←  Kapitel 13
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Miss Crawley hemma hos sig
Kapitel 15  →


[ 179 ]

FJORTONDE KAPITLET.
Miss Crawley hemma hos sig.

Ungefär vid denna tid körde en resvagn med en vapensköld på vagnsdörrarna, en misslynt kvinnsperson i grön slöja och korkskruvslockar på baksätet och en tjock och trygg karl på kuskbocken upp till ett särdeles trevligt och väl inrett hus vid Park Lane. Det var vår från landet återkommande vän miss Crawleys ekipage. Vagnsfönstren voro uppdragna, och den feta knähunden, vars huvud och tunga annars vanligen hängde ut ur ett av dem, vilade i den misslynta kvinnspersonens knä. Då vagnen stannade, lyftes ett stort runt bylte av kappor och schalar ur den, med tillhjälp av åtskilliga domestiker och en ung dam som följde byltet. Detta bylte innehöll miss Crawley, som genast fördes uppför trapporna och lades i en säng och ett rum, som voro lämpligen uppvärmda för att mottaga en sjukling. Bud gingo efter hennes läkare och apotekare. De kommo, konsulterade, föreskrevo och avlägsnade sig. Då deras konsultation var slut, trädde miss Crawleys unga sällskap in för att mottaga deras instruktioner och gav därefter den sjuka de kylande läkemedel, som de store männen hade ordinerat.

Ryttmästare Crawley vid livgardet kom den följande dagen sprängande dit upp från Knightsbridgekasernen, och hans svarta hingst stampade på halmen framför den sjuka tantens port. Ryttmästaren visade sig kärleksfullt deltagande i sina frågor rörande denna älskvärda anförvant. Det tycktes verkligen vara stora anledningar till oro. Han fann miss Crawleys kammarjungfru (den misslynta kvinnspersonen) ovanligt sur och dyster och miss Briggs, hennes sällskapsdam, i tårar inne i salongen. [ 180 ]Hon hade skyndat hem, då hon fått underrättelse om sin älskade väns illamående och önskat att ila till hennes säng, denna säng, vilken hon, Briggs, i sjukdomens stunder så ofta hade jämnat, men hon nekades tillträde till miss Crawleys rum. En främling gav henne hennes läkemedel — en främling från landet — en avskyvärd miss… tårar hindrade sällskapsdamen att uttala namnet, och hon begrov sina sårade känslor och sin stackars gamla röda näsa i sin näsduk.

Rawdon Crawley lät anmäla sig genom den buttra kammarjungfrun, och miss Crawleys nya sällskapsdam kom trippande ned från sjukrummet, lade en liten hand i hans, då han ivrigt trädde fram emot henne, kastade en blick av djupt förakt på den förtvivlade Briggs, vinkade den unge livgardisten ut ur salongen och förde honom utför trappan ned i den nu öde matsalen, där så mången god middag blivit intagen.

Här språkade nu dessa två i vid pass tio minuter, utan tvivel samtalande om den gamla sjuklingen där uppe och hennes sjukdomssymtom, efter vilken tidpunkts slut klockan i salen ringde livligt, och mr Bowls, miss Crawleys tjocke och trygge taffeltäckare (som händelsevis under hela samtalet hade kommit att stå vid nyckelhålet), genast inträdde, varefter ryttmästaren kom ut, vred sina mustascher, kastade sig upp på sin svarta stridshingst, som stampade bland halmen till stor beundran för de små sotiga pojkar, som hade samlat sig på gatan, lät sin häst kurbettera och göra vackra språng och kastade därvid en blick in genom matsalsfönstret — och för ett ögonblick kunde man se den unga personen vid fönstret, men därefter försvann hennes gestalt, och hon begav sig utan tvivel tillbaka uppför trapporna för att återtaga sina ömma och kärleksfulla plikter.

Jag undrar just vem den där unga personen kunde vara? Denna samma afton var en liten middag för två personer uppdukad i matsalen, och den unga personen och miss Briggs satte sig ned där vid en liten nätt måltid. Miss Briggs var till den grad uppskakad, att hon knappast [ 181 ]kunde äta en enda bit. Den unga personen skar en kyckling med största sirlighet och begärde gräddsåsen med en så bestämd ton, att stackars Briggs, framför vilken denna läckerhet var placerad, ryckte till, slamrade häftigt med såsskeden och därpå åter föll tillbaka i det mest gråtmilda, hysteriska tillstånd.

— Jag tror, att det vore bäst att ge miss Briggs ett glas vin, sade den unga personen till mr Bowls, den tjocke, trygge karlen. Han gjorde så. Briggs fattade det mekaniskt, sväljde innehållet konvulsiviskt, kved en smula och började därefter att fnaska litet med kycklingen på sin tallrik.

— Jag tror att vi nu kunna hjälpa oss själva, sade den unga personen med stor blidhet i sin röst, och inte vidare behöva mr Bowls välvilliga tjänster. Om mr Bowls vill vara god och gå ned, så skola vi ringa när vi behöva er.

Mr Bowls gick följaktligen ned i köket, där han, i för bigående sagt, utgöt sin förtrytelse i de förskräckligaste eder mot den oskyldige betjänten, hans underordnade.

— Det är bedrövligt att ni ska lägga det så hårt på sinnet, miss Briggs! sade den unga damen med en kall och lätt sarkastisk min.

— Min käraste vän är så sjuk och vi… vi… vill inte taga emot mig, snyftade Briggs i ett nytt anfall av sorg.

— Å, hon är inte längre så farligt sjuk! Lugna er, bästa miss Briggs. Hon har bara överlastat sin mage — det är alltsammans. Hon är nu betydligt bättre och ska snart vara alldeles bra igen. Hon är bara litet svag av att hon blivit koppad och av den intagna medicinen. För all del lugna er och drick litet mera vin.

— Men varför, varför får jag inte se henne? snyftade miss Briggs. Ack, Mathilda, Mathilda, är väl detta din vedergällning mot din stackars, stackars Arabella, efter tre och tjugu års ömhet?

— Gråt inte så fasligt, stackars Arabella, sade den andra med ett nästan omärkligt småleende. Hon vill inte taga emot er endast och allenast därför att hon säger att ni inte förstår att sköta henne så väl som jag. Det är [ 182 ]alls inte något nöje för mig att sitta uppe hela natten, och jag skulle gärna låta er göra det i mitt ställe.

