Världsmarknaden/Kap 04

←  Kapitel 3

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman Den gröna silkesbörsen

Kapitel 5  →

FJÄRDE KAPITLET.
Den gröna silkesbörsen.

Stackars Josefs skräck räckte i två eller tre dagar, under vilken tid han icke visade sig i fädernehuset och varunder miss Rebecka aldrig ens nämnde hans namn. Hon var idel aktningsfull tacksamhet mot mrs Sedley, över all beskrivning förtjust i i basarerna och alldeles yr i huvudet av beundran över teatern, dit den godhjärtade frun förde henne. En dag, då Amalia hade huvudvärk och icke kunde begiva sig till ett lustparti, till vilket de unga damerna voro bjudna, kunde ingenting förmå hennes vän att begiva sig dit utan henne.

— Hur! Jag skulle lämna dig, som visat den stackars fader- och moderlösa flickan för första gången i hennes liv vad lycka och kärlek är! — nej, aldrig! och de gröna ögonen sågo upp mot himmeln och fylldes av tårar, och mrs Sedley kunde icke annat än medgiva, att hennes dotters vän hade ett ömt och förträffligt hjärta.

Vad mr Sedleys skämt och gyckel beträffar, så skrattade Rebecka åt dem med en hjärtlighet och ihärdighet, som icke litet behagade och mildrade denne godlynte herre. Icke heller var det endast hos familjens chefer, hos vilka miss Sharp fann nåd. Hon intresserade hushållerskan, mrs Blenkinsop, genom att visa det livligaste deltagande för hallonsyltningen, vilken operation just nu försiggick i den nämnda damens rum; hon envisades att kalla Sambo "sir" och "mr Sambo" till denne värde tjänares förtjusning, och hon bad kammarjungfrun om ursäkt för att hon besvärade henne, varje gång hon tog sig friheten att ringa på henne, och detta med en sådan mildhet och ödmjukhet, att hon var nästan lika mycket omtyckt av tjänarna som av herrskapet.

Då Rebecka en dag betraktade några teckningar, som Amalia hade skickat hem från skolan, råkade hon plötsligt på en, som fick henne att brista ut i tårar och lämna rummet. Det var den dag, då Josef Sedley för andra gången uppenbarade sig.

Amalia skyndade efter sin vän för att få veta orsaken till denna känsloutgjutelse, och den godhjärtade varelsen kom tillbaka utan sin vän och sade helt upprörd:

— Hennes far var ritlärare i Chiswick, som du vet, mamma, och han gjorde det bästa av våra ritningar.

— Mitt kära barn, jag har verkligen aldrig hört att han tecknade dem — jag trodde att han bara monterade dem.

— Ja, det kallades så, mamma. Rebecka erinrar sig ritningen och hur hennes far arbetade på den, och tanken därpå kom plötsligt över henne, och så… hon är, som du vet…

— Ja, det stackars barnet är helt och hållet hjärta, sade mrs Sedley.

— Jag önskar, att hon kunde stanna hos oss ännu en vecka, sade Amalia.

— Hon är fanken så lik miss Cutler, som jag brukade träffa i Dumdum, endast vackrare. Hon är nu gift med Lance, läkaren vid artilleriet. Vet du, mamma, att Quintin vid det fjortonde en gång slog vad med mig…

— Kära Josef, vi känna ju till den där historien! sade Amalia skrattande. Bry dig inte om att berätta den, utan övertala mamma att skriva till sir Fox Crawley.

— Hade han inte en son vid kungliga lätta dragonerna i Indien?

— Skriv till honom och be, att den lilla stackars kära Rebecka ännu får stanna här en liten tid. Men se här kommer hon, och hennes ögon äro röda av gråt.

— Jag mår bättre nu, sade den unga damen, i det hon med sitt ljuvaste leende fattade den godhjärtade mrs Sedleys utsträckta hand och kysste den. Hur goda ni allasammans äro mot mig! Alla, tillade hon med ett litet skratt, utom ni mr Josef.

— Jag! sade Josef och funderade på hur han genast skulle komma sin väg. Herregud! Bevara mig, miss Sharp!

— Ja, hur kunde ni vara så grym att låta mig äta den där ohyggligt pepprade rätten till middagen, och det den första dagen jag såg er? Ni är inte så god emot mig som Amalia är.

— Han känner dig inte så väl, utbrast Amalia.

