Ur mitt liv/Fredsarbete

←  I strid för Preussens och Tysklands storhet

Ur mitt liv av Paul von Hindenburg Översättare: Elis Fredrik Leopold Brusewitz Fredsarbete

Övergång till privatlivet  →

FREDSARBETE.

Med rika erfarenheter inom alla krigets verksamhetsområden hade vi från den franska jorden återvänt till hemorten. Med det enade fosterlandet hade en tysk enhetshär skapats, från vars grundtanke de statliga egenheterna endast krävt ytliga avvikelser. Enhetligheten i den krigiska uppfattningen var hädanefter lika tryggad som enhetligheten i organisation, beväpning och utbildning. Det låg i den tyska utvecklingens naturliga gång, att de preussiska erfarenhetsrönen och inrättningarna blevo utslagsgivande för härorganisationens fortsatta utbyggande.

Fredsarbetet tog åter överallt sin början. Under de närmast följande åren förblev jag fortfarande i trupptjänst, men följde sedan min håg för högre militära studier, förberedde mig till krigsakademien och vann år 1873 inträde vid denna.

Första året motsvarade icke fullt mina förhoppningar. I stället för krigshistoria och modern stridslära avfärdades vi inom detta område av krigsvetenskapen då för tiden uteslutande med krigskonstens historia och äldre taktik, alltså med bisaker. Därtill kom, att vi tvingades åhöra föreläsningarna i matematik, vilka endast helt få av oss senare kunde draga nytta av i egenskap av geodeter vid kartläggningsarbetena. Först de båda sista åren samt kommenderingen till andra truppslag under mellantiden medförde full tillfredsställelse åt den unge framåtsträvande officern. Under ledning av framstående lärare, av vilka jag, utom den redan tidigare omnämnde majoren von Wittich, vill nämna överste Kessler och kapten Villaume från generalstaben samt såsom historiker geheimerådet Duncker och professor Richter, samt i umgänget med begåvade jämnåriga kamrater, sådana som de blivande generalfältmarskalkarna von Bülow och von Eichhorn ävensom den blivande generalen i kavalleriet Bernhardi, vidgades min synkrets avsevärt.

Härtill bidrog även i icke ringa mån det mångsidiga sällskapslivet i Berlin. Jag hade äran att införlivas med hans kungl. höghet prins Alexanders av Preussen intimare umgängeskrets och kom därigenom i beröring icke blott med höga militärer utan även med vetenskapens samt hov- och statstjänstens män.

Efter avslutandet av min kommendering vid krigsakademien återvände jag först för ett halvt år till regementet i Hannover och blev därefter på våren 1877 kommenderad till Stora Generalstaben.

I april 1878 följde min transport till generalstaben i samband med befordran till kapten. Några veckor senare placerades jag vid II. armékårkvarteret i Stettin. Härmed tog min militära stabsbana sin början, under vilken jag intill min utnämning till fördelningschef endast tvenne gånger återvände till trupptjänsten.

Generalstaben var väl en av de märkligaste fogarna inom hela den tyska härens byggnad. Vid sidan av den stränga hierarkiska kommandomyndigheten bildade den ett särskilt element, som stödde sig på chefens för armén generalstab, fältmarskalken greve von Moltkes höga andliga anseende. Genom generalstabsofficerarnas fredsutbildning hade man fått en borgen för att vid krigstillfälle en enhetlig form behärskade alla chefsmyndigheter, att ett enande fluidum genomträngde alla ledares planer. Generalstabens inverkan på ledningen reglerades icke genom bindande bestämmelser, den berodde fastmera på en oändlig mångfald nyanser i de enskilda officerarnas militära och personliga kynne. Den första fordran på generalstabsofficern var, att han skulle låta den egna personen och den individuella verksamheten träda tillbaka från offentligheten. Han måste verka osedd, alltså mera finnas än synas.

Jag tror, att den tyska generalstaben i sin helhet har förstått att fylla sin utomordentligt svåra uppgift. Dess prestationer voro ända in i det sista mästerliga, även om fel och misstag i enskilda fall förekommit. Jag vet intet mera hedrande vittnesbörd för densamma, än att fienden uti fredsvillkoren fordrat dess upplösning.

