Världsmarknaden/Kap 07

←  Kapitel 6

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman Crawley av Drottningens Crawley

Kapitel 8  →

SJUNDE KAPITLET.
Crawley av Drottningens Crawley.

Bland de mest aktade, på C börjande namn, som stodo att läsa i adresskalendern för år 18…, var Crawleys, sir Fox, baronet, Stora Gaundt Street och Drottningens Crawley, Hampshire. Detta hedervärda namn hade även i många år stått på förteckningen över parlamentets ledamöter i förening med namnen på åtskilliga andra värda herrar, som i sin tur representerade köpingen.

I fråga om köpingen — Drottningens Crawley — berättas det, att då drottning Elisabeth under en av sina resor hade stannat i Crawley för att frukostera, hade hon blivit så förtjust i ett särdeles utmärkt Hampshireöl, som presenterades henne av den tidens Crawley (en vacker herre med ett putsat skägg och ett par vackra vador), att hon genast gjorde Crawley till en köping med rättighet att sända två medlemmar till parlamentet, och stället antog alltifrån dagen för detta lysande besök namn av Drottningens Crawley, vilket det bibehåller ännu den dag som i dag är. Och ehuru Drottningens Crawley till följd av tidens gång och de förändringar, som tidsåldrarna åstadkomma hos riken, städer och köpingar, icke längre var en så folkrik plats, som det hade varit i drottning Elisabeths tid — ja, hade kommit därhän, att det räknades till de köpingar som benämnas ruttna^[1] — kunde likväl sir Fox Crawley med fullt fog säga på sitt eleganta sätt:

— Ruttet! Det är väl så tusan heller — det inbringar mig sina goda femtonhundra pund om året!

Sir Fox Crawley (så kallad efter den berömde underhusledamoten) var son av Walpole Crawley, som var förste baronet och tjänsteman vid Segelgarns- och Lackbyrån under George II, då han blev häktad för försnillning, såsom en hel hop andra hederliga herrar blevo den tiden; och Walpole Crawley var son till John Curchill Crawley, som hade fått sitt namn efter den ryktbare fältherren under drottning Annas regering. Stamträdet (som hänger i Drottningens Crawley) nämner vidare Charles Stuart, senare kallad Barebones Crawley, son till Crawley under Jakob I:s tid, samt slutligen drottning Elisabeth Crawley, som står främst i förgrunden av tavlan i sitt kluvna skägg och sin rustning. Fram ur hans väst växer, såsom vanligt, ett träd, på vars huvudgrenar ovannämnda lysande namn äro skrivna. Tätt invid sir Fox Crawley, baronet (med vilken vi här ha att skaffa) läser man namnet på hans bror, hans ärevördighet Bute Crawley, pastor i Crawleycum-Snaily, jämte namnen på åtskilliga andra manliga och kvinnliga medlemmar av familjen Crawley.

Sir Fox var först gift med Grizzel, sjätte dottern av lord Mungo Binkie, och följaktligen kusin med mr Dundas. Denna födde honom två söner: Fox, så kallad, icke så mycket efter sin far som efter den berömde ministern, samt Rawdon Crawley, uppkallad efter prinsens av Wales vän, vilken H. M. George IV glömde så fullkomligt. Många år efter hennes nåds död förde sir Fox till altaret Rosa, dotter till mr Dawson i Mudbury, med vilken han hade två döttrar, för vilkas räkning miss Rebecka Sharp nu var anställd såsom guvernant. Man ser härav, att den unga damen hade kommit in i en familj med mycket förnäma förbindelser och skulle komma att röra sig i vida mera distingerade kretsar än den blygsamma krets, vilken hon nyss hade lämnat vid Russell Square.

Hon hade erhållit order att infinna sig hos sina elever, i ett brev som var skrivet på ett gammalt omslag och innehöll följande ord:

"Sir Fox Crawley ber, att miss Sharp med paggasche måtte infinna sig om tisdag, eftersom jag reser till Drottningens Crawley i morgon bitti.

Stora Gaunt Street."

Rebecka hade aldrig sett en baronet, såvitt hon kunde minnas, och så snart hon hade tagit avsked av Amalia och räknat de guinéer, som den godhjärtade mr Sedley hade lagt in i en börs åt henne, och så snart hon hade slutat att torka sina ögon med näsduken (vilken operation hon slutade i samma ögonblick som vagnen vände om gathörnet), började hon att söka föreställa sig vad en baronet^[2] kunde vara.

