Världsmarknaden/Kap 13

←  Kapitel 12

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman Både sentimentalt och annat

Kapitel 14  →

TRETTONDE KAPITLET.
Både sentimentalt och annat.

Jag fruktar att den herre, till vilken miss Amalias brev voro adresserade, var en tämligen sträng kritiker. En sådan mängd brev följde löjtnant Osborne omkring landet, att han nästan skämdes i anledning av sina kamraters skämt om dem och befallde sin betjänt att aldrig avlämna dem annat än i hans enskilda bostad, och han hade setts tända sin cigarr med ett av dem, till stor fasa för kapten Dobbin, som, efter vad jag fullt och fast tror, skulle velat giva en vacker summa för detta lilla dokument.

För en tid bortåt sökte George att hålla sin förbindelse hemlig. Att ett fruntimmer var med i spelet, det medgav han. — Och inte det första heller, sade fänrik Spooney till fänrik Stubbles. Den där Osborne är mig just en satans karl. Det var en domares dotter i Demerara som blev nästan alldeles galen i honom, och så var det den där vackra kvadronflickan, miss Pye, i S:t Vincents, som du vet, och sen han kom hit påstås han vara en riktig Don Juan.

— Stubbles och Spooney ansågo det att vara en riktig "Don Juan" för en av de vackraste egenskaper en man kunde äga, och Osborne stod också i det allra högsta anseende bland de unga männen vid regementet. Han var stor i alla manliga idrotter, stor sångare och stor vid paraden, och därjämte var han mycket frikostig med sina pengar, med vilka hans far rikligen försåg honom. Hans frackar voro bättre gjorda än någon annans vid regementet och han hade flera sådana än någon annan. Han var tillbedd av manskapet. Han kunde dricka mera än någon officer vid hela mässen, gamle överste Heavytop inberäknad. Han kunde boxas bättre än Knuckles, soldaten (som skulle ha varit korpral om han icke varit så begiven på att dricka och som hade uppträtt såsom prisfäktare), och var den skickligaste kricketspelaren inom hela regementsklubben. Han red sin egen häst och vann med honom garnisonspriset vid kapplöpningarna i Quebeck. Det fanns andra personer än Amalia som dyrkade honom. Stubbles och Spooney ansågo honom för ett slags Apollo; Dobbin höll honom för att vara en annan Crichton, och fru majorskan O'Dowd erkände att han var en elegant ung man, som påminde henne om Fitzjurld Fognarty, lord Castlefogartys andre son.

Nåväl, Stubbles och Spooney och de övriga roade sig med de mest romantiska gissningar rörande Osbornes kvinnliga korrespondent — förmodande att det var en hertiginna i London, som var förälskad i honom — eller att det var en generals dotter, som var förlovad med någon annan, men vansinnigt kär i honom — eller att det var en parlamentsledamots fru som föreslog honom enlevering i en vagn med spann — eller att det var något annat offer för en behagligt spännande, romantisk och för samtliga parterna nedsättande passion, medan Osborne å sin sida icke ville sprida det ringaste ljus över någon av alla dessa gissningar, utan lämnade åt sina unga beundrare och vänner att uppfinna och ordna hela historien.

Sakens verkliga sammanhang skulle heller aldrig blivit känt i hela regementet, såframt icke kapten Dobbin hade skvallrat ur skolan. Kaptenen satt en dag och åt sin frukost i mässrummet, medan Cackle, underläkaren, och de båda ovannämnda unga herrarna spekulerade över Osbornes intrig — Stubbles påstående, att damen var en hertiginna vid drottning Charlottas hov, och Cackle svärjande på att hon var en operasångerska av det värsta rykte. Vid dessa ord blev Dobbin så upprörd att han, ehuru hans mun för ögonblicket var full av smörgås och ägg och han helt och hållet borde ha tegat, icke kunde låta bli att utbrista:

— Cackle, du är en enfaldig narr! Du pratar då ständigt dumheter och skandaler. Osborne ämnar inte rymma bort med en grevinna eller ruinera en modehandlerska. Miss Sedley är det mest förtjusande unga fruntimmer som någonsin levat. Han har varit förlovad med henne i långliga tider, och den som talar illa om henne gör bäst i att akta sig, att inte jag får höra det.