På många håll har man ansett generalstabstjänsten såsom något slags hemlighetsmakeri. Intet är mera oriktigt. Liksom all krigisk verksamhet beror även generalstabens uteslutande på det sunda förnuftets tillämpning på det ifrågavarande fallet. Vid sidan av högre tankeverksamhet erfordrades härvidlag ofta samvetsgrann handläggning av allt möjligt detaljarbete. Jag har lärt känna mången högt begåvad officer, som genom att svika i sistnämnda avseende antingen icke var användbar såsom generalstabsofficer eller såsom sådan blev till skada för truppen.

Min ställning såsom yngste generalstabsofficer vid armékvarteret, pålade mig naturligtvis huvudsakligen dylikt detaljarbete. I början kände jag missräkning däröver, men sedermera fick jag intresse för saken, då jag insåg dess nödvändighet för de stora tankarnas genomförande och för truppens välbefinnande. Blott vid de årligen återkommande generalstabsfältövningarna fick jag såsom stabschefens biträde sysselsätta mig med större förhållanden. Även till den första av stabschefen vid X. armékåren, generalen greve Waldersee, ledda fästningsfältövningen vid Königsberg blev jag på sin tid kommenderad. Min armékårchef var generalen i kavalleriet Hann von Weyherrn, en beprövad soldat, som i unga år kämpat i schlesvig-holsteinsk tjänst och 1866 fört befälet över en kavallerifördelning samt 1870—71 över en infanterifördelning. Det var en fröjd att se den gamle herrn, som var en förträfflig ryttare, till häst uti sina Blücherhusarers uniform. De båda stabscheferna, först överste von Petersdorff och sedermera överstelöjtnant von Zingler, har jag att tacka för en grundlig utbildning i praktisk generalstabstjänst.

År 1879 hade II. armékåren kejsarmanöver och tillvann sig Hans majestäts erkännande. Vid detta tillfälle lärde jag känna den ryske generalen Skobeleff, som vid denna tid, efter kriget mot Turkiet, stod på höjden av sitt rykte. Han gjorde intryck av att vara en hänsynslöst energisk, rask och väl också särskilt begåvad högre chef. Hans skryt verkade mindre angenämt.

Jag får icke förbigå, att jag gifte mig i Stettin. Min hustru är även soldatbarn, dotter till general von Sperling, som 1866 var stabschef vid VI. armékåren och 1870—71 arméstabschef vid 1. armén och som dog omedelbart efter franska kriget. I min hustru fann jag en älskad maka, som troget och outtröttligt med mig delade glädje och sorg, bekymmer och arbete och sålunda blev min bästa vän och kamrat. Hon skänkte mig en son och tvenne döttrar. Den förre har i det stora kriget gjort sin skyldighet såsom generalstabsofficer. Båda döttrarna äro gifta och deras män ha i det sista stora kriget likaledes stått inför fienden.

År 1881 förflyttades jag till 1. infanterifördelningen i Königsberg. Denna placering gjorde mig mera självständig, bringade mig närmare truppen och förde mig till min hemortsprovins.

Från min tjänstgöring därstädes måste jag särskilt framhålla, att den bekante militäre författaren general von Verdy du Vernois en tid var min fördelningschef. Generalen var en högt begåvad, intressant personlighet. På grund av sin rika erfarenhet på höga generalstabsplatser under krigen 1866 och 1870—71 ägde han en utomordentlig kännedom om den tidens avgörande tilldragelser. Ävenså hade han tidigare genom sin placering vid ryska högkvarteret i Warschau under polska upproret 1863 vunnit en djup inblick i de politiska förhållandena vid vår ostgräns. De skildringar ur sitt liv, vilka han med en glänsande berättarkonst föredrog, voro därför icke blott ur militär utan även ur politisk synpunkt i hög grad lärorika. General von Verdy var dessutom banbrytande på den tillämpade krigskonstens område. Jag lärde därför under hans ledning och genom ömsesidigt utbyte av åsikter mycket för min senare lärareverksamhet vid krigsakademien, och denne snillrike man inverkade i olika riktningar ytterst uppmuntrande på mig. För mig var han städse en välvillig förman, som skänkte mig sitt fulla förtroende.

Även min dåvarande stabschef, överste von Bartenwerffer, minnes jag gärna med tacksamhet. Hans fältövningar och uppgifter för generalstabens vinterarbeten voro mästerligt planlagda och hans kritiker synnerligen lärorika.

