Världsmarknaden/Kap 34
| ← Kapitel 33 |
|
Kapitel 35 → |
TRETTIOFJÄRDE KAPITLET.
James Crawleys pipa slocknar.
Mr Crawleys och lady Janes vänliga sätt smickrade högeligen miss Briggs, som lade ett gott ord för den senare, sedan den Southdownska familjens kort hade blivit lämnade åt miss Crawley. En grevinnas kort, lämnat personligen åt henne, Briggs, var icke litet kärt för den stackars tillbakasatta sällskapsdamen.
— Jag undrar just vad lady Southdown kunde mena med att lämna ett kort åt er, miss Briggs? sade den republikanska miss Crawley, varpå den ödmjuka sällskapsdamen svarade, att hon hoppades att det inte kunde vara något ont i att en förnäm dam visade ett fattigt, bättre fruntimmer en liten artighet, och lade detta kort in i sitt syskrin bland sina käraste skatter. Därefter förklarade miss Briggs, hur hon den föregående dagen hade mött mr Crawley promenerande med sin kusin och fästmö och berättade, hur god och vänlig och söt den unga damen var och vilken enkel och tarvlig dräkt hon bar, vars samtliga persedlar, från hatten ned till bottinerna, hon beskrev med äkta kvinnlig noggrannhet.
Miss Crawley tillät Briggs att prata, utan att alltför mycket avbryta henne. Allteftersom hon tillfrisknade, började hon att längta efter sällskap. Mr Creamer, hennes läkare, ville icke höra talas om att hon skulle återvända till sina gamla tillhåll och förströelser i London. Den gamla mön var alltför glad åt att få något sällskap i Brighton, och skickade icke blott sina kort den följande dagen, utan bjöd även mr Fox artigt att komma och hälsa på henne. Han kom och förde med sig lady Southdown och hennes dotter. Änkenåden sade icke ett ord om miss Crawleys hälsotillstånd, men talade med mycken grannlagenhet om vädret och kriget och det odjuret Bonapartes fall och om doktorer och kvacksalvare, men framför allt om förtjänsterna hos doktor Podgers, vilken hon för ögonblicket beskyddade.
Under detta samtal gjorde Fox Crawley ett skickligt schackdrag, som visade att han under andra förhållanden skulle kunnat gå långt på den diplomatiska banan. Då nämligen änkegrevinnan Southdown anföll den korsikanske uppkomlingen, såsom vanan var den tiden, och visade att han var ett vidunder, fläckat med alla möjliga brott, en feg stackare, en tyrann, vars fall var på förhand avgjort etc., etc., tog Fox Crawley helt plötsligt parti för honom. Han beskrev förste konsuln sådan han såg honom i Paris vid fredsslutet i Amiens, då han, Fox Crawley, hade det stora nöjet att göra bekantskap med mr Fox, denne store och utmärkte statsman, vilken man omöjligt kunde annat än beundra, hur olika med honom man än möjligen kunde tänka, och som alltid hyste den högsta tanke om kejsar Napoleon. Och han talade i uttryck av den starkaste förtrytelse över de allierade makternas trolösa uppförande mot den avsatte monarken, vilken, sedan han högsinnat hade överlämnat sig åt deras nåd och barmhärtighet, hade blivit dömd till en grym förvisning, medan ett bigott, katolskt patrask i hans ställe tyranniserade Frankrike.
Denna ortodoxa fasa för katolsk vidskepelse räddade Fox Crawley i lady Southdowns omdöme, medan hans beundran för hennes båda avgudar, Fox och Napoleon, höjde honom ofantligt i miss Crawleys ögon.
— Och vad är er tanke, min söta vän? sade miss Crawley till den unga dam, för vilken hon genast vid första åsynen hade fattat tycke.
Lady Jane rodnade starkt och sade, att hon icke förstod sig på politiken, vilken hon lämnade åt klokare huvuden än hennes eget, men ehuru mamma utan tvivel hade rätt, hade mr Crawley likväl talat mycket vackert. Och då damerna slutligen avlägsnade sig, uttryckte miss Crawley den förhoppningen, att lady Southdown skulle vara god och stundom skicka lady Jane till henne och låta henne komma och trösta ett stackars sjukt och ensamt fruntimmer. Denna anhållan blev artigt beviljad, och man skildes åt i bästa vänskap.
— Låt inte lady Southdown komma igen, Fox, sade den gamla damen. Hon är stupid och skrävelaktig som hela din mors familj, vilken jag aldrig kunnat fördraga, men tag den lilla snälla lady Jane med dig så ofta du vill.
