sig nu ett hot gällande mot vår norra flygel från Ivangorod—Warschau. Under dessa förhållanden är ett fortsättande av våra operationer i ostlig riktning över Weichsel, söder om Ivangorod tills vidare omöjligt. Vi måste först och främst göra upp räkningen med fienden i norr. Allt annat beror på utgången av de där väntade större striderna. En egendomlig strategisk bild utvecklar sig. Under det fientliga kårer från Galizien på andra sidan Weichsel sträva mot Warschau, röra sig även de våra på denna sidan floden i samma nordliga riktning. För att uppehålla vår vänsteravmarsch kastar fienden starka krafter över Weichsel, vid och nedanför Ivangorod. Under förbittrade strider kastas de tillbaka mot sina övergångsställen, men vi äro icke i stånd att fullständigt fördriva motståndaren från västra stranden. Två dagsmarscher söder om Warschau stöter vår vänstra flygel under general von Mackensen på överlägsna fientliga trupper och kastar dem mot fästningen. Ungefär en dagsmarsch från fortlinjen råkar dock vårt anfall i stockning.

På slagfältet söder om Warschau har såsom ett värdefullt krigsbyte en rysk order fallit i våra händer, vilken ger oss en klar inblick i fiendens styrka och avsikter. Enligt densamma hava vi från Sanmynningen till Warschau att göra med 4 ryska arméer; detta gör ungefär 60 fördelningar gent emot 18 på vår sida. Ensamt från Warschau har ansatts 14 fientliga fördelningar mot våra 5. Det blir omkring 224 ryska bataljoner mot 60 tyska. Den fientliga överlägsenheten ökas ytterligare genom att vårt infanteri till följd av de föregående striderna i Ostpreussen och Frankrike samt genom de nuvarande långa och ansträngande marscherna — mer än 300 km. på 14 dagar och på bottenlösa vägar — sammansmält till knappt hälften, ja, delvis till mindre än fjärdedelen av den ursprungliga stridsstyrkan. Och denna minskning i vår stridskraft gent emot nyanländande, fulltaliga sibiriska armékårer, tsarrikets elittrupper!

Fiendens avsikt är att binda oss längs Weichsel, under det att en avgörande stöt från Warschau skall bringa oss i fördärvet. En tvivelsutan stor plan av storfurst Nikolaj Nikolajewitsch, ja, den största, jag lärde känna från hans sida, och som, enligt min mening, också förblir hans största, ända tills han måste begiva sig till Kaukasus.

På hösten 1897 hade jag på bangården i Homburg vor der Höhe efter kejsarmanövern av storfursten indragits i ett samtal, som särskilt rörde sig om artilleriets användning, och nu mötte jag i Polen för första gången i praktiken den ryske fältherren såsom direkt motståndare, ty i Ostpreussen tyckes han endast tillfälligtvis uppehållit sig såsom åskådare. Lyckades hans operation, så hotades icke blott 9. armén, utan hela ostfronten, Schlesien, ja, hela hemorten av en katastrof. Emellertid få vi nu icke överlämna oss åt mörka tankar utan söka finna medel och utvägar att avvärja den hotande faran. Vi besluta oss därför, att, under fasthållande av Weichsellinjen från Ivangorod söderut, tillföra vår vänstra flygel alla krafter, som där ännu kunna frigöras, och med denna kasta oss över motståndaren söder om Warschau i förhoppning att slå honom, innan nya massor hunnit ditföras.

Skyndsamhet är av nöden! Vi bedja därför Österrike-Ungern att genast dirigera allt, vad det har av disponibla trupper, mot Warschau på vänstra Weichselstranden. Det österrikisk-ungerska högkvarteret visar fullständigt riktig uppfattning av läget, men framställer i alla fall samtidigt betänkligheter, vilka föga motsvara detta läge. Österrike-Ungern, till vars hjälp vi ilat, är berett att understödja oss, men blott på det långsamma och tidsödande sättet att avlösa våra vid Weichsellinjen kvarlämnade trupper. Därigenom undvikes visserligen en sammanblandning av tyska och österrikisk-ungerska förband, men man bringar hela operationen i fara att misslyckas. Motföreställningar från vår sida leda icke till något resultat. Alltså foga vi oss efter de österrikisk-ungerska önskningarna.

