Världsmarknaden/Kap 40

←  Kapitel 5

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman I vilket Becky blir erkänd av familjen

Kapitel 7  →

SJÄTTE KAPITLET.
I vilket Becky blir erkänd av familjen.

Arvingen till Crawley anlände kort efter katastrofen och kan hädanefter sägas ha härskat över Drottningens Crawley, ty ehuru den gamle baroneten ännu levde i flera månader, återfick han aldrig fullkomligt sitt förstånd eller sin tungas bruk, och styrelsen av egendomen övergick till hans äldste son. Det var i ett sällsamt tillstånd Fox fann den, och att reda hela den intrasslade härvan och befria egendomen från alla inteckningar och processer var en uppgift, värdig den ordentlige och ihärdige diplomaten i Pumpernickel. Hela hans familj flyttade nu naturligtvis till Drottningens Crawley, dit lady Southdown naturligtvis även kom, varefter hon började att söka omvända församlingen mittför kyrkoherdens näsa.

Mrs Butes avsikter i avseende på miss Betsy Horrocks blevo icke satta i verket, och besagda dam slapp göra ett besök i fängelset i Southampton. Hon och hennes far lämnade herrgården, och den senare satte sig i besittning av värdshuset Crawleys Vapen där i byn, på vilket han hade fått arrendekontrakt av sir Fox. Före detta taffeltäckaren hade ävenledes en liten egen gård, som gav honom en röst vid valet till representant för köpingen. Kyrkoherden hade också en röst, och dessa och fyra andra utgjorde den valkommun, som tillsatte de båda representanterna för Drottningens Crawley.

Mellan damerna i prästgården och herrgården rådde ett visst sken av artighet, åtminstone mellan de yngre, ty vad mrs Bute och lady Southdown beträffar, kunde de aldrig mötas utan strid och kiv och upphörde så småningom med allt ömsesidigt umgänge. Hennes nåd lämnade icke sitt rum, då damerna från prästgården kommo på besök till sina kusiner. Måhända var Fox icke så synnerligt missbelåten med denna sin svärmors tillfälliga frånvaro. Han ansåg visserligen Binkiefamiljen för den största och visaste i världen, och hennes nåd och hans tant hade länge utövat ett starkt inflytande på honom, men stundom kände han att han blev alltför mycket kommenderad. Att anses ung var utan tvivel smickrande, men att vid sex och fyrtio bli behandlad som en gosse kändes stundom tämligen förödmjukande. Lady Jane gav emellertid i allting vika för sin mor och vågade endast i tysthet älska sina barn, och det var en lycka för henne att lady Southdowns mångfaldiga bestyr, hennes konferenser med präster och hennes brevväxling med alla möjliga missionärer i Asien, Afrika och Australien upptogo grevinnan så mycket, att hon hade föga tid att ägna åt sin dotterdotter, lilla Mathilda, och åt sin dotterson, master Fox Crawley. Den senare var ett svagt och sjukligt barn, och det var endast medelst väldiga kvantiteter kalomel som lady Southdown kunde hålla honom vid liv.

Vad beträffar sir Fox, så drog han sig tillbaka till desamma rum, där lady Crawley förut hade avsomnat, och sköttes här med trägen omsorg av miss Hester, den unga flickan som hoppades på befordran. Vilken kärlek, vilken trohet, vilken ståndaktighet kan väl jämföras med den som visas av en sköterska med god lön? De jämna kuddarna, de laga till medikamenterna, de stiga upp om natten, de uthärda klagan och snäsor, de se solen skina där ute, men bry sig icke om att gå ut, de sova i länstolar och äta sina mål i enslighet, de tillbringa de långa aftnarna med att göra ingenting, vaktande bränderna och patientens havresoppsmugg, de läsa veckotidningen hela veckan i ända, ett par andliga böcker utgöra hela deras lektyr för året — och så gräla vi på dem därför att deras anförvanter komma och hälsa på dem en gång i veckan och litet brännvin smugglas in i deras linnekorg. Mina damer, vilken mans kärlek skulle väl uthärda ett års vaka över det älskade föremålet? Varemot en sköterska uthärdar hos er för tio pund i kvartalet, en avlöning, som vi till på köpet anse alltför hög. Åtminstone knotade mr Crawley betydligt över att behöva betala hälften av denna summa åt miss Hester för hennes ständiga vakande över baroneten, hans far.