Fox lovade att han skulle göra det och meddelade icke gamla grevinnan, vilken tanke hans tant hyste om henne, som tvärtom trodde, att hon hade gjort ett mycket angenämt och storartat intryck på miss Crawley.
Lady Jane blev nu en flitig gäst hos miss Crawley, följde henne på promenaderna och förljuvade mången afton för henne. Hon var av naturen så god och mild, att icke ens själva Firkin var svartsjuk på henne, och den beskedliga Briggs tyckte, att hennes vän var mindre grym emot henne, då den vänliga lady Jane var närvarande. Miss Crawley var alldeles förtjust i henne, och den gamla damen berättade henne hundratals anekdoter från sin ungdom, men på ett helt olika sätt mot det, varpå hon hade plägat konversera med den gudlösa lilla Rebecka, ty det låg någonting i lady Janes oskuld, som gjorde lättsinnigt tal till en oförsynthet, och miss Crawley var ett alltför mycket bildat fruntimmer för att såra en sådan renhet. Den unga damen själv hade aldrig rönt godhet av någon, utom av denna gamla dam, sin far och sin bror, och besvarade därför miss Crawleys välvilja med okonstlad hjärtlighet och vänskap.
På höstaftnarna plägade lady Jane sitta i miss Crawleys salong och sjunga för henne i skymningen sina små enkla sånger, medan solen gick ned och havet brusade mot stranden. Den gamla damen plägade vakna upp, då dessa sånger tystnade, och bedja om flera. Vad beträffar Briggs och den mängd sälla tårar hon göt, medan hon låtsade sticka och såg ut på det stolta mörknande havet där utanför fönstren och på himmelns lampor, som började lysa allt klarare — vilken kan väl mäta djupet av hennes känslor i sådana ögonblick?
Under tiden satt Fox i matsalen med någon politisk eller religiös broschyr framför sig och njöt det slags rekreation, som behagar både romantiska och oromantiska män efter middagen; det vill säga, han smuttade på sin madeira, byggde luftslott, ansåg sig vara en ståtlig karl, kände sig vida mera förtjust i lady Jane, än han någonsin hade varit under de sju år, som förlovningen hade räckt utan någon otålighet å Fox' sida — och tog sig då och då en liten lur. Då tiden för kaffet var inne, plägade mr Bowls träda in på ett bullrande sätt och ropa på mr Crawley, som satt i mörkret och tycktes vara mycket upptagen av sin broschyr.
— Jag skulle bra gärna önska att jag kunde få någon att spela piket med, sade miss Crawley en afton, då mr Bowls trädde in med ljusen och kaffet. Stackars Briggs kan inte spela mer än en uggla, ty hon är så fasligt enfaldig (miss Crawley begagnade alltid tillfället att okväda Briggs i tjänstfolkets närvaro), och jag tror att jag skulle sova bättre, om jag finge mitt lilla parti.
Härvid rodnade lady Jane ända till snibbarna på sina små öron och spetsarna på sina täcka fingrar, och då mr Bowls hade lämnat rummet och dörren var riktigt tillsluten sade hon:
— Jag kan spela något litet. Jag brukade ibland spela litet med min stackars pappa.
— Kom hit och kyss mig och det på ögonblicket, ni goda, snälla lilla varelse, utbrast miss Crawley helt förtjust, och vid denna pittoreska och trevliga sysselsättning fann mr Fox den gamla och den unga damen, då han kom upp i salongen med sin broschyr i handen. Hur hon rodnade under hela aftonens lopp, den stackars lady Jane!
Man må icke föreställa sig att mr Fox Crawleys konstgrepp undgick hans kära släktingars uppmärksamhet där borta i Drottningens Crawleys prästgård. Hampshire och Sussex ligga helt nära varandra, och mrs Bute hade vänner i det senare grevskapet, vilka skyndade att underrätta henne om allt och mer än allt som tilldrog sig i miss Crawleys hus i Brighton. Fox kom dit alltmera ofta, varemot han icke på flera månader visade sig på herrgården, där hans avskyvärde gamle far helt och hållet överlämnade sig åt rom och vatten och den Horrockska familjens förhatliga sällskap. Fox framgång gjorde kyrkoherdefamiljen ursinnig, och mrs Bute ångrade mera än någonsin sitt svåra fel i att såra miss Briggs och i att vara så högfärdig och snål mot Bowls och Firkin, att hon nu icke hade en enda person i miss Crawleys hus, som lämnade henne underrättelser om det som försiggick därstädes.
— Det var alltsammans Butes nyckelben, envisades hon att säga; om det inte hade blivit avbrutet, skulle jag aldrig ha lämnat henne. Jag är en martyr för min plikt och för din oprästerliga vana att jaga, Bute.