— Har jag inte i åratal vakat vid denna dyra bädd, sade Arabella, och nu…

— Nu föredrar hon en annan. Nå ja, sjukt folk har sina nycker och måste göras till viljes. Då hon blir bra ska jag resa.

— Aldrig, aldrig! utbrast Arabella, i det hon vilt inandades sitt luktsalt.

— Aldrig bli bra eller aldrig resa, sade den andra med samma godlynthet. Bah! Hon är frisk igen inom fjorton dagar, och då reser jag tillbaka till mina små elever i Drottningens Crawley och till deras mor, som är mycket mera sjuk än vår vän. Ni behöver inte vara svartsjuk på mig, bästa miss Briggs. Jag är en stackars flicka utan några vänner och utan något ont i sinnet. Jag vill visst inte undantränga er i miss Crawleys ynnest. Hon ska glömma mig inom en vecka efter sedan jag rest, och hennes tillgivenhet för er är ett mångårigt verk. Var god och ge mig litet vin, min bästa miss Briggs, och låt oss bli vänner. Jag kan försäkra er, att jag är i behov av vänner.

Den försonliga och vekhjärtade Briggs räckte vid detta vädjande tilltal ut sin hand utan att yttra ett ord, men kände detta oaktat mycket djupt sin övergivna ställning och begrät bittert, bittert sin Mathildas flyktighet. Efter en halvtimmes förlopp var måltiden slutad, och miss Rebecka Sharp (ty förunderligt nog är detta namnet på henne som hittills blivit så fyndigt beskriven såsom den unga personen) gick tillbaka uppför trapporna till patientens rum, varifrån hon med den mest intagande hövlighet avlägsnade stackars Firkin, som under tiden hade intagit hennes plats vid den sjukas säng. — Tack, mrs Firkin, det är bra; så utmärkt ni sköter er. Jag ska ringa, ifall någonting behövs. Tack så mycket! Och Firkin kom ned i en storm av avund och förtrytelse, så mycket farligare som hon måste hålla den instängd inom sitt eget bröst.

[ 183 ]Kunde det möjligen vara stormen, som, i det den gick genom förstugan i första våningen, blåste upp salongsdörren? Nej, den öppnades sakta av Briggs hand. Briggs hade stått på vakt. Briggs hörde alltför väl den knarrande Firkin komma nedför trappan samt klingandet av skeden i havresoppskålen, vilken den förorättade kvinnspersonen bar.

— Nå, Firkin, säger hon, då den andra trädde in i rummet. Nå, Jane?

— Allt sämre och sämre, miss Briggs, sade Firkin och runkade på huvudet.

— Är hon inte bättre ännu?

— Hon har inte talat mer än en enda gång, då jag frågade om hon kände sig litet bättre och hon bad mig hålla min dumma tunga. Ack, miss Briggs, jag trodde aldrig att jag skulle uppleva en sådan dag! Och vattenverken började åter att spela.

— Vad slags person är den där miss Sharp, Firkin? Föga väntade jag, medan jag njöt min julfröjd i mina trogna vänner pastor Lionel Delameres och hans älsk- värda frus eleganta hem, att finna, att en främling hade intagit min plats i min dyra, min ännu dyra Mathildas ömhet!

Som man ser av miss Briggs' språk, hade hon en litterär och sentimental anstrykning, också hade hon en gång på subskription givit ut ett häfte poesi med titeln "Näktergalens drillar".

— De äro allasammans tokiga i den där unga kvinnan, miss Briggs, svarade Firkin. Sir Fox skulle aldrig ha släppt henne ifrån sig, om han bara vågat neka miss Crawley någonting. Mrs Bute i prästgården är precis likadan — aldrig nöjd med mindre än att hon har henne hos sig. Ryttmästaren är alldeles galen i henne. Mr Crawley är dödligt svartsjuk, och sedan miss Crawley blev sjuk, vill hon inte ha någon annan hos sig, utan att jag kan begripa varför, och jag tror att alla människor blivit litet smått tokiga.

Rebecka tillbragte hela denna natt med att ständigt [ 184 ]vaka över miss Crawley; den följande natten sov den gamla damen så gott, att Rebecka fick tid att själv taga sig åtskilliga timmars behaglig vila på soffan bredvid sin gynnarinnas säng, och inom kort blev miss Crawley så pass återställd att hon satt uppe och skrattade hjärtligt åt en fulländad härmning av miss Briggs och hennes sorg, vilken Rebecka skildrade för henne. Briggs fnysning gehom näsan då hon grät och hennes sätt att använda näsduken återgåvos så fullkomligt, att miss Crawley blev helt glad och nöjd, till stor förvåning för läkarna, som besökte henne, vilka vanligen plägade finna denna hedervärda världsdam, då hon hade haft ett anfall av sjukdom, i högsta grad nedstämd och i den värsta förskräckelse för döden.

Ryttmästare Crawley kom varenda dag och erhöll av Rebecka bulletiner rörande sin tants hälsa. Denna bättrades så hastigt, att stackars Briggs fick tillåtelse att se sin gynnarinna, och personer med ömma hjärtan torde kunna föreställa sig denna sentimentala kvinnspersons lugnade känslor och hela mötets rörande natur.

Miss Crawley tyckte snart om att ha Briggs inne hos sig, ty Rebecka förstod att härma henne mitt upp i synen med det mest beundransvärda allvar och gjorde därigenom härmningen dubbelt pikant för sin hedervärda beskyddarinna.

De orsaker, som hade lett till miss Crawleys beklagansvärda illamående och hennes avresa från broderns hus där ute på landet, voro av en så föga romantisk natur, att de näppeligen äro ägnade att utvecklas och förklaras i denna eleganta och känslofulla roman. Ty hur är det väl möjligt att endast antydningsvis yttra om en finkänslig kvinnsperson inom en god societet, att hon åt och drack för mycket, och att en varm kräftsoppa, överflödigt njuten i prästgården, var upphovet till ett illamående, vilket miss Crawley själv envisades att uteslutande skriva på den fuktiga väderlekens räkning? Anfallet var så häftigt, att Mathilda — såsom herr pastorn uttryckte sig — nära nog låg i själatåget; hela familjen var i feber[ 185 ]spänd väntan rörande testamentet, och Rawdon Crawley gjorde sig säker om minst fyrtiotusen pund före London-säsongens början. Mr Crawley översände ett par utvalda religiösa skrifter för att bereda henne för förflyttningen från världsmarknaden och Park Lane till en annan värld, men en hederlig doktor från Southampton, som påkallades i tid, förtog verkan av de där kräftorna, som så nära hade blivit hennes bane, och gav henne tillräcklig styrka för att återvända till London. Baroneten dolde icke sin starka känsla av besviken förhoppning i anledning av den vändning sakerna togo.