Under solljusa dagar bars den gamle herrn ut på terrassen i en stol — samma stol som miss Crawley hade haft i Brighton och som hade blivit flyttad till Drottningens Cräwley jämte en mängd av lady Southdowns effekter. Lady Jane gick alltid vid den gamle mannens sida och var tydligen hans gunstling. Han plägade nicka upprepade gånger åt henne och le, då hon kom in, och yttra många klagande ljud, då hon avlägsnade sig. Då dörren tillslöts efter henne, plägade han gråta och snyfta — varpå Hesters ansikte och sätt, som alltid voro mycket milda och vänliga så länge denna dam var närvarande, genast förändrades och hon började göra grimaser åt honom och knyta näven åt honom och ropa: — Håll mun, ni enfaldige gamle narr! och rulla hans stol bort från elden, vilken han tyckte om att sitta och se in i — varvid han plägade gråta ännu mera. Ty detta var allt som återstod efter mer än sjuttio års kiv och strid och drickande och intrigerande och synd och själviskhet — en pjunkande gammal idiot, som bars i och ur sängen och tvättades och matades som ett lindebarn!

Slutligen kom en dag, då sköterskans bestyr tog en ända. Tidigt en morgon, då Fox Crawley studerade förvaltarens räkenskaper i biblioteket, hördes en knackning på dörren, varefter Hester gjorde en djup nigning och sade:

— Om förlov, sir Fox, sir Fox har dött i dag på morgonen, sir Fox. Jag lagade till hans soppa åt honom, sir Fox, som han åt var morgon precis klockan sex, sir Fox — jag tyckte jag hörde en kvidan, sir Fox — och — och — och — här gjorde hon en ny nigning.

Vad var det som gjorde Fox' bleka ansikte blossande rött? Var det därför att han nu äntligen var sir Fox med säte i parlamentet och kanske andra hedersposter i framtiden?

— Jag skall nu betala inteckningarna i godset, tänkte han och beräknade i största hast vilka reparationer och förbättringar han skulle vidtaga. Han hade icke velat använda sin tants pengar i förtid, av fruktan att fadern möjligen skulle kunna friskna till och han sålunda komma att lägga ut sina pengar förgäves.

Alla persiennerna voro tillslutna framför fönstren i herrgården, kyrkklockan ringde och predikstolen var svartklädd; familjens läkare kom och gjorde sin visit och sina förfrågningar om de nådiga damernas hälsa, och man talade om den döde i Mudbury och Crawleys Vapen, vars värd på sista tiden hade blivit försonad med kyrkoherden, som brukade stiga in och smaka på mr Horrocks' öl.

— Skall jag skriva till er bror, eller vill ni göra det? frågade lady Jane sin man, sir Fox.

— Jag skriver naturligtvis själv, sade den nye sir Fox, och bjuder honom till begravningen. Det passar sig bäst.

— Och — och — mrs Rawdon? sade lady Jane blygt.

— Jane, sade lady Southdown, huru kan du tänka någonting sådant?

— Mrs Rawdon måste naturligtvis bjudas, sade sir Fox i beslutsam ton.

— Inte så länge jag är i huset! sade lady Southdown.

— Ers nåd torde vara av den godheten och erinra sig, att jag är familjens huvudman, svarade sir Fox. Ni, lady Jane, torde ha den godheten och skriva till mrs Rawdon Crawley och anhålla om hennes närvaro vid detta sorgliga tillfälle.

— Jag förbjuder dig att skriva, Jane! ropade grevinnan.

— Jag tror att jag är huvudman för denna familj, upprepade sir Fox, och hur mycket jag än skulle beklaga varje omständighet, som kunde lända till att ers nåd lämnade detta hus, måste jag dock med er tillåtelse fortfara att styra det så som jag anser lämpligt.

Lady Southdown reste sig stolt som en drottning och befallde att hästarna skulle spännas för hennes vagn. Om hennes son och dotter körde henne ur huset, skulle hon dölja sin sorg någonstädes i ensligheten och bedja om deras omvändning till bättre tankar.

— Vi köra er visst inte ur huset, mamma! sade den milda lady Jane i bedjande ton.

