Världsmarknaden/Kap 03

←  Kapitel 2

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman Rebecka i närvaro av fienden

Kapitel 4  →

TREDJE KAPITLET.
Rebecka i närvaro av fienden.

En mycket tjock och uppsvälld herre i buckskinns-byxor och hessiska stövlar^[1], med halsen omlindad av åtskilliga ofantliga halsdukar, som gingo nästan ända upp till hans näsa, samt med en rödrandig väst och en äppelgrön frack med stålknappar nästan lika stora som specieriksdalrar (detta var morgonkostymen för en den tidens dandy eller man på modet), satt och läste tidningen vid kaminen, då de två unga flickorna trädde in, och vid denna syn for han upp ur sin länstol och rodnade förskräckligt och gömde nästan hela ansiktet i halsdukarna.

— Det är bara din syster, Josef, sade Amalia skrattande, i det hon tryckte de två fingrar, som han räckte åt henne. Jag har nu kommit hem för alltid, ska du veta, och det här är min vän, miss Sharp, som du hört mig tala om.

— Nej, aldrig, på min ära, sade han, med ansiktet nedborrat i halsdukarna och skälvande i hela kroppen, det vill säga, jo — ett så ohyggligt kallt och ruskigt väder det är, miss! och med dessa ord började han att röra om i elden av alla krafter, ehuru det var mitt i juni månad.

— Han är bra vacker! viskade Rebecka tämligen högt till Amalia.

— Tycker du det? svarade den andra. Det ska jag tala om för honom!

— Nej, för Guds skull, söta Amalia! sade miss Sharp och ryggade tillbaka lika skyggt som en hind.

Hon hade först gjort en aktningsfull, jungfrulig nigning för den främmande herrn, och hennes blygsamma ögon stirrade så ihärdigt ned på mattan, att det var ett verkligt under, att hon hade fått tillfälle att se på honom.

— Jag får tacka dig så mycket för de vackra schalarna, min bror! sade Amalia till eldgrävaren. Äro de inte vackra, Rebecka?

— Å, himmelskt! sade miss Sharp, och hennes ögon gingo från mattan direkt upp till ljuskronan.

Josef fortsatte emellertid ett väldigt slammer med eldraka och tänger, medan han under tiden puffade och blåste och blev så röd som hans gula ansikte kunde tillstädja honom.

— Jag kan inte ge dig några sådana vackra presenter, Josef, fortfor hans syster, men under min vistelse i skolan har jag broderat ett par mycket vackra hängslen åt dig.

— Bevara mig, Amalia! Vad menar du? utropade brodern i högsta grad förskräckt, varpå han ryckte så häftigt i klocksnöret, att detta gick av och stannade i handen på honom, vilket ännu mera ökade den hedersmannens förvirring. För Guds skull, se efter om min buggy håller utanför porten. Jag kan inte vänta. Jag måste bege mig av. Fördöme den där slyngeln till betjänt! Jag måste bege mig av!

I detta ögonblick trädde familjefadern in i rummet, rasslande med sina berlocker som en äkta engelsk köpman.

— Vad är det fråga om, Malla lilla? sade han.

— Josef vill att jag ska se efter om hans — hans buggy håller utanför porten. Vad är en buggy,^[2] pappa.

— Det är en palankin med en häst för, sade den gamle herrn, som var en skalk på sitt vis.

Josef brast härvid ut i ett häftigt gapskratt, men då han i detsamma mötte miss Sharps ögon, stannade han plötsligt, som om han blivit träffad av en kula.

— Den här unga damen är ju din vän? Miss Sharp, det gläder mig att se er. Ha ni och Malla redan grälat med Josef, så att han önskar komma härifrån?

— Jag lovade min kamrat Bonamy att äta middag med honom, sade Josef.

— Se så! Vad är det för slag! Lovade du inte din mor att äta middag här hos oss?

— Men i den här dräkten är det ju omöjligt.

— Se på honom, miss Sharp, är han inte tillräckligt vacker för att äta middag var som helst?

