Världsmarknaden/Kap 47

←  Kapitel 12

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman Gaunt House

Kapitel 14  →

TRETTONDE KAPITLET.
Gaunt House.

Hela världen vet, att lord Steynes stadspalats ligger vid Gaunt Square, varifrån utmynnar Stora Gaunt Street, dit vi först förde Rebecka under den avlidne sir Fox Crawleys tid. Om man tittar över staketet och mellan de svarta träden in på torgets trädgård, ser man några få olyckliga guvernanter med bleknästa elever vandra runt, runtomkring den och omkring den bedrövliga gräsplätten, på vars mitt reser sig statyn av lord Gaunt, som kämpade vid Minden, och som står där i tredelad stångpiska, men för övrigt klädd som en romersk kejsare. Gaunt House upptager nära hela sidan av torget. De Övriga tre sidorna bestå av stora och mörka hus med fönsterkarmar av sten eller randade med ett ljusare rött. Man ser numera föga ljus bakom dessa smala, otrevliga fönster, och gästfriheten synes ha försvunnit från dessa portar likaväl som de galonerade lakejerna och fackelbärarna från forna tider, vilka brukade släcka sina facklor i de blanka släckare av järn, som stå bredvid lyktorna i den yttre trappan. Mässingsplåtar ha på senare tider hittat väg dit, och doktorer och köpmän och bankirer bo nu i dessa dystra hus, av vilka lord Steynes palats icke är det minst dystra. Allt vad jag någonsin sett därav, är den stora muren framtill med de grova pelarna vid stora porten — genom vilken en gammal portvakt med ett fett, buttert, rött ansikte stundom tittar ut — samt över muren vinds- och sängkammarfönstren och skorstenarna, ur vilka numera någon rök sällan kommer. Ty den nuvarande lord Steyne bor i Neapel, föredragande utsikten åt golfen och Capri och Vesuvius framför den dystra åsynen av muren vid Gaunt Square.

Några tjugutal alnar nedåt Nya Gaunt Street (och ledande till Gauntstallarna) ser man en liten bakport, som man knappast skulle kunna skilja från de andra stallportarna. Men mången liten täckt vagn har stannat vid denna port, såsom min sagesman (lille Tom Spejare, som känner allting och som visat mig stället) har berättat mig. — Prinsen och Perdita ha gått in och ut genom denna dörr, sir, har han ofta berättat mig, och Marianne Clarke har trätt in här tillsammans med hertigen av —. Den leder till lord Steynes ryktbara petits appartements — av vilka ett är helt och hållet inrett med elfenben och vitt siden och ett annat i ebenholts och svart sammet, och där är ett litet bankettrum, till vilket idén är hämtad från Sallustius' hus i Pompeji och som är målat av Carway — ett litet privat kök, i vilket varje kastrull var av silver och alla spetten voro av guld. Det var där som Egalité Orleans stekte rapphöns om natten, då han och markisen av Steyne vunno hundratusen pund sterling på l'hombre av en hög personlighet. Hälften av denna summa gick åt till franska revolutionen, och den andra hälften till att köpa lord Gaunts markisat och strumpebandsorden.

Utom detta sitt palats i staden har markisen borgar och palats i olika delar av de tre konungarikena, på vilka man kan läsa beskrivningarna i varenda resehandbok — Castle Strongbow med dess skogar, vid Shannons strand, Gaunt Castle i Carmarthenshire, där Richard II togs till fånga — Gauntly Hall i Yorkshire, där jag hört att det skall finnas tvåhundra silvertekannor att begagna vid frukosten åt husets gäster samt med allt annat i samma stil — samt Stillbrook i Hampshire, som var mylords farm, ett enkelt och tarvligt residens, vars underbara möbler vi alla minnas från den där auktionen, som hölls vid mylords död.

