Världsmarknaden/Kap 45

←  Kapitel 10

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman Mellan Hampshire och London

Kapitel 12  →

ELFTE KAPITLET.
Mellan Hampshire och London.

Sir Fox Crawley hade gjort mer än reparerat inhägnader och förfallna portvaktarstugor på sin egendom. Lik en vis man hade han företagit sig att återuppbygga sitt hus' skadade anseende och fylla de hål och gropar, som hans vanryktade gamle företrädare hade lämnat efter sig i namnet. Han blev kort efter faderns död utnämnd till parlamentsledamot för köpingen, och i sin egenskap av fredsdomare, parlamentsledamot, egendomsherre och representant för en gammal familj ansåg han för sin plikt att uppträda inför Hampshires befolkning, subskriberade rätt frikostigt till grevskapets barmhärtighetsinrättningar, besökte flitigt alla möjliga personer och gjorde, kort sagt, allt möjligt för att intaga den ställning i Hampshire och sedan i landet i sin helhet, vartill han ansåg, att hans utomordentligt stora talanger gjorde honom berättigad. Lady Jane fick order att vara vänlig mot Fuddlestones och Whapshots och de andra ryktbara baroneterna, deras grannar. Dessas ekipage kunde nu ofta ses i Drottningens Crawleys allé, de åto ofta middag på herrgården (där maten var så god, att det var tydligt, att lady Jane sällan lade hand vid dess tillagning), och Fox och hans maka dinerade i sin tur energiskt ute, utan avseende på varken väder eller avstånd. Ty ehuru Fox icke satte värde på bordets nöjen, emedan han var en torr och nykter man med svag hälsa och dito matlust, ansåg han likväl att det tillhörde hans ställning att vara gästfri och nedlåtande, och varje gång han fick huvudvärk. av ett alltför långt kvarsittande vid bordet efter middagen, kände han, att han var en martyr för sin plikt. Han talade om gröda, spannmålslagar och politik med de främsta lantjunkarna. Han (som förut hade varit en sorglig fritänkare i dessa ämnen) började nu att intressera sig för jakt och hästavel, ehuru han själv icke var någon jägare, utan en man med stilla och bokliga vanor. Till lady Southdowns bestörtning blev han även med varje dag alltmera ortodox, upphörde att predika offentligt och besöka religiösa sammankomster, gick helt käckt i kyrkan, besökte biskopen och hela Winchesters prästerskap och gjorde icke någon invändning, då hans högvördighet domprosten Trumper föreslog en robbert whist. Hur förtappad måste icke lady Southdown ha ansett sin måg, då han kunde tillåta en dylik gudlös förströelse, och då baroneten till på köpet en dag meddelade de unga damerna, att han nästa år sannolikt skulle föra dem med sig till ortens baler! Dessa tillbådo honom för hans godhet. Lady Jane var endast alltför lydig och kanske själv glad att få komma dit. Änkenåden avsände de hemskaste beskrivningar på sin dotters världsliga uppförande till författarinnan av "Tvätterskan på Finchley-allmänningen" på Kap, och som hennes hus i Brighton vid denna tid blev ledigt, återvände hon dit, icke så synnerligt sörjd av sina barn. Vi torde även kunna antaga, att Rebecka vid sitt andra besök på Drottningens Crawley icke kände sig särdeles olycklig över frånvaron av damen med medikamentslådan, ehuru hon skrev ett julbrev till hennes nåd, i vilket hon vördnadsfullt gjorde sig påmind hos den goda grevinnan, talade om sin uppbyggelse av hennes konversation vid det förra besöket, utbredde sig över den vänlighet, varmed grevinnan hade behandlat henne under hennes sjukdom, och förklarade, att allting på Drottningens Crawley erinrade henne om hennes frånvarande vän.

En stor del av sir Fox Crawleys ändrade uppförande och popularitet ledde sitt ursprung från ovannämnda sluga lilla dams råd.

— Ni förbli en baronet — ni gå in på att endast bli en lantjunkare! hade hon sagt till honom, medan han var hennes gäst i London. Nej, sir Fox Crawley, jag känner er bättre. Jag känner edra talanger och er ärelystnad. Ni tror er kunna dölja dem båda, men ni kan inte dölja någondera för mig. Jag visade lord Steyne er broschyr om malt. Han kände redan till den och sade, att det i hela kabinettets tanke var det utmärktaste som hade yttrats därom i tryck. Ministären har sina ögon fästa på er, och jag känner er önskan. Ni önskar att utmärka er i parlamentet, envar säger, att ni är den främste talaren i England — ty man minns ännu edra tal i Oxford. Ni önskar att bli en representant för grevskapet och ni önskar att bli baron Crawley av Drottningens Crawley och skall även bli det innan ni dör. Jag har märkt allt detta; jag har läst i ert hjärta, sir Fox. Om jag hade en man, som ägde er intelligens likaväl som ert namn, tror jag stundom, att jag inte skulle bli honom ovärdig — men — men jag är er släkting nu, tillade hon med ett skratt. Stackars lilla fattiga jag har fått ett litet intresse — och vem vet, kanske kan råttan bli i stånd att hjälpa lejonet.