— Jag trotsar någon att kunna vara stygg mot er, min söta vän, sade hennes mor.

— Curryn var präktig; ja, sannerligen var den inte det, sade Josef mycket allvarsamt. Möjligen var det inte nog med citronsaft i den, det tror jag verkligen.

— Nå, men den cayennepepparn?

— Ha, ha, hur den fick er att skrika till! sade Josef, gripen av det komiska i situationen och utbristande i ett gapskratt, som upphörde helt plötsligt, såsom vanligt.

— En annan gång aktar jag mig för att låta er välja åt mig, sade Rebecka, i det de gingo ned till middagen. Jag trodde inte att karlarna ville tillfoga en stackars oskadlig flicka något ont.

— På min ära, miss Rebecka, jag skulle inte för allt i världen vilja göra er illa.

— Nej, sade hon, jag vet att ni inte skulle vilja det, och därmed gav hon honom en aldrig så liten tryckning med sin lilla hand och drog den sedan tillbaka helt förskräckt och såg först för ett ögonblick upp i hans ansikte och därefter ned på mattkäpparna i trappan.

Detta var en invit och såsom sådan torde åtskilliga fina och bildade damer, som strängt iakttaga det passande, fördöma handlingen såsom oblyg, men, ser ni, stackars Rebecka måste själv göra allt sådant. Om en person är för fattig för att hålla en tjänare, måste han, hur fin han än må vara, själv sopa sina rum, och om en söt flicka icke har någon mamma, som kan ordna sakerna med den unge mannen, så måste hon göra det själv. Ack, tänk bara vilken välsignad sak det är att kvinnorna inte oftare utöva sin makt! Vi kunna icke motstå dem, om de göra det. Låt dem bara visa den ringaste lilla böjelse, och karlarna falla genast ned på sina knän; kvinnan må för övrigt vara gammal eller ful, det betyder ingenting. Ja, jag anser detta för en obestridlig sanning. Om en kvinna bara får ett lämpligt tillfälle och inte rentav har en puckel, så kan hon gifta sig med vilken hon själv vill. Må vi därför endast vara tacksamma för att de älskliga varelserna, i likhet med våra hästar och nötkreatur, icke känna sin egen styrka. Om de gjorde det, skulle de alldeles göra kål på oss.

— Min själ, tänkte Josef, i det han trädde in i matsalen, börjar jag inte att känna mig precis så som jag gjorde i Dumdum i sällskap med miss Cutler.

Mången ljuv liten fråga, halvt öm, halvt skämtsam, gjorde miss Sharp honom rörande rätterna vid bordet, ty nu stod hon redan på en ganska förtrolig fot med familjen, och vad de båda flickorna angår, älskade de varandra som systrar. Unga ogifta flickor göra så alltid, då de under fjorton dagar vistats i samma hus.

Liksom om Amalia på allt sätt velat befrämja Rebeckas planer, påminde hon sin bror om ett löfte han hade givit henne under de sista påskferierna, nämligen att han skulle bjuda henne på ett besök i Vauxhalln.

— Nu, då Rebecka är här, sade hon, är det just en lämplig tid.

— Å, så roligt, så roligt! utropade Rebecka och skulle just till att klappa händerna, men i detsamma kom hon ihåg sig och hejdade sig likt en blygsam varelse, som hon var.

— I afton är den inte öppen, sade Josef.

— Nå ja, i morgon då!

— I morgon äta pappa och jag middag ute, sade mrs Sedley.

— Du tror väl aldrig att jag tänker följa med? sade hennes man, och inte måtte väl en kvinna vid din ålder och din gestalt ämna gå och skaffa sig snuva på ett sådant där avskyvärt fuktigt ställe?

— Ja, men barnen måste ha någon med sig! utbrast mrs Sedley.

— Låt Josef följa med, sade fadern skrattande. Han är stor nog!

Vid dessa ord brast själve mr Sambo ut i skratt vid sidobordet, och den stackars korpulente Josef kände sig nästan fallen för att bli fadermördare.

— Lös upp hans snörliv! fortfor den gamle herrn helt skoningslöst. Kasta litet vatten i ansiktet på honom; miss Sharp, eller bär honom uppför trappan. Den kära varelsen håller på att få dåndimpen. Bär upp honom, stackars liten, han är så lätt som en fjäder!

— Fördöme mig, sir, om jag tål det här…! utbrast Josef.