Markisinnan av Steyne var av den ryktbara och gamla Caerlyonsätten, markisen av Camelot, som bibehållit den gamla tron alltsedan omvändelsen av den vördnadsvärde druiden, deras förste stamfar, och vilkas stamträd går långt bortom tiden för kung Bruces ankomst till dessa dar. Pendragon är titeln på den äldste sonen av detta hus. Sönerna ha blivit kallade Arthurs och Uthers och Caradocs alltifrån urminnes tider. Deras huvuden ha fallit i mången lojal sammansvärjning. Elisabeth lät hugga huvudet av den under hennes tid levande Arthur, som hade varit kammarherre åt Philip och Maria och förde brev mellan skottarnas drottning och hennes onklar Guiserna. En av husets yngre söner var officer hos den store hertigen och utmärkte sig i den beryktade Saint Bartholomeikonspirationen. Under hela Marias fängelsetid konspirerade huset Camelot till hennes förmån. Det trycktes lika mycket genom sina omkostnader för utrustandet av en krigsflotta mot spanjorerna under armadans tid, som av de böter och konfiskationer det undergick under Elisabeth, för att det hyste präster och utgjorde en härd för papistiska stämplingar. Under konung Jakobs tid blev en av husets ättlingar av denne store teologs skäl och bevis omvänd från sin tro, och familjens ställning blev något förbättrad genom hans i lämplig tid inträffade svaghet, men greven av Camelot under Carl I:s regering återvände till sin familjs gamla tro, och så fortforo de att strida för den och ruinera sig för den, så länge det ännu fanns en Stuart kvar att träda i spetsen för eller underblåsa ett uppror.

Lady Maria Caerlyon uppfostrades i ett kloster i Paris, och kronprinsessan Marie Antoinette var hennes gudmor. I sin skönhets blomma hade hon blivit gift med — eller såld åt — lord Gaunt, som då vistades i Paris och vann stora summor av den nämnda damens bror vid en av Philips av Orleans banketter. Grevens av Gaunt ryktbara duell med drottningens forne page och gunstling greve de la Marche vid grå musketörerna tillskrevs av det allmänna ryktet denne officers anspråk på den sköna lady Maria Caerlyons hand. Hon gifte sig med lord Gaunt, medan greve de la Marche låg sjuk av sitt sår, flyttade till Gaunt House och gjorde en kort tid uppseende vid prinsens av Wales lysande hov. Fox hade druckit hennes skål, Morris och Sheridan hade skrivit verser om henne, Malmsbury hade gjort sin bästa bugning för henne, Devonshire hade nästan varit svartsjuk på henne, men hon kände sig skrämd av de vilda nöjena inom den societet, i vilken hon hade blivit inkastad, och sedan hon hade fött ett par söner till världen, drog hon sig undan i ett liv av andäktig enslighet. Det var således icke att undra på, att lord Steyne, som tyckte om nöjen och munterhet, efter sitt giftermål icke ofta syntes vid sidan av denna darrande, tysta, vidskepliga och olyckliga dam.

Den ovan nämnde Tom Spejare, som kände allt förnämt folk i London och varenda sådan familjs historier och hemligheter, hade åtskilligt annat att förmäla om lady Steyne, vilket möjligen kan vara sant, men möjligen även osant.

— De förödmjukelser, plägade Tom säga, som denna kvinna måst undergå i sitt eget hus, ha varit förfärliga. Lord Steyne har tvungit henne att sitta till bords med fruntimmer, med vilka jag inte för mitt liv skulle tillåta min hustru att sällskapa — med lady Crackenbury, med mrs Chippenham, med madame de la Cruchecassée, den franske sekreterarens hustru (av vilka samtliga damer Tom var alltför glad att få en hälsning eller middagsbjudning), kort sagt, med den för tillfället härskande favoriten. Och tror ni väl, att denna kvinna, som tillhör en familj, som är lika stolt som Bourbonerna och mot vilken Steynes endast äro lakejer och uppkomlingar (ty för att säga sanningen tillhöra de icke de äldre Gaunts, utan en yngre och tvivelaktig gren av familjen), tror ni, säger jag (läsaren måste komma ihåg, att det fortfarande är Tom som talar), att markisinnan av Steyne, den stoltaste kvinna i England, skulle så där undergivet lyda sin man, om det icke funnes något skäl därtill? Bah! jag ska säga er, att det verkligen finns hemliga skäl. Ser ni, den där abbé de la Marche, som var här och användes i Quiberonaffären, var samme överste vid de grå musketörerna, med vilken lord Steyne duellerade år 1786 — och han och markisinnan träffades ånyo. Och det var sedan hans ärevördighet översten blev skjuten, som lady Steyne började ägna sig åt de starka andaktsövningar, som nu upptaga hennes liv, ty hon är varje dag instängd med sin biktfar och bevistar varje morgon gudstjänsten vid Spanska torget, ty jag har stått och spejat efter henne där — det vill säga, jag har händelsevis kommit att gå förbi där — och ni kan lita på, att det ligger någon hemlighet under allt detta. Folk äro inte så olyckliga, om de inte ha någonting att ångra, tillade Tom med en slug ruskning på huvudet, och ni kan lita på, att den där damen inte skulle vara så undergiven som hon är, om inte markisen hade något svärd, som han håller hängande över henne.