— Jag undrar om han bär en ordensstjärna? tänkte hon. Eller är det endast lorder som bära stjärnor? Han går väl ståtligt klädd i hovdräkt, med krås och manschetter och håret lätt pudrat, såsom mr Wroughton, som jag såg på Covent Gardenteatern. Jag förmodar, att han är fasligt stolt och att jag kommer att behandlas mycket föraktfullt. I alla händelser måste jag likväl bära min hårda lott så gott jag kan, och åtminstone kommer jag nu att vara bland adelsfolk och inte bland simpla krämare!

Och därmed började hon att tänka på sina vänner vid Russell Square med samma filosofiska bitterhet, med vilken räven i en viss fabel framställes tala till rönnbären.

Då vagnen hade farit över Gaunt Square in på Stora Gaunt Street, stannade den slutligen framför ett högt dystert hus, som låg mellan två andra höga, dystra hus, vartdera med en vapensköld över mellersta salongsfönstret, såsom vanan är vid Stora Gaunt Street, på vilken dystra ort döden ständigt synes härska.^[3] Luckorna till fönstren i första våningen av sir Fox' hus voro stängda, medan de för matsalen däremot voro till en del öppnade och persiennerna nätt inhöljda i gamla tidningar.

John, stalldrängen, som ensam hade kört miss Sharp, brydde sig icke om att stiga ned för att ringa på klockan, utan bad ett förbigående mjölkbud att hjälpa honom därmed. Då klockan ringde, visade sig ett huvud i öppningen mellan matsalsluckorna, och porten öppnades av en karl, klädd i grå knäbyxor och damasker, en smutsig gammal rock, en flottig gammal halsduk, vriden omkring den håriga halsen, samt med ett skinande kalt huvud, ett rödbrusigt ansikte, ett par blinkande, grå ögon samt en ständigt flinande mun.

— Är det här sir Fox Crawleys hus? sade John från kuskbocken.

— Jo, är det så! svarade mannen vid porten med en nick.

— Lyft då ned de här kappsäckarna, sade John.

— Lyft ned dem själv! svarade portvakten.

— Ser ni inte, att jag inte kan lämna hästarna! Kom och hjälp mig, min hedersvän, så ger er miss här nog litet drickspengar, sade John med ett gapskratt, ty han var icke längre aktningsfull mot miss Sharp, eftersom hennes förbindelse med familjen var avbruten och hon vid sin avresa icke hade givit någonting åt tjänstfolket.

Den skallige mannen tog vid denna uppmaning händerna ur byxfickorna, trädde fram, lade miss Sharps kappsäck på ryggen och bar den in i huset.

— Var god och tag den här korgen och schalen och öppna porten, sade miss Sharp och steg ur vagnen i högsta förtrytelse. Jag ska skriva till mr Sedley och underrätta honom om ert uppförande, sade hon till drängen.

— Gå på med det! svarade karlen. Jag hoppas att ni inte glömt någonting, miss! Ni har väl skaffat er miss Amalias klänningar, eftersom kammarjungfrun annars skulle ha fått dem? Jag hoppas att de passa er? Stäng vagnsdörren, Jim, för ni får ändå ingenting av henne, fortfor John, pekande med tummen bort mot miss Sharp. Det är för ömkligt! och med dessa ord for mr Sedleys dräng sina färde.

Saken var den, att han var ömt fäst vid den ifrågavarande kammarjungfrun och förtretad över att hon blivit rövad på sina tillhörigheter.

Då Rebecka trädde in i matsalen, på uppmaning av personen i damaskerna, fann hon detta rum icke mera glatt och trevligt, än som sådana rum vanligen äro, då fina familjer icke bo i staden. De trogna rummen tyckas, så att säga, sörja sitt herrskaps frånvaro. Den turkiska mattan har rullat ihop sig och dragit sig buttert tillbaka under sidobordet; tavlorna ha gömt sina anleten bakom gamla bruna karduspapper; kronan i taket är insvept i en otäck säck av brunt lärft; fönstergardinerna har för-svunnit under alla möjliga slags ruskiga omslag; sir Walpole Crawleys byst står i sin mörka vrå och tittar på de nakna golvtiljorna och de oljade eldtygen samt den tomma visitkortskorgen; stolarna stå upp- och nedvända utåt väggarna, och i den mörka vrån mittemot bysten står en gammalmodig, butter, tillåst knivlåda uppe på en geridon.