ÅTERTÅGET.

Vad vi frukta, inträffar. Ut ur Warschau väller alltjämt nya truppmassor och ännu längre ned övergå dylika Weichsel. Uppehållen i fronten av våra långsträckta stridslinjer hotar den fientliga övermakten, som utvecklar sig allt mera i västlig riktning, att omfatta vår vänstra flank. Läget kan och får icke länge förbliva sådant. Hela vår gemensamma operation råkar i fara, icke blott att försumpas, utan att stranda. Ja, man skulle kanhända kunna säga, att den redan har strandat, alldenstund man i söder icke nått övre Weichsel och i Galizien icke tillkämpat sig den åtrådda framgången, ehuru fienden fört väldiga massor därifrån mot vår 9. armé och sålunda försvagat sig gent emot våra bundsförvanter. I varje fall måste det tunga, av våra trupper först ovilligt mottagna beslutet fattas, att lösgöra oss ur den hotande omfattningen och på annat sätt söka en utväg ur faran. Slagfältet vid Warschau överlämnas natten mellan den 18. och 19. oktober åt fienden. För att icke redan nu uppgiva operationen föra vi våra framför Warschau under Mackensen kämpande trupper tillbaka i ställningen Rawa—Lowicz, således omkring 70 km. väster om fästningen. Vi hoppas, att ryssen skall gå till anfall mot denna mot öster riktade front. Med våra, under tiden av österrikarna framför Ivangorod, avlösta armékårer vilja vi sedan från söder rikta ett avgörande slag mot den ryska armégruppens starkaste del i stora Weichselbågen. Förutsättningen för genomförandet av denna plan är, att Mackensens trupper hålla ut mot de ryska härmassornas stormanfall, och att det österrikisk-ungerska försvaret vid Weichsel står så fast, att vår avsedda stöt är säkert tryggad mot ryska flankoperationer österifrån. Lösningen av denna sista uppgift förefaller i betraktande av Weichselställningens styrka enkel för våra bundsförvanter. Den österrikiska ledningen försvårade den emellertid för sig genom den i och för sig goda avsikten att även å sin sida vilja utföra ett stort slag. Den beslutar sig att lämna Weichselövergångarna vid och norr om Ivangorod fria åt motståndaren och sedan falla över de fientliga kolonnerna under strandväxlingen. En djärv plan, som i fredstid vid krigsspel och fälttjänstövningar i utförande och kritik ofta spelar en roll, och som även i kriget på ett glänsande sätt lösts av fältmarskalk Blücher och hans Gneisenau vid Katzbach. Farligt blir dock alltid ett dylikt företag, i synnerhet om man icke är fullt säker på sina trupper. Vi avråda därför. Men förgäves! Den ryska övermakten kan sålunda rycka över Weichsel vid Ivangorod, där det österrikisk-ungerska motanfallet till en början tillkämpar sig framgångar, men snart förlamas och slutligen förvandlas i återtåg.

Vad hava vi nu för nytta av, om ryssarnas första stormanfall krossas mot Mackensens nya front? Högra flanken av vårt tilltänkta anfall ligger genom våra bundsförvanters tillbakagång blottad. Vi måste avstå från denna operation. Det förefaller mig vara bäst, att genom fortsättande av återtåget skaffa oss fria händer för att senare åter kunna slå till på annat håll. Beslutet mognar hos mig i vårt armékvarter i Radom, till en början blott i stora drag, men dock tillräckligt tydligt att tjäna till riktlinje för de fortsatta åtgärderna. Min arméstabschef skall hålla fast vid denna linje, och hans jättekraft skall ombestyra allt för dess genomförande, därom är jag viss.