— Bah! jaga! inföll pastorn. Det var du som skrämde henne, Barbara. Du har ett gott huvud, men ett tusan så svårt lynne och snål som själva hin är du om styvern.
— Om jag inte hade sparat på styvern, så hade du vid det här laget suttit i bysättningshäktet, min kära Bute.
— Ja, jag vet att jag skulle ha gjort det, min vän, svarade pastorn godmodigt och tröstade sig med ett stort glas portvin.
— Jag undrar vad i all världen hon kan finna hos den där narren, Fox Crawley? fortfor han. Han har inte så pass mycket ruter i sig att han kan säga "bu" åt en ko. Jag kommer ihåg då Rawdon, som ändå alltid är en karl, brukade piska honom runtomkring stallväggarna, som om han varit en snurra, och Fox sprang grinande hem till sin mamma! Vilken som helst av mina pojkar skulle kunna klå honom med bara en hand. James säger, att man ännu minns honom i Oxford under namn av miss Crawley — det eländiga kräket. Vet du vad, Barbara! fortfor han efter en stunds tystnad. Jag tycker, att det vore bäst att skicka James över till Brighton för att se, om han kan göra någonting med gumman. Han är nära att taga sin examen, som du vet. Han har bara blivit kuggad två gånger — så blev jag också — och han har hatt förmånen av en akademisk uppfostran. Han känner några av de präktigaste pojkarna där och ror akteråran i en av båtarna. Bra ser han ut, till på köpet. Min själ vore det inte roligt att försöka tussa honom på gumman och säga åt honom att ge Fox på huden, om han muckar, ha, ha, ha!
— Ja, det går alltid an att försöka, sade hans hustru med en suck. Om vi ändå bara kunde få en av flickorna in i huset, men hon har aldrig kunnat med dem därför att de inte äro vackra!
Dessa olyckliga och väl uppfostrade unga damer kunde i detta ögonblick höras inne i rummet bredvid, där de med hårda fingrar trumfade igenom ett svårt musikstycke på pianot, liksom de i allmänhet hela dagen i ända övade sig i musik eller studerade historia eller geografi eller strävade att medelst ryggbrädet skaffa sig en rak hållning. Men vartill tjäna väl alla dessa övningar av de stackars flickor, som äro korta till växten, fattiga, fula och ha en dålig hy? Mrs Bute kunde icke hoppas på någon annan måg än adjunkten, och då James nu kom in från stallet, åtföljd av sin oundvikliga pipsnugga, började han och hans far att språka om vad på kappränningshästar och dylikt, varvid samtalet emellan kyrkoherden och hans hustru tog slut.
Mrs Bute hoppades just icke mycket gott av James' avsändande såsom ambassadör, och icke heller väntade sig den unge mannen själv, då han fick höra vilken hans beskickning var, särdeles mycken nytta eller nöje därav; men han tröstade sig med tanken på, att den gamla damen möjligen kunde ge honom något hederligt minne av henne, som skulle kunna betala några av hans mest tryckande skulder vid den instundande terminen i Oxford, och så tog han plats i diligensen från Southampton och anlände samma afton lyckligt och väl till Brighton med sin kappsäck och sin favoritdogg Towzer samt en väldig korg med trädgårdsprodukter från det goda prästfolket till den kära miss Crawley. Anseende att det var för sent att störa den sjuka damen första aftonen av sin ankomst, tog han in på ett värdshus och uppvaktade icke miss Crawley förrän långt fram på förmiddagen den följande dagen.
James Crawley var, då hans tant sista gången såg honom, en drumlig pojke vid den obehagliga ålder, då rösten varierar mellan gäll diskant och grov bas; då ansiktet icke sällan slår ut i dessa blommor, för vilka Rowlands Kalydor säges vara ett botemedel; då pojkar i smyg söka att raka sig med sina systrars saxar, och åsynen av andra unga damer framkalla en olidlig känsla av fruktan hos dem; då de stora händerna och fotknölarna sticka långt fram ur plagg, som blivit dem för korta; då deras närvaro efter middagen är på en gång förskräcklig för damerna, som sitta och viska i skymningen uppe i salongen, och outsägligt obehaglig för herrarna där nere vid middagsbordet, som av denna tafatta oskulds närvaro hindras från att skämta så fritt de skulle önska; då pappa, sedan det andra glaset blivit drucket, säger: — Jack, min gosse, gå ut och se om det håller upp! och ynglingen, längtande efter frihet, men på samma gång stött över att han ännu icke får anses för karl, lämnar den oavslutade banketten. James, som den tiden var en pojkslyngel, hade nu blivit en ung man, sedan han njutit förmånen av en akademisk uppfostran och förvärvat den oskattbara polityr, som åstadkommes genom att leva bland rustande unga män och göra skulder och bli relegerad och kuggad.