Två köksstolar och ett runt bord och en nött eldraka med dito eldtänger hade emellertid samlat sig omkring kaminen, där en stekpanna fräste över en svag, sprakande eld. På bordet stodo litet ost och bröd och en tennstake samt litet svart porter i en halvstopsmugg.

— Jag förmodar att ni ätit middag? Är det inte för varmt för er? Vill ni ha litet öl?

— Var är sir Fox Crawley? sade miss Sharp majestätiskt.

— Hi, hi, hi! Jag är sir Fox Crawley. Kom ihåg att ni är skyldig mig en mugg öl för att jag bar er packning. Hi, hi, hi! Fråga Tinker om jag inte är den jag säger. Mrs Tinker, miss Sharp; miss Guvernant och mrs Städerska, Hå, hå, hå!

Den såsom mrs Tinker tilltalade damen trädde i detta ögonblick in med en pipa och litet tobak i en strut, vilka saker hon hade blivit skickad att hämta en minut före miss Sharps ankomst, och hon räckte dem nu till sir Fox, som hade slagit sig ned vid brasan.

— Var är öret jag skulle ha tillbaka? sade han. Jag gav er tjugufem öre och skulle ha ett tillbaka. Var har ni det, gamla Tinker?

— Se där är det! svarade mrs Tinker, i det hon kastade myntet på bordet. Det är bara baroneter, som fråga efter ören.

— Ett öre om dagen gör tre riksdaler och sextiofem öre om året, svarade parlamentsledamoten. Den, som inte tar vara på öret, får aldrig riksdalern, gamla Tinker.

— Ni kan vara säker om, att det är sir Fox Crawley, unga fruntimmer, eftersom han knusslar på öret, sade mrs Tinker buttert. Ni ska snart komma att känna honom bättre.

— Och inte tycka sämre om mig för det, miss Sharp, sade den gamle herrn med en nästan artig min. Jag måste vara rättvis, innan jag är frikostig.

— Han har aldrig i sitt liv skänkt bort ett öre, brummade Tinker.

— Nej, och aldrig kommer jag att göra det heller, det strider mot mina grundsatser. Gå och hämta en stol till från köket, Tinker, ifall ni vill sitta, och sen ta vi oss en bit.

I detsamma stack baroneten en gaffel ned i pannan och fångade därutur upp ett stycke ränta och en lök, vilka han delade i ungefär lika portioner och varav han åt tillsammans med mrs Tinker.

— Ser ni, miss Sharp, när jag inte bor i staden, så lever mrs Tinker på kostpengar, men när jag är i staden, så äter hon med husfolket. Hi, hi, hi! Jag är riktigt glad att inte miss Sharp är hungrig, är inte ni det också, Tinker? och därmed angrepo de den tarvliga supén.

Efter måltiden började sir Fox Crawley att röka sin pipa, och då det blev alldeles mörkt, tände han danken i den smala tennstaken, tog ur en bottenlös ficka upp en ofantlig massa med papper och började att läsa dem och ordna dem.

— Jag är här i juridiska angelägenheter, sade han till miss Sharp, och därav kommer det, att jag i morgon har det nöjet att få en så vacker reskamrat.

— Han är alltid här i sådana angelägenheter, sade mrs Tinker och fattade portermuggen.

— Kom ihåg att vi dricka varannan gång, sade baroneten. Ja, min unga vän, Tinker har fullkomligt rätt: jag har förlorat och vunnit flera processer än någon man i England. Se här ser ni: Crawley, baronet, mot Snaffle. Honom stukar jag, så sant mitt namn är Fox Crawley. Här ha vi Podder och en annan mot Crawley, baronet. Så ha vi Snaily sockenbor mot Crawley, baronet. Jag trotsar dem att kunna bevisa, att det är en allmänning; sträckan är min. Den hör inte mera till sockenallmänningen än er eller Tinker här. Jag ska vinna saken, om den än skulle kosta mig tusen guinéer. Se igenom papperen, om det roar er, min unga vän. Skriver ni en god handstil? Ni ska få göra gagn, när vi komma till Drottningens Crawley, lita på det, miss Sharp. Sen gumman mor mins död behöver jag någon som hjälper mig.