— Vid dessa ord såg miss Sharp naturligtvis på sin vän, varvid båda brusto ut i ett skratt, som synnerligt roade den gamle herrn.

— Såg ni någonsin ett par sådana här buckskinnsbyxor hos miss Pinkerton? fortfor han, fullföljande sin fördel.

— Kors i Herrans namn, pappa! ropade Josef.

— Se så, nu har jag sårat hans känsla. Min bästa mrs Sedley, jag har sårat er sons känslor. Jag har hänsyftat på hans buckskinnsbyxor. Fråga miss Sharp, om jag inte har gjort det. Se så, Josef, bli nu vän med miss Sharp och låt oss alla gå och äta middag.

— Vi ha en pillau,^[3] Josef, just sådan som du tycker om den, och pappa har fört hem en utmärkt piggvar från fisktorget.

— För nu ned miss Sharp, så följer jag efter med de här båda unga damerna, sade fadern, i det han tog sin hustrus och dotters arm och helt muntert vandrade ned till matsalen.

Om miss Sharp hade i sitt hjärta beslutit att erövra denne tjocke sprätt, tror jag icke, mina damer, att vi ha någon rättighet att tadla henne därför, ty ehuru unga damer vanligen överlämna åt sina mammor bestyret att jaga efter tillkommande äkta män, måste vi komma ihåg, att miss Sharp icke hade någon huld moder, som kunde arrangera dylika grannlaga saker åt henne, och att, om hon icke själv skaffade sig en man, det icke fanns någon annan i hela vida världen, som ville befria henne från besväret därmed. Vad förmår unga damer att komma ut i stora världen, om icke den ädla ärelystnaden att skaffa sig en man? Vad är det som driver dem i stora skaror till bad och brunnar? Vad är det som förmår dem att dansa till klockan fem på morgonen hela säsongen i ända? Vad är det som förmår dem att arbeta med pianosonater och att lära sig fyra sånger av en lärare på modet för en guiné lektionen och att spela harpa, om de ha vackra armar och fina armbågar, och att bära filthattar med uppvikta bräm och plymer, om icke förhoppningen att med dessa sina mordiska bågar och pilar kunna såra någon önskvärd ung man? Vad är det som förmår aktningsvärda föräldrar att taga av mattorna, vända upp och ned på sina hus och spendera en femtedel av sina inkomster på supéer med baler och iskyld champagne? Är det endast av kärlek till nästan och av oegennyttig önskan att se ungdomen glad och lycklig? Bah! De vilja gifta bort sina döttrar, och såsom mrs Sedley redan i sitt ömma hjärta uppgjort dussintals små planer för sin Amalias giftermål, så hade även vår älskade, men värnlösa Rebecka beslutit att göra sitt bästa för att förskaffa sig den man, som var till och med mera nödvändig för henne än för hennes vän. Hon hade en livlig inbillning och hade dessutom läst "Tusen och en natt" och "Guthries geografi", och det är ett faktum att hon, medan hon klädde sig till middagen och sedan hon frågat Amalia om hennes bror vore rik, hade byggt sig ett riktigt ståtligt luftslott, i vilket hon var härskarinna, med en äkta man någonstädes i bakgrunden (hon hade ännu icke sett honom, och hans gestalt var därför icke fullt tydlig); hon hade prytt sig med en oändlig mängd schalar, turbaner och diamanthalsband och hade vid ljudet av marschen i Blåskägg satt sig upp på en elefant för att göra en ceremonivisit hos Stora Mogul. Tjusande Alnascharsyner! Det är ungdomens lyckliga privilegium att skapa er, och mången fantasirik ung varelse utom Rebecka Sharp har invaggat sig i dessa behagliga drömmar.

Josef Sedley var tolv år äldre än sin syster Amalia. Han innehade en civil tjänst hos Ostindiska kompaniet, och vid den tid, om vilken vi skriva, stod han i den Bengaliska avdelningen av Ostindiska kalendern upptagen såsom skatteindrivare i Boggley Wollah, en hedrande och inbringande befattning, såsom var man vet — och för att veta till vilka högre platser Josef steg hänvisas läsaren till samma arbete.