Emellertid var han nu en rätt vacker ung man, då han kom för att presentera sig för sin tant i Brighton, och ett vackert utseende var alltid ett anspråk på den nyckfulla gamla damens ynnest; och icke heller skadade honom hans förlägna rodnad och tafatthet, eftersom hon tyckte om dessa hälsosamma tecken till den unge mannens blyghet och oskuld.
Han sade, att han hade — kommit ned på ett par dagar för att träffa en kamrat och — och för att visa er min vördnad och framföra många hälsningar från pappa och mamma, som hoppas att ni mår väl.
Fox var inne i rummet tillsammans med miss Crawley, då den unge mannen anmäldes, och såg helt snopen ut, då hans namn nämndes. Den gamla damen, som icke saknade skälmaktighet, njöt mycket av sin felfrie brorsons bestörtning. Hon frågade med livligt deltagande efter alla i prästgården och sade, att hon ämnade göra ett besök hos dem. Hon berömde den unge mannen för hans utseende och sade att han vuxit till sig betydligt, och att det var skada, att hans systrar icke hade hans fördelaktiga yttre; och då hon vid förfrågan fick höra att han hade tagit in på ett hotell, ville hon icke låta honom stanna där, utan bad mr Bowls genast skicka efter mr James Crawleys saker samt tillade helt nådigt: — Och var god och betala på samma gång mr James räkning.
Hon gav Fox en blick av listig triumf, som fick denne diplomat att nästan kvävas av avund och förtrytelse. Så mycket han än hade ställt sig in med sin tant, hade hon dock aldrig bjudit honom att stanna under hennes tak, och här kom en ung snyffel, som genast vid första åsynen välkomnades här.
— Jag ber om ursäkt, sir, sade Bowls, i det han trädde fram med en djup bugning. Vad är det för hotell, som Thomas skall hämta sakerna ifrån?
Unge James blev vid denna fråga helt förlägen och ville gå själv, men måste slutligen bekänna, att han hade tagit in på ett värdshus av sämsta slag, där han också ganska riktigt hade tillbragt den föregående aftonen i sällskap med tvenne beryktade boxare och deras vänner. Han urskuldade sig emellertid med att han aldrig förr varit i Brighton och att kusken hade rått honom att taga in där.
Miss Crawley endast skrattade åt hans förlägenhet och fortfor att vara lika artig mot den unge Oxfordstudenten. Det fanns ingen gräns för hennes vänlighet och hennes artigheter, då de en gång väl började. Hon sade åt Fox, att han skulle komma till middagen och yrkade på, att James skulle följa henne på promenaden, sittande baklänges i hennes vagn, under vilken promenad det likväl till stackars James olycka hände honom, att de tvenne omnämnda boxarna, klädda i vita flanellströjor med pärlemorknappar och i sällskap med tre andra, lustiga stallbröder, mötte vagnen och därvid allasammans hälsade helt hjärtligt på den unge mannen där uppe i vagnen — en händelse som gjorde honom tämligen förlägen och butter under hela den övriga utfärden.
Vid sin återkomst fann han sitt rum i ordning och kappsäcken anländ och skulle ha kunnat märka, att mr Bowls' ansikte, medan denne förde honom till hans rum, hade ett eget uttryck av allvar, förvåning och medlidande. Men han ägnade icke mr Bowls någon tanke, utan beklagade den olyckliga ställning, vari han befann sig, i ett hus fullt av gamla kvinnor.
James kom ned till middagen klädd i en vit halsduk, som nästan tycktes kväva honom, och hade den äran att få föra lady Jane ned i matsalen, medan Briggs och mr Crawley följde efter, förande den gamla damen med hennes apparat av schalar och kuddar. Mer än hälften av Briggs' tid under middagen upptogs att övervaka sjuklingens bekvämlighet och att skära kyckling åt hennes feta mops. James talade icke mycket, men drack damerna flitigt till och tömde större delen av en butelj champagne, som mr Bowls befalldes taga in till hans ära. Då damerna hade dragit sig tillbaka och de båda kusinerna lämnades allena, blev Fox, den ärkediplomaten, mycket meddelsam och vänlig. Han frågade James om hans studier — vad han hade för utsikter för framtiden — yttrade en hjärtlig förhoppning om att han skulle komma att göra lycka, kort sagt, var riktigt öppenhjärtig och älskvärd. James' tunga lossades av portvinet, och han började nu att berätta sin kusin om sitt liv, sina utsikter, sina skulder, sina bekymmer för examen etc., etc., medan han flitigt slog i ur de framför honom stående buteljerna och mycket beskäftigt växlade om mellan portvinet och madeiran.