Medan envar uppvaktade miss Crawley och bud varje timme avgingo från prästgården för att hämta underrättelser till hennes kära anförvanter därstädes rörande hennes hälsa, fanns det en annan dam i familjen, som låg ytterligt sjuk i en annan del av huset, utan att likväl någon frågade därefter, och denna dam var ingen mer och ingen mindre än lady Crawley själv. Den hederlige doktorn skakade på huvudet, sedan han besökt henne — vilket besök sir Fox tillstadde, emedan något särskilt honorarium icke behövde betalas — och hon fick tråna bort i sitt ensliga rum, utan att man frågade mera efter henne än efter ett ogräs ute i parken.

De unga damerna förlorade även mycket av den oskattbara fördelen av sin guvernants undervisning — och en så öm sjuksköterska var miss Sharp, att miss Crawley icke ville taga emot medikamenter av någon annan hand. Firkin hade blivit avsatt långt före avresan från landet, och denna trogna tjänarinna fann en dyster tröst vid sin återkomst till London i att se miss Briggs lida samma svartsjukans kval och undergå samma trolösa behandling, vilken hon själv hade varit underkastad.

Ryttmästare Rawdon fick förlängd permission i anledning av sin tants sjukdom och stannade pliktskyldigast hemma. Han var alltid i hennes förmak. (Hon låg sjuk i den förnämsta sängkammaren, till vilken man kom in genom den lilla blå salongen.) Hans far mötte honom ständigt där, eller om han kom aldrig så tyst gående [ 186 ]genom korridoren, kunde han vara säker om att se faderns dörr öppnas och den gamle herrns hyenafysionomi stirra ut därur. Varför vaktade de så där på varandra? Utan tvivel var det till följd av en ädel tävlan om vilkendera som skulle vara mest uppmärksam mot den stackars sjuka där inne i den förnämsta sängkammaren. Rebecka plägade komma ut och trösta dem båda eller snarare den ena eller den andra, och de båda värda herrarna visade en stor längtan efter att få höra nyheter om sjuklingen från hennes lilla förtrogna budbärarinna.

Vid middagen, till vilket mål Rebecka kom ned för en halvtimme, stiftade hon fred emellan dem, varefter hon försvann för aftonen, varvid Rawdon plägade rida över till den i Mudbury förlagda avdelningen av det 150:e, lämnande sin pappa åt mr Horrocks' och romtoddyns sällskap. Hon tillbragte i miss Crawleys sjukrum ett par så tröttsamma veckor som någon dödlig någonsin upplevat, men hennes små nerver tycktes vara av stål, och hon visade icke det ringaste tecken till att hon led av vakandet och tråket inne i sjukrummet.

Hon nämnde aldrig förrän långt efteråt hur plågsam hennes befattning hade varit, vilken retlig och butter patient den jovialiska gamla damen var; hur ondsint, hur sömnlös och hur rädd hon var för döden; under vilka långa nätter hon låg kvidande och nästan utom sig av ångest för en kommande värld, efter vilken hon icke frågade det ringaste, så länge hon var frisk och rask. — Föreställ dig, min vackra, unga läsarinna, en världslig, självisk, obehaglig, otacksam kvinna utan någon religion, vridande sig i plågor och ångest, och det till på köpet utan sin peruk. Tänk dig henne, och lär dig att älska och bedja, innan du blir gammal.

Miss Sharp vakade vid denna obehagliga bädd med okuvligt tålamod. Ingenting undgick henne, och lik en klok förvaltare förstod hon att använda allt till sin nytta. Hon berättade längre fram mången god historia om miss Crawleys sjukdom — historier, vilka kommo denna dam [ 187 ]att rodna under sitt pålagda smink. Under hela sjukdomen förlorade miss Sharp aldrig sitt goda lynne, var alltid livlig och rörlig, och som hon hade ett fullkomligt lugnt samvete, sov hon mycket lugnt och kunde njuta denna förfriskning närhelst tillfälle därtill yppade sig. Därför såg man också få spår till trötthet på hennes person. Hennes ansikte var möjligen en smula blekare och ringarna kring hennes ögon möjligen en mån mörkare än vanligt, men närhelst hon kom ut ur sjukrummet, var hon alltid leende och frisk och nätt och såg lika fin och täck ut i sin lilla morgonrock och mössa som i sin elegantaste toalett.

Så tyckte åtminstone ryttmästaren och rasade i otymplig förtvivlan över henne. Kärlekens bevingade pil hade genomträngt hans grova hud. Sex veckor — närheten — tillfället, allt detta hade gjort honom till ett fullständigt offer. Bland alla personer i världen valde han just sin tant i prästgården till sin förtrogna. Hon skämtade med honom därom; hon hade märkt hans dårskap; hon varnade honom, men slutade med att erkänna, att lilla Sharp var den muntraste, trevligaste, kvickaste, mest godhjärtade, enkla och milda varelse i hela England. Rawdon finge likväl icke leka med hennes känslor — den kära miss Crawley skulle aldrig förlåta honom det, ty även hon var alldeles förtjust i den lilla guvernanten och älskade henne som en dotter. Rawdon borde avlägsna sig — resa tillbaka till sitt regemente och det stygga London och inte leka med en stackars okonstlad flickas känslor.

Mången, mången gång gav denna godhjärtade dam, som hyste medlidande med den stackars livgardistens olyckliga tillstånd, honom tillfälle att se miss Sharp i prästgården och att spatsera hem med henne, såsom vi redan sett. Då män av ett visst slag, mina damer, äro förälskade, så sluka de betet, ehuru de se kroken och reven och hela den apparat, med vilken de skola fångas — de måste närma sig den — de måste svälja den — och så sitta de där och befinna sig i nästa ögonblick flämtande [ 188 ]och sprattlande på landbacken. Rawdon såg, att mrs Bute hade en påtaglig avsikt att fånga honom med Rebecka. Han var just icke så särdeles slug och skarpsinnig, men han var likväl en världsman och hade varit med om många säsonger i London. Ett ljus gick en dag upp för hans skumma själ, efter vad han inbillade sig, genom ett yttrande av mrs Bute.

— Märk mina ord, Rawdon, sade hon. Du kommer en dag att få miss Sharp till din släkting.