— Ni bjuda sådant sällskap som ingen kristen dam någonsin borde vara tillsammans med, och jag vill ha mina hästar i morgon bittida.

— Var god och skriv, Jane, efter min diktamen, sade sir Fox, i det han steg upp och ställde sig i en stolt och befallande attityd. Ni torde börja så här: "Drottningens Crawley, september 14, 1822. Min käre broder —"

Då lady Southdown, som hade väntat på ett tecken till svaghet hos sin måg, hörde dessa avgörande och förfärliga ord, reste hon sig upp och lämnade rummet med en bestört min. Lady Jane såg upp till sin man, som om hon gärna velat följa och lugna sin mamma, men sir Fox förbjöd sin hustru att röra sig ur stället.

— Hon reser inte sin väg, sade han. Hon har hyrt ut sitt hus i Brighton och har levat upp sin inkomst för sista halvåret. En grevinna kan inte bo på ett hotell utan att förstöra sitt rykte. Jag har länge väntat på ett tillfälle till att taga detta avgörande steg, min vän, ty såsom du säkert själv inser, är det omöjligt att en familj kan ha två huvudmän — och med din tillåtelse vilja vi nu återgå till vårt brev. "Min käre broder, den sorgliga underrättelse, som det är min plikt att meddela vår familj, har länge varit motsedd" etc. etc.

Med ett ord, sedan Fox hade kommit till sitt rike och genom god tur eller snarare genom egen förtjänst, såsom han själv tyckte, hade erhållit nästan hela den förmögenhet, som hans andra släktingar hade hoppats på, hade han beslutit att behandla sin familj vänligt och aktningsfullt och ännu en gång låta Drottningens Crawley leva upp till sitt forna anseende. Det var honom ett nöje att tänka sig såsom dess chef. Han beslöt att använda det stora inflytande, som hans framstående talanger och samhällsställning snart skulle bereda honom, till att skaffa sin bror anställning och laga att hans kusiner bleve försörjda. Efter tre eller fyra dagars regering var hans hållning förändrad och hans plan bestämt uppgjord: han beslöt att härska rättvist och hederligt, att avsätta lady Southdown och stå på bästa möjliga fot med alla sina närmaste anförvanter.

Han dikterade därför ett brev till sin bror Rawdon — ett högtidligt och vältaligt brev, innehållande de djupaste anmärkningar, avfattat i de längsta ord och fyllande med förvåning den enkla och okonstlade lilla sekreterare, som skrev enligt sin mans order.

— Vilken talare han kommer att bli, tänkte hon, då han kommer in i underhuset! Hur vis och god min man är och vilket snille sedan! Jag trodde honom vara en smula kall, men hur god han är och vilket snille!

Saken var emellertid den, att Fox Crawley hade lärt sig vartenda ord av sitt brev utantill och studerat det med diplomatisk hemlighetsfullhet, djupt och fullständigt, långt innan han tänkte på att meddela det åt sin förvånade maka.

Detta brev, omgivet av en bred, svart kant och förseglat med ett stort svart sigill, blev följaktligen av sir Fox Crawley avsänt till brodern, översten i London. Rawdon kände sig endast halvt belåten vid dess mottagande.

— Vad tjänar det väl till att fara ned till det där tråkiga gamla stället? tänkte han. Jag kan inte uthärda att sitta allena med Fox efter middagen, och hästar dit och dän skola komma att kosta oss ungefär tjugu pund.

Han bar sitt brev, såsom han gjorde med alla sina bekymmer, upp till Becky i hennes sängkammare — tillika med hennes choklad, vilken han alltid tillagade och bar upp till henne på morgonen.

Han satte brickan med frukosten och brevet på toalettbordet, framför vilket Becky satt och kammade sitt gula hår. Hon tog emot den svartkantade skrivelsen, och sedan hon läst den, hoppade hon upp från sin stol, ropade "hurra!" och svängde den kring sitt huvud.

— Varför hurrar du? sade Rawdon helt förvånad över den lilla gestalten, som hoppade omkring i en lång flanellsnattrock och med det blonda håret upplöst. Han har inte lämnat någonting efter sig åt oss, Rebecka. Jag fick ut min andel; då jag blev myndig.

