Världsmarknaden/Kap 46

←  Kapitel 11

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman Strider och prövningar

Kapitel 13  →

TOLFTE KAPITLET.
Strider och prövningar.

Våra vänner i Brompton tillbragte under tiden sin jul på sitt vis och på ett sätt, som för ingen del var alltför glatt.

Av de hundra pund om året, som ungefärligen utgjorde beloppet av mrs Osbornes inkomst, hade hon haft för vana att avstå nära tre fjärdedelar till sin far och mor för utgifterna för henne själv och hennes lille gosse. På denna summa och de hundratjugu pund, som Josef lämnade, skulle denna familj av fyra personer, betjänad av en irländsk tjänsteflicka, som även passade upp på mr Clapp och hans hustru, ha sin utkomst under ett helt år och även någon gång bjuda en vän på en liten tesupé. Sedley bibehöll ännu sin överlägsenhet över mr Clapp, hans forne bokhållare. Clapp erinrade sig den tid, då han satt på yttersta kanten av sin stol vid köpmannens rika bord i huset vid Russell Square och tömde ett glas för "mrs Sedley, miss Amalia och mr Josef i Indien". Tiden ökade ännu ytterligare glansen av dessa minnen i den hederlige bokhållarens bröst. Varje gång han steg upp i salongen för att dricka en kopp te eller en toddy med mr Sedley, plägade han säga: — Detta är inte det ni var van vid i forna dagar, sir, och lika värdigt och vördnadsfullt dricka damernas skål, som han hade gjort, då familjen stod på lyckans tinnar. Han tyckte, att miss Amalias spel var den gudomligaste musik, som någonsin blivit hörd och att hon var den finaste och vackraste dam i världen. Han ville aldrig på klubben sätta sig ned före mr Sedley eller tillåta att någon av klubbens medlemmar talade illa om honom. Han hade sett Londons främsta män skaka hand med mr Sedley, sade han, och han hade känt honom på den tid, då man kunde ha sett honom sällskapa med Rothschild på börsen, och han hade honom att tacka för allting.

Clapp, som hade de allra bästa intyg, kunde mycket snart efter sin principals olycka finna en annan anställning. — En sådan liten fisk som jag kan simma i vilket ämbar som helst, plägade han säga, och en medlem av den firma, från vilken gamle Sedley hade avträtt, var helt glad över att kunna få begagna sig av mr Clapps tjänster och belöna dem med en hygglig avlöning. Kort sagt, alla Sedleys rika vänner hade troppat av en och en, och denne fattige underlydande var ännu troget fäst vid honom.

Med den lilla summa, som Amalia behöll för egen räkning, kunde hon endast med den yttersta omtanke och sparsamhet hålla sin gosse, sin käre gosse, klädd på ett sätt, som anstode George Osbornes son, och att bestrida utgifterna i den lilla skola, till vilken hon efter många farhågor och med stark motvilja hade sett sig tvungen att skicka honom. Hon hade suttit uppe långt in på nätterna för att plugga i sig läxor och stava sig igenom hårdbitna grammatikor och geografier för att sedan kunna lära George dem. Hon hade även tagit itu med latinska elementarboken, i hopp om att kunna undervisa honom i detta språk. Att skiljas från honom för hela dagen och skicka ut honom att stå sitt kast med en sträng skolmästare eller elaka pojkar, var för denna svaga och ömma mor ungefär lika påkostande, som då hon skulle vänja av honom. Han för sin del ilade till skolan helt glad och lycklig. Han längtade efter ombyte. Denna barnsliga glädje sårade hans mor, som själv sörjde så mycket över att hon skulle skiljas från honom. Hon tyckte, att hon hellre velat se honom sorgsen, men därpå kände hon en djup ånger i sitt hjärta därför att hon var nog självisk att önska, att hennes son skulle känna sig olycklig.