Härvid rodnade Dobbin förskräckligt, tystnade helt tvärt och var nära att kväva sig med en kopp te. Historien var inom en halvtimme utspridd i hela regementet, och ännu samma afton skrev fru majorskan O'Dowd till sin syster Glorvina av O'Dowdstown att icke brådska med att resa från Dubblin, emedan unge Osborne redan hade sprungit åstad och förlovat sig.

Hon komplimenterade löjtnanten i ett lämpligt tal vid ett glas viskytoddy samma afton, och han gick hem alldeles ursinnig för att gräla på Dobbin (vilken hade avslagit fru majorskans bjudning och satt hemma i sitt eget rum och spelade flöjt och, efter vad jag tror, skrev vers på ett mycket melankoliskt sätt) — för att denne hade förrått hans hemlighet.

— Vem tusan bad dig prata om mina angelägenheter? utbrast Osborne förtrytsamt. Vad fan behöver hela regementet veta att jag ämnar gifta mig? Vad behöver den där kacklande gåsen Peggy O'Dowd sitta och göra mig till ett samtalsämne vid supén och annonsera min förlovning över alla tre konungarikena? Och vad har du i det hela taget för rättighet att prata om att jag är förlovad eller att överhuvudtaget blanda dig i mina angelägenheter, Dobbin?

— Jag tycker… började kapten Dobbin.

— Jag ger tusan vad du tycker, inföll Osborne. Jag vet visserligen att jag står i förbindelse hos dig, ja, jag vet det, fördöme mig, alldeles för mycket väl, men jag vill inte ständigt och jämt bli uppläxad därför att du är fem år äldre än jag. Jag vill bli hängd om jag längre uthärdar dina miner av överlägsenhet och fördömt medlidande! Jag skulle just vilja veta i vad jag är underlägsen dig!

— Är du förlovad? inföll kapten Dobbin.

— Vad tusan rör det dig eller någon annan, om jag är det?

— Skäms du över det? återtog Dobbin.

— Jag skulle just vilja veta vad du har för rättighet att göra mig en sådan fråga! sade George.

— Du måtte väl i Herrans namn inte vilja säga att du tänker slå upp? ropade Dobbin och sprang upp.

— Det vill med andra ord säga att du frågar mig om jag är en man av heder, svarade Osborne häftigt. Är det din mening? Du har på sista tiden tagit dig en sådan ton emot mig att jag vill bli — om jag längre tänker tåla den!

— Vad har jag då gjort? Jag har sagt dig att du försummar en söt flicka, George. Jag har sagt dig att du borde besöka henne, när du kommer in till staden, och inte gå på spelhusen i trakten av S:t James.

— Jag förmodar att du önskar att få dina pengar tillbaka? sade George med ett hånlöje.

— Ja, naturligtvis gör jag det — det har jag ju alltid gjort, vasa? sade Dobbin. Du talar minsann riktigt vänligt och högsinnat.

— Nej, ursäkta mig, William, inföll här George i ett anfall av samvetsagg. Gud ska veta att du på hundra sätt visat dig som en vän till mig. Du har räddat mig ur klämman tjogtals gånger. Då Crawley vid livgardet vann den där summan av mig, skulle jag ha varit förlorad om du inte hade varit — det vet jag. Men du bör inte vara för sträng emot mig och ständigt hålla predikningar för mig. Jag håller verkligen mycket av Amalia, tillber henne och allt det där. Se inte så ond ut. Jag vet att hon är felfri. Men ser du, det är inte något nöje att vinna en sak, såframt man inte spelar om den. För hin, regementet har nyss kommit tillbaka från Västindien, och jag måste rusta ut litet, men när jag blir gift, ska jag bättra mig, ja, det lovar jag dig på min heder. Och hör nu, Dobbin, var inte ond på mig, så ska jag betala dig hundra pund nästa månad, då jag vet att min far kommer att ge mig en hygglig summa, och så ska jag be Heavytop om permission och fara in till staden och besöka Amalia i morgon. Se så, är du nu nöjd?