Från 1. infanterifördelningens stab förflyttades jag efter tre år såsom kompanichef till Infanteriregementet 58., vars förläggningsort var Fraustadt i Posen. Vid detta återvändande till trupptjänsten fick jag övertaga ett kompani, vilket så gott som uteslutande hade polska värnpliktiga. De svårigheter, som på grund av bristande ömsesidig språkkunskap stå i vägen för umgänget mellan förmän och underlydande samt därmed för uppfostran och utbildning, lärde jag härunder känna i hela dess omfattning. Själv var jag, så när som på några fraser, vilka jag uppsnappat i min barndom, icke mäktig polska språket. Mitt inflytande på kompaniet försvårades även därigenom, att manskapet låg förlagt uti 33 skilda civila kvarter, vilka voro spridda över hela staden ända ut till de kringliggande väderkvarnarna. Men i stort sett voro mina erfarenheter av de polska värnpliktiga icke ogynnsamma. Folket var flitigt, villigt och vad jag särskilt vill framhålla, tillgivet, om man tog hänsyn till de svårigheter vid tjänstens inövande, de hade att övervinna, och för övrigt med omsorg sörjde för dem. Då för tiden trodde jag, att den större förekomsten av stölder och dryckenskap hos polackerna mindre var att tillskriva moralisk undermålighet än mången gång otillräcklig uppfostran under den första ungdomstiden. Jag beklagar mycket, att jag nu måste taga tillbaka min goda tanke om de posenska polackerna, sedan jag hört, vilka grymheter insurgenterna begått mot värnlösa. Det skulle jag icke tilltrott landsmännen till mina förutvarande fysiljärer!

Gärna erinrar jag mig ännu i dag min tyvärr endast 1¼-åriga kompanichefstid. För första gången lärde jag känna livet i en liten, till hälften lantlig garnison och rönte även utom kamratkretsen ett vänligt mottagande på de närbelägna godsen, varjämte jag åter en gång fick stå i omedelbar beröring med soldaten. Jag bemödade mig redligt att sätta mig in i varje individs skaplynne och knöt sålunda ett fast band mellan mig och mina underlydande. Därför kände jag tungt skilsmässan från mitt kompani, trots alla yttre fördelar, vilka återvändandet till generalstaben medförde för mig.

Detta ägde rum på sommaren 1885 genom transport till Stora Generalstaben. Efter några månader blev jag major. Jag placerades vid dåvarande överstens, greve von Schlieffen, sedermera general och chef för arméns generalstab, avdelning, men dessutom ställdes jag under mera än ett år till förfogande vid dåvarande överstens Vogel v. Falkenstein, sedermera chef för VIII. armékåren och slutligen chef för ingenjörkåren och pionjärernas avdelning i och för deltagande i första bearbetningen av fälttjänstreglementet, en ny, grundläggande nådig instruktion. Därigenom kom jag i beröring med den tidens båda mest betydande avdelningschefer.

På våren 1886 ägde en flera dagars övningsritt rum vid Zossen, med ändamål att praktiskt tillämpa det nya fälttjänstreglementets bestämmelser, innan de fastställdes, och i densamma deltog även Hans kunglig höghet prins Wilhelm av Preussen. Det var första gången, som jag hade äran att möta min blivande kejsare, konung och herre, Wilhelm II. Under den därpå följande vintern bevistade dåvarande prinsen ett krigsspel inom Stora Generalstaben. Vid detta tillfälle förde jag den ryska armén.

Om också generalfältmarskalken greve Moltke under dessa år åt sin dåvarande medhjälpare generalen greve Waldersee överlät den närmare förbindelsen med Stora Generalstabens avdelningar, så behärskade dock hans anda och anseende allt. Det behöver väl icke särskilt påpekas, att greve Moltke åtnjöt en allmän obegränsad aktning och att ingen av oss kunde undandraga oss hans underbara inflytande.