Om denna uppgift var sann, är det således högst antagligt att denna dam i sin höga ställning måste underkasta sig många hemliga oförrätter och förödmjukelser och gömma många hemliga sorger under en lugn yta. Och låtom oss, mina bröder, som icke ha våra namn i Röda boken, trösta oss med den angenäma tanken på hur olyckliga de kunna vara, som stå över oss, och på hur Damokles, som sitter på sidendynor och serveras på guldfat, har ett hemskt svärd hängande över sitt huvud i skepnad av en rättsbetjänt eller en ärftlig sjukdom eller en familjehemlighet, som alltemellanåt på ett spöklikt sätt tittar fram undan de sömmade tapeterna och en eller annan dag kan väntas komma att falla ned på rätta stället.

Vid jämförelsen mellan en fattig karls ställning och en av de storas finnes det (alltjämt enligt mr Toms utsago) en annan stor källa till tröst för den förre. Ni, som har litet eller intet arv att testamentera bort eller ärva, kan stå på god fot med er far eller er son, varemot arvingen till en stor och förnäm herre, sådan som mylord Steyne, naturligtvis måste känna sig förargad över att han hålles utestängd från sitt rike och betrakta innehavaren därav med allt annat än blida ögon.

— Ni kan taga som en allmän regel, plägade den där satiriske gamle Tom yttra, att fädren och sönerna inom alla höga och förnäma familjer hata varandra. Kronprinsen står alltid i opposition mot kronan eller traktar efter den. Om ni vore arvtagare till ett hertigdöme med tusen pund om dagen, vill ni väl då påstå, att ni inte skulle längta efter besittningstagandet? Och helt naturligt är, att varje stor man, sedan han erfarit denna känsla mot sin far, måste veta, att hans egen son hyser den mot honom själv, och sålunda kunna de inte annat än känna sig fientligt och misstänksamt stämda. På samma sätt är det även med äldste sonens känslor mot de yngre bröderna. Jag skall säga er, min bäste sir, att varje fideikommissarie betraktar husets yngre söner såsom lika många naturliga fiender, som beröva honom så eller så mycket kontanter, vilka han egentligen borde ha. Jag har ofta hört George Mac Turk, lord Bajazets äldste son, säga, att om han finge sin vilja fram, skulle han, då han ärvde titeln och godsen, göra alldeles så som sultanerna göra och befria sin egendom från allt dylikt påhäng genom att genast slå huvudena av de yngre bröderna. Ja, sir, jag säger er, att de allasammans äro turkar i hjärtat. Jag känner världen, skall jag säga er! Och om nu i detsamma en förnäm herre händelsevis kommer förbi, så flyger Toms hatt mycket hastigt från hans huvud, och han rusar fram med en bugning och ett inställsamt grin, som visar att han känner världen — det vill säga, på sitt egendomliga sätt. Och som Tom hade använt varenda shilling av sin förmögenhet till att köpa sig en livränta för, så kunde han icke hysa några hätska känslor mot sina närmaste släktingar eller hysa någon annan känsla för dem, som stodo över honom, än en ständig och högsinnad längtan efter att få spisa middag med dem.

Mellan markisinnan och hennes naturliga ömhet för sina barn reste sig den grymma skranka, som består i olikheten i religiös tro. Själva den kärlek, hon kände för sina barn, tjänade endast till att göra den rädda och fromma damen mera skrämd och olycklig. Det svalg, som låg emellan dem, var oöverstigligt. Hon kunde icke sträcka sina svaga armar över det eller draga sina barn över till den andra sidan, den enda där det enligt hennes tro fanns någon räddning. Under sina söners ungdom hade lord Steyne, som var en vetenskapligt bildad man och tyckte om att disputera, intet bättre nöje på aftnarna där ute på landet, sedan middagen blivit intagen och herrarna sutto vid sitt vin, än att få gossarnas informator, hans ärevördighet mr Trail (numera biskop av Ealing) och markisinnans biktfar, pater Mole, i luven på varandra. Han ropade ömsevis: — Bravo, Latimer! Väl sagt, Loyola! och lovade Mole ett biskopsdöme om han ville gå över och bedyrade, att han skulle använda hela sitt inflytande för att skaffa Trail en kardinalshatt, ifall han ville låta omvända sig. Ingendera av de båda andliga herrarna ville emellertid giva vika, och ehuru den ömma modern hoppades, att hennes yngste och mest älskade son skulle bli återvunnen till hennes tro, väntade henne på detta håll en förfärlig missräkning, som tycktes vara en straffdom över henne för det syndiga i hennes giftermål.