— Det största nöje min tant har, sade mr Crawley, i det han fyllde sitt glas, är att folk, som vistas i hennes hus, äro ogenerade och göra vad de själva tycka om. Det finns intet ställe i världen, min käre James, där man kan vara mera obesvärad än här och lättare få alla sina nycker uppfyllda. Gumman är på samma gång en riktig republikan till sina grundsatser och föraktar djupt allt sådant som rang eller titlar. Men hör nu, min käre James, i min tid plägade man i Oxford låta buteljen flitigare gå omkring än ni unga män tyckas vara vana vid.
— Å, hör nu, sade James, dra du åt skogen! Det var inte värt att söka kugga mig! Jag märker nog att du vill laga så att jag kommer härifrån, men jag tänker inte gå så fort, ser du. In vino veritas, min gubbe lilla. Men i förbigående sagt skulle jag önska att min tant ville skicka litet av det här portvinet hem till gubben — ty tusan så gott vin är det.
— Ja, säg du åt henne om den saken, fortfor den räven Fox, eller passa på och smörj dig med det medan du får. Vad säger skalden? Jo: "Nunc vino pellite curas, Cras ingens iterabimus æquor." Och därmed gjorde han en munter sväng med sitt glas innan han förde det till sina läppar.
Då portvinsbuteljen slogs upp efter middagen i prästgården, fingo de unga damerna var sitt glas ur en butelj vinbärsvin; mrs Bute drack ett glas portvin och vår vän James fick vanligen ett par, men som hans far blev sur och vresig, om han vidare gjorde intrång på buteljen, avhöll sig den hederlige gossen vanligen från att begära mera och tog sin skada igen i vinbärsvinet eller i litet genever och vatten, som han förtärde i stallet i sällskap med sin pipsnugga och kusken. I Oxford var vinkvantiteten obegränsad, men kvaliteten underlägsen; men då kvantitet och kvalitet förenade sig såsom i hans tants hus, visade James att han verkligen förstod att uppskatta dem och behövde näppeligen sin kusins uppmaning för att tömma den nya butelj, som mr Bowls satte fram.
Då tiden för kaffedrickningen kom och för att återvända till damerna, för vilka den unge mannen ständigt hyste stor förskräckelse, övergav honom hans trevliga öppenhet och hans vanliga buttra blyghet inträdde åter, varför han också under aftonens lopp inskränkte sig till att säga ja eller nej, blänga på lady Jane och spilla ut en kopp kaffe på mattan.
Om han icke talade, gäspade han däremot så mycket kraftigare, och hans närvaro utövade ett visst tryckande inflytande på det lilla sällskapet, ty miss Crawley och lady Jane vid sin piket och miss Briggs vid sitt arbete kände, att hans ögon stodo fästa på dem med en rusigt stirrande blick, som gjorde dem allt annat än behagligt stämda.
— Han tycks vara en tyst, tafatt och blyg gosse, sade miss Crawley till mr Fox.
— Han är mera meddelsam i karlsällskap, än då han är tillsammans med damer, svarade diplomaten torrt, kanske något förtretad över att portvinet icke fick James att tala mera.
Den tidigare delen av den följande morgonen tillbragte unge James med att skriva hem till sin mor en särdeles blomstrande beskrivning på det sätt, varpå han hade blivit mottagen av miss Crawley. Men, ack, han anade föga vilka olyckor dagen skulle medföra åt honom och hur kort hans gunstlingsvälde skulle komma att räcka. En omständighet, som James hade förgätit, hade tilldragit sig i det värdshus, där han hade tagit in på aftonen, innan han flyttade till sin tants hus. Denna omständighet var ingen annan än den, att James, som alltid var frikostigt sinnad och särdeles gästvänlig i synnerhet då han tagit sig ett par glas för mycket, hade under aftonens lopp trakterat de båda boxarna och deras vänner, så att icke mindre än aderton glas genever och vatten stodo upptagna på mr James Crawleys räkning. Det var icke den summa som detta kostade, utan brännvinskvantiteten som på ett obehagligt sätt talade mot stackars James, då hans tants taffeltäckare, mr Bowls, på sin matmors tillsägelse begav sig åstad för att betala den unge herrns räkning. Värden, som fruktade att man skulle protestera mot räkningens innehåll, svor dyrt och heligt på, att den unge herrn ensam hade förtärt varenda droppe av den debiterade drycken, och Bowls betalte slutligen räkningen och visade den vid hemkomsten för mrs Firkin, som blev helt förskräckt över all denna massa brännvin och visade den för miss Briggs, som ansåg för sin plikt att meddela saken för miss Crawley.