Själv kom jag under ovan omnämnda förhållanden endast sällan i beröring med fältmarskalken, men hade då och då lyckan att träffa honom utom tjänsten. En för hans personlighet så väl som för hans uppfattning lika betecknande episod upplevde jag under ett aftonsamkväm hos prins Alexander. Efter supén betraktade vi en tavla av Camphausen, föreställande prins Fredrik Karls möte med kronprinsen på slagfältet vid Königgrätz. Den i sällskapet närvarande generalen von Winterfeldt berättade från sin personliga erfarenhet, att prins Fredrik Karl i samma ögonblick han mötte kronprinsen skulle hava ropat till denne: »Gud ske lov, Fritz, att du kom, eljest kunde det lätt hava gått mig illa!» Efter detta Winterfeldts yttrande trädde greve Moltke, som just höll på att välja sig en cigarr, med tre stora steg fram till oss och sade med skarp betoning på orden: »Det behövde prinsen icke hava sagt. Han visste mycket väl, att kronprinsen beordrats dit och vid middagstiden var att förvänta på slagfältet och därmed var segern säker.» Efter denna anmärkning vände fältmarskalken sig åter till cigarrerna.

På kejsarens födelsedag voro generalstabens generaler och regementsofficerare fältmarskalkens gäster. Vid ett dylikt tillfälle påstod en av herrarna, att Moltkes skåltal för kejsaren, inberäknat inledningsorden och det första »leve kejsaren», icke skulle innehålla mera än tio ord. Detta gav anledning till ett vad, vid vilket jag förblev opartisk. Den, som höll emot den förstnämnde, förlorade, ty fältmarskalken sade endast: »Meine Herrn, der Kaiser hoch!» (»Mina herrar, leve kejsaren!»). Ord, vilka i vår krets och i denna mun, sannerligen voro tillräckliga. Nästa år skulle samma vad ingås, men den utmanade vägrade. Denna gången skulle han hava vunnit, ty greve Moltke sade: »Meine Herrn, Seine Majestät der Kaiser und König Er lebe hoch!» (»Mina herrar, leve Hans majestät kejsaren och konungen!»). Det blir elva ord.

För övrigt var greve Moltke i sällskapslivet alldeles icke tystlåten, utan en mycket älskvärd, underhållande sällskapsmänniska med mycket sinne för humor.

År 1891 såg jag fältmarskalken för sista gången och då på hans dödsbädd. Jag fick morgonen efter hans frånfälle komma in till honom. Den avsomnade låg på sitt läger utan sin vanliga peruk, så att huvudets underbara form fullt kom till sin rätt. Det fattades blott en lagerkrans om hans tinningar för att fullständiga bilden av ett idealiskt Cesarhuvud. Huru många väldiga tankar hade icke uppstått i detta huvud, vilken hög idealism hade icke här haft sin bostad, vilken själens ädelhet hade icke därifrån osjälviskt verkat för vårt fosterlands och dess härskares välgång. En till så väl sinne som karaktär så stor personlighet har enligt min övertygelse vårt folk sedan dess icke frambragt, ja, Moltke har måhända i dessa egenskapers förening varit av enastående storhet.

Redan tre år tidigare hade vår förste, så store kejsare lämnat oss. Jag var kommenderad till vakthållning i domkyrkan och fick där visa min över allting älskade kejserlige och kunglige herre den sista tjänsten. Mina tankar förde mig över Memel, Königgrätz och Sedan till Versailles. De funno sin avslutning i minnet av en söndag under det föregående året, då jag stod mitt ibland den jublande mängden under det historiska hörnfönstret i kejserliga palatset. Ryckt med av den allmänna hänförelsen lyfte jag min dåvarande femårige son i höjden och lät honom betrakta vår åldrige herre, under det jag yttrade: »Minns detta ögonblick i hela ditt liv, så kommer du också städse att handla rätt.» Nu hade hans stora härskar- och människoande gått till de kamrater, vilka han några år förut genom den döende fältmarskalken von Roon sänt sin hälsning.

På mitt skrivbord ligger ett grått marmorblock. Det härstammar från den gamla domkyrkan och den plats, där min kejsares kista stått. En dyrbarare gåva kunde aldrig hava skänkts mig. Vilka känslor anblicken av denna sten ännu i dag håller vid liv inom mig, behöver jag icke kläda i ord.

Wilhelms son, kejsar Fredrik, Tysklands stolthet och hopp, beskärdes icke någon lång regeringstid. En obotlig sjukdom ryckte bort honom några få månader efter faderns död. Vid nämnda tid befann sig Stora Generalstaben på en fältövning i Ostpreussen. Vi avlade därför i Gumbinnen eden till Hans majestät kejsaren och konungen Wilhelm II. Sålunda avgav jag trohetslöftet till min nuvarande krigsherre på en plats, där jag 26 år senare under en svår, men stor tid fick inlösa detsamma.