— Det är omöjligt att länge vara ond på dig, George, sade den godlynte kaptenen, och vad pengarna angår, gamle gosse, så vet jag ju att du skulle dela din sista shilling med mig, ifall jag vore i behov därav.

— Ja, fördöme mig skulle jag inte det, Dobbin! sade George med största frikostighet och ädelmod, ehuru han i förbigående sagt aldrig hade någonting att vara av med.

— Jag önskar bara att du hade rasat ut, George. Om du hade sett stackars lilla miss Amalias ansikte, när hon frågade mig efter dig häromdagen, skulle du ha slängt de välsignade biljardbollarna för hin i våld. Gå och trösta henne, din skalk. Gå och skriv ett långt brev till henne. Gör någonting som kan få henne att känna sig lycklig, det behövs inte mycket.

— Jag tror verkligen att hon är fanken så betagen i mig, sade löjtnanten med en självförnöjd min och gick för att sluta aftonen tillsammans med några glada kurrar i officersmässen.

Under tiden satt Amalia vid Russell Square och såg på månen, som lyste på denna fridfulla fläck, likaväl som på Chathamkasernen, där löjtnant Osborne var förlagd, och tänkte på vad hennes hjälte nu möjligen kunde taga sig för. Kanske, tänkte hon, visiterar han posterna, kanske bivackerar han, kanske sitter han vid någon sårad kamrats säng eller studerar han krigskonsten uppe på sitt ensliga rum. Och hennes hjärtliga tankar flögo åstad, som om de varit änglar och haft vingar, och ilade nedåt floden till Chatham och Rochester och sökte att titta in i kasernen där George var.

Vid närmare övervägande tror jag att det var så gott att portarna voro stängda och att skiltvakten icke tillät någon att passera, så att den stackars lilla oskuldsvita ängeln icke kunde höra de sånger, som de där unga männen skrålade vid sin viskypunsch.

Dagen efter det lilla samtalet i Chathamkasernen gjorde sig unge Osborne, för att visa att han stod vid sitt ord, i ordning att bege sig till London, varför han skördade livligt bifall av kapten Dobbin.

— Jag skulle gärna ge henne en liten present, sade Osborne i förtroende till sin vän, såframt jag inte vore vid så klen kassa, till dess min far pungar ut med kontanterna.

Dobbin ville emellertid icke att denna välvilja och frikostighet skulle bli hämmad och försträckte därför Osborne några pundsedlar, vilka den senare mottog efter en kort och matt vägran. Jag är även fullt och fast övertygad att han skulle ha köpt någonting riktigt vackert åt Amalia, såframt han icke, i det han steg ur diligensen vid Fleet Street, hade blivit frestad av en vacker kråsnål i en juvelerares butiksfönster, vilken han ej kunde motstå, och, sedan han hade betalt denna, haft nästan ingenting kvar till att visa sin välvilja med. Men detta betydde föga, ty ni kan vara säker om att det icke var hans presenter som Amalia längtade efter. Då han kom till Russell Square, sken hennes ansikte upp som om han hade varit solsken. De små bekymren, farhågorna, tårarna, de rädda aningarna och sömnlösa grubblerierna under jag vet icke hur många dagar och nätter voro förgätna under ett ögonblicks inflytande av detta välbekanta, oemotståndliga leende. Han strålade emot henne från salongsdörren — ståtlig, med ambrosiska polisonger, lik en gud. Sambo, vars ansikte, då han anmälde kapten Osborne (han hade nämligen på eget bevåg upphöjt honom till nämnda rang), glänste av ett sympatetiskt grin, såg den unga flickan rycka till, rodna och störta upp från sin observationsplats i fönstret, och då Sambo avlägsnade sig, flög hon i samma ögonblick som dörren tillslöts skälvande av glädje till löjtnant Osbornes bröst, som om detta varit hennes enda naturliga hem att bygga och bo i. Ack, du stackars flämtande lilla själ! Själva det vackraste trädet i hela skogen med den rakaste stammen och de starkaste grenarna och det tätaste lövverket, i vilket du finner din glädje att bygga och kuttra, torde kanske redan vara märkt och måhända snart ramla med ett dån. Vilken gammal, gammal liknelse det är, den mellan människan och trädet!

