Världsmarknaden/Kap 12

←  Kapitel 11

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman Helt och hållet ett sentimentalt kapitel

Kapitel 13  →

TOLFTE KAPITLET.
Helt och hållet ett sentimentalt kapitel.

Vi måste nu taga farväl av Arkadien och de älskvärda personer som där utöva de lantliga dygderna, och resa tillbaka till London för att höra vad som blivit av miss Amalia.

— Vi fråga inte efter henne för ett öre, skriver någon okänd kvinnlig korrespondent med en vacker liten handstil. Hon är så fadd och smaklös, och tillägger några flera vänliga anmärkningar i samma syfte, vilka jag aldrig ens skulle ha omnämnt, om de icke i själva verket utgjorde en så stor komplimang mot den unga dam de röra.

Har den högtärade läsaren i sin erfarenhet av sällskapslivet aldrig hört dylika anmärkningar av älskvärda kvinnliga vänner, vilka alltid undra vad man egentligen kan se för intagande hos miss Smith, eller vad i all världen kunde förmå major Jones att fria till den där enfaldiga, obetydliga, sippa miss Tomson, som icke har någonting annat än sitt vaxdocksansikte att skryta med? Vad ligger väl i det hela taget i ett par röda kinder och blå ögon? fråga dessa kära moralister och antyda visligen, att snillets gåvor, intelligenta talanger, fruntimmerskunskap i botanik och geologi, en liten vacker färdighet att skriva vers, förmågan att exekvera skramlande sonater à la Hertz och så vidare äro vida mera värderika prydnader för ett fruntimmer än dessa flyktiga behag, vilka om några få år oundvikligen måste blekna och vissna. Det är sannerligen riktigt uppbyggligt att höra fruntimmer spekulera över skönhetens värdelöshet och ringa varaktighet.

Men ehuru dygd är någonting bra mycket vackrare, och dessa arma varelser, som lida av missödet att se bra ut, oupphörligen borde påminnas om det öde som väntar dem, och ehuru ganska sannolikt den heroiska kvinnliga karaktär som damer beundra är någonting mera ärorikt och skönt än den milda, friska, leende, okonstlade, ömma lilla husliga gudinna, vilken karlarna äro benägna att dyrka, så måste denna senare och lägre art av kvinnor likväl ha den trösten, att karlarna ändå i alla händelser verkligen beundra dem, och att vi, i trots av alla våra goda vänners varningar och protester, framhärda i vår förskräckliga förvillelse och dårskap och skola göra så ända till slutet. Ja, ehuru jag för min del oupphörligt fått höra av personer, för vilka jag hyser den allra största respekt, att miss Brown är en obetydlig flickslinka, och att mrs White icke har någonting annat än sin petit minois chiffonné, och att mrs Black alls icke har någonting att säga, vet jag likväl, att jag haft de mest förtjusande samtal med mrs Black (naturligtvis får jag icke nämna ett ord om dem, min nådigaste!), att jag ser alla herrarna samla sig i en klunga omkring mrs Whites stol, och att alla unga män slåss om att få dansa med miss Brown — och till följd därav är jag frestad att tro att det, att vara föraktad av sitt eget kön, utgör en stor komplimang åt ett fruntimmer.