George gjorde stora framsteg i skolan, som hölls av en vän till hans mors ständige beundrare, hans ärevördighet mr Binnie. Han förde hem otaliga belöningar och intyg om skicklighet. Han berättade varenda afton sin mor otaliga historier om sina skolkamrater, om vilken präktig pojke Lyons var och vilken lismare Sneak var, och hur Steels far lämnade köttet, som förtärdes i skolan, hur Goldings mor kom i vagn för att hämta honom varje lördag, hur Neat hade hängslen på sina byxor — skulle icke han också snart få hängslen? — och hur Bull Major var så styv (ehuru endast i Eutropius), att han troddes kunna slå själve underläraren, mr Ward, på fingrarna. Sålunda visste Amalia allting om varenda gosse i skolan lika bra som George själv. En gång efter en viss strid med mr Smith kom George hem med ett blått öga och skröt förskräckligt för sin mor och sin förtjuste gamle morfar över sin tapperhet i striden, i vilken han likväl, för att säga rena sanningen, icke hade betett sig med någon synnerlig heroism och i vilken han avgjort hade dragit det kortaste strået. Men Amalia har icke förlåtit Smith ännu i dag, ehuru han nu är en fredlig apotekare nära Leicester Square.

I dessa stilla arbeten och oskyldiga bekymmer förflöto den milda änkans dagar, medan ett eller annat silvergrått hår och en allra som minsta lilla rynka i den vackra pannan tydde på tidens framsteg. — Vad betydde väl det för ett gammalt fruntimmer sådant som jag? sade hon. Hela hennes hopp bestod i att hon skulle få leva så länge, att hon finge se sin son stor, ryktbar och höljd av ära, såsom han förtjänade. Hon gömde hans teckningar och skriv- och temaböcker och visade dem för sin lilla krets, som om de varit under av snille. Hon visade några av dem åt miss Dobbin för att denna skulle visa dem för miss Osborne och denna i sin tur för mr Osborne själv — på det att denne skulle ångra sin grymhet mot honom, som var borta. Alla sin mans fel och svagheter gömde hon i graven med honom; hon mindes endast den älskade, som hade gift sig med henne, utan att tänka på de uppoffringar han därigenom gjorde, denne på en gång så käcke och vackre man, i vars armar hon hade vilat den där morgonen, då han gick bort för att slåss och dö med ära för sin konung. Denne hjälte måste nu le ned från himlen mot detta mönster till gosse — vilken han hade lämnat henne till tröst och hugsvalan.

Vi ha sett hur mr Osborne för varje dag blev mera häftig och butter och hur hans dotter med sin vackra vagn och sina vackra hästar var en ensam, olycklig, förföljd gammal flicka. Hon tänkte oupphörligt på den lille vackre gossen, hennes brorson. Hon längtade att få fara i den vackra vagnen till det hus där han bodde, och hon plägade dag efter dag se sig omkring under sin ensliga promenad i parken, i hopp att hon skulle få se honom. Hennes syster, bankirfrun, nedlät sig då och då att besöka sitt gamla hem och sin syster. Hon förde med sig ett par sjukliga barn, uppvaktade av en tillgjord bonne, och talade i en matt, släpande, förnäm ton med sin syster om sina fina bekantskaper och om hur hennes lille Frederick var en avbild av lord Claud Lollypop, och hur hennes lilla Maria hade blivit observerad av baronessan, då de voro ute och åkte. Hon uppmanade henne att förmå pappa att göra någonting för de kära barnen. Frederick skulle komma att gå in vid gardet, och om de gjorde honom till fideikommissarie (och mr Bullock knogade och sparde av alla krafter för att köpa sig ett gods), hur skulle då den söta flickan bli försörjd?

— Jag hoppas att du skall göra det, min vän, sade mrs Bullock, ty min andel av pappas förmögenhet måste naturligtvis tillfalla familjens huvudman. Den snälla Rhoda Macmull tänker inlösa alla inteckningarna i Castletoddygodset, så snart den stackars käre lord Castletoddy dör, som har en släng av fallandesot, och lille Macduff Macmull kommer att bli vicomte Castletoddy. Båda bröderna Bludyers vid Mincing Lane ha testamenterat sin förmögenhet till Fanny Bludyers lille gosse. Min älskling Frederick måste nödvändigt bli en fideikommissarie och — och be för all del pappa att han flyttar sina pengar tillbaka till Lombard Street; det ser så illa ut, att han går till Stumpy och Rowdys.