— Hon var lika elak som han, sade Tinker. Hon knusslade med varenda en av dem hon handlade med och avskedade fyrtioåtta betjänter på fyra år.

— Hon var noga om sitt — mycket noga, sade baroneten helt enkelt och obesvärat, men hon var mig till stor nytta och besparade mig en inspektor.

I denna förtroliga ton fortsattes konversationen en god stund till den nya guvernantens stora förlustelse. Antingen sir Fox Crawleys egenskaper voro goda eller dåliga, så dolde han dem åtminstone icke på ringaste sätt. Han talade oupphörligt om sig själv, stundom i den råaste och simplaste Hampshiredialekt, stundom åter i en världsmans ton. Slutligen önskade han miss Sharp en god natt, sedan han sagt till, att hon skulle vara färdig klockan fem på morgonen.

— Ni kommer att sova tillsammans med Tinker i natt, sade han. Det är en stor säng, och där är rum för två. Lady Crawley dog i den. God natt!

Sir Fox avlägsnade sig efter denna lyckönskan, och den högtidliga Tinker gick med danken i hand förut uppför de stora, kalla stentrapporna förbi de stora, dystra salongsdörrarna, vilkas handtag voro omlindade med papper, upp i den stora sängkammare, där lady Crawley hade sovit sin sista sömn. Sängen och sängkammaren sågo så dystra och spöklika ut, att man kunde ha föreställt sig, icke blott att lady Crawley hade dött i detta rum, utan även att hennes vålnad bodde där. Rebecka ilade emellertid med den största livlighet genom rummet och hade tittat in i de stora garderoberna och väggskåpen och skänkarna och dragit i lådorna, som voro låsta, och undersökt de dystra tavlorna och toalettsakerna, medan den gamla städerskan läste sina böner.

— Jag skulle inte vilja sova i den här sängen utan ett gott samvete, miss, sade gumman.

— Det är rum för oss och för ett halvt dussin spöken i den, svarade Rebecka. Men berätta mig nu allt om lady Crawley och sir Fox Crawley och var enda en, min bästa mrs Tinker.

Men gamla Tinker lät icke pumpa sig av den lilla frågvisa guvernanten, och sedan hon antytt, att en säng vore ett ställe att sova men icke att prata i, började hon i sin vrå av sängen ett snarkande, som endast oskuldens näsa kan frambringa. Rebecka låg där mycket länge vaken, tänkande på morgonen och på den nya värld, i vilken hon skulle träda in, och på sina utsikter till framgång därstädes. Danken fladdrade i handfatet. Kaminen kastade en stor svart skugga över hälften av en murken gammal märkduk, som salig hennes nåd utan tvivel hade broderat, samt över två små familjetavlor, föreställande två unga gossar, en klädd i studentkappa och den andra i en röd uniformsjacka. Då Rebecka lade sig att sova, valde hon dem att drömma om.

Klockan fyra på en så rosig sommarmorgon, att den till och med fick den dystra Gauntgatan att se glad ut, väckte den trogna Tinker sin sängkamrat och bad henne göra sig i ordning till resan, gick därefter och drog låskolvarna och reglarna från stora porten, vars buller och bång uppväckte de slumrande ekona på gatan, samt begav sig därefter till Oxford Street och hämtade en droska från en åkarestation därstädes. Det är onödigt att särskilt nämna numret på detta åkdon eller att meddela, att kusken befann sig så tidigt i närheten av Swallow Street, emedan han hoppades, att någon ung kavaljer, raglande hem från värdshuset, möjligen skulle behöva biträde av hans åkdon och betala honom med rusets frikostighet.

Det är likaledes obehövligt att nämna, att kusken, ifall han verkligen hyste någon sådan förhoppning, blev högeligen besviken i sin väntan, och att den hedervärde baroneten, vilken han körde till city, icke betalade honom ett öre mer än han lagligen skulle ha. Det var förgäves, som denne Jehu protesterade och grälade, som han slängde miss Sharps askar ned i rännstenen utanför diligenskontoret och svor, att han skulle stämma honom för skjutslegan.

— Det är bäst att ni låter bli det, sade en av stalldrängarna, det är sir Fox Crawley.

— Ja, så är det med, Joe, ropade baroneten i gillande ton, och jag vill se den, som ska kunna kugga mig.

— Ja, det vill jag med, svarade Joe med en sur grinmin, i det han lade baronetens packning upp på diligenstaket.