Den äldste lord Gaunt gifte sig med lady Blanche Thistlewood, en dotter av det ädla huset Bareacres. En flygel i Gaunt House anvisades åt det nygifta paret, som emellertid icke levde lyckligt med varandra och vars äktenskap icke välsignades med några barn. Till följd härav fick den yngre brodern lord George Gaunt, som vistades i Wien, upptagen med att valsa och sköta diplomatiska angelägenheter, order att komma hem och ingå äktenskap med dottern till John Jones, förste baron av Helvellyn och huvudman i bankirfirman Jones, Brown och Robinson vid Threadwedle Street, från vilken förening härstammade åtskilliga söner och döttrar, vilkas görande och låtande icke tillhör detta kapitel.

Detta giftermål var till en början särdeles lyckligt. Lord George Gaunt kunde icke endast läsa, utan även skriva korrekt. Han talade franska ovanligt flytande och var en av de främsta valsörer i Europa. Med dessa talanger och hans försänkningar hemma var det föga tvivel om att hans härlighet skulle komma att stiga till de högsta värdigheterna på den bana han hade valt. Hans hulda maka fann, att hoven utgjorde hennes sfär, och hennes rikedom satte henne i stånd att på ett lysande sätt utöva en värdinnas plikter i de städer på kontinenten, dit hennes mans diplomatiska plikter kallade honom. Det talades om, att han skulle bli utnämnd till minister, och vad höllos hos Travellers på att han inom kort skulle bli ambassadör, då helt plötsligt rykten spredo sig om herr legationssekreterarens sällsamma uppförande. Vid en stor diplomatisk middag, som gavs av hans chef, hade han rusat upp och förklarat, att hans gåsleverpastej var förgiftad, och kort därefter kom han på en bal, som bajerske envoyén, greve von Springbock-Hohenlaufen, gav i sitt hotell, klädd som kapucinmunk och med rakat huvud. Det var icke någon maskeradbal, såsom visst folk ville låta påskina. Det var någonting underligt med honom, viskades det. Hans farfar hade varit sådan — det låg i familjeblodet.

Hans hustru och familj återvände till sitt land och slogo sig ned i Gaunt House. Lord George avträdde från sin post på den europeiska kontinenten och förflyttades till en dylik plats i Brasilien, efter vad tidningarna berättade. Men i allmänhet visste folk, att så icke var förhållandet; han kom aldrig tillbaka från denna Brasilianska resa — han varken levde eller dog i det nämnda landet. Han var ingenstädes — han var totalt försvunnen. — Brasilien, sade den ene skvallraren till den andre med ett grin, är St. Johns Wood. Rio Janeiro är ett litet hus omgivet på alla sidor av en mur, och George Gaunt har överlämnat sina kreditiv till en fångvaktare, som gjort honom till riddare av Tvångströjans orden.

Två eller tre gånger i veckan gick den stackars modern för sina synders skull och besökte den arme sjuklingen. Stundom skrattade han åt henne (och hans skratt var ännu bedrövligare att höra än hans gråt), stundom fann hon den lysande och elegante före detta diplomaten gående och släpande någon leksak kring golvet i sitt rum eller vyssjande fångvaktarens lilla barns docka på sina armar. Stundom kände han igen henne och pater Mole, hennes biktfar och följeslagare, men vida oftare hade han glömt henne, såsom han hade gjort med hustru, barn, kärlek, ärelystnad och fåfänga. Men han visste när hans middagstimme var inne och plägade gråta, då hans vin och vatten icke var nog starkt.