Boggley Wollah är beläget i en vacker, enslig, träskartad, buskrik trakt, ryktbar för sin beckasinjakt och där man icke sällan kan få upp en tiger. Ramgunge, där en fredsdomare residerar, ligger endast på fyrtio mils avstånd, och det finnes en kavalleristation vid pass trettio mil längre bort, enligt vad Josef själv berättade i ett brev till sina föräldrar, då han tog sin plats i besittning. Han hade levat vid pass åtta år av sitt liv alldeles allena på detta förtjusande ställe, där han knappast såg en kristen människa, utom två gånger om året, då truppavdelningen anlände för att hämta de upptagna skatterna och föra dem till Calcutta.

Till all lycka fick han vid denna tid en leveråkomma, för vars botande han återvände till Europa och som var honom en källa till stor tröst och trevnad i hans fosterland. Han bodde icke hos sin familj medan han var i London, utan hyrde enskilda rum såsom en glad ungkarl. Innan han reste till Indien, var han för ung för att deltaga i en världsmans behagliga nöjen, och vid sin återkomst kastade han sig in i dem med nit och iver. Han körde sina hästar i parken, han åt middag på de fashionabla värdshusen (den orientaliska klubben var nämligen då ännu icke inrättad), han besökte teatrarna, såsom det den tiden var på modet att göra eller visade sig på operan, omsorgsfullt klädd i tätt åtsittande benkläder och trekantig hatt.

Vid sin återkomst till Indien och alltjämt efteråt brukade han med stor entusiasm tala om denna period av sin tillvaro och låta förstå, att han och Brummel voro de förnämsta sprättarna på den tiden. Men han var lika ensam här som i sin buskskog vid Boggley Wollah. Han kände knappast en enda själ i huvudstaden, och om han icke hade haft sin doktor, sina piller och sin leveråkomma, skulle han ha dött av ledsnad och enslighet. Han var lat, ömtålig och en goddagspilt; åsynen av ett fruntimmer skrämde honom över måttan, och därför var det sällan som han besökte föräldrahemmet vid Russell Square, där det var fullt upp med munterhet, och där hans godlynte faders skämt sårade hans fåfänga. Hans fetma förorsakade honom många bekymmer, och då och då gjorde han ett förtvivlat försök att bliva av med sitt överflödiga fett, men hans lättja och fallenhet för att leva gott togo snart överhanden över dessa försök till förbättring, och han satt snart åter vid sina tre mål om dagen. Han var aldrig väl klädd, men gjorde sig den största möda med att pryda sin tjocka person och använde flera timmar dagligen på denna sysselsättning. Hans betjänt gjorde sig en förmögenhet av hans garderob; hans toalettbord var fullsatt med lika många pomador och välluktande oljor, som någonsin använts av en gammal behagsjuk skönhet, och han hade, för att skaffa sig ett liv, försökt varje bälte, snörliv och gördel som då voro uppfunna. I likhet med de flesta feta personer skulle han nödvändigt ha sina kläder tätt åtsittande och lagade att de voro av de mest lysande färger och det mest ungdomliga snitt. Då han nu omsider var klädd frampå eftermiddagen, begav han sig ut för att åka ensam i parken, och därefter kom han åter tillbaka hem för att kläda om sig igen och äta middag på en man hand i Piazzakaféet. Han var lika fåfäng som en flicka, och måhända var hans utomordentliga skygghet ett av resultaten av hans ytterliga fåfänga, Om miss Rebecka kan få makt med honom, och det vid sitt första inträde i livet, så är hon en person med mer än vanlig skicklighet.