— Du kommer aldrig att bli myndig, du enfaldiga gamla tok, svarade Rebecka. Skynda dig nu till madame Brunoys, ty jag måste ha någonting att sörja med — och skaffa dig själv ett svart sorgflor på hatten och en svart väst, ty jag tror inte att du har någon sådan, och laga att alltsammans kommer hit hem i morgon, så att vi kunna resa om torsdag.

— Du tänker väl inte resa? inföll Rawdon.

— Jo, naturligtvis tänker jag det. Jag tänker, att lady Jane skall presentera mig på hovet nästa år; jag tänker att din bror skall skaffa dig en plats i parlamentet, du stupida gamla varelse; jag tänker, att lord Steyne skall få din och hans röst och du skall bli en västindisk guvernör, skattmästare eller konsul eller någonting dylikt.

— Det blir tusan så dyrt att fara med postvagn, brummade Rawdon.

— Vi kunna taga Southdowns vagn, ty han bör väl i sin egenskap av släkting vara med på begravningen; men nej — det är bäst att vi fara med diligensen. Det skola de tycka bättre om. Det ser mera ödmjukt ut.

— Lilla Rawdy följer naturligtvis med? sade översten.

— Nej, vad skulle det tjäna till! Varför betala en plats till, då det inte behövs? Han är för stor för att sitta emellan dig och mig. Det är bäst att han stannar hemma i sin barnkammare och att Briggs gör honom en svart blus. Men gå nu och gör som jag sagt dig. Och det är bäst att du talar om för Sparks, din betjänt, att gamle sir Fox är död och att du kommer att ärva en hygglig summa, då affärerna blivit utredda. Han talar nog sedan om det för Raggles, som har varit här och velat ha pengar, och det skall trösta stackars Raggles. Och därmed började Rebecka att smutta på sin choklad.

Då den trogne lord Steyne anlände på aftonen, fann han Becky och hennes sällskapsdam, som icke var någon annan än vår gamla vän Briggs, ivrigt sysselsatta med att välja ut och klippa till och klippa sönder alla möjliga slags svarta tyger, som kunde vara lämpliga för det sorgliga tillfället.

— Miss Briggs och jag äro försänkta i djup sorg över vår pappas död, sade Rebecka. Sir Fox Crawley är död, mylord. Vi ha rivit vårt hår hela morgonen och nu riva vi alla våra gamla kläder.

— Å, Rebecka, hur kan ni —! var allt vad Briggs kunde säga, i det hon vände sina ögon mot taket.

— Å, Rebecka, hur kan ni —! upprepade mylord. Jaså, så att den gamle skurken är död? Han kunde ha varit en av rikets pärer, om han hade spelat sina kort bättre, men han bytte alltid om parti i orätt tid. En sådan gammal Silenus han var!

— Jag kunde ha varit Silenus änka, sade Rebecka. Kommer ni ihåg, Briggs, hur ni tittade i dörrspringan och såg gamle sir Fox på knä framför mig?

Vår gamle vän Briggs rodnade starkt vid detta minne och var helt glad då lord Steyne bad henne gå ned och laga till en kopp te åt honom.

Briggs var den hushund, som Rebecka hade skaffat sig till skydd för sin oskuld och sitt rykte. Miss Crawley hade lämnat sin gamla sällskapsdam en liten livränta, och Briggs skulle gärna ha stannat hos lady Jane, som var god mot henne och mot envar, men lady Southdown avskedade stackars Briggs, så snart hon anständigtvis kunde göra det, och mr Fox, som tyckte sig vara högeligen förfördelad genom denna hans avlidna släktings opåkallade frikostighet mot ett fruntimmer, som endast i ett tjugutal av år hade värit dennas trogna tjänare, gjorde icke några invändningar mot detta änkenådens utövande av sin myndighet. Bowls och Firkin fingo ävenledes sina små legat och sitt avsked och gifte sig och hyrde ut möblerade rum, enligt vanan hos deras släkte.