För visso äro allvarliga betänkligheter förbundna med nämnda plan. Vad skall man säga i hemorten, då vårt återtåg närmar sig dess gränser? Är det att undra över, om Schlesien bävar? Man skall där tänka på de ryska förödelserna i Ostpreussen, på plundring, bortsläpande av värnlösa och annat elände. Det rika Schlesien med sitt mäktigt utvecklade bergsbruk och sin stora industri, båda lika nödvändiga för vår krigföring som dagligt bröd! I krig far man icke helt enkelt med handen över kartan och säger: »jag utrymmer det här landet!» Man måste tänka icke blott militärt utan även ekonomiskt, och därjämte arbeta sig även rent mänskliga känslor fram. Ja, just dessa äro ofta de svåraste att bannlysa.

Vårt återtåg anträdes den 27. oktober i huvudriktning mot Czenstochau. Grundlig förstöring av alla landsvägar och järnvägslinjer böra uppehålla de tätt sammanträngda ryska massorna, tills vi fullständigt lösgjort oss och få tid att inleda en ny operation. Armén drager sig bakom Widawka och Wartha med vänstra flygeln i trakten av Sieradz. Armékvarteret förlägges till Czenstochau. I början följer ryssen tätt efter, sedan ökas avståndet. Så har denna vilda omväxling av de mest spännande krigslägen funnit sin provisoriska lösning.

I detta sammanhang bör jag icke underlåta att nämna, att den obegripliga oförsiktighet för att icke säga naivitet, varmed ryssen gjorde bruk av sina radiotelegrafiska förbindelser, underlättade för oss att i rätt tid vinna kännedom om de faror, som hotade oss. Genom att avläsa de fientliga radiotelegrammen sattes vi mången gång i stånd att utröna icke blott grupperingen utan till och med avsikterna på fiendens sida. Trots dessa ovanligt gynnsamma förhållanden, ställde de uppkommande lägena, på grund av fiendens stora numerära överlägsenhet, dock alltjämt tillräckligt stora anspråk på högsta ledningens nerver. Men jag visste, att den lägre ledningen låg säkert i vår hand och hyste den fasta tilliten, att trupperna skulle prestera allt, som stod i mänsklig makt. Dylikt gemensamt ingripande av alla har för oss gjort det möjligt att övervinna de farligaste lägen. Men föreföll det dock icke, som vore vårt slutliga fördärv denna gång blott uppskjutet? Åtminstone jublade fienden i tanke härpå. De ansågo oss uppenbarligen fullständigt slagna. Kanhända var denna deras uppfattning vår lycka, ty den 1. november förkunnar ett ryskt radiotelegram: »Sedan man nu förföljt 120 verst, kan det vara tid att överlåta förföljandet åt kavalleriet. Infanteriet bör vara uttröttat, tillförseln besvärlig.» Vi kunna alltså draga andan och ägna oss åt andra planer.

Denna 1. november utnämnde Hans majestät kejsaren mig till högste befälhavare över alla tyska stridskrafter på ostfronten, varjämte min befälsrätt över de tyska östra gränsområdena utvidgades. General Ludendorff förblev min generalstabschef. Befälet över 9. armén överlämnades till general v. Mackensen. Därmed voro vi befriade från den omedelbara omsorgen för armén. Så mycket mera behärskande blev vårt inflytande på det hela.

Till högkvarter välja vi Posen. Men redan innan vi flytta dit fattas i Czenstochau den 3. november det avgörande beslutet rörande vår nya operation, eller kanske rättare sagt, erhålla de nya avsikterna sin slutgiltiga form.

VÅRT MOTANFALL.