Emellertid kysste George henne mycket vänligt på pannan och de strålande ögonen och var mycket nådig och god, och hon tyckte att den där diamantnålen i hans skjortbröst (vilken hon aldrig förr hade sett honom bära) var den vackraste prydnad hon någonsin skådat.

Den uppmärksamme läsaren, som märkt vår unge löjtnants föregående beteende och lagt på minnet det korta samtal, han helt nyligen hade haft med kapten Dobbin, har möjligen kommit till vissa slutsatser rörande mr Osbornes karaktär. Någon cynisk fransman har yttrat, att det är två personer i ett kärleksförhållande: den ena, som älskar, och den andra, som är nog nedlåtande att mottaga en sådan hyllning. Kanske är kärleken tillfälligtvis på mannens sida, kanske också på fruntimrets. Måhända har någon bedårad älskare härförinnan tagit känslolöshet för blygsamhet, slöhet för jungfrulig tillbakadragenhet, ren tomhet för ljuv blyghet, kort sagt, tagit en gås för en svan. Måhända har någon av mina förälskade kvinnliga läsarinnor utstyrt en åsna i sin egen inbillnings glans och härlighet, beundrat hans råhet såsom manlig enkelhet, betraktat hans stupiditet såsom majestätisk värdighet och behandlat honom såsom den glänsande feen Titania behandlade en viss vävare i Aten. Jag tror att jag sett sådana misstag försiggå i världen. Säkert är i alla händelser att Amalia trodde sin tillbedjare vara en av de ädlaste och ståtligaste männen i landet, och det är möjligt att löjtnant Osborne tänkte på samma sätt.

Han var en smula vild, men hur många unga män äro icke det, och tycka icke flickor mera om en utsvävande sälle än om en mes och en stackare? Han hade ännu icke stångat hornen av sig, men han skulle snart göra det och lämna armén, nu sedan fred var sluten, det korsikanska vidundret instängt på Elba, förhoppningen om befordran följaktligen stäckad, och ingen utsikt lämnad för honom att få ådagalägga sina obestridliga militära talanger och sitt mod; och hans årsunderhåll skulle tillika med Amalias hemgift sätta dem i stånd att slå sig ned på något trevligt ställe på landet i en trakt, där det fanns en god jaktmark; och så skulle han jaga litet och sköta litet lantbruk, och så skulle de bli mycket lyckliga. Vad det beträffade att stanna kvar i armén såsom gift man, så var detta alldeles omöjligt. Att tänka sig mrs George Osborne i hyrda rum i en småstad eller, ännu värre, i Ost- eller Västindien i sällskap med officerare och beskyddad av majorskan O'Dowd! Amalia kiknade av skratt vid Osbornes historier om majorskan O'Dowd. Han älskade henne alltför högt för att utsätta henne för denna ohyggliga kvinna och hennes simpla fasoner samt för det svåra liv en militärs hustru får föra. Han frågade icke efter sig själv — nej, icke det ringaste, men hans söta lilla flicka skulle intaga den plats i samhället, till vilken hon såsom hans maka var berättigad, och ni kan vara säker om att hon gick in på alla dessa förslag, såsom hon skulle ha gått in på vilket som helst från samme upphovsman.

Hållande detta slags samtal och byggande otaliga luftslott (vilka Amalia prydde med alla slags blomsterträdgårdar, lantliga promenader, kyrkor, söndagsskolor och dylikt, medan George hade sin själs ögon riktade på stallen, hundkojorna och källaren), tillbragte de unga tu ett par timmar mycket behagligt, och som löjtnanten icke hade mer än denna enda dag att tillbringa i staden och en hel hop högst viktiga angelägenheter att uträtta, föreslogs det att Amalia skulle äta middag tillsammans med sina tillkommande svägerskor. Denna bjudning antogs med glädje, och så förde han henne till sina systrar, där han lämnade henne pratande och sladdrande på ett sätt, som högeligen förvånade dessa damer, vilka började tro, att George till slut skulle kunna göra något av henne — och avlägsnade sig därefter för att uträtta sina angelägna ärenden.