— Säg till om mr Josefs elefant, Sambo! ropade fadern. Skicka till menageriet i Strand, Sambo!

Men då den gamle gycklaren såg, att Josef var nära att gråta av förtrytelse, hejdade han sig i sitt skratt, räckte handen åt sin son och sade:

— Vi äro litet frispråkiga av oss på börsen, Joe. Hör nu, Sambo, bry dig inte om elefanten, utan ge mig och mr Josef litet champagne. Självaste Bonaparte har inte maken i sin källare, min gosse!

En pokal champagne återställde Josefs lugn, och innan buteljen var tömd, varav han i sin egenskap av sjukling drack två tredjedelar, hade han gått in på att föra de unga damerna till Vauxhalln.

— Flickorna måste ha var sin kavaljer, sade den gamle herrn. Josef skulle bestämt lämna Malla i hopen, ty han kommer att bli så upptagen av miss Sharp. Skicka till n:r 96 och fråga George Osborne, om han vill följa med.

Vid dessa ord såg mrs Sedley på sin man och skrattade, utan att jag kan begripa vad hon menade därmed. Mr Sedleys ögon blinkade på ett obeskrivligt listigt sätt, och så såg han på Amalia, och Amalia böjde ned sitt huvud och rodnade så som endast sjutton års unga flickor förstå att rodna och så som miss Rebecka Sharp aldrig rodnade i hela sitt liv — åtminstone icke sedan hon var åtta år gammal, då hennes gudmor kom på henne med att stjäla sylt i en skänk.

— Det är bäst att Amalia skriver ett brev, sade hennes far, och låter George Osborne se vilken vacker stil hon fört med sig från miss Pinkerton. Kommer du ihåg när du skrev till honom trettondagsafton och stavade tretton utan r?

— Det var bra många år sedan, inföll Amalia.

— Det är alldeles som om det skulle ha varit i går, inte sant, John? sade mrs Sedley till sin man, och under ett samtal, som denna kväll hölls i ett rum utåt gatan i andra våningen,^[1] i ett slags tält, omhängt av ostindiskt kattun i ett rikt och fantastiskt mönster och fodrat med skär kalikå, och inom vilket tält stod en säng, på vilken lågo två kuddar, på vilka lågo två runda, röda ansikten, det ena i en nattmössa garnerad med spetsar och det andra i en simpel bomullsnattmössa med tofs i ändan — under ett samtal eller, rättare, i en sparlakansläxa därstädes, säger jag, förebrådde mrs Sedley sin man hans grymma beteende mot Josef.

— Det var bra elakt av dig, sade hon, att så där plåga den stackars gossen!

— Min kära vän, sade tofsmössan till försvar för sitt uppförande, Josef är vida mera fåfäng, än du någonsin varit i hela ditt liv, och det vill inte säga så litet. För övrigt vill jag visst inte påstå, att du inte år sjuttonhundraåttio eller så där vid pass hade rättighet att vara fåfäng. Nej, bevars, det säger jag inte! Men jag kan rakt inte tåla Josef och hans narraktiga blyghet. Han spelar den blyge Josef till den grad, att han till och med överträffar den där andra Josef, du vet, min vän, och med allt detta tänker pojken endast på sig själv och på vilken vacker gosse han är. Jag misstänker, att vi ännu skola få åtskilligt bekymmer för hans skull. Här håller nu Mallas lilla vän på att lägga ut sina krokar för honom, och om inte hon fångar honom, så är det någon annan som gör det. Den karlen är bestämd att bli en kvinnas byte, liksom jag är bestämd att varenda dag gå till börsen. Det är då en verklig välsignelse, att han inte förde hem en svart sonhustru åt oss. Sanna emellertid mina ord, att den första kvinna, som fiskar efter honom, får honom på kroken.

— Hon ska härifrån i morgon, den lilla intriganta varelsen! sade mrs Sedley med mycken energi.

— Varför inte hon lika gärna som någon annan? Flickan har åtminstone ett vitt ansikte. Jag frågar inte efter vem som gifter sig med honom. Låt Josef sköta sig själv.

Kort därefter tystnade de båda talandes röster och efterträddes av den milda, men prosaiska näsmusiken, och undantagandes då kyrkklockarna slogo timmen och brandvakten utropade den, var allt tyst i börsmannen John Sedleys hus vid Russell Square.