Fox Crawley kände sig förvånad och förtjust över hennes tal.

— Hur den kvinnan förstår mig! sade han. Jag har aldrig kunnat förmå Jane att läsa de få sidorna i den där maltbroschyren. Hon har ingen aning om, att jag har framstående talanger och en hemlig ärelystnad. Jaså, så att de minnas mina tal i Oxford! De skälmarna! Nu då jag representerar min köping och torde komma att sitta för grevskapet, börja de att minnas mig! Lord Steyne låtsade icke känna mig vid kuren på hovet förlidet år — men nu börja de omsider komma underfund med, att Fox Crawley inte är någon nolla. Likväl har jag hela tiden varit densamme, och det har bara varit tillfället, som fattats mig, och jag skall nu visa dem att jag kan tala och handla likaväl som skriva. Achilles uppenbarade sig icke förrän man gav honom svärdet. Jag håller det nu i min hand, och världen skall ännu få höra av Fox Crawley.

Det var därför som den slipade diplomaten hade blivit så gästfri, som han var så frikostig mot barmhärtighetsinrättningar, så vänlig mot domprostar och domkapitel, så liberal att giva och mottaga middagsbjudningar, så ovanligt artig och nedlåtande mot förpaktare på torgdagar och så livligt intresserad för grevskapets angelägenheter och — därför var det även som julen på Drottningens Crawley var den gladaste man hade sett därstädes på mången god dag.

På juldagen var en stor familjefest. Alla prästgårds-Crawleys kommo till middagen. Rebecka var så öppen och så glad och vänlig mot mrs Bute, som om denna dam aldrig varit hennes fiende, så ömt intresserad för de kära flickorna och så förvånad över de framsteg de hade gjort i musik sedan hennes tid och begärde dakapo en av duetterna ur de stora sångböckerna, som James mot sin vilja hade måst bära med sig under armen från prästgården. Mrs Bute var naturligtvis tvungen att iakttaga ett hövligt uppförande mot den lilla äventyrerskan — ehuru hon lika naturligt sedan tog sin skada igen genom att efteråt tala med sina döttrar om det löjliga och orimliga i att sir Fox behandlade sin svägerska med så mycken aktning. Men James, som hade suttit bredvid henne vid middagsbordet, förklarade henne vara "tusan så trevlig", och samtliga prästgårdsfamiljen höll med en mun med om, att lille Rawdon var en vacker gosse. De respekterade en möjligen blivande baronet i gossen, mellan vilken och titeln endast stod den lille sjuklige, bleke Fox Binkie.

Barnen voro mycket goda vänner. Fox Binkie var en alltför liten hund för att leka med en så stor hund som Rawdon, och Mathilda, som endast var en flicka, var naturligtvis icke ett passande sällskap åt en ung herre om nära åtta års ålder, som snart skulle komma att gå i jacka. Han tog genast väldet över detta lilla sällskap, och den lilla flickan och den lille gossen följde honom omkring med stor vördnad vid sådana tillfällen, då han nedlät sig att leka med dem. Hans glädje och förtjusning över landet voro obeskrivliga. Köksträdgården behagade honom högeligen, blommorna måttligt, men duvorna och hönsen och stallen, då han fick tillåtelse att besöka dem, voro högst intressanta föremål för honom. Han satte sig till motvärn, då de unga damerna Crawley ville kyssa honom, men däremot tillät han lady Jane stundom göra det, och det var vid hennes sida som han tyckte om att sitta, då damerna, sedan signalen var given till avtåget upp till salongen, lämnade herrarna vid deras vin — vid hennes sida hellre än vid sin mors.

Då Rebecka såg att ömhet var modet för dagen, ropade hon en afton lille Rawdon till sig och lutade sig ned och kysste honom i alla damernas närvaro.

Efter verkställd operation såg han henne rätt i ansiktet, skälvande och djupt rodnande, såsom han plägade då han var upprörd. — Du kysser mig aldrig hemma, mamma! sade han, varvid uppstod en allmän tystnad och bestörtning och en allt annat än behaglig blick i Beckys ögon.