De unga damerna i Amalias umgängeskrets gjorde henne denna tjänst på ett mycket tillfredsställande sätt. Så till exempel fanns det knappast någon enda punkt, i vilken de unga damerna Osborne, Georges systrar, och de unga damerna Dobbin stämde så fullkomligt överens, som i fråga om ringheten av Amalias förtjänster och i förvåning över att deras bröder kunde upptäcka det ringaste behag hos henne. — Vi äro vänliga mot henne, sade de unga damerna Osborne, ett par vackra flickor med mörka ögonbryn, som hade haft de bästa guvernanter, lärare och sömmerskor; och de behandlade henne med en så ytterlig vänlighet och nedlåtenhet och beskyddade henne på ett så olidligt sätt, att den arma varelsen var totalt förstummad i deras närvaro och efter alla yttre tecken att döma lika stupid som de ansågo henne vara. Hon sökte pliktskyldigast att hålla av dem såsom systrar till hennes tillkommande man. Hon tillbragte hela förmiddagar hos dem, de längsta och tråkigaste i hennes liv. Hon åkte helt stel och högtidlig i deras stora familjevagn tillsammans med dem och miss Wirt, den skinntorra vestalen, deras guvernant. De förde henne till konserter för klassisk musik såsom till en förströelse och till katolska mässan och till S:t Paulskyrkan för att se barnhusbarnen, där hon knappast vågade bli rörd av sången som barnen sjöngo, till den grad var hon rädd för sina kära väninnor. Deras hus var komfortabelt, deras pappas bord rikt och präktigt, deras umgänge högtidligt och elegant; deras aktning för sig själva var ofantlig; de hade den förnämsta bänken i hittebarnskyrkan; alla deras levnadsvanor voro högtidliga och regelbundna, och alla deras nöjen odrägligt tråkiga och anständiga. Efter varje besök av Amalia (och hur glad var hon icke då de väl voro överståndna!) frågade miss Osborne och miss Maria och miss Wirt, guvernanten-vestalen, varandra med stegrad förundran: — Vad i Herrans namn kan väl George finna hos den där varelsen?

— Hur kommer sig detta? utbrister måhända någon kritisk läsare. Hur kommer det sig att Amalia, som hade en sådan mängd vänner i skolan och var så allmänt omtyckt där, nu, då hon kommit ut i världen, blir så ringa uppskattad av sitt eget skarpsinniga kön? Min bäste herre, det fanns inga karlar i Miss Pinkertons skola, med undantag av den gamle dansmästaren, och ni vill väl inte, att flickorna skulle råka i oenighet för hans skull? Då deras vackre bror George skyndade bort strax efter frukosten och åt middag borta ett halvt dussin gånger i veckan, var det icke underligt, att de försummade systrarna kände en liten förtrytelse. Då unge Bullock (medintressent i bankirfirman Hulker, Bullock & C:o, Lombard Street), som under de två sista säsongerna hade gjort sin kur för miss Maria, rentav anhöll att få dansa kotiljongen med Amalia, kunde ni väl då vänta, att den förstnämnda unga damen skulle känna sig glad och belåten? Och likväl sade hon, att hon var det, såsom en okonstlad, förlåtande varelse ägnar och anstår. — Det gläder mig så, att ni tycker om den kära Amalia, sade hon helt ivrigt till mr Bullock efter dansen. Hon är förlovad med min bror George; hon är visserligen tämligen obetydlig, men har ett så utmärkt gott hjärta och är så fasligt okonstlad. Hemma hålla vi alla så mycket av henne. Den söta flickan! Vilken kan väl beräkna djupet av den ömhet och tillgivenhet, som låg i detta entusiastiska så?

Miss Wirt och de båda ömsinta flickorna inpräglade hos George Osborne så allvarligt och ofta det ofantliga i den uppoffring han gjorde och det romantiska ädelmodet i att han så där kastade bort sig på Amalia, att jag icke är rätt säker huruvida han ej verkligen trodde sig vara en av de mest förtjänta personerna i engelska armén och lät sig älskas med en god del behaglig resignation.

Ehuru han begav sig hemifrån varje förmiddag, såsom vi redan nämnt, och åt middag ute sex gånger i veckan, varvid hans systrar trodde att den bedårade unge mannen låg vid miss Sedleys fötter, var han dock icke just alltid vid dylika tillfällen hos Amalia. Säkert är att vid mer än ett tillfälle, då kapten Dobbin kom för att besöka sin vän löjtnanten, miss Osborne (som var mycket uppmärksam mot kaptenen och gärna ville höra hans militärhistorier och hur hans söta mamma mådde) skrattande pekade åt motsatta sidan av torget och sade: — Ni måste gå till Sedleys och fråga efter George, vi se honom aldrig från morgon till kväll. Åt vilket tal kaptenen skrattade på ett märkvärdigt förläget sätt och såsom en fulländad världsman vände samtalet in på något ämne av allmänt intresse, såsom operan, prinsens sista bal i Carlton House eller väderleken — denna sällskapslivets välsignelse.