Ödet fogade det så lyckligt för mig, att jag inom generalstaben fick synnerligen omväxlande användning. Ännu under min placering vid Stora Generalstaben anförtroddes mig undervisningen uti taktik vid krigsakademien. I denna verksamhet fann jag stor tillfredsställelse och under fem år i sträck utövade jag den. Visserligen voro fordringarna på mig ganska stora, alldenstund jag vid sidan av denna befattning samtidigt måste förrätta annan tjänst, till en början i Stora Generalstaben och därefter såsom förste generalstabsofficer vid III. armékårkvarteret. Under dessa förhållanden syntes ofta dygnet med sina 24 timmar för kort. Under arbete genomvakade nätter hörde till vanligheten.

Under denna akademiska lärarverksamhet lärde jag känna många högtbegåvade unga officerare, vilka berättigade till de vackraste förhoppningar. Många namn tillhöra nu historien. Jag nämner här endast Lauenstein, Lüttwitz, Freytag-Loringhoven, Stein och Hutier. Även tvenne turkiska generalstabsofficerare följde under denna tid undervisningen i omkring två år, nämligen Schakir Bey och Tewfyk Effendi. Den ene har senare i sitt hemland stigit till fältmarskalk, den andre till general.

Vid III. armékårkvarteret var den yngre general von Bronsart min armékårchef, en högt begåvad officer, som 1866 och 1870—71 haft sin verksamhet i generalstaben och som senare i likhet med sin äldre broder blev krigsminister.

Till ett helt annat arbetsfält förde mig år 1889 min placering uti krigsministeriet. Jag fick där övertaga en avdelning av allmänna krigsdepartementet. Denna omplacering hade sin rot uti, att min förutvarande fördelningschef, general von Verdy, hade blivit krigsminister och vid en ombildning av krigsministeriet förflyttade mig dit. Därigenom blev jag redan som major avdelningschef.

Så föga denna användning till en början motsvarade mina önskningar och böjelser, lika högt uppskattade jag senare den nytta, jag vann genom att förskaffa mig inblick uti för mig dittills främmande arbetsområden och förhållanden. Jag hade rikligt tillfälle att lära känna den nära nog oundvikliga omständligheten vid ärendenas handläggning och formella behandling, i förening med den härigenom betingade byråkratiska uppfattning hos underordnade personer, men därjämte även den stora plikttrohet, varmed man överallt med uppbjudande av alla sina krafter arbetade.

Till mina mest intresseväckande uppgifter hörde utarbetandet av ett fältpioniärreglemente (Feldpioniervorschrift) och bestämmelser för det tunga artilleriets användning i fältslaget. Båda hava bestått provet i det stora kriget.

I stort sett äro prestationerna, så väl i fred som alldeles särskilt i sista kriget, värda det största erkännande. Först en lugn och saklig forskning blir i stånd att fullt bekräfta det berättigade i detta omdöme.

Så mycket jag än till slut lärde mig uppskatta min tjänstgöring uti krigsministeriet såsom nyttig för mig, hälsade jag dock varmt befrielsen från det byråkratiska oket, då jag 1893 utnämndes till chef för Infanteriregementet 91., i Oldenburg.

Ställningen såsom regementschef är den vackraste inom armén. Chefen sätter sin prägel på regementet, bäraren av härens traditioner. Officerskårens uppfostran, icke blott i tjänsten utan även i sällskapslivet, ledningen och övervakandet av truppens utbildning äro viktiga uppgifter, som tillkomma honom. Jag bemödade mig att inom officerskåren upprätthålla en ridderlig anda och inom mina bataljoner krigsduglighet och stram disciplin, men även överallt vid sidan av sträng uppfattning av tjänsten arbetsglädje och självständighet. Omständigheten att infanteri, kavalleri och artilleri voro samlade inom garnisonen beredde mig tillfälle till talrika övningar med sammansatta truppslag.

