←  Kapitel 27
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Vid Rhen
Kapitel 29  →


[ 347 ]

TJUGUÅTTONDE KAPITLET.
Vid Rhen.

De ovannämnda vardagliga händelserna hade passerat och några få veckor ytterligare förflutit, då holländska ångbåten lade ut från Towerntrapporna, lastad med ett glatt sällskap av engelska turister. Soltältet uppe på akterdäck var uppfäst, och bänkarna och gångarna mellan dessa voro fyllda av tjogtals rosenkindade barn, livliga och beskäftiga barnpigor, damer i de täckaste skära hattar och sommarklänningar, herrar i resmössor och lärftsjackor, hos vilka mustascher just hade börjat spricka ut, enkom för den tillämnade resturen, samt åtskilliga av dessa feta och trinda gamla veteraner med stärkta halsdukar och spegelblanka hattar, som ständigt översvämmat Europa alltsedan krigets slut och låtit den engelska nationaleden ljuda i varje stad på kontinenten. Stapeln av hattaskar, nattsäckar och toalettskrin var ofantlig. Där voro livliga unga studenter, resande tillsammans med sin informator för att fara att bevista föreläsningar i Nonnenwerth eller Königswinter, där voro irländska gentlemän med de präktigaste polisonger och granna nipper, ständigt samtalande om hästar och ofantligt artiga mot de unga damerna ombord, vilka däremot de nämnda unga studenterna och deras bleknästa informator skydde med äkta jungfrulig blyghet, där voro lättjefulla, eleganta dagdrivare, som ämnade sig till Ems eller Wiesbaden för att begagna en liten vattenregim såsom motvikt mot de fina middagarna under säsongen samt för att roa sig med litet rulett och trente-et-quarante för att hålla sinnena i behaglig spänning, där var gamle Methusalem, nyss gift med sin unga hustru, vars parasoll och rese[ 348 ]handbok buros av kapten Papillon vid gardet, där var unge May, som förde ut på en lustfärd sin brud, före detta mrs Winter, som hade varit skolkamrat med Mays mormor, där var sir John med maka och ett dussin barn och ett motsvarande antal daddor och barnpigor, och där var ävenledes den högförnäma Bareacresfamiljen, som satt för sig själv nära hjulhuset och stirrade på envar, utan att yttra ett ord till någon människa. Deras ekipage, prydda med det grevliga vapnet och lastade med glänsande koffertar, stodo på fördäck tillsammans med ett dussin andra dylika fordon. Det var mycket svårt att kunna tränga sig fram mellan dem, och de stackars invånarna i försalongen hade knappast någon plats att röra sig på. Dessa bestodo av några stycken präktigt klädda herrar från Houndsditch,[1] som förde med sig matsäck och skulle kunnat köpa hälften av folket i stora salongen, några få hedersmän med mustascher och ridportföljer, som slogo sig ned och togo utkast, innan de ännu hade varit en halvtimme ombord, en eller två franska kammarjungfrur, som började bli förskräckligt sjösjuka, just som fartyget passerade Greenwich, samt några stalldrängar, som stodo och hängde i närheten av de under deras vård stående spiltorna eller lutade sig över relingen och talade om hästar och kappränningsvad.

Samtliga resebetjänterna hade, sedan de bragt sina herrar i ordning i hytterna eller uppe på däck, samlat sig i en klunga och börjat prata och röka, och de hebreiska herrarna kommo snart fram till dem och togo vagnarna i besiktning. Där var sir Johns stora vagn, som kunde rymma tretton personer, där var lord Methusalems vagn, och där, såsom vi redan nämnt, lord Bareacres ekipage. Det var sannerligen förvånande, hur mylord hade kunnat skaffa sig kontanter till att betala utgifterna för resan. De hebreiska herrarna visste emellertid på vad sätt han hade fått dem. De visste hur mycket pengar hans härlighet för ögonblicket hade i sin plånbok och hur hög ränta han hade betalt för dem och vem som hade givit [ 349 ]honom dem. Slutligen fanns där även en mycket nätt och vacker resvagn, vilken herrarna just nu stodo och betraktade.

— Vem tillhör den här vagnen? sade på franska en herr resbetjänt med en stor penningpung av saffian och örringar, till en annan herre med alldeles samma utrustning.

— Den tillhör Kirsch — jag såg honom nyss sitta och äta smörgås inne i den, svarade den andre resebetjänten på samma språk med en vacker, tysk brytning.