Och efter dylikt tal, i vilket förnäm ton och praktiskt syfte voro skönt förenade, samt efter en kyss, som liknade en snigels vidröring, samlade mrs Frederick Bullock sina stärkta och stela älsklingar omkring sig och svansade tillbaka till sitt väntande ekipage.

Varje besök, som denna fina dam gjorde hos sin familj, lände henne till allt större skada. Hennes far satte in ännu mera pengar hos Stumpy och Rowdys. Hennes nedlåtenhet blev alltmera odräglig. Den stackars änkan i det lilla huset i Brompton, som bevakade sin skatt därstädes, anade föga hur somliga åtrådde den. Den där aftonen då Jane Osborne hade berättat sin far, att hon hade sett hans sonson, hade den gamle mannen icke givit henne något svar, men han hade icke heller visat någon vrede och hade, i det han gick in i sitt eget rum, sagt god natt åt henne med en helt vänlig röst. Och han måste ha tänkt på vad hon hade sagt och gjort några förfrågningar hos Dobbinska familjen rörande hennes besök, ty vid pass fjorton dagar därefter hände det, att han frågade henne var hon hade det lilla franska ur med tillhörande kedja, som hon hade brukat bära.

— Jag köpte det för mina egna pengar, sir, sade hon helt uppskrämd.

— Gå då och beställ ett likadant eller ett bättre, om det kan fås, sade den gamle herrn och försjönk åter i sin förra tystnad.

De unga damerna Dobbin hade på sista tiden mer än en gång upprepat sina böner till Amalia, att hon skulle tillåta George att besöka dem. Hans tant hade visat honom sin ömhet, och de fällde en vink om att möjligen även hans farfar skulle vara benägen för en försoning. Amalia kunde väl aldrig vilja beröva gossen en sådan utsikt för framtiden. Nej, det ville hon visserligen icke, men hon samtyckte till deras förslag med ett tungt och misstänksamt hjärta, var ständigt orolig under gossens frånvaro och hälsade honom välkommen tillbaka, som om han hade blivit befriad från någon fara. Han förde hem med sig pengar och leksaker, vilka änkan betraktade med oro och svartsjuka, och hon frågade honom alltid, om han hade sett någon herre. — Nej, bara gamle sir William, som lät honom åka omkring i trillan. Men slutligen berättade han en dag, att han hade träffat en gammal herre med buskiga ögonbryn och en hatt med bred bård samt en tjock guldkedja med berlocker. Han kom en dag, då kusken lät George rida omkring gräsplanen på den grå ridhästen. — Han betraktade mig mycket och skälvde mycket i hela kroppen. Jag deklamerade ett litet stycke efter middagen. Tant började att gråta. Hon gråter alltid. Sådan var Georges skildring av denna eftermiddag.

Amalia visste nu, att gossen hade träffat sin farfar, och motsåg med ångest det förslag, som hon visste skola följa och som även ganska riktigt kom några få dagar efteråt. Mr Osborne erbjöd sig formligen att taga gossen om hand och göra honom till arvinge av den förmögenhet, som han ämnat hans far. Han ville anslå ett årligt underhåll åt mrs Osborne, varav hon skulle kunna ha en anständig utkomst, och om mrs Osborne gifte om sig, såsom han hade hört vara hennes avsikt, skulle han därför icke indraga underhållet. Men ett bestämt villkor var, att barnet skulle bo hos sin farfar vid Russell Square eller vilket annat ställe mr Osborne behagade välja, varemot han skulle få tillåtelse att alltemellanåt besöka sin mor i hennes bostad. Detta budskap upplästes för henne ur ett brev en dag, då modern var ute och fadern som vanligt var i City.

Man hade aldrig sett henne ond mer än två eller tre gånger i hela hennes liv, och det var mr Osbornes juridiska ombud beskärt att få se henne vid ett sådant lynne. Hon reste sig upp helt darrande och uppskakad, då mr Poe räckte henne brevet, sedan han hade läst upp det för henne, och hon slet det i tusen bitar och trampade på dem.