Rawdon tyckte om sin svägerska för hennes vänlighet mot hans son. Lady Jane och Becky kommo icke lika väl överens vid detta andra besök som vid det första, då överstens hustru hade lagt an på att behaga. Dessa barnets båda tal framkallade en viss köld — och kanske var sir Fox även en smula för artig mot sin svägerska.

Men lille Rawdon tyckte, såsom det anstod hans år och storlek, mera om att sällskapa med män än med kvinnor och tröttnade aldrig att följa sin pappa till stallen, dit översten drog sig undan för att röka sin cigarr — och dit även James Crawley stundom kom för att hålla sin kusin sällskap i detta och andra nöjen. Han och baronetens skogvaktare voro mycket goda vänner i anledning av deras ömsesidiga smak för hundar. En dag begåvo sig mr James, översten och Horn, skogvaktaren, ut för att skjuta fasaner och togo lille Rawdon med sig. En annan särdeles glad och trevlig morgon deltogo dessa fyra herrar i nöjet att jaga råttor i en lada, och maken till nöje att vara stort och nobelt hade lille Rawdon ännu aldrig sett. De stoppade till ena ändan av vissa rännor under ladan och insläppte vässlor i de andra öppningarna, och därpå ställde de sig på något avstånd med upplyftade käppar i handen, medan en liten ivrig tax, som knappast kunde andas av oro och iver, stod orörlig på tre ben och lyssnade till råttornas pipande därunder. Slutligen togo råttorna i sin förtvivlan mod till sig och störtade upp på ladugolvet, varvid taxen gjorde ända på en och skogvaktaren på en annan, medan lille Rawdon av iver och sinnesrörelse icke träffade sin råtta, men däremot halvt dödade en av vässlorna.

Men den härligaste dagen av dem alla var den, på vilken sir Huddlestone Fuddlestones hundar samlade sig på Drottningens Crawleys gräsplan.

Detta var en ståtlig syn för lille Rawdon. Klockan halv elva synes Tom Moody, sir Huddlestone Fuddlestones överjägare, trava uppför allén, följd av åtskilliga koppel präktiga hundar i en kompakt massa, medan eftertruppen bildas av två underjägare, klädda i nedfläckade scharlakansröda rockar — lätta ynglingar med skarpa drag, ridande på magra hästar av ädelt blod och ägande en underbar färdighet i att slänga snärtarna på sina långa, tunga ridspön mot den tunnaste delen av skinnet på varje hund, som vågar begiva sig ett stycke ut på sidan från de övriga eller ens så mycket som att kasta en sidoblick på de harar och kaniner, som springa upp mittunder deras näsa.

Därefter kommer gossen Jack, Tom Moodys son, som väger fyra pund och är fyrtioåtta tum lång och aldrig kommer att bli större eller tjockare. Han sitter uppspetad på en stor mager jakthäst, halvt betäckt av en väldig sadel. Detta djur är sir Huddlestone Fuddlestones favorit, Nob. Andra hästar, ridna av andra små gossar, anlända alltemellanåt, väntande på sina herrar, som komma galopperande på andra hästar.

Tom Moody rider upp till stora porten, där han välkomnas av taffeltäckaren, som bjuder honom något att dricka, men som han avböjer. Han och hans koppel draga sig därefter tillbaka till en avstängd del av gräsplanen, där hundarna rulla sig i gräset och leka med eller morra argt åt varandra samt alltemellanåt bryta ut i en våldsam strid, som hastigt dämpas av Toms röst, som utmärker sig för en överlägsen förmåga att ryta och huta till, eller av ridspönas vassa snärtar.

Många unga gentlemän med damasker ända upp till knäna galoppera fram till byggnaden på sina ridhästar, stiga in för att dricka grogg och hälsa på damerna eller draga av sig sina grova smorlädersstövlar, byta ut sina ridhästar mot sina jakthästar och värma deras blod genom en liten förberedande galopp runtomkring gräsplanen. Därefter samla de sig kring hundarna borta vid deras hörn och språka med Tom Moody om sina forna jaktbedrifter och om sina hästars förtjänster, om landets ställning och de ömkliga rävkullarna.

Snart visar sig sir Huddlestone, ridande på en rask klippare, och rider upp till stora byggnaden, där han stiger in och bugar sig för damerna, varefter han, en fåordig man som han är, skrider till saken. Hundarna dragas fram till stora porten, och lille Rawdon stiger ned ibland dem, livad, men på samma gång halvt skrämd av de smekningar de slösa på honom, av de slag han erhåller av deras viftande svansar samt av deras skall och tvister, som med möda dämpas av Tom Moodys tunga och ridspö.