Med ett ord, han gick och åt en glace hos en konditor i Charing Cross; provade en ny frack i Pall Mall; tittade in hos gamle Slaugthers och kallade på kapten Cannon; spelade elva partier biljard med kaptenen, av vilka han vann åtta och återvände till Russell Square en halv timme för sent till middagen, men vid ett särdeles gott lynne.

Detta var däremot icke förhållandet med gamle mr Osborne. Då denne herre kom hem från City och välkomnades i salongen av sina döttrar och den eleganta miss Wirt, sågo de genast på hans ansikte — vilket även i bästa fall var pussigt, högtidligt och gult — och på hans buttra blick och på ryckningarna i de svarta ögonbrynen, att hjärtat under den stora vita västen var upprört och oroligt. Då Amalia steg fram för att hälsa på honom, vilket hon alltid gjorde med stor bävan och blyghet, brummade han fram en butter hälsning och släppte den lilla handen ur sin ludna tass utan något försök att hålla den kvar där. Därefter såg han med en sur min på sin äldsta dotter, som genast förstod meningen i hans blick, vilken omisskännligen frågade: — Vad fan är hon här efter? och därför skyndade sig att säga:

— George är i staden, pappa, och har gått till kommandoexpeditionen och kommer tillbaka till middagen.

— Å, verkligen? Jag ämnar inte vänta med middagen på honom, Jane! Och med dessa ord sjönk den hedersmannen ned i sin särskilda stol, och så avbröts den fullständiga tystnaden i hans eleganta, dyrbart möblerade salong endast av den stora franska klockans oroliga knäppande.

Då denna kronometer, över vilken höjde sig en glad bronsgrupp, föreställande Iphigenias offrande, slog fem i en tung domkyrkoton, ryckte mr Osborne häftigt i klockan vid sin högra sida, och taffeltäckaren kom inrusande.

— Middag! röt mr Osborne.

— Mr George har inte kommit än, sir, svarade karlen.

— Åt fanders med mr George, sir! Är jag inte herre i huset? Middag!

Mr Osborne blängde bistert. Amalia darrade, och de andra tre damerna telegraferade till varandra med ögonen. Den lydiga klockan i de lägre regionerna började att ringa anmälningen till middagsmålet. Sedan ringningen upphört, stoppade familjefadern händerna i de stora bakfickorna på sin stora blå frack med blanka knappar och gick, utan vidare anmälning, allena utför trappan, blängande buttert över axeln på de fyra kvinnfolken.

— Jag undrar vad det nu kan vara? frågade den ena den andra, i det de reste sig upp och trippade sedesamt bakefter husets herre.

— Jag förmodar att fonderna falla, viskade miss Wirt, och så följde detta nedtystade kvinnliga sällskap, skälvande och under tystnad, sin mörke ledare. De intogo tigande sina platser. Han brummade fram en bön, som lät lika bister som en förbannelse. De stora silverlocken över faten togos bort. Amalia darrade på sin plats, ty hon satt närmast den förfärlige mr Osborne och allena på sin sida av bordet — tomrummet åstadkommet genom Georges frånvaro.

— Soppa? säger mr Osborne i en gravlik ton, i det han griper om sleven och fäster sina ögon på henne, och sedan han lagt för henne och de övriga, talade han icke ett ord för en stund bortåt.

— Tag bort miss Sedleys tallrik, sade han slutligen. Hon kan inte äta soppan — och inte jag heller. Den är avskyvärd. Tag bort soppan, Hicks, och kör kokerskan på dörren i morgon, Jane.

Sedan mr Osborne slutat sina anmärkningar om soppan, gjorde han några få korta anmärkningar rörande fisken, ävenledes av en vresig och satirisk art, och förbannade Billingsgate^[1] med en kraft och ett eftertryck, som voro värdiga denna plats. Därefter sjönk han tillbaka i tystnad och sväljde åtskilliga glas vin, med en allt mer och mer bister uppsyn, till dess en rask knackning på porten förkunnade Georges ankomst, då envar började hämta nytt mod.