Kirsch trädde i detsamma fram och underrättade sina herrar yrkesbröder om att vagnen tillhörde en ofantligt rik nabob från Kalkutta eller Jamaica, tillsammans med vilken han reste, och strax därpå kom en ung herre klättrande över vagnstaken och steg genom fönstret in i den omnämnda vagnen under ljudligt bifall från de församlade resebetjänterna.

— Vi komma allt att få ett vackert resväder, monsieur George, sade Kirsch på franska med ett grin och lyfte på sin guldgalonerade mössa.

— Åt fanders med er franska! sade den unge herrn. Var äro skorporna?

Härpå svarade Kirsch på engelska eller på en sådan imitation därav som han var mäktig — ty ehuru han var hemmastadd i alla språk, kunde han dock icke ett enda och talade allasammans med samma munvighet och samma ogenerade förakt för regler och grammatika.

Den befallande unge herrn, som muggade på skorporna, var ingen annan än vår unge vän George Osborne. Hans mamma och onkel Josef sutto uppe på akterdäck tillsammans med en herre, med vilken de som oftast plägade vara i sällskap, och dessa fyra voro nu stadda på en förlustelseresa.

Josef satt för ögonblicket nästan mittemot greven av Bareacres och hans familj, för vilka han tycktes hysa ett livligt intresse. De nobla makarna sågo nu vida yngre ut än under det händelsedigra året 1815, då Josef erinrade sig ha sett dem i Brüssel. Den nådiga fruns hår, [ 350 ]som då var mörkt, hade nu fått en vacker ljusbrun färg, och nådig herrns polisonger, som då voro röda, hade nu en vacker svärta med röda och gröna färgskiftningar i solljuset.

— Vilken förtjusande dag! utbrast Amalia (som var klädd i halmhatt med svarta band och i trots av sorgdräkten såg helt glad och livlig ut). Jag hoppas att vi skola få en lugn överfärd!

Josef vinkade likgiltigt med handen och svarade med en blick på det förnäma herrskapet mittemot:

— Om du hade gjort en sådan resa som vi, skulle du inte bry dig särdeles mycket om vädret!

Trots att han var en så stor resande, tillbragte han dock natten i sin vagn, förfärligt sjösjuk och alltjämt av resebetjänten undfägnad med grogg och andra goda saker.

Detta glada och lyckliga sällskap landsteg slutligen i Rotterdam, varifrån de på en annan ångbåt skulle färdas till Köln, där Josef till sin stora belåtenhet fann sin ankomst omnämnd i tidningarna såsom "Herr Graf Lord von Sedley nebst Begleitung aus London". Han hade sin hovdräkt med sig och hade yrkat på att Dobbin skulle taga med sig sin uniform, och förklarade sig ämna låta presentera sig vid åtskilliga utländska hov och uppvakta suveränerna i de länder, han hedrade med ett besök.

Så ofta sällskapet stannade och ett tillfälle erbjöd sig, lämnade mr Josef sitt och majorens kort hos "Vår minister", och därjämte höll han en dagbok och antecknade noggrant bristerna och förträffligheterna hos de olika värdshus, i vilka han tog in, samt de rätter och viner han förtärde.

Vad Amalia angår, så var hon glad och lycklig. Dobbin plägade bära hennes stol och ritbok och beundrade den lilla artistens teckningar såsom de aldrig förr hade blivit beundrade. Hon satt på ångbåtarnas däck och avritade klippor och ruiner eller satte sig upp på åsnor och red upp till gamla rövarborgar, uppvaktad av sina två adjutanter, George och Dobbin. Hon skrattade, och så gjorde även majoren åt dennes löjliga figur på åsne[ 351 ]ryggen, med de långa benen släpande i marken. Han var tolk åt sällskapet, emedan han hade en god militärisk kunskap i tyska språket. Under loppet av några få veckor och genom att flitigt samtala med herr Kirsch uppe på kuskbocken gjorde George stora framsteg i högtyskan och kunde tala med kypare och postiljoner på ett sätt som förtjuste hans mor och roade hans förmyndare.