Hennes första drag förrådde betydlig talang. Då hon kallade Sedley en bra vacker karl, visste hon, att Amalia skulle tala om det för sin mor, som antagligen skulle berätta det för Josef eller i alla händelser känna sig smickrad av denna artighet mot hennes son. Alla mödrar äro så beskaffade. Om man hade sagt Sicorax, att hennes son Caliban var så vacker som Apollo, skulle hon ha tyckt om det, så häxa hon än var. Kanske att Josef Sedley även själv kunde höra komplimangen — Rebecka talade högt nog — och han gjorde det också ganska riktigt, och som han i sitt hjärta tänkte, att han var en särdeles vacker karl, trängde smickret genom varje fiber i hans tjocka lekamen och kom den att skälva av glädje. Men nu inträdde en reaktion. — Månne flickan gör narr av mig? tänkte han och rusade genast till klocksträngen och ville avlägsna sig, såsom vi sett, då hans fars skämt och hans mors böner hejdade honom och fingo honom att stanna där han var. Han förde den unga damen ned till middagsbordet i en tveksam och upprörd sinnesstämning. Månne hon verkligen tycker att jag är vacker? tänkte han, eller gycklar hon bara med mig? Vi ha sagt, att Josef Sedley var lika fåfäng som någon flicka. Gud hjälpe oss! Flickorna behöva bara förändra ordspråket och säga om en av sitt eget kön: "Hon är lika fåfäng som någon karl", och de skola ha fullkomligt rätt. De skäggiga varelserna äro lika fikna efter smicker, lika svaga för sin toalett, lika stolta över sina personliga förmåner, lika medvetna om sin tjuskraft som någon kokett i hela världen.

De gingo sålunda ned till middagen, Josef mycket röd och blossande och Rebecka mycket blygsam och med sina gröna ögon nedslagna. Hon var vitklädd, med bara axlar, vita som snö — en levande bild av ungdom, värnlös oskuld och blygsam jungfrulig naivitet.

— Jag måste vara mycket tyst och stilla, tänkte Rebecka; och mycket intresserad av Indien.

Såsom vi ha hört, hade mrs Sedley tillagat en god och starkt kryddad rätt åt sin son, just sådan som han tyckte om den, och under middagens lopp bjöds en portion av denna rätt åt Rebecka.

— Vad är det här? sade hon i det hon kastade en frågande blick på mr Josef.

— Präktigt! sade han. Hans mun var full därav, och hans anlete blossade av den behagliga övningen att tugga och mumsa. Hör nu, mamma, det här är lika gott som den curry, jag brukar äta i Indien.

— Ack, om det är en indisk rätt, måste jag smaka litet, sade miss Rebecka. Jag är säker om att allt som kommer därifrån måste vara gott.

— Ge miss Sharp litet curry, min vän, sade mr Sedley skrattande.

Rebecka hade aldrig förr smakat denna rätt.

— Nå, finner ni den lika god som allt som kommer från Indien? sade mr Sedley.

— Å, utmärkt! sade Rebecka, som led en verklig tortyr av cayennepepparn.

— Försök den med litet chili,^[4] miss Sharp! sade Josef, verkligt intresserad.

— Chili! sade Rebecka flåsande. Ack ja!

Hon trodde, att det var någonting uppfriskande och kyligt, såsom namnet antydde, och blev nu serverad därmed.

— Hur friska och gröna de se ut, sade hon och stoppade en i munnen.

Den var hetare än själva cayennepepparn, och kött och blod kunde icke längre uthärda det. Hon lade ifrån sig sin gaffel och ropade:

— Vatten! För Guds skull, vatten!

Mr Sedley brast i skratt. Han var en obildad man från fondbörsen, där de tycka om allt slags praktiskt skämt.

— Jag försäkrar er att det är äkta indiskt, sade han. Sambo, ge miss Sharp litet vatten.

Faderns skratt upprepades av Josef, som tyckte att skämtet var alldeles ypperligt. Damerna endast drogo på munnen. De tyckte att den stackars Rebecka led för hårt. Denna senare skulle ha velat strypa gamle Sedley, men sväljde sin förtrytelse så gott hon kunde, så länge hon hade den avskyvärda curryn framför sig och sade med en komisk, godlynt min, så snart hon kunde tala:

— Jag borde ha erinrat mig pepparn, som prinsessan av Persien lägger i gräddtårtorna i Tusen och en natt. Bruka ni lägga cayenne i edra gräddtårtor i Indien?