Då morgonen kom, tänkte den godlynta mrs Sedley icke längre på att utföra sina hotelser mot miss Scharp, ty ehuru ingenting är mera skarpsynt eller mera vanligt eller mera berättigat än moderlig svartsjuka, så kunde hon icke förmå sig att tro, att den lilla ödmjuka, tacksamma, milda guvernanten skulle våga kasta sina ögon på en så majestätisk person som skatteindrivaren i Boggley Wollah. För övrigt hade anhållan om förlängningen av den unga damens vistelse redan blivit avskickad, och det skulle ha varit svårt att hitta på någon förevändning för att så där plötsligt låta henne resa.

Och som om allt hade sammansvurit sig till förmån för den milda Rebecka, kommo till och med själva elementen henne till hjälp, ehuru hon till en början icke var böjd att tacka dem för deras handling till hennes bästa. Ty på den till Vauxhallsbesöket bestämda aftonen, då George Osborne hade kommit till middagen och de båda äldre familjemedlemmarna hade begivit sig av för att bevista en middagsbjudning hos rådman Balls i Highbury Barn, brast ett sådant åskväder lös, som endast inträffar på Vauxhallsaftnar och som tvang de unga att stanna hemma. Mr Osborne tycktes icke vara det ringaste ledsen över händelsen. Han och Josef Sedley drucko en lämplig kvantitet portvin mellan fyra ögon i matsalen, under vilket drickande Sedley berättade sina bästa indiska historier — ty han var utomordentligt språksam i karlsällskap — och efteråt agerade miss Amalia Sedley värdinna i salongen, och dessa fyra personer tillbragte en så trevlig afton tillsammans, att de förklarade, att de voro riktigt glada över åskvädret, som hade fått dem att uppskjuta deras besök i Vauxhalln.^[2]

Osborne var Sedleys gudson och hade under de sista tre och tjugu åren ständigt varit en medlem av familjen. Då han var sex veckor gammal, fick han av John Sedley en silverbägare i present, då han var sex månader gammal, fick han en korall med tillhörande visselpipa och skallra av guld, och sedan dess fick han ständigt varje jul en gåva av sin gudfar. Han erinrade sig mycket väl hur han fick "smörj" av Josef Sedley, då denne var en stor, lång, överdådig räkel och George själv en liten oförskämd slyngel om tio år. Kort sagt, George var så förtrogen med familjen som sådana dagliga handlingar av välvilja och umgänge kunde göra honom.

— Kommer du ihåg, Sedley, hur förbittrad du blev, när jag skar av tofsen på dina hessiska stövlar och hur Amalia räddade mig från stryk genom att falla ned på sina knän och med tårar i ögonen be sin bror Josef, att han inte skulle slå lille George?

Josef erinrade sig mycket väl denna intressanta omständighet, men bedyrade, att han alldeles hade glömt den,

— Nå, kommer du ihåg hur du kom i en gigg til doktor Swishtails för att besöka mig innan du reste till Indien och gav mig en halv guiné och en klapp på huvudet? Jag hade ständigt en föreställning om att du var sju fot lång och blev helt överraskad av att vid din återkomst hem finna, att du inte var längre än jag.

— Det var bra snällt av mr Sedley att fara till er skola och ge er pengar! utbrast Rebecka i en ton av ytterlig förtjusning.

— Ja, och det till på köpet sedan jag hade skurit av tofsarna på hans stövlar. Pojkar glömma aldrig sådana gåvor i skolan och inte givaren heller.

— Jag är rentav förtjust i hessiska stövlar! sade Rebecka.

Josef Sedley, som i utomordentligt hög grad beundrade sina ben och alltid bar denna prydliga benklädnad, kände sig särdeles smickrad av denna anmärkning, ehuru han drog sina ben under stolen, då den gjordes.

— Hör nu, miss Sharp, sade George Osborne, ni som en så skicklig artist måste nödvändigt göra en stor historisk tavla av scenen med stövlarna. Sedley ska framställas i buckskinnspantalonger och hållande en av de skadade stövlarna i handen och med den andra ska han hålla i min skjortkrage. Amalia ska ligga på knä bredvid honom, med sina små händer uppsträckta, och tavlan ska ha en stor allegorisk titel, likt titelvinjetten i abc-boken.

— Jag får inte tid att göra den här, sade Rebecka. Jag ska göra den då — då jag rest.

Och hon sänkte sin röst och såg så sorgsen och olycklig ut, att envar kände hur grym hennes lott var och hur smärtsamt det skulle bli att skiljas från henne.