Deras kungl. högheter storhertigen och storhertiginnan voro nådigt stämda mot mig och detta var även fallet med det arvstorhertigliga paret. Jag rönte även för övrigt överallt ett vänligt mottagande och har trivts utmärkt väl i den vänliga trädgårdsstaden. Oldenburgerbefolkningens lugna, rättframma sätt tilltalade mig. Därför tänker jag gärna och med tacksamhet tillbaka på min vistelse i Oldenburg. Min kejsares nåd förde mig på min 70-årsdag till min stora glädje genom en hedersbefattning (»à la suite») åter i förbindelse med mitt förutvarande regemente. På så sätt räknar jag mig ännu i dag till Oldenburgarna.

Genom min utnämning till stabschef vid VIII. armékårkvarteret i Koblenz kom jag år 1896 för första gången i närmare beröring med vår Rhenprovins. Rhenländarnas livligare lynne och vänliga tillmötesgående berörde mig ovillkorligt angenämt, vid deras sätt att lätt halka över allvarligare livsfrågor och en i förhållande till nordtyskarna vekare uppfattning måste jag däremot, ärligt talat, först vänja mig. Gången av den historiska utvecklingen och olikheterna i de geografiska och ekonomiska förhållandena förklara ju fullständigt många skiljaktigheter i tänkesätt och känslor. Men att härur nu hos Rhenlandet vilja härleda ett lösryckningsbehov från Preussen, är enligt min mening en brottslig och skamlig otack.

Det glada livet vid Rhen fångade för övrigt även mig i sina band och jag upplevde därstädes många glada stunder.

Min armékårchef var till en början general Vogel von Falckenstein, med vilken jag redan under hans avdelningschefstid i Stora Generalstaben och sedermera, då han var departementschef i Krigsministeriet, gjort bekantskap. I hans ställe trädde emellertid snart Hans kungl. höghet arvstorhertigen av Baden.

Vid denne höge herres sida fick jag kvarstå uti 3½ år. Dessa år räknar jag till de härligaste i mitt liv. Hans ädla natur, i vilken höghet förenades med vinnande hjärtlighet, hans efterföljansvärda, outtröttliga plikttrohet, i förening med begåvning och ett militäriskt uppträdande, förskaffade honom snabbt icke blott hans underlydandes utan även den rhenska befolkningens förtroende.

Under min stabschefstid hade VIII. armékåren år 1897 kejsarmanöver. Hans majestät kejsaren och konungen var belåten med prestationerna i exercis och fälttjänst. Till festligheterna i Koblenz hörde även avtäckningen av monumentet över kejsar Wilhelm I vid Deutschen Eck, den vackert belägna punkt, mitt emot fästet Ehrenbreitstein där Mosel faller ut i Rhen.

Till följd av min nära nog fyraåriga tjänstgöring såsom stabschef vid ett armékårkvarter hade jag hunnit så långt i tjänsteålder, att min utnämning till brigadchef icke längre kunde ifrågakomma. Jag utnämndes därför efter denna tid, år 1900, till chef för 28. infanterifördelningen i Karlsruhe.

Denna utnämning beredde mig alldeles särskild glädje. Mina tidigare tjänsteförbindelser med storhertigen gjorde, att ett utomordentligt välvilligt emottagande kom mig till del från Deras kungliga högheters storhertigen och storhertiginnan sida, vilket även utsträcktes till min hustru och gjorde oss mycket lyckliga. Därtill kom det härliga badensiska landet med sin naturskönhet och sina trohjärtade invånare samt Karlsruhe med sina talrika möjligheter till studium av konst och vetenskap och med sitt alla tjänstekretsar omfattande sällskapsliv.

I infanterifördelningen förenas för första gången alla tre truppslagen under en befälsmyndighet. Därigenom blir en fördelningschefs tjänst mångsidigare, höjer sig över smådetaljerna och kräver en inverkan, som övervägande avser det stora i kriget.

Med innerlig tacksamhet i hjärtat lämnade jag i januari 1903 Karlsruhe, emedan min allerhögste krigsherres förtroende kallade mig i spetsen för IV. armékåren.

Därmed övertog jag en oerhört ansvarsfull befattning, i vilken man i regel kvarstår längre än på andra militära poster, och vari man i likhet med regementschefsbefattningen, fastän här endast i högre mening, trycker sin prägel på det hela. För övrigt handlade jag enligt mina föregående grundsatser och tror mig hava uppnått goda resultat. Mina underlydandes kärlek, vilken jag såsom en av grunderna till goda prestationer i tjänsten städse skattat mycket högt, yttrade sig åtminstone på ett till hjärtat gående sätt, då jag efter 8¼ års verksamhet nedlade mitt ämbete.