Om den unge mannen hade druckit ett dussin buteljer rött vin, skulle den gamla damen ha förlåtit honom, ty detta var en dryck, varmed gentlemän hade rättighet att berusa sig; men aderton glas brännvin tömda i sällskap med boxare på en simpel krog — detta var ett vidrigt brott, som icke så lätt kunde förlåtas. Allting gick nu den unge mannen emot. Han kom hem doftande av stallet, där han hade varit och gjort sin dogg Towzer ett besök och varifrån han förde sin vän med sig för att låta honom få lufta sig en smula, och därvid hade han den oturen att möta miss Crawley och hennes tjocka, flämtande mops, vilken Towzer skulle ha slukat i en munsbit, såframt han icke med ett ömkligt klagoskri hade sökt miss Briggs beskydd — och under denna hemska scen stod doggens herre och bara skrattade.
Även hans blyghet hade denna dag övergivit honom. Han var livlig och skämtsam vid middagen, gav sin kusin Fox ett par mustiga pikar, drack lika mycket vin som den föregående dagen och gick efter middagen helt oskuldsfullt upp till damerna i salongen och började att berätta dem åtskilliga valda anekdoter från akademien. Han beskrev åtskilliga intressanta knytnävsstrider och erbjöd sig helt skämtsamt att parera med lady Jane hur högt hon ville på en av dagens mest berömda prisfäktare mot en annan dylik storhet och satte slutligen kronan på verket genom att erbjuda sig att hålla en summa på sig själv mot sin kusin Fox vare sig med eller utan boxningshandskar.
— Och det är ett hyggligt anbud, min gubbe lilla, sade han med ett gapskratt och slog Fox på axeln, och farsgubben sa att jag skulle göra det och delar hälften av vadsumman om det kniper. Ha, ha, ha!
Med dessa ord nickade den intagande unge mannen listigt åt stackars miss Briggs och pekade med tummen över sin axel på Fox Crawley på ett skämtsamt och triumferande sätt.
Fox var kanske i det hela taget just icke så synnerligt belåten, men likväl icke alldeles olycklig. Stackars James fick skratta sig mätt och raglade sedan över rummet med sin tants ljus, då den gamla damen reste sig upp för att bege sig in till sig, hälsade henne till avsked med sitt mest intagande, rusiga leende och tog därefter själv farväl och gick upp till sitt eget sovrum, fullt belåten med sig själv och med den angenäma föreställningen, att hans tants pengar skulle tillfalla honom, med uteslutande av både hans far och hela den övriga familjen.
Då han väl hade kommit upp i sitt sovrum, tycktes det som om han icke gärna kunnat göra det onda värre, men likväl lyckades den olycklige unge mannen att göra det. Månen lyste behagligt på vattnet, och James, som kände sig dragen till fönstret av havets och himmelns romantiska utseende, tänkte att han skulle kunna njuta ännu mera därav om han rökte. Ingen skulle känna tobaksröken, tänkte han, ifall han listigt öppnade fönstret och höll huvudet och pipan ute i friska luften. Detta gjorde han också ganska riktigt, men som han var i en livad stämning, glömde han att dörren till hans rum under hela tiden stod öppen, så att ett nätt drag uppstod och rökmolnen fördes utför trappan och anlände med oförminskad doft till miss Crawley och miss Briggs.
Tobakspipan kom det rågade kärlet att rinna över, och Bute Crawleys visste aldrig hur många tusen pund den kostade dem. Firkin rusade ned till Bowls, som med en hög och hemsk röst satt och läste i "Elden och stekpannan" för sin adjutant. Den förfärliga hemligheten meddelades av Firkin med ett så förskrämt utseende, att Bowls och hans biträde till en början trodde att det var rövare i huset och att Firkin hade sett ett karlben sticka fram under miss Crawleys säng. Men då han fick veta sanna förhållandet, rusade han uppför trapporna, störtade in i den intet ont anande James rum och ropade:
— Mr James, för guds skull, sluta upp! Ack, vad har ni gjort, sir? — Missis kan inte fördra tobakslukt!
James tog emellertid saken kallt och skrattade åt alltsammans, men hans sinnesstämning blev en annan, då Bowls biträde den följande morgonen kom in med hans blankade stövlar och hans rakvatten och på samma gång lämnade mr James, där han låg i sängen, en biljett från miss Briggs.
"Min bäste sir", stod det i detta brev, "miss Crawley har tillbragt en högst orolig natt till följd av det förskräckliga sätt, varpå huset blivit förpestat av tobaksrök. Miss Crawley ber mig säga er, att hon beklagar, att hon mår alltför illa för att kunna träffa er innan ni reser — och framför allt, att hon någonsin uppmanade er att flytta från den krog, där hon är övertygad att ni skall känna er vida mera hemmastadd under återstoden av er vistelse i Brighton."