— Ack, om du kunde få stanna litet längre, söta Rebecka! sade Amalia.

— Varför det? svarade denna ännu mera dystert. För att jag skulle bli ännu mera olyck — ovillig att lämna er?

Och därmed vände hon bort huvudet. Amalia började att giva vika för sin naturliga gråtmildhet, vilken, efter vad vi redan berättat, var en av denna enfaldiga lilla varelses fel och brister. George Osborne betraktade de båda unga flickorna med en rörd nyfikenhet, och Josef Sedley drog någonting liknande en tung suck ur sitt väldiga bröst, i det han sänkte sina ögon ned på sina kärälskliga hessare.

— Låt oss få litet musik, miss Sedley — Amalia, sade George, som i detta ögonblick kände en nästan oemotståndlig längtan att få sluta den ovan nämnda unga damen i sin famn och kyssa henne mitt i hela sällskapets åsyn, och hon såg ett ögonblick på honom, och om jag skulle säga, att de i detta ögonblick förälskade sig i varandra, skulle jag kanske säga en osanning, ty saken var den, att dessa två unga människor hade av sina föräldrar blivit uppfostrade för detta ändamål, och det hade, så att säga, oupphörligt lysts för dem inom deras respektive familjer under de sista tio åren. De hegåvo sig nu bort till pianot, vilket, såsom vanligen är fallet med pianon, stod i salongen åt gården, och som det var tämligen mörkt, lade miss Amalia på det mest okonstlade sätt i världen sin hand i mr Osbornes, vilken naturligtvis kunde hitta vägen mellan stolarna och ottomanerna betydligt lättare än hon. Men detta arrangemang lämnade mr Josef Sedley mellan fyra ögon med Rebecka vid salongsbordet, där den senare var sysselsatt med att knyta en grön silkesbörs.

— Där behöver man inte forska efter familjehemligheter, sade miss Sharp. De där båda ha själva berättat sin.

— Så snart han får sitt kompani, tror jag att saken är klar, sade Josef. George Osborne är den präktigaste pojke som någonsin andats.

— Och er syster är den älskligaste varelse i världen, sade Rebecka. Lycklig den man som vinner hennes hjärta!

Härmed drog miss Sharp en djup suck.

Då två ogifta personer komma tillsammans och tala om så grannlaga ämnen som det här ifrågavarande, uppstår genast en hel hop förtrolighet dem emellan. Det tjänar ingenting till att särskilt meddela den konversation, som nu ägde rum mellan mr Sedley och den unga damen, ty samtalet var, såsom man av det ovanstående kan döma, varken kvickt eller vältaligt, och det är det även sällan i enskilda samkväm eller annorstädes, undantagandes i högstämda och snillrika romaner. Som det gjordes musik i rummet bredvid, talade man naturligtvis i en låg och passande ton, ehurru visserligen paret i rummet bredvid för ingen del skulle ha blivit stört, om man hade talat aldrig så högt, så sysselsatt var det med sina egna angelägenheter.

Nästan för första gången i sitt liv fann sig mr Sedley talande utan minsta blyghet eller tvekan med en person av det andra könet. Miss Rebecka gjorde honom en hel hop frågor om Indien, vilka gåvo honom tillfälle att berätta många intressanta anekdoter om detta land och sig själv. Han beskrev balerna i guvernementshuset och de olika sätt, varpå man höll sig sval i hettan, nämligen med punkahs, tatties^[3] och andra inrättningar; och han var särdeles kvick rörande antalet av skottar, som generalguvernören lord Minto beskyddade; och därpå beskrev han en tigerjakt och det sätt varpå hans elefants mahut (elefantdrivare) hade blivit ryckt ned från sin plats av ett bland dessa vilda djur. Hur förtjust var icke miss Rebecka över balerna hos guvernören och hur skrattade hon icke åt historierna om de skotska adjuntanterna och kallade mr Sedley en stygg, satirisk varelse, och hur skrämd blev hon icke av historien om elefanten!

— För er mors skull, bäste mr Sedley, sade hon, för alla edra vänners skull, lova att ni aldrig mera beger er ut på en av dessa ohyggliga expeditioner.

— Bah, miss Sharp, sade han och ryckte på sina kragar, faran gör jakten endast så mycket behagligare.