Under tiden har sir Huddlestone mödosamt krånglat sig upp på Nob och ropar nu: — Låt oss försöka Sowsters hage, ty arrendatorn Mangle säger mig, att det ska finnas två rävar där. Tom blåser i sitt horn och travar av, åtföljd av hundarna och underjägarna, av de unga herrarna från Winchester, av förpaktarna i grannskapet samt av församlingens arbetare, för vilka dagen är en stor helgdag, medan sir Huddlestone bildar eftertruppen tillsammans med överste Crawley, och så försvinner hela raden nedåt allén.

Hans ärevördighet Bute Crawley, vilken Tom Moody erinrar sig för fyrtio år tillbaka såsom en smärt prästman, ridande på de vildaste hästar, sättande över de bredaste bäckarna och de högsta grindarna i landet, kommer av en händelse travande nedåt prästgårdsgatan på sin starka svarta häst, just som sir Huddlestone rider förbi, och sällar sig till den värde baroneten. Hundar och jägare försvinna, och lille Rawdon står ute på trappan, undrande och förtjust.

Under loppet av dessa minnesvärda helgdagar har lille Rawdon, om han också icke fattat något synnerligt tycke för sin farbror, som ständigt ser sträng och kall ut och håller sig inne i sitt arbetsrum, sysselsatt med sina domarbestyr och omgiven av rättstjänare och förpaktare, förstått att göra sig god vän med sina gifta och ogifta tanter, med småherrskapet på herrgården och med James från prästgården, vilken sir Fox uppmuntrar att vara artig mot en av de unga damerna, utan tvivel med det avtal, att han skall få pastoratet vid hans rävjagande gamle fars död. James har själv avstått från detta nöje och inskränker sig till en liten oskyldig and- eller beckasinjakt eller en liten stilla råttjakt under julhelgen, varefter han ämnar återvända till universitetet och ännu en gång söka undvika att bli kuggad. Han har redan lagt av sig sina gröna rockar och röda halsdukar och andra världsliga prydnader och bereder sig till en förändring i sin ställning. På detta billiga och sparsamma sätt söker sir Fox att betala av sin skuld till familjen.

Innan julen var förbi, hade baroneten tagit sig så nära, att han hade givit sin bror ännu en anvisning på sina bankirer till ett icke mindre belopp än hundra pund, en handling, som till en början förorsakade sir Fox starka kval, men sedan fyllde honom med stolthet över en sådan frikostighet. Rawdon och hans son avlägsnade sig med de tyngsta hjärtan, varemot damerna skildes utan alltför stor sorg, och vår lilla vän återvände till London för att börja dessa bestyr, med vilka vi funno henne sysselsatt i början av detta kapitel. Under hennes uppsikt har Crawley House vid Stora Gaunt Street erhållit ett helt föryngrat utseende och var alldeles färdigt att mottaga sir Fox och familjen, då baroneten kom till London för att uppfylla sina plikter i parlamentet och intaga den ställning i landet, som hans stora snille skulle bereda honom.

Under den första sessionen dolde denne djupe förställningskonstnär sina planer och öppnade icke en enda gång sina läppar annat än för att framlägga en petition från Mudbury, men han var träget på sin plats och lärde sig fullständigt rutinen. Hemma överlämnade han sig åt studiet av blåböcker till stor förvåning och förskräckelse för lady Jane, som fruktade att han skulle taga livet av sig med ansträngt arbete ända in på nätterna. Och så gjorde han bekantskap med ministrar och partichefer, bland vilkas antal han hoppades att inom några år kunna komma att räknas.

Lady Janes mildhet och godhet hade ingivit Rebecka ett sådant förakt för henne, att den lilla damen hade svårt att dölja det. Det slags godhet och enkelhet, som lady Jane ägde, förargade vår vän Becky, och det var henne omöjligt att icke stundom visa detta eller låta den andra ana hennes förakt. Hennes närvaro gjorde även lady Jane obehagligt stämd. Hennes man talade ständigt med Becky. Tecken till hemligt förstånd tycktes äga rum dem emellan, och Fox talade med henne om ämnen rörande vilka han aldrig tänkte på att resonera med lady Jane. Denna förstod dem visserligen icke, men i alla händelser var det alltid förödmjukande att sitta tyst och ännu mera förödmjukande att veta att hon icke hade något att säga och att höra den käcka lilla mrs Rawdon hoppa från det ena ämnet till det andra, med ett ord för varje person och ett kvickt skämt ständigt till hands, och att sitta allena i sitt eget hus och se hur alla herrarna samlade sig kring hennes rival.