— På vad sätt då? — såsom min kusin kanhända? Är Francis förtjust i henne? frågade den skalkaktige officeren.

— Bättre upp! sade mrs Bute med en blixt från sina svarta ögon.

— Det kan väl aldrig vara Fox? Nej, han ska då inte ha henne! Den ormen är inte värd henne. Lady Jane Sheepshanks har honom för övrigt på gaffeln.

— Ni karlar märka då ingenting. Du enfaldiga, blinda varelse! — Om någonting skulle hända lady Crawley, bleve miss Sharp din mamma, och det är just vad som kommer att hända.

Rawdon Crawley gav luft åt en förvånansvärd vissling, till tecken på sin överraskning vid denna förklaring. Han kunde icke bestrida det. Hans fars uppenbara förkärlek för miss Sharp hade icke undgått honom. Han kände ganska väl den gamle herrns karaktär, och en mera oförsynt gammal — han avslutade meningen med en ny vissling och gick hem, tvinnande sina mustascher och övertygad att han nu hade funnit nyckeln till mrs Butes hemlighet.

— Nej, det här går, förbanne mig, för långt! tänkte Rawdon för sig själv. Min själ tror jag inte att människan vill göra den stackars flickan olycklig, bara för att hon inte ska komma in i familjen såsom lady Crawley.

Då han träffade Rebecka allena, skämtade han med henne på sitt gratiösa sätt rörande faderns tycke. Men hon gjorde en föraktfull knyck på nacken, såg honom rakt i ansiktet och sade:

[ 189 ]— Nå ja, låt vara att han verkligen tycker om mig. Jag vet att han gör det, och andra med. Tror ni kanske att jag är rädd för honom, ryttmästare Crawley? Ni tror kanske inte att jag kan försvara min heder? sade den lilla kvinnan och såg så stolt och ståtlig ut som en drottning.

— Jo — jo visst — vill bara varna er — ber er se er för — det är alltsammans, sade mustaschtvinnaren.

— Ni syftar således på någonting vanhederligt? sade hon häftigt uppbrusande.

— Å, bevars! — sannerligen — miss Rebecka, inföll den tunga dragonen.

— Tror ni att jag inte har någon aktning för mig själv därför att jag är fattig och utan vänner och därför att rikt folk inte har någon sådan? Tror ni att jag, därför att jag är guvernant, inte har så mycket förstånd och känsla och bildning som ni adelsfolk här i Hampshire? Jag är en Montmorency. Tror ni inte att en Montmorency är lika god som en Crawley?

Då miss Sharp var uppskakad och hänsyftade på sina anförvanter på mödernet, talade hon med en aldrig så liten utländsk brytning, som gav ett stort behag åt hennes klara, klangfulla röst. — Nej, fortfor hon och blev allt varmare under det hon talade med ryttmästaren, jag kan uthärda fattigdom, men inte skam — förbiseende, men inte förolämpning, och det till av — av er!

Hennes känslor gåvo sig nu luft, och hon brast i tårar.

— För all del, miss Sharp — Rebecka — vid Gud — jag skulle på min ära inte vilja göra det för tusen pund. Vänta Rebecka!

Men hon var borta. Hon for denna dag ut med miss Crawley. Det var före den senares sjukdom. Vid middagen var hon ovanligt briljant och livlig, men hon ville icke giva akt på den förödmjukade och bedårade livgardistens vinkar, nickningar eller klumpiga klagomål. Skärmytslingar av detta slag försiggingo oupphörligt under detta lilla fälttåg — långtrådiga att omtala och liknande till sina följder. Det Crawleyska tunga kavalle[ 190 ]riet var förtvivlat över sina nederlag och blev varje dag i grund slaget.

Om icke baroneten hade fruktat att gå miste om sin andel av systerns testamente, skulle han aldrig ha tillåtit att hans kära flickor finge umbära välsignelsen av den uppfostran, som deras ovärderliga guvernant meddelade dem. Det gamla huset därhemma föreföll som en ödemark utan henne, så nyttig och angenäm hade Rebecka förstått att göra sig. Sir Fox' brev blevo icke renskrivna och rättade, hans böcker blevo icke ordentligt förda, och hans hushållsangelägenheter och mångfaldiga planer och förslag försummades nu, då hans lilla sekreterare var borta. Och det var lätt att se, hur nödvändig en dylik amanuens var för honom, genom tonen och stavningen i de talrika brev han sände till henne, bedjande och befallande henne att komma tillbaka. Nästan varenda dag medförde ett fribrev[1] från baroneten, innehållande de mest bevekande böner till Rebecka att komma tillbaka eller patetiska förklaringar, ställda till miss Crawley, rörande det försummade tillståndet av hans döttrars uppfostran, om vilka skrivelser miss Crawley emellertid tog föga notis.

Miss Briggs var icke formligt avskedad, men hennes plats som sällskapsdam var en sinekur och en löjlighet, och hennes sällskap var den svarta mopsen i salongen eller då och då den misslynta Firkin i hushållerskans kammare. Icke heller blev Rebecka, ehuru den gamla damen icke ville höra talas om hennes avresa, ordentligt installerad i ämbetet. I likhet med många rika personer hade miss Crawley för vana att mottaga så många tjänster som möjligt av sina underordnade och att helt godlynt säga dem farväl, då hon icke längre fann dem vara av något gagn. Tacksamhet är bland visst rikt folk knappast naturlig eller att tänka på. De mottaga fattigt folks tjänster såsom en skyldighetsgärd. Icke heller har du, arme parasit och krypande skugga, särdeles mycket skäl [ 191 ]att beklaga dig. Din vänskap för de rika är ungefär lika uppriktig som det besvarande den röner. Det är penningen du älskar och icke människan, och om Krösus och hans betjänt bytte plats, vet du nog, din fattiga skälm, vilkendera av dem som skulle komma att erhålla din hyllning.

Jag är icke heller säker, huruvida icke, i trots av Rebeckas anspråkslöshet, livliga verksamhet, mildhet och oförtröttade godiynthet, den sluga gamla Londondamen, på vilken dessa vänskapens skatter slösades, under hela tiden hyste en hemlig misstanke mot sin ömma sköterska och vän. Det måste ofta ha runnit miss Crawley i sinnet, att ingen gör någonting för intet. Om hon dömde efter sina egna känslor mot världen, måste hon ha varit ganska väl i stånd att uppskatta världens känslor mot henne själv, och kanske gjorde hon den reflexionen, att det är folks vanliga lott att icke äga några vänner, när de själva icke bry sig om några.