— Jag gifta om mig! Jag taga pengar för mitt barn! ropade hon. Vem vågar skymfa mig med ett dylikt förslag? Hälsa mr Osborne att det är ett lågt brev — ja, ett lågt brev, sir — ett brev som jag inte ämnar svara på. God morgon!

Hennes föräldrar märkte icke hennes själsskakning denna dag, och hon nämnde icke heller ett ord för dem om besöket. De hade sina egna affärer att tänka på. Den gamle herrn, hennes far, fnaskade ständigt med affärsspekulationer. Vi ha sett, hur både vin- och kolbolaget gått över ända, men medan han strövade omkring i City, ständigt ivrig och rastlös, hittade han på ett annat förslag, om vilket han hyste så goda tankar, att han genast lade sig ombord därmed, trots alla invändningar av mr Clapp, för vilken han icke vågade tala om, hur mycket han redan hade inlåtit sig däri. Och som det alltid var mr Sedleys grundsats att icke tala om penningaffärer med fruntimmer, hade de icke den ringaste aning om de olyckor, som voro i beredskap åt dem, förrän den olycklige gamle herrn så småningom blev tvungen att bekänna kort.

Först började det lilla hushållets räkningar, som hittills hade blivit betalda varje vecka, att få vänta på uppgörelsen. Den vanliga remissen från Indien hade icke anlänt, såsom mr Sedley berättade sin hustru med förlägen uppsyn. Som hon hittills hade betalat sina räkningar mycket regelbundet, blevo ett par av handelsmännen, till vilka den stackars damen måste gå omkring och begära anstånd, tämligen onda över ett dröjsmål, varvid de voro mycket vana från mindre ordentliga kunder. Amalias andel till hushållet, som utbetaltes glatt och utan några frågor, höll emellertid det lilla hushållet vid halva rationer, och de första sex månaderna förflöto tämligen lugnt, medan mr Sedley ännu alltjämt var vid gott mod, i hopp om att hans aktier skulle stiga och allt åter bli bra.

Vid halvårets slut anlände emellertid icke de vanliga sextio punden, och det lilla hushållet råkade i allt större bekymmer och svårigheter. Mrs Sedley, som började bli mycket krasslig och var dyster och nedtryckt, sade ingenting eller göt ymniga tårar i köket hos mrs Clapp. Slaktaren visade en särdeles sur och butter min, kryddkrämaren var nästan oförskämd, lille George hade ett par, tre gånger knotat över middagen, och Amalia, som för sin egen del skulle ha varit belåten med en skiva bröd till middagen, kunde icke undgå att märka, att hennes son icke fick vad han skulle ha och köpte därför ett och annat smått och gott åt honom för sina egna pengar.

Slutligen talade de om för henne, hur sakerna stodo. Amalia hade just fått sitt lilla kvartal och skulle av detta taga av en liten summa till betalande av nya kläder, som hon hade beställt åt George. Nu berättade modern, att Josef icke hade skickat några pengar, att familjen befann sig i de största bekymmer och att Amalia borde ha märkt det förut, men hon brydde sig icke om något eller någon, utom George. Vid dessa ord sköt hon alla pengarna över bordet utan ett ord till sin mor och gick upp till sitt rum för att gråta i tysthet, och det mest påkostande av allt var, att hon nu måste gå och kontramandera beställningen av hennes älsklings kläder, som hon hade ämnat honom till jul och vilkas snitt och mod hon hade bestämt under många samtal med en liten modehandlerska, hennes vän. Kanske var det dock ännu värre, då hon måste tala om saken för George, som stämde upp en hög klagovisa. Varenda gosse fick nya kläder till jul. De andra skulle skratta åt honom. Han ville ha nya kläder. Hon hade lovat honom dem. Den stackars änkan hade endast kyssar att giva honom. Hon lagade och lappade de gamla kläderna under tårar och började därefter att söka bland sina små prydnader för att se om hon icke skulle kunna sälja någonting för att skaffa de önskade nya kläderna. Jo, där var hennes ostindiska schal, som Dobbin hade skickat henne. Hon erinrade sig, att hon i forna dagar hade följt med sin mor till en vacker bod med ostindiska varor, där damerna köpte och kursade med dylika slags saker. Hennes kinder glödde och hennes ögon strålade av glädje, då hon tänkte på denna utväg, och hon kysste George, då han på morgonen gick i skolan och log glatt åt honor. Gossen såg att det låg goda nyheter i hennes blick.