Han kunde icke komma förr. General Daguilet hade låtit honom vänta på kommandoexpeditionen. Det var detsamma med soppan och fisken. Ge honom vad som helst — han frågade icke efter vad. Präktig lammstek — präktigt allting!

Hans goda lynne bildade en stark motsats mot faderns stränghet, och han pratade oupphörligt under middagens lopp, till allas förnöjelse och särskilt till förnöjelse för en, vars namn vi icke behöva nämna.

Så snart de unga damerna hade undanstökat apelsinen och vinglaset, vilka utgjorde det vanliga slutet på de dystra banketterna i mr Osbornes hus, gavs signalen till avsegling upp till salongen, och alla stego upp och avlägsnade sig. Amalia hoppades att George snart skulle följa efter dem dit. Hon började spela några av sina favoritvalser (då nyss importerade) på det stora med väldiga skulpterade ben och med läderfodral försedda pianot i salongen där ovanför. Men detta lilla konstgrepp förde honom icke dit upp. Han var döv för valserna; de blevo allt svagare och svagare; den gäckade pianisten lämnade slutligen instrumentet, och ehuru hennes tre vänner utförde några av de högljuddaste och mest briljanta styckena i sin repertoar, hörde hon icke en enda ton, utan satt och tänkte och anade ont. Gamle Osbornes buttra min, som alltid var förfärlig, hade aldrig förr förefallit henne så dödsbringande. Hans ögon följde henne ut ur rummet, som om hon gjort sig skyldig till något ont. Då man bjöd henne kaffe, ryckte hon till, som om det varit en giftblandning som taffeltäckaren, mr Hicks, ämnade bjuda henne. Vad var det för en hemlighet, som låg och lurade i bakgrunden?… Ack, de kvinnorna! De smeka och omhulda sina onda aningar och klema mest med sina värsta tankar, alldeles som de göra med sina vanskapta barn.

Den buttra minen i det faderliga anletet hade även gjort ett oroligt intryck på George Osborne. Med sådana ögonbryn och en så avgjort gallsjuk min, hur kunde det väl vara möjligt att få gubben att punga ut med den summa, som George nödvändigt behövde? Han började prisa sin fars vin. Detta var i allmänhet ett särdeles lämpligt sätt att smickra den gamle herrn.

— Jag fick aldrig sådan madeira i Västindien som er, sir. Överste Heavytop lade häromdagen innanför västen tre buteljer av den, som ni skickade ned till mig.

— Gjorde han, sade den gamle herrn. Den står mig till åtta riksdaler buteljen.

— Vill ni ta sex guinéer för ett dussin av det här vinet, sade George med ett skratt. Det är en av de främsta männen i landet som önskar sig litet därav.

— Gör han, brummade gubben. I sådant fall är det bäst att han skaffar sig det.

— Då general Daguliet var i Chatham, sir, gav Heavytop honom frukost och bad mig om litet av det här vinet. Generalen tyckte lika mycket om det — önskade att få en pipa åt generalbefälhavaren. Han är Hans Kunglig Höghets högra hand.

— Det är verkligen ett satans gott vin, sade ögonbrynen och sågo litet mera godlynta ut, och George ämnade just begagna sig av denna blidhet och bringa penningfrågan på tapeten, då fadern sjönk tillbaka till högtidlighet, ehuru han på ett tämligen hjärtligt sätt bad honom ringa på det röda vinet.

— Och vi skola pröva på om det är lika gott som madeiran, George, vilken jag hjärtans gärna unnar Hans Kunglig Höghet. Och medan vi dricka det, vill jag tala med dig om en sak av vikt.

Amalia hörde klockan ringa efter det röda vinet, medan hon satt nervös där uppe i salongen. Hur det var, så tänkte hon att det var en hemlighetsfull och olycksbådande klocka. Av de aningar, vilka somligt folk ständigt ha, måste väl alltid någon slå in.