Härmed slutade. den hederlige James' bana såsom kandidat till hans tants ynnest.
Var befann sig under tiden han, som förut hade varit den främste på denna kapplöpning efter hennes pengar? Rawdon och Becky hade, efter vad vi sett, efter slaget vid Waterloo följts åt till Paris och tillbragte därstädes vintern i stor glans och munterhet. Rebecka var en god ekonom, och den summa, som stackars Josef Sedley hade betalt för hennes båda hästar, var i och för sig tillräcklig att hålla det lilla hushållet uppe i minst ett år, och hon behövde icke vända i pengar "mina pistoler, med vilka jag sköt kapten Marker" eller det gyllene toalettskrinet eller den med sobel fodrade kappan. Denna senare lät Becky ändra till pelis åt sig själv och for med denna till allmän beundran på promenaden i Boulognerskogen — och ni skulle ha sett scenen mellan henne och hennes förtjuste man, vilken hon träffade sedan armén hade tagit in i Cambray, och då hon sprättade upp sig och tog fram alla dessa klockor och nipper och sedlar och växlar och dyrbarheter, vilka hon hade sytt in i fodret och stoppningen före sin tilltänkta flykt från Brüssel. General Tufto var förtjust, och Rawdon skrattade så att han var nära att kikna och svor på att hon var bättre än någon komedi, som han någonsin hade sett, och det sätt, varpå hon hade kuggat Josef och vilket hon beskrev på det allra lustigaste sätt, bragte hans förtjusning ända till vild hänförelse.
Hennes framgång i Paris var verkligen storartad. Alla de franska damerna förklarade henne vara charmant.
Hon talade deras språk riktigt beundransvärt och tillägnade sig genast deras behag och deras livliga sätt. Hennes man var visserligen stupid — alla engelsmän äro det, och för övrigt är en trög och slö äkta man i Paris alltid något som länder till en frus fördel — men han var arvinge till den rika och spirituella miss Crawley, vars hus hade stått öppet för så många av den franska adeln under emigrationen. Alla mottogo de överstens hustru i sina salonger.
"Varför", skrev en mycket förnäm dam till miss Crawley, "kommer inte vår kära miss till sin brorson och hans hustru samt deras tillgivna vänner i Paris? Alla människor äro förtjusta i den charmanta frun och hennes skalkaktiga skönhet. Ja, vi se hos henne en avspegling av vår kära vän miss Crawleys behag och kvickhet. Kungen fäste häromdagen uppmärksamhet vid henne i Tuilerierna, och vi äro alla avundsjuka på den hyllning, som hans kunglig höghet ägnar henne. Jag önskar, att ni skulle kunnat se förargelsen hos en viss stupid mylady Bareacres (vars örnnäbb och tåck och plymer man kan se höja sig över allas huvuden), då hertiginnan av Angouléme särskilt anhöll att få bli presenterad för mrs Crawley, såsom er nära släkting och skyddsling, och tackade henne i Frankrikes namn för all er godhet och välvilja mot våra olyckliga under deras landsflykt! Hon umgås i alla societeter och är med på alla baler — och ehuru hon inte dansar, är denna blonda, intagande varelse omgiven av männens hyllning och ser dubbelt så intressant och söt ut nu, då hon snart skall bli mor. Den mest hårdhjärtade människa i världen skulle inte kunna återhålla sina tårar, då hon talar om er, sin beskyddarinna och sin mor. Hur hon älskar er — och hur vi alla älska vår beundrade och vördade miss Crawley!"
Det är att befara, att detta den förnäma parisiska damens brev för ingen del bidrog att befrämja mrs Rawdon Crawleys intressen hos hennes beundrade och vördade släkting. Tvärtom steg den gamla damens raseri över alla bräddar, då hon fann vilken ställning Rebecka hade lyckats att intaga och hur djärvt hon hade begagnat sig av hennes, miss Crawleys, namn för att skaffa sig inträde i den parisiska societeten. Alltför mycket uppskakad till själ och kropp för att kunna författa ett brev på franska till svar på den ovannämnda skrivelsen, dikterade hon för Briggs ett ursinnigt svar på sitt eget språk, i vilket hon helt och hållet förnekade mrs Rawdon Crawley och bad allmänheten akta sig för denna i högsta grad listiga och farliga person. Men som fru hertiginnan av X. endast hade vistats tjugu år i England, förstod hon naturligtvis icke ett enda ord av detta språk, utan inskränkte sig till att underrätta mrs Rawdon Crawley vid deras nästa sammanträffande om, att hon hade erhållit ett charmant brev från den kära miss Crawley och att det var fullt av välvilja för mrs Crawley, som nu började att hysa allvarsamma förhoppningar om att den gamla damen slutligen skulle ge med: sig.