Emellertid var Becky hennes största tröst och trevnad, och hon gav henne ett par nya klänningar och ett gammalt halsband och en schal samt visade henne sin vänskap genom att nedsätta alla sina intima bekanta för sin nya förtrogna (något som obestridligen utgör det allra mest rörande beviset på aktning och tillgivenhet) och tänkte halvt på att göra henne någon stor välgärning i framtiden — kanske att gifta bort henne med Clump, apote— karen, eller att skaffa henne någon förmånlig plats eller, i alla händelser, att skicka henne tillbaka till Drottningens Crawley, då hon icke längre behövde henne och London-säsongen fullständigt hade börjat.

Då miss Crawley var på bättringsvägen och kunde gå ned i salongen, sjöng Becky för henne eller roade henne på annat sätt, och då hon var så pass frisk att hon kunde åka ut, följde Becky med henne. Och under dessa utfärder, vart förmådde väl miss Crawleys godmodighet och vänskap henne att bege sig, om icke till Russell Square, Bloomsbury och John Sedleys hus.

Dessförinnan hade, såsom ni väl kan föreställa er, [ 192 ]många brev växlats emellan de båda kära vännerna. Under de månader, som Rebecka hade vistats i Hampshire, hade den eviga vänskapen (detta måste tyvärr erkännas) lidit ett betydligt avbräck och blivit så avtärd och svag av ålder, att den hotade att helt och hållet ge upp andan. Saken var nämligen den, att båda flickorna hade fått sina egna reella angelägenheter att tänka på: Rebecka på sina framsteg i sina principalers ynnest — och Amalia på sitt enda, allt annat uppslukande ämne. Då de båda flickorna möttes och flögo i varandras armar med denna häftighet, som utmärker unga damers förhållande till varandra, utförde Rebecka sin andel av omfamningen med den allra största livlighet och energi, medan stackars lilla Amalia rodnade då hon kysste sin vän och tänkte, att hon hade gjort sig skyldig till någonting snarlikt köld emot henne.

Deras första möte var endast helt kort. Amalia stod just på väg att gå ut. Miss Crawley väntade där nere i sin vagn, och hennes folk undrade över den lokalitet, i vilken de befunno sig, och stirrade på den hederlige Sambo, den svarte betjänten i Bloomsbury, såsom en av denna trakts sällsamma infödingar. Men då Amalia kom ned med sina glada, vänliga blickar (Rebecka måste presentera henne för sin vän, ty miss Crawley längtade att få se henne och var för klen för att lämna sin vagn) — då, säger jag, Amalia kom ned, undrade Park Lanes betjäntaristokrati ännu mera över, att någonting sådant kunde komma ut från Bloomsbury, och miss Crawley blev helt förtjust i den unga damens ljuva, rodnande anlete, som så blygt och graciöst trädde fram för att göra sin väns beskyddarinna sin uppvaktning.

— Vilken hy, min söta vän, och vilken ljuv röst! sade miss Crawley, då de efter detta lilla möte åter körde väster ut. Min bästa miss Sharp, er vän är förtjusande. Ni måste nödvändigt laga så, att hon kommer till Park Lane.

Miss Crawley hade god smak. Hon tyckte om ett naturligt sätt — och en liten blyghet gav det endast ett förökat [ 193 ]behag. Hon tyckte om att ha vackra ansikten omkring sig, liksom hon tyckte om vackra tavlor och vackert porslin. Hon talade om Amalia med förtjusning ett halvt dussin gånger denna dag och nämnde även om henne för Rawdon Crawley, som pliktskyldigast kom för att dela sin tants kyckling.

Naturligtvis meddelade Rebecka härvid ögonblickligen, att hennes vän var förlovad med en löjtnant Osborne — en mycket gammal flamma.

— Tjänar han i det och det linjeregementet? frågade ryttmästare Crawley, då han efter någon ansträngning, som det anstod en gardesofficer, erinrade sig regementets nummer.

Rebecka trodde att det var detta regemente.

— Kaptenen vid samma regemente heter Dobbin, sade hon.

— En lång, gänglig, tafatt karl, som stupar på allting, sade Crawley. Jag känner honom, och Osborne är en rätt vacker karl med stora svarta polisonger.

— Ofantliga, sade miss Rebecka Sharp, och ofantligt stolt är han över dem, det kan jag försäkra er.

Ryttmästare Rawdon Crawley brast ut i ett skallande gapskratt i stället för svar, och då damerna bådo honom att tala om varför han skrattade, gjorde han det, så snart det häftiga utbrottet av hans munterhet var förbi.

— Han inbillar sig kunna spela biljard, sade han. Jag vann tvåhundra pund av honom på "Cacaoträdet". Han spela biljard, den token! Han skulle ha spelat om hur mycket som helst den dagen, om inte hans fördömde vän kaptenen hade kommit och fört honom bort med sig.

— Rawdon, Rawdon, var då inte så stygg! anmärkte miss Crawley, högeligen förnöjd.

— Ja, av alla unga glopar jag sett vid linjeregementena är den karlen bestämt den allra grönaste. Tarquin och Deuceace plocka honom hur mycket de vilja. Han skulle vara färdig att göra vad som helst för att få vara till[ 194 ]sammans med en lord. Han betalar deras middagar i Greenwich, och de bjuda gästerna.

— Och en vacker samling är det väl, kan jag tro.

— Alldeles riktigt, miss Sharp. Rätt som vanligt, miss Sharp. Ovanligt vackert sällskap — hå, hå, hå! och ryttmästaren skrattade allt mer och mer, anseende detta för ett ypperligt skämt.

— Se så, Rawdon, var då inte så där stygg! ropade hans tant.

— Hans far är köpman — ofantligt rik, påstås det. Fördöme de där köpmännen! De måste åderlåtas, och jag har ännu inte fjällat honom tillräckligt. Hå, hå, hå!

— Fy, ryttmästare Crawley! Jag ska varna Amalia. Att ha en spelare till man!

— Ja, det är ohyggligt, inte sant? sade ryttmästaren med mycket allvar, och därpå tillade han, som om han plötsligt hade fått en idé: Hör nu, bästa tant, vi måste ha honom hit.

— Är han en presentabel person? frågade tanten.