— Håll kuskbocksplatsen för min räkning, Leader! ropade den hedervärde parlamentsledamoten till kusken, som svarade: — Ja, sir Fox! med en rörelse med handen mot sin hatt och med raseri i hjärtat (ty han hade lovat denna plats åt en ung student från Cambridge, som mycket säkert skulle ha givit honom en vacker drickspenning), och miss Sharp fick en plats baklänges inne i vagnen, som kunde sägas föra henne ut i den stora, vida världen.

Hur den unge mannen från Cambridge buttert ordnade sina fem överrockar, men blev försonad, då lilla miss Sharp var tvungen att gå ur vagnen och stiga upp till honom, då han svepte in henne i en av sina rockar och blev helt glad och belåten — hur den andtäppte herrn, den styva damen, som förklarade på heder och ära, att hon aldrig förr hade rest i ett allmänt åkdon (det finnes alltid en sådan dam i en diligens — fanns, skulle jag tyvärr säga, ty var finnas väl diligenserna nu?) samt den feta änkan med konjaksbuteljen togo sina platser inne i vagnen — hur bäraren begärde pengar av dem allasammans och fick sex pence av herrn och fem flottiga halvpence av den feta änkan — och hur diligensen slutligen satte sig i gång — nu slingrande sig fram genom Aldersgates trånga gränder, därefter skramlande förbi S:t Pauls blå kupol, rasslande hastigt fram genom främlingarnas ingång till Fleet-Market, som nu tillsammans med Exeter Change gått till skuggornas värld — hur de foro förbi Vita Björnen i Piccadilly och sågo dimman stiga upp från Knightsbridges handelsträdgårdar — hur Turnhamgreen, Bentford och Bagshot passerades — allt detta behöver icke skildras här. Men författaren av dessa blad, som i forna dagar och i samma klara och vackra väder gjort samma remarkabla resa, kan icke undgå att tänka därpå med en ljuv och öm saknad. Var är landsvägen nu med dess muntra små tilldragelser? Finnes det intet Chelsea eller Greenwich för de gamla hederliga diligenskuskarna med sina röda, finniga näsor? Jag undrar vart dessa hedersmän ha tagit vägen. Månne gamle Weller är död eller levande? Och kyparna sedan och värdshusen utanför vilka de stodo och väntade, och oxstekarna där inne och den kortväxta stalldrängen med sin blåa näsa och sitt klingande vattenämbar, var är han och var är hans generation? För de ännu i kolt gående stora snillen, som skola komma att skriva romaner för den högtärade läsarens barn, skola dessa män och dessa ting bliva lika mycket en legend och en hörsaga som Ninive eller Richard Lejonhjärta eller Jack Sheppard. För dem skola diligenser ha blivit rena sagor, och ett spann av fyra fuxar någonting lika fabelaktigt som Bucephalus eller Svarta Bess.^[4] Ack, hur deras hud glänste, då stalldrängarna togo av dem deras täcken och det bar av med dem — ack, hur deras svansar svängde, då de med rykande länder vid hållets slut helt fromt och stillsamt vandrade in på stallgården! Tyvärr! vi skola aldrig mera få höra hornet klinga vid midnatten eller slagbommarna flyga upp!… Men vart är det som den lätta fyrsitsiga Trafalgardiligensen för oss? Låtom oss stiga av vid Drottningens Crawley utan några flera avvikningar och se till, hur miss Rebecka Sharp tager sig ut därstädes.

1. Ruttna köpingar (rotten boroughs) voro sådana gamla landskommuner, vilka i forna tider hade erhållit rättighet att välja folkrepresentanter, men som sedan sjunkit så djupt, att hela dess befolkning ofta bestod av endast en förnäm herres anhängare eller av honom beroende invånare. Ö. a.
2. En baronet tillhör den lägre adeln i England, följer i rangrullan efter en barons yngre söner och har försteget framför alla riddarna, med undantag av riddarna av Strumpebandsorden och dem som sitta i geheimerådet (privy council). De bära framför sitt namn ordet sir, som dock alltid sättes framför förnamnet, och deras fruar benämnas lady, i likhet med de övriga adelsdamerna. Ö. a.
3. En avlidens vapensköld upphänges nämligen, under någon tid efter hans död, i kyrkan eller på hans hus. Ö. a.
4. Black Bess var den beryktade engelska stråtrövaren Dick Turpins lika beryktade snabba häst. Ö. a.