Gamle Sedley började att skratta och tyckte att Rebecka var en glad och godlynt flicka. Josef sade helt enkelt:

— Gräddtårtor, miss? Vår grädde är mycket dålig i Bengalen. Vi begagna vanligen getmjölk, och min själ har jag inte lärt mig att föredraga den.

— Nu tror jag inte att ni tycker om allt som kommer från Indien, miss Sharp? sade den gamle herrn; men då damerna hade stigit upp från bordet, sade den slipade gamle räven till sin son: Akta dig, Joe, den där flickan lägger an på dig.

— Bah! Dumheter! sade Josef, högeligen smickrad. Jag erinrar mig, sir, att det fanns en flicka i Dumdum, en dotter av Cutler vid artilleriet och senare gift med Lance, doktorn, som riktigt lade ut sina krokar för mig — för mig och Mulligatawney — vilken jag omnämnde för er före middagen — en satans präktig pojke, den Mulligatawney — han är fredsdomare i Budgebudge och är säker om att inom fem år komma i rådet. Nå väl, sir, artilleriet gav en bal, och Quintin vid kungliga fjortonde sade till mig: "Sedley", sa han, "jag parerar tretton mot tio att Sofi Cutler fångar antingen dig eller Mulligatawney innan regntiden börjar." "Topp!" sa jag, och fördöme mig, sir — det här röda vinet är mycket gott. Är det Adamsons eller Carbonells tappning?

En lätt snarkning var det enda svaret: den hedervärde penningmäklaren sov, och så gick återstoden av Josefs historia förlorad för den dagen. Men Josef är alltid mycket språksam i karlsällskap och har berättat denna intressanta historia många dussin gånger för sin apotekare, doktor Gollop, då denne kommer för att förfråga sig om leveråkomman och merkurialpillerna.

Som Josef Sedley var sjuklig, inskränkte han sig till en butelj rött vin jämte den madeira han hade intagit under middagen, varförutan han expedierade ett par tallrikar smultron och grädde och tjugufyra små dessertbröd, som lågo förbisedda på en tallrik bredvid honom och tänkte därvid utan tvivel (ty romanförfattare hava privilegiet att veta allt) en hel hop på den unga flickan där uppe.

— En vacker, glad och munter ung varelse! tänkte han för sig själv. Hur hon betraktade mig, då jag tog upp näsduken åt henne vid bordet! Hon tappade den två gånger! Vem är det som sjunger i salongen? Min själ har jag inte lust att gå upp och se efter.

Men hans blyghet kom åter över honom med okuvlig styrka. Hans far sov, hatten hade han lämnat i förstugan, en åkarestation fanns strax bredvid på Southampton Road, och han sade till sig själv:

— Jag ska gå och se de "Fyrtio Tjuvarna" och miss Decamps dans, och därmed smög han sig sakta bort på tåspetsarna och försvann utan att väcka sin hedervärde fader.

— Se där går Josef! sade Amalia, som stod och såg ut från de öppna fönstren i salongen, medan Rebecka satt och sjöng vid pianot.

— Miss Sharp har skrämt bort honom, sade mrs Sedley. Stackars Josef! Det är för ledsamt att han alltid ska vara så skygg och blyg av sig!

1. Buckskinn = ett byxtyg av mjukt tjockt, kyprat ylle. — Hessiska stövlar = sådana som gå upp över vaden, dragas utanpå byxorna och ha en tofs framtill uppe på skaftet. Ö. a.
2. Buggy = enspänd trilla eller droska. Ö. a.
3. Pillau = lammkött med ris, starkt kryddat med peppar. Ö. a.
4. Chili är skidan på cayennepepparn, som lägges in i vinättika och begagnas till pickles. Ö. a.