Redan första året hade jag äran att inför Hans majestät föra min armékår under en kejsarmanöver, som tog sin början med en inspektion på slagfältet vid Rossbach. Jag skördade erkännande på allerhögsta ort, vilket jag tacksamt överflyttade på mina företrädare och trupperna.

Under dessa manöverdagar rönte jag utmärkelsen att föreställas för Hennes majestät kejsarinnan. Detta första möte har senare i allvarliga tider följts av dagar, under vilka jag upprepade gånger kunnat se, vad den höga damen var för sin upphöjde gemål, för fäderneslandet och även för mig.

Fjärde armékåren tillhörde på min tid Hans kungl. höghet prins Leopolds av Bajern arméinspektion. I honom lärde jag känna en framstående ledare och förträfflig soldat. Vi skulle senare återfinna varandra på den östra krigsskådeplatsen. I den stora sakens intresse underordnade sig prinsen mig där på ett högsint sätt, ehuru han i tjänsteålder var betydligt äldre än jag. På Hans majestät kejsarens befallning deltog jag i december 1908, i förening med dåvarande general von Bülow, vars armékår även tillhörde prinsens arméinspektion, i festen vid Hans kunglig höghets 50-åriga tjänstejubileum i München. Med anledning härav fingo vi äran att nådigt mottagas av Hans kunglig höghet, den vördnadsvärde prins-regenten Luitpold.

Min förläggningsort Magdeburg underskattas ofta av dem, som icke känna den. Det är en vacker gammal stad, vars »Breiter Weg» och ärevördiga domkyrka måste anses såsom sevärdheter. Sedan fästningen slopades, hava ansenliga förstäder, som uppfylla alla moderna fordringar, uppstått utanför dennas gränser. Vad Magdeburgs närmaste omgivningar sakna i naturskönhet, har man förstått ersätta genom vidsträckta parkanläggningar. Även för vetenskap och konst har man sörjt genom teatrar, konserter, museer, föredrag och dylikt. Man ser sålunda, att man även utom tjänsten kan trivas bra därstädes, särskilt om man finner så angenäma umgängesförhållanden, som beskärdes oss.

Till sällskapslivet inom staden hörde även umgänge med hoven i Braunschweig, Dessau och Altenburg ävensom på talrika lantgods. Att nämna dem alla skulle föra för långt. Men på ett årligen återkommande flera dagars besök, som vi gjorde hos min nu 93-årige, vördade och faderlige vän, generalen i kavalleriet greve Wartensleben på Carow, måste jag dock tänka med särskild tacksamhet.

På jakttillfällen led man heller icke brist. Alldeles bortsett från de bekanta stora har- och fasanjakterna i provinsen Sachsen, sörjde hovjakterna i Letzlingen, Mosigkau vid Dessau, Blankenburg i Harz och inom det altenburgska området ävensom klappjakter och jaktutfärder på ett flertal lantgods för, att man även fick skjuta vildsvin, dov- och kronhjort, rådjur och tjäder.

Allt mera mognade hos mig beslutet att lämna armén. Under min militära bana hade jag nått mycket högre, än jag någonsin vågat hoppas. Intet krig syntes förestå, och dessutom kände jag det som en plikt att lämna rum åt yngre krafter samt anhöll 1911 om avsked. Alldenstund det även om denna obetydliga händelse uppstått oriktiga rykten, förklarar jag uttryckligen, att inga som helst friktioner, vare sig i tjänsten eller av privat natur, föranlett detta steg.

Avskedet från kärt vordna, mångåriga förbindelser och i all synnerhet från min IV. armékår, som vuxit fast i mitt hjärta, blev mig icke lätt. Men det måste ske! Jag anade icke, att jag efter några få år åter skulle gripa till svärdet och så i likhet med min förutvarande armékår på nytt få tjäna kejsare och rike, konung och fosterland.

Under loppet av min mångåriga tjänstetid har jag lärt känna nästan alla tyska folkstammar. Jag tror mig därför kunna bedöma, vilken rikedom av de mest värdefulla egenskaper vårt folk besitter, och hurusom knappast något annat land i världen inom sig äger så mångsidiga förutsättningar för ett rikt andligt och psykiskt liv som Tyskland.