Mr Josef deltog icke särdeles ofta i sina reskamraters eftermiddagsexkursioner. Han tog sig vanligen en god lur efter middagen och gassade sig i lövsalarna i de trevliga värdshusträdgårdarna. Förtjusande Rhenträdgårdar! Fagra scener av frid och solsken — ädla purpurfärgade berg, vilkas toppar reflekteras i den präktiga floden — vem har väl någonsin sett er utan att ha ett tacksamt minne av dessa scener av vänlig vila och skönhet! Att lägga ned pennan och bara tänka på detta härliga Rhenland gör en lycklig. Vid denna tid på sommaraftnarna tåga korna från bergen, bölande och pinglande med sina klockor, ned till den gamla staden med dess gamla gravar och portar och tornspiror och valnötsträd, som kasta ånga skuggor över gräset, medan himlen där ovan och floden där under brinna i rött och guld och månen blänker fram med ett matt skimmer. Solen sjunker bakom de med borgar prydda bergen, natten inbryter plötsligt, floden blir allt mörkare och mörkare, ljusen skälva i den från fönstren i de gamla vallarna och glimma fridfullt i byarna nedanför bergen på motsatta stranden.

Josef plägade, som sagt, taga sig en god lur, med sin näsduk över ansiktet, och läsa alla nyheterna från England, och vare sig att han vakade eller sov, saknade honom hans vänner icke särdeles mycket. Ja, de voro mycket lyckliga. De gingo om aftnarna ofta till operan — till dessa trevliga, anspråkslösa, kära gamla operor i de tyska städerna, där noblessen sitter och gråter och stickar strumpor å ena sidan, mittemot borgerskapet å den andra, och hans durchlaucht hertigen och den durchlauchtiga familjen, allasammans feta och godmodiga, komma och intaga stora logen i mitten, och parterren är full av de [ 352 ]elegantaste smärta officerare med blonda mustascher. Här var det som Amalia till sin stora förtjusning. för första gången gjorde bekantskap med Mozarts och Cimarosas underbara skapelser. Vi ha redan omnämnt majorens musikaliska smak och hur han plägade öva sig på flöjt. Hans förnämsta nöje på dessa operaaftnar var dock kanske att se Amalias förtjusning. En ny värld av kärlek och skönhet öppnade sig för henne genom dessa gudomliga kompositioner, och som denna dam hade den djupaste och finaste känslighet, kunde hon naturligtvis icke vara känslolös då hon hörde Mozart. De ömma partierna i Don Juan förtjusade henne till den grad, att hon, då hon hade gått till vila och läste sina böner, knappast visste om detta var ett syndigt nöje, för vilket hon borde bedja om förlåtelse, men majoren, vilken hon rådfrågade i denna punkt, förklarade för sin del att varje konstens och naturens skönhet gjorde honom lycklig och tacksam, och att den njutning, som bestod i att lyssna till en vacker musik eller att betrakta stjärnorna på himlen eller ett vackert landskap eller en tavla, var en gåva för vilken vi böra tacka himlen lika uppriktigt som för varje annan välsignelse.

Jag älskar att dröja vid denna tidpunkt av hennes liv och att tänka på att hon nu var glad och lycklig. Hon hade just icke hittills varit det i så synnerligt hög grad och hade icke haft så särdeles många tillfällen till att odla sin smak och sitt förstånd. Hon hade hittills varit behärskad av tämligen simpla och råa naturer och aldrig förrän nu haft den lyckan att umgås med en verklig gentleman.

Måhända torde även sådana personligheter vara mera sällsynta än somliga av oss tro. Vilken av oss kan väl utpeka många sådana i sin umgängeskrets? Vi känna nog allasammans en hel hop hyggliga manspersoner i väl gjorda rockar och med mycket fint och städat skick, men hur många verkliga gentlemän? — Vår vän majoren var emellertid en sådan. Visserligen hade han bra långa ben och en gul hy och en liten läspning, som till en början [ 353 ]föreföll en smula löjlig, men hans tankar voro rättvisa, hans förstånd var gott, hans liv var rent och hederligt och hans hjärta varmt och ödmjukt. Obestridligen hade han bra stora händer och fötter, vilka både den äldre och yngre George plägade karikera och skratta åt, och kanske hade deras skämt och gyckel gjort att den stackars lilla Amalia något underskattat hans värde. Men ha vi icke allasammans begått misstag i fråga om våra hjältar och hundratals gånger ändrat åsikter? Amalia fann vid denna lyckliga tid, att hennes undergingo en mycket stor förändring i fråga om majorens förtjänster.