— Presentabel! ja visst — ni skulle inte kunna se någon skillnad, svarade ryttmästare Crawley. För all del låt oss få honom hit, då ni börjar att se några personer hos er, och låt även hans vad heter det nu igen — inamorato — inte sant, miss Sharp, så heter det? — också komma. Jag ska min själ, skriva ett brev till honom och bjuda honom och pröva på om han kan spela piket lika bra som biljard. Var bor han, miss Sharp?

Miss Sharp nämnde löjtnantens adress i staden, och några dagar därefter erhöll löjtnant Osborne ett brev med ryttmästare Crawleys skolgosstil, innehållande ett bjudningsbrev från miss Crawley.

Rebecka skickade även en bjudning till sin kära Amalia, vilken, såsom man lätt kan föreställa sig, genast var beredd att antaga den, då hon hörde att George skulle vara med i sällskapet. Det uppgjordes så, att Amalia skulle tillbringa förmiddagen tillsammans med damerna i Park Lane, där alla voro mycket vänliga mot henne. Rebecka beskyddade henne med lugn överlägsenhet: hon hade så [ 195 ]mycket bättre huvud än hennes vän, och denna var så mild och anspråkslös, att hon alltid gav vika, då någon behagade taga väldet över henne, och så lydde hon Rebeckas order med fullkomlig undergivenhet och godlynthet. Miss Crawleys nådighet var i hög grad anmärkningsvärd. Hon framhärdade i sin förtjusning över lilla Amalia och talade om henne mitt upp i ansiktet, som om hon varit en docka eller en tavla, och beundrade henne med den möjligast välvilliga förvåning. Jag beundrar den beundran, som den förnäma världen stundom utsträcker till simpelt folk. Det finns knappast någon angenämare syn i världen än att se förnämiteters nedlåtenhet. Miss Crawleys utomordentliga välvilja kändes emellertid tämligen tröttande för stackars lilla Amalia, och jag är icke säker, om hon icke tyckte den hederliga miss Briggs vara den behagligaste av de tre damerna i Park Lane. Hon sympatiserade med Briggs, liksom med alla beskedliga människor, som sågos över axeln: hon var icke vad man kallar en kvinna med esprit.

George kom till middagen — en ungkarlsmiddag tillsammans med ryttmästare Crawley.

Osbornernas stora familjevagn förde honom till Park Lane från Russell Square, där de unga damerna, som icke själva voro bjudna och förkunnade sin fullkomliga likgiltighet för en dylik ringaktning, icke desto mindre tittade efter sir Fox Crawleys namn i adelskalendern och lärde sig allt vad detta verk hade att förkunna om Crawleyfamiljen och dess stamträd samt om Binkies, deras fränder etc. etc. — Rawdon Crawley mottog George Osborne med mycken hjärtlighet och artighet, berömde hans biljardspel, frågade honom när han ville ha revansch, intresserade sig för Osbornes regemente och skulle ännu samma afton ha föreslagit honom ett parti piket, såframt icke miss Crawley bestämt förbjudit allt spelande i hennes hus, vadan den unge löjtnantens börs icke blev lättad av hans käcke värd, för den dagen åtminstone. De kommo emellertid överens om att träffas den följande dagen — för att se på en häst, som Crawley [ 196 ]hade att sälja, och provrida honom i parken och äta middag tillsammans och tillbringa aftonen med några muntra kurrar.

— Det vill säga, såframt ni inte måste uppvakta den vackra miss Sedley, sade Crawley med en listig blinkning. Fanken till söt flicka, på min ära, Osborne, var han god nog att tillägga. Fullt upp med schaber, förmodar jag — vasa?

Osborne skulle icke göra någon sådan uppvaktning; han skulle med nöje sammanträffa med ryttmästaren; och då de träffades den följande dagen, prisade den senare sin unge väns ridkonst — såsom han med fullt skäl kunde göra — och presenterade honom för tre eller fyra unga och mycket förnäma och eleganta herrar, vilkas bekantskap gjorde den enfaldige unge officeren helt stolt och uppblåst.

— Hör nu, hur står det till med lilla miss Sharp, frågade Osborne sin vän vid desserten med en nonchalant och sprättaktig min. En snäll och beskedlig liten flicka, den där miss Sharp. Vad tycka ni om henne i Drottningens Crawley? Miss Sedley tyckte inte illa om henne förlidet år.

Ryttmästare Crawley kastade en ursinnig blick på löjtnanten från sina små, blå ögon och bevakade honom noga, då han gick upp i salongen för att förnya bekantskapen med den vackra guvernanten. Hennes beteende emot honom måste ha betydligt lättat Crawley, ifall någon svartsjuka lurade i denne livgardists bröst.

Då de unga männen hade kommit dit upp och Osborne hade blivit presenterad för miss Crawley, gick han fram till Rebecka med en lätt och obesvärad beskyddarmin. Han tänkte vara vänlig och nedlåtande mot henne, ja, han ämnade till och med skaka hand med henne i hennes egenskap av vän med Amalia, och i det han sade: — Ah, se miss Sharp! Hur står det till? sträckte han sin vänstra hand emot henne, väntande att hon skulle bli helt förbryllad av en så stor ära.

Miss Sharp sträckte fram sitt högra pekfinger och gav [ 197 ]honom en liten nick, så kall och mördande, att Rawdon Crawley, som stod och betraktade uppträdet inne i ett annat rum, hade svårt att kväva sitt skratt, då han såg löjtnantens fullständiga nederlag, det sätt varpå han ryckte till och den klumpiga förlägenhet, varmed han slutligen nedlät sig att fatta det finger, som var framsträckt åt honom.

— Hon skulle min själ kunna sätta fan själv på bakhasorna, tänkte ryttmästaren helt förtjust, och löjtnanten frågade nu, för att på ett behagligt sätt öppna konversationen, vad miss Sharp tyckte om sin nya plats.

— Min plats, svarade miss Sharp helt kallt. Hur vänligt av er att påminna mig därom! Jo, det är en rätt bra plats och lönen icke så dålig — ehuru förmodligen inte så stor som miss Wirts hos edra systrar vid Russell Square. Hur må de unga damerna? — ehuru jag egentligen inte borde fråga det.

— Varför inte, frågade Osborne helt förvånad.

— Jo, de nedläto sig aldrig att tala med mig eller bjuda mig hem till sig, medan jag vistades hos Amalia, men vi guvernanter äro, som ni vet, vana vid dylika små förbiseenden.

— Men, min bästa miss Sharp, utbrast Osborne.