Den nya planen grundar sig på följande bedömande. Skulle vi i vår nuvarande gruppering frontalt söka avvärja de mot oss stående fyra ryska arméernas anfall, så skulle striden mot den förkrossande övermakten sannolikt få samma förlopp som framför Warschau. På detta sätt står det sålunda icke att rädda Schlesien från fientlig invasion. Denna uppgift kan endast lösas genom anfall. Ett dylikt, som ansättes mot den vida överlägsne fiendens front, skulle helt enkelt slås i stycken. Vi måste söka rikta detsamma mot den öppna, eller blott svagt skyddade, fientliga flanken. En betecknande svängning med min vänstra hand illustrerar vid första överläggningen denna tanke. Uppsöka vi den fientliga norra flygeln i trakten av Lodz, måste vi förskjuta våra anfallskrafter ända till Thorn. Mellan denna fästning och Gnesen planlägges alltså vår nya uppmarsch. Därmed skilja vi oss betydligt från den österrikisk-ungerska arméflygeln. Endast svagare tyska krafter, däribland den hårt medtagna lantvärnskåren Woyrsch, skall kvarlämnas i trakten av Czenstochau. Betingelserna för vår vänsteravmarsch är, att det österrikisk-ungerska högkvarteret, i stället för våra mot norr avtågande delar, transporterar fyra infanterifördelningar till trakten av Czenstochau från den vid denna tid icke hotade Karpaterfronten.

Genom vår nya uppmarsch vid Thorn—Gnesen delas de förbundnas samtliga stridskrafter på ostfronten i tre stora grupper. Den första utgöres av den österrikisk-ungerska hären på ömse sidor om övre Weichsel, de båda övriga av 9. och 8. arméerna. Mellanrummen mellan dessa tre grupper kunna vi icke fylla med fullgoda stridstrupper. I den omkring 100 km. breda luckan mellan österrikarna och vår 9. armé äro vi tvungna att inskjuta i huvudsak nybildade truppförband. Dessa besitta redan i och för sig en mindre anfallskraft och måste dessutom, framför fronten av en väldig rysk övermakt, breda ut sig så mycket, att de egentligen endast bilda en tunn slöja. Bedömt ur uteslutande numerär synpunkt behöva ryssarna endast anträda marschen mot Schlesien för att med säkerhet kasta detta motstånd över ända. Mellan 9. armén vid Thorn och 8. armén i östra delen av Ostpreussen finnes i stort sett endast gränsskydd, förstärkt med huvudreserverna från Thorn och Graudenz. Även gent emot dessa trupper står en stark rysk grupp av omkring fyra armékårer norr om Warschau på norra stränderna av Weichsel och Narew. Om denna ryska grupp ansättes över Mlawa, skulle den kunna återupprätta det läge, som i slutet av augusti före slaget vid Tannenberg hade utvecklat sig. Området i 8. arméns rygg syntes sålunda ånyo allvarsamt hotat. Ur detta läge i Schlesien och Ostpreussen bör 9. arméns anfall mot de ryska huvudkrafternas blott svagt skyddade flank, i riktning mot Lodz, befria oss. Det är tydligt, att om denna armés anfall icke tränger igenom, skall den draga på sig de fientliga massorna från alla håll. Denna fara är så mycket större, som vi varken hava numerärt tillräckliga eller nog fullgoda trupper för att genom starka, ihållande anfall frontalt binda både de ryska härmassorna i Weichselbågen och de fientliga kårerna norr om mellersta Weichsel eller ens under en längre tid vilseleda dem. Visserligen skola vi trots allt detta överallt låta våra trupper framgå till anfall, men det skulle likafullt vara en farlig villfarelse att lova sig alltför mycket härav.