— En sådan oskuld han är, den där favoriten din! plägade miss Maria säga till miss Jane, då kaptenen hade avlägsnat sig. Såg du hur han rodnade bara han hörde talas om att George var på sin post?

— Det är verkligen synd att Fredrik Bullock inte äger en smula av hans blygsamhet, Maria, svarade den äldre systern med en knyck på nacken.

— Blygsamhet! Tafatthet menar du säkert, Jane? Jag önskar inte, att Fredrik måtte trampa hål i min muslinsklänning, såsom kapten Dobbin gjorde i din hos mrs Perkins.

— I din klänning, ha, ha, ha! Hur kunde han väl göra det? Dansade han inte med Amalia?

Saken var den, att då kapten Dobbin rodnade så och såg så tafatt ut, erinrade han sig en omständighet, vilken han icke ansåg nödvändig att meddela de unga damerna, nämligen att han redan hade varit på besök i mr Sedleys hus, naturligtvis under förebärande av att vilja träffa George, och att George icke var där, utan endast stackars lilla Amalia, som med en tämligen sorgsen uppsyn satt vid salongsfönstret och efter litet enfaldigt prat vågade fråga om det var någon sanning i ryktet om att regementet snart skulle få order att bryta upp och avgå till utlandet, och om kapten Dobbin hade sett mr Osborne i dag?

Regementet hade ännu icke fått order att bryta upp, och kapten Dobbin hade icke sett George. Han är sannolikt hos sina systrar, sade kaptenen. — Ska jag gå och hämta den dagdrivaren? Och därpå räckte hon honom vänligt och tacksamt sin hand, och han gick tvärsöver torget, och hon väntade och väntade, men någon George kom icke.

Stackars lilla ömma hjärta! och så fortsätter det att hoppas och klappa och längta och tro. Som ni ser, är det ett liv som just icke är mycket att tala om. Det finns däri icke mycket av vad ni kallar händelser. Endast en enda känsla hela dagen om — när skall han komma? — endast en enda tanke att somna och vakna vid. Jag tror att George spelade biljard med kapten Cannon vid Swallow Street vid samma tid som Amalia frågade kapten Dobbin om honom, ty han var en glad och munter ture, var gärna i trevligt sällskap och ovanligt hemmastadd i alla spel som fordra skicklighet.

En gång, då han icke visat sig på tre hela dagar, tog miss Amalia på sig sin hatt och rentav trängde in i det Osborneska huset.

— Hur! lämnar du vår bror för att komma till oss? sade de unga damerna. Ha ni grälat, Amalia? För all del tala om för oss!

Nej, det hade alldeles icke varit något gräl. — Vem skulle väl kunna gräla med honom? säger hon, med ögonen fyllda av tårar. Hon kom hit över bara för att — för att träffa sina kära vänner, eftersom det var så längesedan de träffades. Och denna dag var hon så förskräckligt stupid och så totalt bortkommen, att de unga damerna Osborne och deras guvernant, vilka stirrade efter henne då hon helt sorgsen gick sina färde, mer än någonsin undrade vad George kunde se hos stackars lilla Amalia.