Det var den hemlighetsfulla smittan i blodet — den stackars modern hade fört den med sig från sin egen gamla ätt. Det onda hade brutit ut en eller ett par gånger inom hennes fars familj, långt innan lady Steynes synder hade börjat, eller innan hennes fastor och tårar och botövningar hade börjat att söka avtvå och försona dem. Ättens stolthet hade blivit slagen av Herrans ängel, likt Faraos förstfödde, och ödets och domens mörka märke stod över portalen — den höga gamla portalen, utsirad med kronor och heraldiska bildhuggerier.

Den försvunne lordens barn pladdrade och växte upp, helt okunniga om att domen även vilade hotande över dem själva. Tiil en början talade de också om sin far, men så började den levande döde mannens namn att bli mera sällsynt på deras läppar — och slutligen blev det icke nämnt. Men den hårt träffade gamla farmodern darrade vid tanken på att även dessa skulle komma att ärva sin fars skam likaväl som hans hederstitlar och spejade ängsligt framåt mot den dag, då den förfärliga ätteförbannelsen skulle drabba deras huvuden.

Denna mörka aning förföljde även lord Steyne. Han försökte att dränka den ohyggliga vålnaden vid huvudgärden i ett hav av vin och nöjen och förlorade den även stundom ur sikte i sina nöjens och förströelsers vimmel. Men den kom alltjämt tillbaka till honom, då han var allena, och tycktes bliva mera hotande med åren. — Jag har gripit din son, sade den, och varför skulle jag inte även gripa dig? Jag torde en dag komma och stänga in dig i ett fängelse, alldeles som din son George. Kanske ger jag dig i morgon en liten klapp på huvudet, och så bort med nöjen och hedersplatser, med fester och skönheter, med vänner och smickrare, med franska kockar, vackra hästar och palatser — och i utbyte mot dessa ett fängelse, en fångvaktare och en halmmadrass lik George av Gaunts. Och då plägade mylord trotsa vålnaden, som hotade honom — ty han kände ett medel, varmed han kunde fördriva sin fiende.

Sålunda fanns det glans och rikedom, men måhända icke så synnerligt stor lycka innanför de höga, skulpterade portalerna till Gaunt House med dess svärtade kronor och vapensköldar. Festerna därstädes voro bland de största och yppersta i London, men så synnerlig belåtenhet rådde där icke, undantagandes bland gästerna, som sutto vid mylords bord. Om han icke hade varit en så hög och förnäm herre, skulle sannolikt högst få ha besökt honom, men på världsmarknaden hyser man vanligen stort överseende med höga och förnäma personer. Nous regardons à deux fois — såsom den franska damen sade — innan vi döma en person med mylords obestridliga egenskaper. Några ökända klandrare och kinkiga moralister kunde visserligen brumma över lord Steyne, men voro detta oaktat icke sena att infinna sig då han bjöd dem.

— Lord Steyne ar verkligen alltför svår, sade lady Slingstone, men alla människor gå dit, och naturligtvis skall jag se till, att mina flickor inte taga någon skada.

— Hans härlighet är en person, vilken jag har att tacka för mycket, ja, nästan för allting här i livet, sade hans högvördighet doktor Trail och tänkte med detsamma på att herr ärkebiskopen började att se bra klen och sjuklig ut, och mrs Trail och de unga damerna skulle lika gärna kunnat försaka att gå i kyrkan som att icke begiva sig till en av hans härlighets festligheter.

— Hans moral är mycket dålig, sade lille lord Southdown till sin syster, som gjorde några blyga invändningar, emedan hon av sin mamma hade hört förfärliga beskrivningar på hur det gick till i Gaunt House, men, tusan i det, han har den bästa champagne i Europa!

Och vad beträffar sir Fox Crawley — detta mönster av anständighet och som hade predikat på andliga sammankomster, så tvekade han aldrig ett ögonblick att begiva sig dit.

— Där du ser sådana personer som biskopen av Ealing och grevinnan av Slingstone, sade baroneten, dit kan det inte heller vara orätt för oss att gå. Lord Steynes höga rang och samhällsställning sätta honom i stånd att befalla över folk i vår ställning. Ståthållaren över ett grevskap är en respektabel person, min vän. För övrigt voro George Gaunt och jag fordom förtrogna vänner, han var min yngre kamrat, då vi båda voro attachéer i Pumpernickel.

Kort sagt, envar gick och uppvaktade denne store man — envar som blev anmodad därom — såsom läsaren (säg icke nej!) eller såsom jag, som skriver detta, skulle gå, ifall vi bleve inbjudna.