— Vad jag önskar veta, George, sade den gamle herrn, sedan han långsamt smuttat på sitt första glas, är, hur du och — och — den där lilla varelsen där uppe ha det er emellan.

— Jag skulle tro att det inte är svårt att se, sir, sade George med ett självbelåtet leende. Det är tämligen klart, sir… Ett präktigt vin!

— Vad menar du med "tämligen klart"?

— Nå ja, men ansätt mig då inte så hårt! Jag är en blygsam man. Jag vill sannerligen inte ge mig ut för att vara någon kvinnotjusare, men jag måste medge, att hon verkligen är så förtjust i mig som hon gärna kan vara. Det kan envar se med ett halvt öga.

— Och du själv?

— Ja, vad mig angår, så har ni själv befallt mig att gifta mig med henne, och jag är en lydig son. Ha inte våra pappor avgjort den där saken redan för lång tid sedan?

— En lydig son! En ljus pojke! Har jag inte hört talas om dina mandater tillsammans med lord Tarquin, ryttmästare Crawley vid livgardet, hans välborenhet mr Deucease och hela det där anhanget? Akta er, sir, akta er!

Den gamle herrn uttalade dessa aristokratiska namn med det största välbehag. Så ofta han träffade tillsammans med en förnäm herre, kröp han i stoftet för honom och ropade "mylord" och "mylord" i vart ord, så som endast en fri britt kan göra. När han kom hem, slog han upp och genomläste hans ättartavla och införde sedan hans namn i sin dagliga konversation och skröt om "hans härlighet" med sina döttrar. Han föll ned för honom och gassade sig i hans åsyn, alldeles som den neapolitanske tiggaren i solen. George kände sig litet orolig, då han fick höra namnen och fruktade, att fadern hade fått höra talas om vissa spelhistorier, men den gamle moralisten lugnade honom genom att helt blitt yttra:

— Nå ja, ungdom blir alltid ungdom, och jag har alltid den trösten, George, att du lever i den förnämsta societeten i Europa, såsom jag hoppas och tror att du gör och såsom dina tillgångar tillåta dig att göra…

— Ja, sade George och gick frågan direkt på livet, man kan inte leva bland det där storfolket för intet, och min börs — se bara hur den ser ut! och därmed höll han upp en liten en, som Amalia hade virkat och skänkt honom och som endast innehöll den allra sista av Dobbins pundsedlar.

— Du ska inte behöva sakna pengar. En engelsk köpmans son ska inte sakna vad han behöver. Mina guinéer äro lika goda som deras, min gosse, och jag knusslar inte på dem. Titta in till mr Chopper i morgon då du går genom City, så torde han ha någonting åt dig. Jag knusslar inte med styvern, när jag vet att du är i gott sällskap, därför att jag vet att gott sällskap aldrig kan bli dåligt. För min egen del har jag alls ingen stolthet. Jag är född i ett ringa stånd, men du har vida större förmåner, och jag hoppas att du använder dem till din nytta. Umgås med de unga adelsmännen — det är många av dem som inte kunna ge ut en dollar för var guiné, som du ger ut, min gosse. Och vad beträffar de där små fruntimmershattarna (här lyste en listig och icke just särdeles behaglig, sneglande blick fram under de tunga ögonbrynen) så komma pojkar alltid att bli pojkar. Det är endast en sak, som jag vill förmana dig att undvika och som du måste undvika, såframt du inte vill att jag ska lämna dig utan ett öre — och det är spel.

— Ja, naturligtvis, sade George.

— Men för att återkomma till den andra affären rörande Amalia, så varför skulle du inte gifta dig litet bättre upp än med en börsmäklares dotter, George — det är vad jag önskar veta?

— Det är en familjeaffär, sir, sade George i det han knäppte sina nötter. Ni och mr Sedley ha gjort upp den där saken för nära ett sekel tillbaka.