Briggs försökte att bo hos sina släktingar på landet, men fann detta försök vara fåfängt sedan hon hade vant sig att leva i en finare societet. De nämnda släktingarna, smått krämarfolk i en landsortsstad, grälade om miss Briggs' fyrtio pund om året lika ivrigt och ännu mera öppet än miss Crawleys släktingar hade gjort i fråga om hennes arv. Briggs bror, en radikal hattmakare och kryddkrämare, kallade sin syster en penningdryg aristokrat, emedan hon icke ville lämna honom en del av sitt arv till utvidgande av hans rörelse, vilket hon för övrigt ganska säkert skulle ha gjort, om icke deras syster, en till dissenterkyrkan hörande skomakares fru, vilken var oense med hattmakaren och kryddkrämaren, därför att han besökte ett annat kapell, hade visat, att deras bror stod på branten av sin ruin, och för en tid tagit Briggs om hand. Den nämnde skomakaren ville att miss Briggs skulle skicka hans son i skola och göra en gentleman av honom. Till dessa båda familjer åtgick en stor del av hennes sammansparda kapital, och slutligen flydde hon till London, följd av bådas anatem och fast besluten att åter söka träldom, såsom varande oändligt mycket mindre plågsam och besvärlig än frihet. Medan hon annonserade i tidningarna om att "ett bättre fruntimmer med ett intagande sätt och van vid den bästa societet önskade" etc., slog hon sig ned hos mr Bowls vid Half Moon Street och avvaktade utgången.

På detta sätt var det som hon kom att råka ut för Rebecka. Mrs Rawdons lilla eleganta ekipage rullade en dag nedåt gatan, just som miss Briggs helt uttröttad hade kommit till mrs Bowls port efter en tröttsam promenad till Times' annonskontor för att för sjätte gången föra in sin annons. Rebecka, som själv körde och genast kände igen det där bättre fruntimret med det intagande sättet och för övrigt, såsom vi redan sett, var en godlynt varelse med en viss aktning för Briggs, hejdade sina hästar, kastade tyglarna åt betjänten, hoppade ur och fattade Briggs' båda händer, innan denna hade hämtat sig från överraskningen av att återse en gammal vän.

Briggs grät och Becky skrattade och kysste den goda damen, så snart de kommo in i förstugan och därifrån in i mrs Bowls' sal med de röda yllegardinerna och den runda spegeln med den fångade örnen, som stirrade på affischen i fönstret, vilken förkunnade, att här funnos "rum att hyra".

Briggs berättade henne nu hela sin historia mitt under dessa fullkomligt opåkallade snyftningar och utrop av förvåning, med vilka kvinnor av hennes veka natur hälsa en gammal bekant, varefter Becky lämnade henne en skildring av sitt eget liv på sitt vanliga okonstlade och öppenhjärtiga sätt.

Mrs Bowls, före detta Firkin, stod ute i förstugan och lyssnade helt bestört till de hysteriska snyftningarna där inne i salen. Becky hade aldrig varit hennes gunstling. Sedan de som gift folk hade slagit sig ned i London, hade de besökt sina forna vänner i Raggles' hus och icke tyckt om den senares beskrivning på överstens hushåll. — Jag skulle inte tro honom, min kära Ragg, sade Bowls, och då mrs Rawdon trädde ut ur salen, hälsade mrs Bowls henne med en tämligen snäv nigning, och hennes fingrar voro lika många korvar, kalla och livlösa, då hon sträckte fram dem åt mrs Rawdon, som nödvändigt ville skaka hand med före detta kammarjungfrun. Rebecka for därefter bort åt Piccadilly, nickande med sitt ljuvaste leende åt miss Briggs, som hängde nickande i fönstret tätt under annonsplakatet, och i nästa ögonblick var hon ute i parken, med ett halvt dussin sprättar galopperande efter vagnen.

Då Becky fann i vilken ställning hennes vän Briggs befann sig och hur hon icke behövde göra avseende på någon lön, eftersom hon hade fått sig en liten nätt summa i testamente efter miss Crawley, uppgjorde hon genast en liten välvillig, huslig plan rörande henne. Briggs var just en sådan sällskapsdam, som anstod henne, och så bjöd hon henne att samma dag komma på middag till sig, då hon skulle visa henne sin söta lilla älskling Rawdon.

Mrs Bowls varnade sin hyresgäst för att våga sig in i lejonets håla, ty i annat fall kommer ni att ångra det, miss Briggs, och det så säkert som mitt namn är Bowls. Briggs lovade att vara försiktig, och följden av denna varning blev den, att hon den följande veckan flyttade till mrs Crawley och hade lånat Rawdon Crawley sexhundra pund innan sex månader voro förflutna.