Måhända var detta i det hela taget den lyckligaste tiden i deras liv, om de än icke insågo det — och vem gör väl det? Vilken kan väl utpeka och säga att detta var kulminationen, detta själva höjdpunkten av mänsklig glädje och sällhet? I alla händelser var detta par ganska nöjt och belåtet och njöt av sin lusttur lika mycket som något par som detta år hade lämnat England. George var alltid med på teatern, men det var Dobbin som hjälpte Amalia på med schalen efter representationens slut, och under promenaderna och utflykterna tog sig unge George vanligen försprång och var uppe i en torntrappa eller ett träd, medan det mera stadiga paret satt nedanför, majoren rökande sin cigarr med stor ihärdighet och lugn belåtenhet under det Amalia tog ett utkast av landskapet eller ruinen. Det var just under denna samma lusttur som jag, som skriver denna sannfärdiga historia, hade det nöjet att första gången göra deras bekantskap.

Det var i den lilla trevliga storhertigliga staden Pumpernickel (samma ställe där Fox Crawley hade utmärkt sig som attaché), som jag först såg överste Dobbin och hans sällskap. De hade med vagn och resbetjänt anlänt till Arvprinshotellet, det bästa i staden, och hela sällskapet dinerade vid table d'hôte. Envar anmärkte det majestätiska i Josefs hållning och det förnumstiga sätt, varpå han sörplade den Johannisberger han rekvirerade till middagen. Vi lade även märke till att den lille gossen hade en strykande aptit och förtärde skinkor och stekar och [ 354 ]potatis och sylter och sallader och puddingar och stekta kycklingar och konfityrer med en raskhet som gjorde hans nation all ära. Den svartklädda damen, gossens mamma, skrattade och rodnade och såg utomordentligt förnöjd och blyg ut under middagens lopp. Jag erinrar mig även att översten — ty sådan blev han helt kort därefter — skämtade med gossen på ett helt torroligt sätt och pekade ut de rätter, vilka han icke hade prövat på och bad honom att icke lägga band på sin matlust, utan taga för sig en ny portion av det eller det.

Det gavs denna afton på den storhertigliga Pumpernickleska hovteatern en representation, och madame Schroeder Devrient, som då var i blomman av sin skönhet och sitt snille, uppträdde som "Gast" i hjältinnans roll i den underbara operan Fidelio. Från våra platser nere på parkett kunde vi se våra vänner från table d'hôten sitta uppe i den loge, som värden på hotellet hade skaffat sina främsta gäster, och jag kunde icke undgå att märka vilken verkan den präktiga skådespelerskan och musiken utövade på mrs Osborne, ty detta namn hade vi hört den korpulente herrn i mustascherna giva henne. — Under fångarnas ryktbara kör, över vilken skådespelerskans förtjusande röst höjde sig och svävade uppåt i den mest hänförande harmoni, hade hennes anlete ett sådant uttryck av undran och tjusning, att det överraskade till och med den blaserade attachén, lille Fipps, som, i det han fäste sin lornjett på henne, utbrast: — Min själ, gör det inte riktigt gott att se ett fruntimmer i stånd av en sådan grad av hänryckning! Och i fängelsescenen, där Fidelio störtar fram till sin man och ropar: "Nichts, nichts, mein Florestan!" blev hon till den grad gripen att hon dolde sitt ansikte i näsduken. Vartenda fruntimmer i salongen grät och snyftade samtidigt, men jag förmodar att det var därför att jag var bestämd att skriva denna dams memoarer som jag särskilt lade märke till henne.

Den följande dagen gavs ett annat opus av Beethoven: "Die Schlacht bei Vittoria." Malbrookvisan förekommer strax i början för att antyda den raska takt, i vilken [ 355 ]franska armén tågar fram. Därefter komma trummor, trumpeter, artillerisalvor och de döendes kvidan, och slutligen utföres "God save the King" såsom en högt brusande segerhymn.

Det kunde väl ha varit ett tjog engelsmän på teatern, men vid utbrottet av denna älskade och välkända musik reste sig envar av dem — vi unga män där nere på parketten, den fete herrn med mustascherna, den långe majoren i vita byxorna och damen med den lille gossen, ja, själve Kirsch, resebetjänten även inberäknad — upp från sin plats och krävde äran av att vara medlem av den kära gamla brittiska nationen. Vad beträffar Tapeworm, legationssekreteraren, så reste han sig upp i sin loge och bugade sig och log så sött som om han velat representera samtliga de förenade konungarikena. Tapeworm var nevö åt och arvtagare av gamle marskalk Tiptoff, som blev introducerad i denna berättelse såsom general Tiptoff strax före slaget vid Waterloo, och måste helt säkert ha sammanträffat med överste Dobbin i marskalkens hus, eftersom han denna afton kände igen honom på teatern. Det var med den allra största nedlåtenhet som Hans Majestäts minister kom ut ifrån sin egen loge och skakade hand med sin nyfunne vän.