Ja, naturligtvis gjorde de det. Hur skulle hon väl kunnat öppna det blyga lilla hjärtat till närmare skärskådande av dessa unga damer med deras djärva svarta ögon? Det var bäst att det ryggade tillbaka och gömde sig. Jag vet att de unga damerna Osborne förträffligt förstodo att kritisera en ostindisk schal eller en ljusröd sidenkappa, och då miss Turner lät färga sin violett och göra om den till en spens, och då miss Pickford lät ändra sin hermelinskrage till muff och muddar, kan jag försäkra er att dessa förändringar icke undgingo de båda nyssnämnda intelligenta unga damernas blickar, men, ser ni, det finns saker av finare vävnad än pälsverk och siden och all Salomos härlighet och hela drottningens av Saba garderob — saker, vilkas skönhet undgår mången kännares ögon. Och det finns ljuva, blygsamma små själar, vilka ni träffar doftande och spätt blommande på lugna och skuggiga platser, och det finns trädgårdsblommor, lika stora som mässingssängvärmare, vilka äro istånd att göra själva solen förlägen genom sitt stirrande. Miss Sedley hörde icke till solrosslaget, och jag påstår att det strider mot alla proportionens lagar att uppdraga en violblomma till en dubbel dahlias storlek.

Nej, en god ung flickas liv, vilken ännu befinner sig i fädernehemmet, kan icke äga många av dessa spännande händelser, på vilka en romanhjältinna vanligen gör anspråk. Snaror eller skott kunna möjligen locka bort de gamla fåglar, som söka sin näring ute i världen, hökar kunna möjligen finnas i trakten, från vilka de undkomma eller av vilka de bli gripna, men de unga i boet njuta en rätt lugn och angenäm, ehuru föga romantisk tillvaro i dunet och halmen, till dess det även blir deras tur att pröva vingarna. Medan Becky Sharp prövade sina vingar på landet, hoppande på alla slags kvistar och bland en massa av snaror och pickande upp sin föda helt menlöst och lyckosamt, låg Amalia lugnt och tryggt i sitt hem vid Russell Square. Om hon begav sig ut i världen, var det under de gamlas ledning och uppsikt, och icke heller tycktes något ont kunna drabba henne eller det rika, glada och trevliga hem, i vilket hon var kärleksfullt skyddad. Mamma hade sina förmiddagssysslor att sköta och sin dagliga promenad i vagn och denna behagliga rund av visiter och besök i butiker, vilken utgör den rika London-damens nöje, ja, man skulle kunna säga yrke. Pappa skötte sina hemlighetsfulla operationer i City — en livlig och orolig plats den tiden, då krig rasade i hela Europa och riken stodo på spel; då "Kuriren" räknade tiotusentals prenumeranter; då den ena dagen meddelade er underrättelsen om slaget vid Vittoria, och en annan om Moskvas brand, eller då en tidningssäljares horn, blåsande nedåt Russell Square vid middagstiden, förkunnade en sådan händelse som "Slaget vid Leipzig — sexhundratusen man i striden — fransmännen totalt slagna — tvåhundratusen dödade." Gamle Sedley kom ett par gånger hem med ett mycket allvarligt ansikte, och detta helt naturligt, då sådana nyheter som dessa satte alla hjärtan och alla fondbörser i Europa i häftig skakning.

Emellertid gingo sakerna vid Russell Square sin gång, alldeles som om sakerna i Europa icke varit på minsta sätt i olag. Reträtten från Leipzig gjorde icke den ringaste skillnad i antalet av de mål, som mr Sambo intog i tjänstfolkets rum; de allierade strömmade in i Frankrike, och middagsklockan ringde fem alldeles som vanligt. Jag tror icke att stackars Amalia frågade det ringaste efter Brienne och Montmirail eller var synnerligt intresserad av kriget, förrän kejsaren abdikerade, då hon klappade händerna och läste sina böner, o hur tacksamt! och kastade sig med innerlig förtjusning i George Osbornes armar, till vars och ens förvåning, som bevittnade detta livliga känsloutbrott. Saken var den, att freden nu var förklarad, att Europa skulle få lugn, att korsikanen var störtad och att löjtnant Osbornes regemente icke skulle bli kommenderat till tjänstgöring. Detta var det sätt, varpå miss Amalia resonerade. Europas öde var för henne löjtnant George Osborne. Då hans faror voro överståndna, sjöng hon Te Deum. Han var hennes Europa, hennes kejsare, hennes allierade monark och höga prinsregent. Han var hennes sol och måne, och jag tror, att hon ansåg att den stora illuminationen och balen på stadshuset i London, som gåvos till suveränernas ära, särskilt voro anordnade till ära för George Osborne.