— Åtminstone inom somliga familjer, fortfor Rebecka. Ni kan inte föreställa er vad det ändå finns för åtskillnad. Vi äro inte så rika nere i Hampshire som ni rika köpmansfolk i City, men däremot är jag i en gentlemans familj av god gammal härkomst. Jag förmodar att ni vet, att sir Fox' far vägrade att mottaga ett pärskap? Och ni ser hur jag blir behandlad! Jag har det mycket bekvämt och trevligt. Det är verkligen en mycket god plats — men så utmärkt vänligt och hyggligt av er att fråga!

Osborne var alldeles ursinnig. Den lilla guvernanten behandlade honom helt nedlåtande och gäckades med honom, till dess det unga brittiska lejonet kände sig helt besvärat; och icke heller hade han tillräcklig själsnärvaro att hitta på en förevändning för att draga sig ut ur denna högst livliga och intressanta konversation.

[ 198 ]— Jag trodde annars, att ni inte tyckte så illa om de där köpmansfamiljerna, sade han stolt.

— Förlidet år, menar ni, då jag kom direkt från den där förskräckligt simpla skolan? Ja, naturligtvis gjorde jag det. Tycker inte varenda flicka om att komma hem under ferierna? Och hur skulle jag väl kunnat känna till något bättre? Men ack, mr Osborne, vilken skillnad aderton månaders erfarenhet gör! — aderton månader tillbragta, ursäkta att jag säger det, tillsammans med fint och förnämt folk! Vad den snälla Amalia beträffar, så håller jag gärna med er om att hon är en pärla och skulle vara förtjusande var som helst. Se så, nu ser jag att ni börjar bli vid gott lynne! Men ack, vilket eget och konstigt folk de äro, de där citymänniskorna! Och mr Josef — hur står det till med den där underbare mr Josef?

— Det förekommer mig, som om ni förlidet år inte tyckte så illa om den där underbare mr Josef, sade Osborne vänligt.

— Så strängt av er! Nåväl, oss emellan sagt, mitt hjärta blev just inte krossat för hans skull, men det oaktat skulle jag, om han bett mig göra vad ni menar med edra blickar (och mycket uttrycksfulla och vänliga äro de till på köpet), inte ha sagt nej.

Mr Osborne gav henne en blick, som tycktes säga: — Verkligen? Hur godhetsfullt!

— Vilken ära att ha fått er till svåger, tänker ni? Att bli svägerska med George Osborne, esquire, son till John Osborne, esquire, son till — vad var er farfar, mr Osborne? Se så, bli nu inte ond! Ni kan ju inte rå för ert stamträd, och jag håller gärna med er om, att jag skulle ha gift mig med mr Josef Sedley, ty kunde väl en fattig flicka göra något bättre? Nu känner ni till hela hemligheten. Jag är öppen och uppriktig, och när allt kommer omkring, är det verkligen bra vänligt av er att hänsyfta på det där förhållandet — mycket vänligt och artigt. Min bästa Amalia, mr Osborne och jag hålla på [ 199 ]att tala om din stackars bror Josef. Hur mår han nuförtiden?

På detta sätt blev George totalt slagen. Rebecka hade visserligen icke rätt, men hon hade på ett utmärkt skickligt sätt manövrerat så att han fick orätt. Och nu flydde han helt skymfligt, kännande att han, om han stannade ett ögonblick längre, skulle komma att bli ställd i en löjlig dager inför Amalia.

Ehuru Rebecka hade haft övertaget över honom, var George likväl höjd över lågheten att tala illa om eller hämnas på ett fruntimmer — ehuru han naturligtvis icke kunde undgå att den följande dagen meddela ryttmästare Crawley i förtroende några av sina oförgripliga tankar rörande miss Rebecka — att hon var mycket vass, en farlig person, en inbiten kokett och så vidare — i vilka samtliga åsikter ryttmästare Crawley skrattande instämde och vilka samtliga han inom tjugufyra timmars förlopp meddelade miss Rebecka själv. De ökade naturligtvis hennes ursprungliga högaktning för mr Osborne. Hennes kvinnliga instinkt hade sagt henne, att det var George, som hade hindrat framgången av hennes första kärlekshandel, och hon högaktade honom därefter.

— Jag vill bara varna er, sade han till Rawdon Crawley med en slug och listig blick — han hade köpt hästen och förlorat några tjog guinéer efter middagen. Jag vill bara varna er — jag känner kvinnorna och råder er att vara på er vakt.

— Tack, min gosse, sade Crawley med en blick av egendomlig tacksamhet. Ni är då spritt vaken, kan jag märka.

Och Osborne avlägsnade sig, tänkande att Crawley hade fullkomligt rätt. Han berättade sedan Amalia vad han hade gjort och hur han hade rått Rawdon Crawley en satans präktig och rättfram pojke — att vara på sin vakt mot den lilla listiga och intriganta Rebecka.

— Mot vem, utbrast Amalia.

— Mot din vän guvernanten! Men se då inte så förvånad ut!

[ 200 ]— Ack, George, vad har du gjort, sade Amalia, ty hennes kvinnoögon, vilka kärleken hade skärpt, hade i ett ögonblick upptäckt en hemlighet, som var osynlig för miss Crawley, för stackars Briggs och framför allt för den där unge polisongbeprydde sprätten, löjtnant Osbornes stupida korpgluggar.

Då Rebecka hjälpte henne på med schal och kappa i ett övre rum, där dessa båda vänner hade fått ett tillfälle till detta hemliga samspråk och konspirerande, som utgör det kvinnliga livets fröjd och förtjusning, hade Amalia tagit hennes båda små händer i sina och sagt: — Rebecka, jag märker alltsammans, varpå Rebecka kysste henne.

Och rörande denna intressanta hemlighet yttrades icke en bokstav vidare av någon av de unga damerna, men den var bestämd att inom kort bliva uppdagad.

Någon kort tid efter ovannämnda händelser och medan miss Rebecka ännu var kvar i sin beskyddarinnas hus i Park Lane, fick man se ännu en vapensköld i Stora Gaunt Street figurera bland de många, som vanligen pryda detta kvarter. Det var på sir Fox Crawleys hus, men den tydde icke på den hedervärde baronetens bortgång från detta jordiska. Det var en kvinnlig vapensköld och hade för några år sedan tjänat såsom ett äretecken över sir Fox' gamla mor, salig änkenåden lady Crawley. Då dess tjänstetid var överstånden, hade den kommit ned från framsidan av huset och levat avsides i något av de bakre gemaken i sir Fox' hus. Den uppträdde nu åter till ära för stackars Rosa Dawson. Sir Fox var åter änkling. Det vapen, som syntes på sköldens fält jämte hans eget, var visserligen icke stackars Rosas — ty hon hade intet vapen — men de på skölden målade cheruberna passade precis likaväl för henne som för sir Fox' mor, och Resurgam stod skrivet under fältet mellan Crawleys duva och orm. Vapen och vapensköldar och Resurgam! — Här är ett lämpligt tillfälle att moralisera!