Sedan hon hade knutit in sin schal i en näsduk, gömde hon det lilla byltet under sin kappa och vandrade livlig och glad hela vägen till Ludgate Hill med så lätta och spänstiga steg, att mången man vände sig om, då hon trippade förbi, och såg efter hennes täcka och blomstrande ansikte. Hon beräknade, hur hon skulle använda den summa hon finge för schalen, hur hon utom kläderna skulle köpa sin far en kappa i stället för den gamla överrock han bar. Hon hade icke heller misstagit sig på värdet av majorens gåva. Det var en mycket fin och vacker vävnad, och köpmannen gjorde en särdeles god handel, då han gav henne tjugu guinéer för hennes schal.

Hon skyndade helt glad och belåten sin väg, köpte de böcker George hade önskat sig och steg därefter upp i en diligens med sitt paket och for hem helt lycklig och förtjust. På försättsbladen i de nya böckerna skrev hon vid hemkomsten med sin nättaste lilla handstil: "Till George Osborne, en julgåva från hans ömt tillgivna mor." Böckerna finnas ännu kvar med denna nätta lilla inskrift.

Hon begav sig nu från sitt eget rum med böckerna i handen för att lägga dem på Georges bord, där han skulle finna dem vid sin återkomst från skolan, och då hon kom ut i förstugan, mötte hon sin mor. De granna banden på de sju små volymerna lyste den gamla damen i ögonen.

— Vad är det där? sade hon.

— Det är några böcker åt George, svarade Amalia rodnande. Jag — jag lovade att han skulle få dem till jul.

— Böcker! utropade den gamla damen förtrytsamt. Böcker, då hela huset saknar bröd! Böcker, då jag för att hålla dig och din son i lyx och vällevnad och rädda din gode far från fängelset sålt vartenda nipper jag ägde, min ostindiska schal, ja, ända till matskedarna, för att de personer, där vi taga våra varor, inte måtte skymfa oss och för att mr Clapp måtte få sin hyra, vilken han har full rätt till, så mycket mera som han är en beskedlig hyresvärd, en hövlig person och själv familjefar. O, Amalia, du krossar mitt hjärta med dina böcker och din gosse, vars framtid du förstör bara därför att du inte vill skilja dig ifrån honom. Ack, Amalia, måtte Gud inte ge dig ett lika pliktförgätet barn som jag fått. Så ha vi Josef, som överger sin far på hans ålderdom, och så ha vi George, som kunde bli försörjd och rik och som går till skolan som en lord med guldklocka och kedja om halsen, medan min käre, käre gamle man är utan en enda shi — shilling!

Hysteriska snyftningar avslutade mrs Sedleys tal, som genljöd genom varje rum i det lilla huset, vars övriga kvinnliga invånare hade hört vartenda ord därav.

— Ack, mamma, mamma! svarade Amalia gråtande. Du har inte sagt mig någonting, och jag — jag lovade honom böckerna. Jag — jag sålde min schal i dag på morgonen. Tag pengarna — tag allting — och med skälvande händer tog hon fram sitt silver och sina guldmynt — sina dyrbara guldmynt, som hon lade i sin mors händer, där de runno över och tumlade rullande ned utför trappan.

Och därpå gick hon tillbaka till sitt rum och sjönk ned i förtvivlan och ytterlig sorg. Hon insåg nu alltsammans. Hennes själviskhet uppoffrade hennes sons framtid. Utan henne kunde han få rikedom, en ställning i livet, uppfostran och sin fars plats, vilken den äldre George hade förverkat för hennes skull. Hon behövde endast yttra ett ord, och hennes fars framtid var betryggad och gossen i framtiden en rik man. O, vilken övertygelse det var för detta ömma och tärda hjärta!