Vi ha talat om list och egoism och fattigdom såsom de bedrövliga läromästare, under vilkas ledning stackars miss Becky Sharp erhöll sin undervisning. Däremot var kärleken miss Amalia Sedleys sista lärare, och det var förvånande vilka framsteg vår unga dam gjorde under denna populära uppfostrares handledning. Under loppet av femton eller aderton månaders dagliga och stundliga lektioner i denna ypperliga skola, vilken mängd hemligheter lärde sig icke Amalia, om vilka miss Wirt och de svartögda unga damerna på andra sidan torget, ja, om vilka själva den gamla miss Pinkerton i Chiswick icke ägde någon kunskap! Och hur skulle väl också någon av dessa stela och aktningsvärda jungfrur kunnat det? Miss Maria Osborne hade visserligen ett "tycke" för mr Fredrik August Bullock i firman Hulker, Bullock & C:o, men hennes tycke var ett mycket respektabelt tycke, och hon skulle likväl ha kunnat taga pappa Bullock, emedan hennes håg, i likhet med alla väl uppfostrade unga damers, endast stod fäst vid ett hus i Park Lane, ett lantställe i Wimbledon, en vacker vagn och två väldiga hästar och betjänter samt en fjärdedel av den utmärkta firman Hulker och Bullocks årliga inkomster, vilka alla förmåner voro representerade i Fredrik Augusts person. Om orangeblommor den tiden hade varit uppfunna (dessa rörande emblem av kvinnlig renhet, införda till oss från Frankrike, där folks döttrar vanligen säljas till äktenskap), skulle miss Maria ha antagit den fläckfria kransen och stigit in i resvagnen vid sidan av den giktbrutne, gamle skallige gubben Bullock med buteljnäsan och med fullkomlig blygsamhet ägnat sin sköna tillvaro åt hans sällhet. Saken var emellertid den, att den gamle herrn redan var gift, och därför ägnade hon sin unga ömhet åt den yngre kompanjonen. Ljuva, doftande orangeblommor! Häromdagen såg jag för detta miss Trotter, utstyrd i dem, trippa in i resvagnen utanför S:t Georges vid Hanover Square, och lord Methusalem linkade efter. Med vilken intagande blygsamhet hon fällde ned vagnsjalusierna — den kära oskulden! Hälften av ekipagen från världsmarknaden voro närvarande vid vigselceremonien.

Det var icke detta slags kärlek som avslöt Amalias uppfostran och inom ett års förlopp förvandlade en god ung flicka till en god ung kvinna — för att därefter bli en god hustru, då den lyckliga tiden därtill inträffade. Denna unga person (måhända var det mycket oförståndigt av hennes föräldrar att uppmuntra henne och understödja henne i ett sådant avguderi och så enfaldigt romantiska idéer) älskade av allt sitt hjärta den unge officer i Hans Majestäts tjänst, med vilken vi ha gjort en flyktig bekantskap. Hon tänkte på honom i samma ögonblick hon vaknade på morgonen, och hans namn var det sista hon nämnde i sina böner. Hon hade aldrig sett en karl med ett så vackert yttre och ett så gott huvud — en sådan figur till häst, en sådan dansör och en sådan hjälte i allmänhet. Det var visst värt att tala om prinsens eleganta bugning! Vad var väl den mot Georges? Hon hade sett mr Brummell, vilken envar prisade som en fulländad dandy. Hur kunde man väl jämföra en sådan person med hennes George? Bland alla sprättarna på operan (och det fanns där sprättar den tiden — sprättar med verkliga operahattar!) fanns ingen som kunde jämföras med honom. Han kunde endast jämföras med en prins i sagan, och ack, hur ädelmodigt var det icke av honom att nedlåta sig till en sådan ringa askunge! Miss Pinkerton skulle sannolikt försökt att stävja denna blinda hängivenhet, ifall hon hade varit Amalias förtrogna, men med föga framgång, det kan ni lita på. En sådan hängivenhet ligger i somliga kvinnors natur och instinkt. Somliga äro skapade att intrigera, andra att älska, och jag hoppas att varje ungkarl, som läser detta, må välja vilkendera av dem som bäst faller honom i smaken.