Mr Crawley hade vakat vid denna för övrigt övergivna bädd, och hon gick ur världen, styrkt av sådana tröstens ord, som han kunde giva henne. Sedan många år tillbaka [ 201 ]var hans godhet och vänlighet den enda hon någonsin hade känt, den enda vänskap, som på något sätt tröstade denna svaga, ensamma själ. Hennes hjärta hade dött långt före hennes kropp. Hon hade sålt det för att bli sir Fox Crawleys maka. Mödrar och döttrar avsluta samma slags handel varenda dag på världsmarknaden.

Vid hennes död befann sig hennes man i London för några av sina oräkneliga förslag och sysselsatt med sina otaliga advokater. Icke desto mindre hade han fått tid att ofta göra besök i Park Lane och att skicka en hel hop brev till Rebecka, bedjande, besvärjande och befallande henne att återvända till sina unga elever ute på landet, vilka nu voro berövade allt sällskap under deras mors sjukdom. Men miss Crawley ville icke höra talas om hennes avresa, ty ehuru ingen elegant dam i London mera lugnt övergav sina vänner, så snart hon var trött vid deras sällskap, och ehuru få av dem tröttnade fortare, var hennes tillgivenhet utomordentlig, så länge hennes tycke räckte, och hon höll ännu med stor energi fast vid Rebecka.

Nyheten om lady Crawleys död åstadkom icke någon större sorg eller flera anmärkningar inom miss Crawleys familjekrets, än man kunde ha vantat.

— Jag förmodar att jag måste avstå från min tillställning för den tredje, sade miss Crawley och tillade efter ett ögonblicks tystnad. Jag hoppas, att min bror måtte ha den anständigheten att inte gifta om sig.

— Jag tycker hur ursinnig Fox ska bli, om han gör det, anmärkte Rawdon med sin vanliga aktning för sin äldre bror. Rebecka sade ingenting. Hon tycktes vara den allvarsammast och djupast rörda av familjen. Hon lämnade rummet innan Rawdon avlägsnade sig denna dag, men de möttes händelsevis där nere, i det han gick därifrån sedan han tagit avsked, och hade ett samtal med varandra.

På morgonen den följande dagen, då Rebecka stod och såg ut genom fönstret, skrämde hon miss Crawley, som var helt lugnt sysselsatt med läsningen av en fransk [ 202 ]roman genom att i förskräckt ton utbrista: — Se här kommer sir Fox! och strax därefter hördes baronetens knackning.

— Min kära vän, jag varken kan eller vill taga emot honom. Var snäll och gå ned och säg att jag är för sjuk för att taga emot någon. Mina nerver kunna verkligen inte uthärda min bror i detta ögonblick, sade miss Crawley och återtog läsningen av sin roman.

— Hon är för sjuk för att taga emot er, sade Rebecka, i det hon kom trippande ned till sir Fox, som höll på att stiga upp.

— Så mycket bättre, svarade sir Fox. Det är er, miss Becky, som jag vill träffa. Kom och följ mig in i salen, och därmed trädde de in tillsammans i detta rum.

— Jag vill ha er tillbaka till Drottningens Crawley, miss, sade baroneten, i det han fäste sina ögon på henne och tog av sig sina svarta handskar och sin hatt med det stora sorgfloret. Hans ögon hade ett så sällsamt uttryck och stodo så oavvänt fästa på henne, att Rebecka Sharp nästan började att darra.

— Jag hoppas att kunna komma snart, sade hon med låg röst, så snart som miss Crawley blir bättre, och återvända till — till de kära barnen.

— Ni har sagt så alltjämt under de här tre månaderna, Becky, svarade sir Fox, och ändå fortfar ni att hänga fast vid min syster, som kommer att kasta bort er som en gammal sko, sedan hon nött ut er. Jag säger, att jag behöver er. Jag ska resa tillbaka till begravningen. Vill ni komma tillbaka? Ja eller nej!

— Jag vågar inte — jag tror inte — att det skulle vara riktigt — att vara allena — med er, sir, sade Rebecka synbarligen mycket uppskakad.

— Jag säger ännu en gång att jag behöver er, sade sir Fox med ett slag i bordet. Jag kan inte vara utan er. Jag märkte det inte förrän ni var borta. Hela huset går rakt på tok. Det är inte samma ställe som förut. Alla mina räkenskaper ha åter råkat i oreda. Ni måste komma [ 203 ]tillbaka. För all del, kom tillbaka. Bästa Becky, kom tillbaka!

— Komma — såsom vad, stammade Rebecka.

— Kom såsom lady Crawley, om ni så vill, sade baroneten och grep sin sorghatt. Se så, kan detta tillfredsställa er? Kom tillbaka och bli min hustru. Ni är passande till det. Jag ger börden tusan. Ni är en så fin dam som jag någonsin sett. Ni har mera hjärna i ert lillfinger än någon baronets hustru i hela grevskapet. Vill ni komma? Ja eller nej!

— Ack, sir Fox! sade Rebecka livligt upprörd.

— Säg ja, Becky, fortfor sir Fox. Jag är en gammal man, men en god en och håller väl ännu ut en tjugu år. Jag vill göra er lycklig, och ni ska få se, om jag inte gör det. Ni ska få vad ni vill, ge ut hur mycket ni vill och få er vilja fram i allting. Jag ska ge er en livränta efter min död och göra allting klart och ordentligt. Se här!

Och den gamle mannen föll ned på sina knän och log åt henne lik en satyr.

Rebecka tog ett steg tillbaka, mållös av överraskning och bestörtning. Under loppet av vår historia ha vi aldrig sett henne förlora sin själsnärvaro, men nu gjorde hon det och grät några av de uppriktigaste tårar, som någonsin föllo från hennes ögon.

— Ack, sir Fox! sade hon. Ack, sir — jag — jag är redan gift!

  1. Parlamentsledamöterna hade fordom rättighet att få sina brev befordrade utan porto. Ö. a.