Han hade aldrig mer än en enda gång varit med på en tigerjakt, och det var vid det ifrågavarande tillfället, då han blev till hälften dödad — icke av tigern, utan av skrämseln. Och medan han talade, blev han helt djärv, ja, tog sig rentav den dristigheten att fråga miss Rebecka, åt vilken hon knöt den där silkesbörsen. Han var riktigt överraskad och förtjust över sitt intagande sätt.

— Åt vilken som helst, som behöver en börs, svarade Rebecka och såg på honom på det mest milda och intagande sätt. Sedley stod just på väg att hålla ett av sina allra vältaligaste tal och hade börjat: — O, miss Sharp, huru… då en sång, som hade sjungits i rummet bredvid, just i detsamma slutade och fick honom att höra sin egen röst så tydligt, att han stannade, rodnade och snöt sig i den största själsspänning.

— Har du någonsin hört någonting liknande din brors vältalighet? viskade mr Osborne till Amalia. Minsann har inte din vän gjort underverk!

— Ju mera, ju bättre! sade miss Amalia, vilken i likhet med nästan alla kvinnor, som äro värda ett öre, var i hjärtat en äktenskapsstifterska och skulle ha känt sig förtjust, om Josef hade fört en hustru med sig tillbaka till Indien. För övrigt hade hon under dessa få dagars ständiga umgänge med Rebecka fattat den ömmaste vänskap för henne och upptäckt en million dygder och älskvärda egenskaper hos henne, vilka hon icke hade märkt, då de vistades tillsammans i Chiswick. Ty unga damers kärlek växer lika hastigt som Münchhausens bönstängel och når på en natt upp till himmelen, Man bör icke heller tadla dem för att denna Sehnsucht nach der Liebe avtager efter giftermålet. Denna är vad sentimentala personer, som tycka mycket om stora ord, kalla "längtan efter idealet" och betyder helt enkelt, att kvinnan icke är tillfredsställd förrän hon får man och barn, på vilka hon kan koncentrera sin ömhet, vilken annars förslösas annorstädes, så att säga i småmynt.

Som miss Amalia nu hade uttömt sitt lilla förråd av sånger eller stannat tillräckligt länge ute i salongen åt gården, ansåg hon det lämpligt att bedja sin vän sjunga.

— Du skulle inte ha lyssnat till mig, sade hon till mr Osborne (ehuru hon visste att hon sade en liten osanning), om du hade hört Rebecka före mig.

— Jag ber emellertid att få underrätta miss Sharp, sade Osborne, att jag, med rätt eller orätt, anser miss Amalia Sedley vara världens främsta sångerska.

— Du ska få höra, sade Amalia, och Josef Sedley var verkligen nog artig att bära ljusen till pianot. Osborne gav en vink om att han lika gärna skulle sitta i mörkret, men miss Sedley nekade skrattande att längre hålla honom sällskap, och de två följde följaktligen med Josef.

Rebecka sjöng vida bättre än hennes vän (ehuru det naturligtvis var Osborne obetaget att stå fast vid sin åsikt) och uppbjöd hela sin konst och rentav överraskade Amalia, som aldrig förr hade hört henne sjunga så väl. Hon sjöng en fransk sång, vilken Josef icke det bittersta förstod, och vilken George medgav att han icke heller förstod, och därefter en hel hop av dessa enkla ballader, vilka för fyrtio år sedan voro på modet och i vilka engelska sjögastar, vår kung, stackars Susan, blåögda Mary och dylikt utgjorde huvudtemat. De påstås icke vara synnerligt briljanta i musikaliskt avseende, men innehålla otaliga godhjärtade, enkla vädjanden till känslorna, vilka folk förstod bättre än dessa mjölk- och vattens-lagrime, sospiri och felicità hos den evinnerliga Donizettiska musiken, varmed vi nuförtiden undfägnas. En sentimental och efter ämnet lämpad konversation fördes mellan sångerna, till vilka Sambo, sedan han hade burit in teet, samt hushållerskan nedläto sig att lyssna ute i trappan.

Bland dessa sånger var en, den sista i konserten, som hade följande lydelse:

Ack, hemsk och dyster heden låg,
ack, bitter var den kalla dimma!
En lantlig hydda man på avstånd såg,
på hyddans härd en eld sågs glimma. —
En fattig gosse förbi grinden går,
och när han muntra brasan ser,
den bittra köld känns dubbelt svår,
den kalla snö, den kyler dubbelt mer.

