Ur samtiden (literaturstudier)/A. U. Bååth
| ← Harald Molander |
|
A. U. BÅÅTH.
Vid hvarje försök att bilda sig till författare måste förarbetet upptagas af att skapa sig en egen form, ett själfständigt uttryck för själfständiga tankar. Detta vare sig man arbetar under inflytande af förebilder eller ej. I någon mån och under någon period af sitt lif gör hvarje skriftställare detta, antingen hans alster af dylikt slag komma till allmänhetens kännedom eller icke. Hans utveckling betecknas då af, att han alltmer blir fri, att han bortränsar det, som är främmande, och blir sann mot sig själf och sträng. Ty det går ej lätt att bryta med ett manér, som man tillägnat sig af andra. Gamla tankar, gamla föreställningar, stämningar och fantasier, födda af reminiscenser från barnaårens och de tidigare ungdomsårens lektyr, omsätta sig gärna i vers, som på grund af sin likhet med gamla kända saker för en främmande ofta taga sig något komiska ut, men hvilka för den, som skrifver dem, synas som direkta foster af honom själf, emedan man vid den antydda åldern tillägnar sig alt främmande med en friskhet och en styrka, som gör det omöjligt för den skrifvande själf att bland alt det myckna osmälta, som jäser inom honom, och som gör, att han känner sig så rik, skilja mellan mitt och ditt. Men kommer så den tid, när själfkritiken vaknar, då ser han på sina produkter och gör en inventarieförteckning i sin portfölj. På en bundt skrifver han Tegnér, på en annan Runeberg, på en tredje Heine, på en fjärde Byron. Allt efter omständigheterna. Och är han klok, anställer han så en munter autodafé på de stulna varorna och ser sedan efter, om han ej kan finna tillräckligt inom sig själf. Därefter börjar det egentliga själfständighetsarbetet. Man når aldrig originaliteten med ens. Det kan i början komma att födas många underliga öfvergångsformer, andra intryck komma från annan lektyr och blanda sig med, hvad man själf upplefvat och tänkt. Men den, som är mäktig af detta slags arbete, är på den rätta vägen, om ej att blifva ett geni, så dock att såsom talang blifva gedigen.
Bååth har gått denna väg. Han har haft sin Tegnérsperiod och sin Runebergsperiod, ehuru han ej lemnat den offentligheten i våld, och han har haft så mycket svårare att slå sig fram, som han efter denna tid ej lämnat versen åt sitt öde och kastat sig på prosan, utan sökt att skrifva lyrik med bibehållen originalitet.
Man behöfver just ej läsa mycket af den samtida versproduktionen i vårt land för att se, hur andefattig den i allmänhet är. Man känner igen den ene på den andre. Man känner igen tankarna och man känner igen formen. Får man höra de två första verserna i en fyraradig strof, kan man ibland nästan fylla i de två följande själf. Det är ungefär som vid vissa orkestergångar, där man efter ett par toner känner det följande, emedan kompositören begagnat ett gammalt skema. Tekniken är så uppdrifven och så utbredd, att man i fråga om poesi nästan har svårt att skilja mellan äkta och oäkta. Vi äga t. ex. Snoilsky-imitatörer, som gått så långt i virtuositet, att om skaldens namn stode under deras stycken, det säkert skulle vara få, som misstänkte förfalskningen.
När en gammal form är utnött, måste man söka en ny. Men först och främst måste man göra klart för sig, hvari den gamlas svaghet ligger. Svaret härpå torde få sökas däri, att vår tid är trött på abstrakt vers och sträfvar alt mer efter konkreta uttryck och konkreta bilder. Man vill se, hvad skalden skildrar, ej blott känna det intryck, som väckts af de omtalade föremålen. Detta sista gäller naturligtvis i första rummet naturmålningar, åt hvilka Bååth ägnat icke så få stycken. Låtom oss taga ett exempel, så blir saken genast klar. I den första samlingen »Dikter», som Bååth utgifvit, finnes ett stycke, som kallas Sydskånsk sommarkväll. Vi hafva många gånger läst poem med titeln Aftonstämning, I solnedgången, I kvällen, och hvad dessa slags stycken nu allt kunna heta. De kunna vara mästerliga poem eller efterklangsalster. En sak hafva de dock gemensamt. De skildra ett natursceneri i allmänhet. De gifva tankar, som födas af en dylik anblick, stämningar, som skalden haft, minnen, som väckts till lif, förhoppningar och sorger, som anknyta sig till erinringen af en dylik afton. Bååth har försökt något annat. Han har velat skildra naturscenen själf. Det är en bestämd natur, en viss trakt, han diktat om, vare sig han nämt detta i poemets titel eller ej. Och hvad Bååth eftersträfvar, är atti ett lyriskt poem få fram alt det, som samvärkar vid väckandet af en stämning, för att dymedels väcka denna stämning, som han själf erfarit, äfven hos läsaren. Och han försmår ej att därvid begagna äfven mera triviala detaljer, dem skalderna eljest försmå, väl vetande, att äfven det mest obetydliga utöfvar sitt inflytande, äfven om de flesta ej göra sig tillräckligt reda härför. Hvar och en vet, att erinringen om en tarflig koskälla kan väcka minnen lika lifliga som någonsin den praktfullaste utsigt.
Bååth värkar genom sinne för detaljen och ännu mer genom förmågan att välja med smak. Han hopar ej iakttagelser endast för att briljera med virtuositet. Han griper ur högen dem, som skänka den åsyftade stämningen.