Då lady Jane där ute på landet berättade historier för barnen, som samlade sig i en klunga kring hennes knän, och Becky trädde in med ett hånfullt löje och en föraktfull blick i de gröna ögonen, blev stackars lady Jane tvärt tystad av dessa giftiga ögon. Hennes enkla små fantasier ryggade darrande tillbaka, liksom feerna i sagan för en överlägsen ond ängel. Hon kunde icke fortsätta, ehuru Rebecka med den allra som minsta anstrykning av sarkasm i sin ton bad henne fortsätta sin förtjusande historia. Å andra sidan voro milda tankar och enkla nöjen förhatliga för mrs Becky. De stämde icke överens med hennes lynne; hon hatade folk för att de tyckte om dem, och föraktade barn och barnkära personer.

— Jag har inte någon smak för smörgåsar, plägade hon säga, då hon karikerade lady Jane och hennes sätt inför lord Steyne.

— Inte mera än en viss person för vigvatten, svarade hans härlighet med en bugning och ett grin och ett högt, gnäggande skratt efteråt.

Sålunda sågo dessa båda damer varandra icke särdeles ofta, utom vid de tillfällen då den yngre broderns hustru hade något som hon önskade sig av den andra och därför besökte henne. De voro alltid mycket söta mot varandra i orden, men undveko varandra, varemot sir Fox trots sina många bestyr dagligen fick tid att besöka sin svägerska.

Då den första talmansmiddagen skulle äga rum, begagnade sir Fox tillfället till att visa sig inför sin svägerska i uniform — den gamla diplomatiska dräkt han hade burit, då han var attaché vid legationen i Pumpernickel.

Becky komplimenterade honom för hans dräkt och beundrade honom nästan så mycket som hans egen hustru och hans barn, för vilka han visade sig i all sin glans, innan han begav sig av. Hon sade, att det endast var fullblodsädlingen, som med fördel kunde bära hovuniformen, och att det endast var män av gammal ras, vilka knäbyxorna klädde. Fox såg självbelåtet ned på sina ben, vilka sanningen att säga icke hade mera symmetri eller elegans än den lilla korta värja, som dinglade vid hans sida — såg ned på sina ben och tänkte i sitt hjärta, att han var en farlig karl.

Då han hade gått, ritade Becky en karikatyr av honom, vilken hon visade för lord Steyne, då han anlände. Hans härlighet tog med sig den lilla skissen, helt förtjust över den slående likheten. Han hade gjort sir Fox Crawley den äran att möta honom i Beckys hus och varit särdeles nådig mot den nye baroneten och parlamentsledamoten. Fox frapperades av den aktning, varmed den store pären behandlade hans svägerska, av ledigheten och livligheten i hennes konversation och av det djupa intresse, varmed de övriga herrarna i sällskapet lyssnade till hennes tal. Lord Steyne förklarade att han var övertygad, att baroneten endast hade börjat sin offentliga bana och att han ivrigt längtade att få höra honom såsom talare, och som de voro grannar (ty Stora Gaunt Street leder ut till Gaunt Square, varav Gaunt House, såsom var man vet, bildar den ena sidan), hoppades mylord, att lady Steyne, så snart hon anlände till London, skulle få den äran att göra lady Crawleys bekantskap samt lämnade efter ett par dagars förlopp sitt kort hos sin granne — ehuru varken han eller hans föregångare någonsin hade ansett lämpligt att taga notis om att en sådan granne fanns, fastän de hade bott nära varandra vid pass ett århundrade.

Mitt bland dessa intriger och fina sällskap och visa och lysande personer kände sig Rawdon för varje dag alltmera isolerad. Han fick tillåtelse att allt oftare gå på klubben, att äta middag ute med sina ungkarlsvänner och att komma och gå när han ville utan några frågor. Och han och lille Rawdon gingo mången gång till Gaunt Street och sutto hos lady Jane och barnen därstädes, medan sir Fox satt inne hos Rebecka på vägen till eller hemvägen ifrån underhuset.

Före detta översten kunde sitta i timtal i broderns hus helt tyst och tänka och göra så litet som möjligt. Han var glad över att bli anlitad om ett ärende, att få gå och fråga efter en häst eller en tjänare eller att få skära fårsteken vid barnens middag. Han var kuvad och nedtryckt till slöhet och undergivenhet. Delila hade fångat honom och klippt av hans hår. Den käcke och överdådige unge sprätten för tio år tillbaka var alldeles underkuvad och nu förvandlad till en försoffad, undergiven, medelålders, korpulent herre.

Och stackars lady Jane visste, att Rebecka hade fångat hennes man, ehuru hon och mrs Rawdon voro mycket söta i munnen mot varandra så ofta de träffades.