Under tiden var hon den gladaste och mest beundrade av alla engelskor i Paris och hade en liten europeisk kongress hemma hos sig varje mottagningsafton — preussare och kosacker, spanjorer och engelsmän — ty hela världen var i Paris denna minnesvärda vinter — och åsynen av alla stjärnorna och banden i Rebeckas lilla salong skulle ha fått hela Baker Street att blekna av avund. Ryktbara krigare redo vid sidan av hennes vagn i Boulognerskogen eller skockade sig kring henne i hennes blygsamma lilla loge på operan. Rawdon var vid det mest strålande lynne. Han hade ännu icke några björnar i Paris; det var varenda dag fina tillställningar hos Vérys eller Beauvilliers, och han hade fullt upp med spelpartier och god tur. General Tufto däremot var kanske en smula butter. Mrs Tufto hade på eget bevåg begivit sig till sin man i Paris, och förutom denna förtret var det nu ett dussin generaler omkring Beckys stol, och hon kunde välja mellan ett dussin blomsterbuketter, då hon begav sig till teatern. Lady Bareacres och cheferna för den engelska societeten, stupida och oförvitliga kvinnovarelser, voro utom sig av förbittring över den lilla uppkomlingen Beckys framgångar, medan hennes förgiftade kvickheter skälvde som lika många pilar i deras kyska bröst. Men hon hade alla herrarna på sin sida. Hon bekämpade damerna med obeskrivligt mod, och dessa kunde icke tala skandal annat än på sitt eget tungomål.
Sålunda förflöt mrs Rawdon Crawleys liv vintern 1815—16 under fester, nöjen och framgångar, och denna unga dam ägnade sig åt det eleganta livet alldeles som om hennes förfäder hade varit fint och förnämt folk sedan århundraden tillbaka — och förtjänade onekligen en hedersplats på världsmarknaden på grund av sin kvickhet, sina talanger och sin energi. Tidigt på våren 1816 innehöll Galignanis Journal följande meddelande i det intressanta hörnet av tidningen: "Den 26 mars — fru överstinnan Crawley — en son och arvinge."
Denna händelse meddelades sedan i Londontidningarna, varur miss Briggs läste upp notisen för miss Crawley medan de frukosterade i Brighton. Denna underrättelse, så väntad den än var, framkallade en kris i den Crawleyska familjens affärer. Den gamla damens raseri steg nu till sin yttersta höjd, och hon skickade genast efter sin brorson Fox och lady Southdown och anhöll att det bröllop genast skulle firas, som så länge hade varit på tal mellan de båda familjerna. På samma gång förklarade hon sin avsikt vara att ge det unga paret tusen pund om året så länge hon levde och att vid sin död lämna sin brorson och hans älskvärda hustru, lady Jane Crawley, största delen av sin förmögenhet. Waxy kom ned för att ordna den juridiska delen av affären, och lord Southdown gav bort sin syster, som vigdes av en biskop och icke av hans ärevördighet Bartholomeus Irons, till denne värde herres stora förtret och missräkning.
Då de hade blivit gifta, hade Fox gärna velat göra en liten bröllopstur med sin brud, såsom det anstod personer av deras ställning, men den gamla damens ömhet för lady Jane hade blivit så stark, att hon öppet förklarade, att hon icke kunde skilja sig från sin gunstling. Fox och hans hustru flyttade därför till miss Crawley, och till stor förtret för stackars Fox, som ansåg sig högeligen förorättad, helst som han måste underkasta sig å ena sidan sin tants och å den andra sin svärmors nycker, härskade lady Southdown från sin boning i grannskapet över hela familjen — Fox, lady Jane, miss Crawley, Briggs, Bowls, Firkin och hela tutten. Hon trattade skoningslöst i dem stora doser av piller och gudliga broschyrer; hon avskedade doktor Creamer och installerade Rodgers och berövade snart miss Crawley själva skuggan av myndighet. Denna stackars varelse blev så rädd och underdånig, att hon rentav upphörde att vidare förödmjuka Briggs och sällade sig med varje dag alltmer till sin kära lady Jane. Frid vare med dig, godhjärtade och själviska, fåfänga och frikostiga gamla hedning! — Vi skola icke vidare få se dig. Låtom oss hoppas, att lady Jane stödde henne kärleksfullt och med mild hand förde henne ur det bullrande vimlet på världsmarknaden.