— Det bestrider jag inte, men personers ställning förändras, sir. Jag nekar inte till att Sedley skapat min förmögenhet eller snarare satt mig i tillfälle att genom mina egna talanger och mitt handelsgeni förvärva den stolta ställning jag nu, om jag själv ska säga det, innehar inom talghandeln och Londons city. Jag har också visat Sedley min tacksamhet därför, och han har på sista tiden prövat den, såsom min bankbok kan visa. I förtroende sagt, min käre George, tycker jag inte om utseendet av mr Sedleys affärer. Min huvudbokhållare, mr Chopper, tycker inte heller om det, och han är en gammal räv och känner till börsen så väl som någon i London. Hulker och Bullock betrakta honom med misstänksamma blickar. Jag fruktar att han fnaskar på egen hand. Det påstås att den där Jeune Amelie, som togs av den amerikanske kaparen, var hans. Och tvärsäkert är — såframt jag inte ser Amalias tiotusen pund uppräknade i kontanta pengar, blir det inte något av med giftermålet. Jag vill inte ha någon avsigkommen stackares dotter i min familj. Låt vinet gå, sir — eller ring på kaffet.

Med dessa ord bredde mr Osborne ut aftontidningen, och detta var en signal som sade George att samtalet var slut och att hans pappa ämnade taga sig en lur.

Han skyndade uppför trappan till Amalia vid det allra bästa lynne. Vad var det som gjorde honom mera uppmärksam mot henne denna afton, än han på lång tid hade varit — mera ivrig att roa henne, mera öm och mera munter och språksam? Var det därför att hans ädla hjärta blev ännu varmare för henne vid utsikten av en kommande olycka, eller var det tanken på att han möjligen skulle förlora den kära lilla varelsen, som gjorde att han värderade henne högre än förut?

Hon levde på minnet av denna lyckliga afton många dagar efteråt och erinrade sig hans ord, hans blickar, de sånger han sjöng och hans hållning, då han lutade sig över henne eller betraktade henne på avstånd. Aldrig hade i hennes tycke någon afton förr gått så fort i mr Osbornes hus, och för första gången i sitt liv blev denna unga varelse rentav förtretad över den för tidiga ankomsten av mr Sambo med hennes schal.

George kom och tog ett ömt farväl av henne den följande morgonen och skyndade därefter till City, där han avlade ett besök hos mr Chopper, hans fars kassör, och erhöll av denne herre ett papper, vilket han hos Hulker och Bullocks utbytte mot en hel ficka full med pengar. Då George trädde in i huset, kom gamle John Sedley ut ur bankirernas rum med en helt dyster uppsyn, men hans gudson var alltför glad och upprymd för att märka den hedervärde mäklarens nedslagenhet eller de dystra blickar vilka den vänlige gamle herrn kastade på honom. Unge Bullock kom icke leende och artigt grinande ut med honom såsom han fordom hade brukat, och då Hulker, Bullock & C:os dörr tillslöts efter mr Sedley, blinkade mr Quill, kassören (vars välvilliga sysselsättning bestod i att taga fram nya banksedlar ur en låda och utdela guldmynt från en kopparskyffel) åt mr Driver, bokhållaren vid pulpeten på hans högra sida, och mr Driver blinkade tillbaka.

— På tok! viskade mr D.

— Rakt på tok! svarade mr Q. Mr George Osborne, vad slags mynt behagar ni?

George stoppade ivrigt en hop sedlar i sina fickor och betalade ännu samma afton Dobbin femtio pund inne på officersklubben.

Denna samma afton skrev Amalia det allra ömmaste långa brev till honom. Hennes hjärta flödade över av ömhet, men led dock ännu av onda aningar. Vad var väl orsaken till mr Osbornes mörka blickar? frågade hon. Hade någon oenighet uppstått mellan honom och hennes pappa? Hennes pappa kom så dyster och nedslagen hem från City, att alla därhemma voro så oroliga för honom — kort sagt, det var fyra sidor av kärlek och farhågor och förhoppningar och rädda aningar.

— Stackars lilla Malla, så kär hon är i mig! sade George, då han läste igenom episteln, och det var tusan vilken huvudvärk den där spetsade punschen har givit mig! — Ja, han kunde med skäl säga: Stackars lilla Malla!

1. Fisktorget, vars språk i allmänhet är mera mustigt än fint. Ö. a.