De sågo hur han framåt gick
med tröttad fot och sorgset sinn,
och nu med hjärtlig röst och blick
de ropa högt och glatt: "Stig in!" —
Det morgon är — den unge gäst
är borta ren, men vänligt härden lyser.
Du milde Gud, du skyddar bäst
den arme vandrarn, när han fryser!

Det var åter en variation av de förutnämnda orden: då jag rest! Då miss Sharp kom till de sista orden, skälvde hennes röst, och envar kände hänsyftningen på hennes avresa och på hennes olyckliga, övergivna ställning. Josef Sedley, som tyckte mycket om musik och hade ett ömt hjärta, var i ett verkligt förtjusningstillstånd under sångens utförande och djupt rörd då den slutade. Om han hade haft mod, om George och miss Sedley enligt den förres förslag hade stannat kvar i rummet utanför, skulle det nu varit slut med Josef Sedleys ungkarlsliv, och detta arbete skulle aldrig ha blivit skrivet, men vid sångens slut lämnade Rebecka pianot, räckte Amalia handen och gick ut i skymningen där ute i den andra salongen, och i samma ögonblick trädde mr Sambo in med en bricka, på vilken stodo smörgåsar, geléer och åtskilliga glimmande glas och karaffiner, på vilka Josef Sedleys uppmärksamhet genast fäste sig. Då den Sedleyska familjens båda föräldrar kommo tillbaka från sin middagsbjudning, funno de de unga i så ivrigt samspråk, att de icke hört vagnens ankomst, och mr Josef höll just på att yttra:

— Min bästa miss Sharp, en liten tesked gelé för att förfriska er efter edra ofantliga — edra — edra förtjusande ansträngningar!

— Bravo, Josef, sade mr Sedley, och då Josef hörde den gycklande tonen i denna välbekanta röst, återföll han i en förskrämd tystnad och begav sig hastigt sina färde, Han låg icke vaken hela natten och tänkte på huruvida han var förälskad i miss Sharp eller ej, men han tänkte för sig själv, hur behagligt det skulle vara att höra sådana sånger efter skatteindrivningen — vilket distingerat fruntimmer hon var — hur hon kunde tala franska bättre än själva generalguvernörens hustru — och vilken uppståndelse hon skulle väcka på balerna i Calcutta.

— Det är alldeles tydligt, att den stackarn är kär i mig, tänkte han. Hon är ungefär lika rik som de flesta flickor, som komma ut till Indien. Jag kunde min själ söka längre och få sämre! Och mittunder dessa funderingar föll han i sömn.

Hur miss Sharp låg vaken och tänkte: — Kommer han i morgon eller inte? behöver här inte beskrivas. Morgondagen kom, och säkert som ödet visade sig mr Sedley före frukosten. Man visste aldrig, att han förr hade visat Russell Square en sådan ära. George Osborne var emellertid redan där (svåra hindrande Amalia, som höll på att skriva till sina tolv käraste vänner i Chiswick Mall), och Rebecka var sysselsatt med sitt gårdagsarbete. Då Josefs trilla körde fram och skatteindrivaren i Boggley Wollah efter sin vanliga dundrande knackning och sitt skrytsamma buller vid porten knogade uppför trappan till salongen, telegraferades sluga blickar mellan Osborne och miss Sedley, och båda sågo med ett skalkaktigt leende bort till Rebecka, som rentav rodnade, i det hon lutade sina ljusa lockar ned över sin knytning. Hur hennes hjärta slog, då Josef visade sig — Josef, flåsande och pustande i glänsande och knarrande stövlar — Josef i en ny väst, röd av hetta och förlägenhet och rodnande bakom sin vadderade halsduk! Det var ett ögonblick fullt av spänning för dem alla, och vad Amalia beträffar, tror jag, att hon var oroligare än till och med de som saken mest rörde.

Sambo, som slog upp dörren och anmälde mr Josef, följde grinande skatteindrivaren i hälarna, bärande två vackra blomsterbuketter, vilka det odjuret verkligen hade haft den artigheten att köpa på Covent Gardentorget denna morgon och som visserligen icke voro så stora som de höstackar, vilka damerna nuförtiden bära omkring i strutar av genombrutet papper, men som dock gladde de unga flickorna, då Josef presenterade en åt dem var med en utomordentlig högtidlig och klumpig bugning.

— Bravo, Josef! ropade Osborne.