Vill man se ett annat exempel, läse man En flyttdag i april, Köbenhavn 1881. Scenen är en gata. Han skildrar en mylrande massa af skräp, som ligger i högar utmed trapporna. Han rotar litet i högen, och han visar oss, hvad där fins: »uttrådda skor, tapeter sönderrifna, splittrade glas» etc. Han går öfver till att tala om dem, för hvilka denna dag är en festdag. Krokiga gummor, gulbleka ungar, ett par lumpsamlare. Hvar tager, hvad han kan få. Barnet får sig en leksak, de äldre en liten lättfången förtjänst. Vagnar köra fram med sina kända lass af möbler, speglar och
»Öfverst i ram af gull
Leende tafla, af sol och sommar full.»
Skalden ser på allt detta armod eller halfva välstånd. Som af medlidande slutar han dikten:
»Sakta i taflans sol, som från lasset ler,
Falla smältande, kalla flingor ner.»
Jag undviker med flit de tillfällighetsdikter, Bååth skrifvit. De äro ej precis utan värde, men lemna häller intet bidrag till hans karaktäristik. Samma är förhållandet med en och annan dikt i något antikverad fosterländsk anda, hvaraf ett prof finnes till och med i den andra samlingen. Som öfversättare har han utom flere ypperliga försvenskningar af fornisländska och nyisländska dikter lemnat en öfversättning af Njals saga, hvilken af kännare förklarats för klassisk.
I hans karaktäristik som diktare fattas emellertid ännu ett par drag. Bååth har en gång försökt sig med en längre dikt, ett slags novell i romanser skulle man kunna säga. Dikten bär namnet Ett fragment. Det är en liten historia, framstäld med ovanlig finess och enkelhet, djup och klagande som den är. Det är historien om en ung man, som fångats i en ungdomskärlek af ett par vackra ögon, hvilka kunde konsten att förtrolla, en ungdomsförbindelse af den art, att den mynnar ut i hvardaglighet och joller, i stället för att gifva kraft till ett värkligt lif. Hjälten i berättelsen — om jag så får kalla den — har ej förmåga att, fastän han inser förbindelsens lösa beskaffenhet, bryta den i tid, han är fjättrad med tusen osynliga band, och följden blir, att han söker ersättning på annat håll, där han kan träffa dem, som »förstå hans andes lif — sådant nu det är.» Slutsången skildrar, hur modern hade tillyckt hans ögonlock, och man har ej svårt att gissa dödsorsaken.
Det är en fin dikt, som visar lika mycken innerlighet som iakttagelse. Det är en skildring af ett kärleksförhållande, som går åt motsatt håll med de flesta dylika, som skildras i våra dagar. Ty här är det hon, som förstör honom, genom att hon ej är mer än ett barn, ett förhållande, till hvilket lifvet ej sällan torde bjuda ett motstycke. Dikten lider emellertid af ett fel, som man ej sällan på träffar hos Bååth. I sin sträfvan att tillägna sig en egen versifikation blir han ofta nog just genom sina märkvärdigt koncisa strofer svår att förstå. Man kan säga, att det är en förtjänst hos en författare, när hans stycken vinna på att läsas om. Men det är bestämdt ingen förtjänst, att man måste läsa om dem för att komma underfund med innehållet.
Med andra diktare i vår tid har Bååth det draget gemensamt, att liksom han har öga för detaljer i naturen, så ligger vid skildringen af människolifvet hans styrka i att uppfatta och återgifva det skenbart obetydliga, lilla, som mången eljest går förbi. Han griper sina bilder ur lifvet och försmår ej, såsom i de fina bilderna Från gatan, att söka pärlor, äfven där mängden af rhänniskor ej tro, att sådana finnas. Han har en tanke för, hvad tjänsteflickan ute i köket kan känna, när tonerna från dansen inne hos herrskapet nå hennes öra, han förstår hennes stumma alvar, när hon vid försöket att titta dit in mötts af lorgnetter, hviskningar och närgångna leenden; i vimlet utanför butikfönstret, där taflan öfver Jairi dotter hänger, har han öga för kvinnan i trasor, som går därifrån med »fuktig glans i det klarnade ögat»; han uppsnappar »vid Café du lac» i Köpenhamn dagakarlarnes hotfulla ord, när de berusa sig ett stycke från de rika; och i dikten om Magdalena vet han att gifva en hänförande bild af, hvad hennes lif kunde hafva varit.
Det vore fåfängt att af så ringa material som två diktsamlingar och ett par här och där tryckta senare poem söka ställa författarens horoskop och påvisa, hvari han lyckats bäst, och hvad man af honom följaktligen kan vänta. Men en sak kan man dock se och glädja sig åt. Det är, att hans sista dikter, de som stått i Literärt albums sista årgång, jämte ett par i Ny svensk tidskrift intagna, öfverträffa hans föregående. Motiven äro alvarligare och djärfvare gripna, versbehandlingen enklare, utan att vara mindre originell. Ståt, som skrefs med anledning af Gustaf-Adolfs-festen, är ett kraftigt väckningsord, så kraftigt, att den ärade tidskriften, i hvilken det infördes, fann sig föranlåten att beledsaga det med en reservation; och dikten Ett socialistmöte i Literärt album skulle, om Bååth ej skrifvit mer än den, ensam räcka till för att gifva honom namn af diktare. Lägger man till dessa det i all sin enkelhet utomordentligt gripande poemet Syskon, har man rätt att vänta sig något af den nya diktsamling, som af Bååths hand väntas till julen. Hvad man kallar en stor skald, är Bååth ej. Men han är en gedigen talang, en af dem, som sökt och funnit sin egen väg, och som på denna väg förts allt närmare till att förstå den tid, i hvilken de lefva, och för hvilken de dikta.