Så mycket av starka anfallskraftiga förband som å någon punkt kan frigöras, måste sändas till 9. arméns förstärkning. Den skall slå det avgörande slaget. Hur hotad 8. armén än må vara, måste den dock till förmån för 9. armén avlämna två armékårer. Under sådana omständigheter kan emellertid försvaret av den först helt nyligen befriade provinsen icke genomföras vid den ryska riksgränsen utan måste förläggas längre tillbaka i sjöområdet och vid Angerapp; ett hårt beslut. Totalstyrkan av 9. armén uppbringas genom de här skildrade åtgärderna till ungefär 5½ armékårer samt 5 kavallerifördelningar. Två av de sistnämnda transporteras från västfronten. Ytterligare stridskrafter anser sig icke högsta krigsledningen, trots våra allvarliga föreställningar, kunna frigöra därstädes. Den hoppas vid tiden i fråga alltjämt på en gynnsam utgång av slaget vid Ypern. Svårigheterna i ett tvåfrontskrig visa sig på nytt i hela sin utsträckning och betydelse.

Vad som felas i stridskrafter å vår sida, måste ersättas genom snabbhet och energi. Jag är säker på, att allt, som står i mänsklig makt, i det hänseendet skall presteras av arméledningen och trupperna. Redan den 10. november står 9. armén anfallsfärdig, den 11. bryter den fram med vänstra flygeln längs Weichsel, och högra norr om Wartha. Det är hög tid, ty det ger sig redan till känna, att även fienden vill rycka fram. Ett fientligt radiotelegram förråder, att nordvästfrontens arméer, det vill sålunda säga allt, vad som finnes av ryska krafter från Östersjön till och med Polen, den 14. november skola igångsätta ett djupt infall i Tyskland. Vi rycka initiativet från den ryske högste befälhavaren, och då han den 13. kommer underfund med vår operation, vågar han icke genomföra den stora stöten mot Schlesien, utan kastar alla disponibla krafter att möta vårt anfall. Därmed är Schlesien för tillfället räddat, och det första målet för vår operation uppnått. Skola vi utöver detta kunna tillkämpa oss ett stort avgörande? Den fientliga övermakten är under alla förhållanden väldig. Detta oaktat hoppas jag på något stort.

Det skulle gå utom ramen av denna bok, om jag nu ville giva en om ock blott allmän överblick över de stridshändelser, som sammanfattats under benämningen »Slaget vid Lodz».

I växlingen mellan anfall och försvar, mellan att omfatta och omfattas, genombryta och genombrytas visar denna kamp på båda sidor en lika förvirrande bild. En bild, som i upphetsande vildhet överträffar alla slag, som hittills rasat på ostfronten!

I förening med Österrike-Ungern hade det lyckats oss att dämma upp Halvasiens flodvåg.

Detta polska fälttågs strider slutade emellertid icke vid Lodz utan underhöllos alltjämt från båda sidor. Nya krafter tillfördes oss från västfronten, dock endast ett fåtal utvilade, mestadels sådana med god vilja, men med till hälften förbrukad kraft. Delvis hade de frigjorts ur en lika svår, ja kanske ännu svårare kamp, än den vi hade bakom oss, nämligen slaget vid Ypern. Trots detta försökte vi att med dem tvinga den uppdämda ryska flodvågen att vika tillbaka. Och en tid såg det verkligen ut, som skulle detta lyckas oss. Våra stridskrafter visade sig emellertid till slut även nu, liksom i striderna vid Lodz, icke vara tillräckliga för denna kamp mot den mest oerhörda övermakt, som någonsin mött oss på slagfältet. Vi hade kunnat prestera mera, om icke förstärkningarna inträffat så droppvis, om vi alltså kunnat insätta dem samtidigt. Sålunda rörde sig emellertid det ofantliga slaviska blocket, vilket vi ville rulla mot öster, endast ett stycke och låg så åter stilla och orörligt. Vår kraft utmattades, men den utmattades icke blott i strid utan även — i träsk.

Först den inträdande vintern lade sina förlamande bojor över så väl vår som fiendens verksamhet. De i strid redan stelnade linjerna täcktes av is och snö. Frågan var: vem kommer under de följande månaderna först att lösa dessa linjer ur deras fängsel?