— Tack, bäste Josef! sade Amalia, fullt beredd att kyssa sin bror, om det så behagade honom. (Och jag tror att jag för en kyss av en så söt flicka som Amalia skulle velat köpa kontant alla mr Lees drivhus.)

— Ack, gudomliga, gudomliga blommor! utropade miss Sharp och luktade på dem med förtjusning och tryckte dem till sitt bröst och lyfte sina ögon mot taket i ett utbrott av beundran. Kanske hade hon likväl först sett in i buketten för att se om det fanns något kärleksbrev dolt bland blommorna, men något sådant fanns icke där.

— Tala de blomsterspråket i Boggley Wollah, Sedley? frågade Osborne skrattande.

— Dumheter! svarade den sentimentale unge mannen. Jag köpte dem hos Nathans; mycket glad att ni tycker om dem, och hör nu, min bästa Amalia, jag köpte en ananas på samma gång, vilken jag lämnade åt Sambo. Låt oss få den till frukosten, den är mycket svalkande och behaglig i den här hettan.

Rebecka sade, att hon aldrig hade ätit någon ananas och att hon framför allt annat längtade att få smaka en sådan.

Därefter fortfor konversationen. Jag vet icke under vilken förevändning Osborne lämnade rummet eller varför Amalia avlägsnade sig, kanske för att övervaka skalandet av ananasen, men Josef blev lämnad allena med Rebecka, som hade återtagit sitt arbete, och det gröna silket och de glänsande nålarna rörde sig snabbt under hennes fina fingrar.

— Vilken skön, skö-ön sång ni sjöng i går afton, miss Sharp! sade skatteindrivaren. Den fick mig nästan att gråta, ja, på min ära gjorde den inte det.

— Det kom sig förmodligen av att ni har ett ömt hjärta, mr Josef; jag tror att alla Sedleys ha det.

— Den höll mig vaken förliden natt, och jag försökte att gnola den i morse medan jag låg i min säng, ja, på min ära gjorde jag inte det. Gollop, min läkare, kom in till mig klockan elva (ty jag är en stackars sjukling, ska ni veta, och tar emot Gollop var enda dag), och min själ höll jag inte på att sjunga och kvittra som — som en trast.

— Ni tokiga varelse! Låt mig få höra er sjunga den!

— Jag! Nej, ni, miss Sharp, min bästa miss Sharp, sjung den!

— Inte nu, mr Sedley; sade Rebecka med en suck. Jag skulle verkligen inte kunna uthärda det och för övrigt måste jag sluta börsen. Vill ni hjälpa mig, mr Sedley?

Och innan mr Josef fått tid att fråga på vad sätt, satt där nu mellan fyra ögon med en ung dam och betraktade henne med det mest hjärtekrossande uttryck, med armarna utsträckta framför henne i en bedjande ställning och med händerna bundna i en väv av grönt silke, som hon nystade upp.

I denna romantiska ställning funno Osborne och Amalia det intressanta paret, då de trädde in för att anmäla att frukosten var färdig. Silkeshärvan var just nu upplindad på kortet, men mr Josef hade icke talat.

— Jag är säker om att han gör det i afton, min älskling, sade Amalia, i det hon tryckte Rebeckas hand, och även Josef hade gått till råds med sig själv och tänkt:

— Min själ ska jag inte fria i Vauxhalln!

1. Det torde kanske intressera åtskilliga av våra läsare att veta, hur ett engelskt hus i staden är inrättat, och för dessa vilja vi här nämna, att matsalen vanligen ligger på nedre botten, salongen i första våningen och barnkammaren och sovrummen i andra våningen. Till köket, som mera liknar ett boningsrum än våra kök och ligger i källarvåningen, går man ned utför en trappa. Ö. a.
2. Den här nämnda Vauxhalln var en stor förlustelseträdgård, som anlades år 1760, där vattenkonster spelade, där ett elegant sällskap i stora salar njöt av konserterna, och där bländande illuminationer, präktiga fyrverkerier och varjehanda skådespel underhöllo allmänheten. Den finnes nu icke mera. Ö. a.
3. Punkah är en stor, lätt med tyg överspänd ram, som hänger ned från taket i rummet och medelst tåg hålles i ständig rörelse av utanför stående tjänare, varigenom en ständig luftöm uppstår i rummet. — Tatties äro med gräs fyllda träramar, som stå inne i rummet och alltemellanåt begjutas med vatten att åstadkomma svalka. Ö. a.