Under detta överväldigande intryck försummade miss Amalia på det grymmaste sina tolv kära vänner i Chiswick, såsom sådana själviska personer vanligen göra. Hon kunde naturligtvis icke tänka på något annat ämne, och miss Saltire var för kall för att tagas till förtrogen, och icke heller kunde hon förmå sig att öppna sitt hjärta för miss Swartz, den ullhåriga unga arvtagerskan från S:t Kitts. Hon tog lilla Laura hem till sig under ferierna, och min tro är, att hon gjorde henne till sin förtrogna och lovade, att Laura skulle få komma och bo hos henne, då hon blev gift, samt gav Laura en hel hop undervisning rörande kärlekens passion, vilket måste ha varit någonting särdeles nyttigt och nytt för denna lilla person. Ack, jag fruktar tyvärr att miss Amalia var mycket oförståndig.

Vad gjorde väl hennes föräldrar, som icke hindrade hennes hjärta att klappa så häftigt? Gamle Sedley tycktes icke tänka på dylika saker. Han hade på sista tiden blivit mer allvarsam, och hans affärer i City upptogo honom helt och hållet. Mrs Sedley å sin sida hade en så lätt och lugn natur, att hon icke ens var svartsjuk. Mr Josef var borta och låg för ankar hos en irländsk änka i Cheltenham, Amalia fick således sköta sig själv — ack, stundom alldeles för mycket — utan att hon likväl av denna anledning hyste några tvivel eller misstankar, ty George måste naturligtvis uppvakta sin chef och kunde icke alltid få permission från Chatham, och han måste besöka sina vänner och sina systrar och vara med i sällskapslivet, då han var inne i London (han som var en sådan prydnad för varje sällskap!), och då han vistades vid sitt regemente var han alltför trött för att skriva långa brev. Jag vet var hon förvarar sin brevpacke och kunde smyga mig in och ut i hennes rum likt Jachimo, ifall icke detta vore en simpel roll. Nej, jag vill endast agera månsken och kasta en menlös blick bort till sängen, där trohet, skönhet och oskuld ligga och drömma.

Men om Osbornes brev voro korta och på soldatmaner, måste det erkännas, att i händelse miss Sedleys brev till mr Osborne skulle avtryckas, skulle denna roman komma att växa ut till en sådan mängd delar, som icke ens den mest sentimentale läsare skulle kunna uthärda; att hon icke blott fyllde stora pappersark, utan skrev även, med den mest förvånande envishet, härs och tvärs över dem; att hon utan minsta skonsamhet skrev av hela sidor ur poetiska arbeten, att hon strök under ord och meningar med ett riktigt vilt eftertryck och att hon med ett ord visade sitt tillstånds vanliga symtom. Hon var icke någon hjältinna; hennes brev voro fulla av omsägningar, hon skrev stundom icke så alldeles grammatikaliskt och tog sig i sina verser varjehanda friheter med metern. Men ack, mina damer, om ni aldrig skulle tillåtas att röra hjärtat i trots av syntaxen och icke skulle kunna bli älskade förrän ni kände skillnaden mellan trimeter och tetrameter, måtte då hellre all poesi gå rakt åt fanders och varje skolmästare ömkligen omkomma!