— En sådan satans slipad räv den där Tapeworm är! viskade Fipps. Varhelst han ser ett vackert fruntimmer, listar han sig in! Men jag undrar just vad diplomater äro skapade för, om inte för detta!

— Har jag den äran att tala med mrs Dobbin? frågade diplomaten med det mest inställsamma grin.

George brast ut i ett gapskratt och sade: — Jo, den där är god, han! medan Amalia och majoren rodnade.

— Denna dam är mrs George Osborne, sade majoren, och det här är hennes bror, mr Sedley, en utmärkt ämbetsman i ostindiska kompaniets tjänst. Tillåt mig att få presentera honom för ers härlighet.

Hans härlighet gjorde Josef alldeles yr i huvudet genom ett i högsta grad förtrollande småleende och sade: — Ämnar ni stanna i Pumpernickel? Det är ett tämligen [ 356 ]tråkigt ställe, men vi behöva några hyggliga manniskor, och vi skola söka göra det så angenämt som möjligt för er. Jag skall ha den äran att komma och uppvakta er i morgon i ert hotell, mr — ahum — mrs — aho. Och därpå avlägsnade han sig med ett inställsamt grin och en blick, som han kastade likt en parthisk pil, med vilken han trodde sig träffa mrs Osborne mitt i hjärtat.

Efter representationens slut strövade vi omkring i förstugorna och sågo sällskapet avlägsna sig. Änkehertiginnan for av i sin skraltiga gamla vagn, uppvaktad av två trogna, förvissnade gamla kammarfruar och en liten snusig, spindelbent kammarherre i en brun peruk och en grön frack full med ordnar — av vilka Sankt Michaels av Pumpernickel kraschan och stora gula band var den mest framstående. Trummorna virvlade, vakten saluterade och den gamla vagnen for bort.

Därefter kom hans durchlaucht hertigen och den durchlauchtiga familjen med uppvaktning. Han bugade sig för envar, och mitt under vakternas skyldrande och företrädda av de i scharlakan klädda löparna med sina flammande facklor, foro de durchlauchtiga ekipagen bort till det gamla hertigliga slottet, som med sina tinnar och torn stod där uppe på slottsberget. Alla människor kände varandra i Pumpernickel, och man såg icke väl en utlänning där, förrän utrikesministern eller någon annan stor eller liten ämbetsman begav sig till Arvprinshotellet för att leta ut namnen på de nykomna.

Vi sågo även vårt sällskap från table d'hôten avlägsna sig från teatern. Tapeworm hade alldeles nyss begivit sig av, insvept i sin kappa, med sin gigantiske jägare bakom sig och så lik Don Juan som möjligt. Förste ministerns fru hade just trängt sig in i sin bärstol, och hennes dotter, den förtjusande Ida, hade tagit på sig väderhuva och utankängor, då det nämnda engelska sällskapet kom ut, den unge gossen gäspande av alla krafter och majoren fullt sysselsatt med att kvarhålla schalen kring mrs Osbornes axlar, medan mr Sedley såg mycket hög och förnäm ut, med en låg operahatt på tre kvart och [ 357 ]med handen instucken inom uppslagen på en väldig vit väst. Vi togo av våra hattar och bugade oss för våra nya bekanta, och damen gav oss allasammans ett leende och en böjning på huvudet, för vilket vi allasammans kände oss tacksamma.

Vagnen från hotellet, under överuppsikt av den beskäftige mr Kirsch, höll utanför teatern för att föra sällskapet hem, men den fete herrn förklarade, att han ville gå och röka sin cigarr på hemvägen. Sålunda foro de andra tre, nickande och leende åt oss, sina färde utan mr Sedley, medan mr Kirsch med cigarrfodral i hand följde efter i sin herres kölvatten.

Vi vandrade allasammans hemåt i sällskap och talade med den korpulente herrn om ställets agremanger. Där var mycket behagligt för engelsmän att vistas. Där funnos jaktpartier, där var fullt upp med baler och nöjen vid det gästfria hovet, societeten var i allmänhet god, teatern förträfflig och livet i allmänhet billigt.

— Och vår minister tyckes vara en högst intagande och affabel person, sade vår nye vän. Med en sådan representant och — en bra läkare, kan jag föreställa mig att det här måste vara ett i högsta grad angenämt ställe. God natt, mina herrar!

Därefter begav sig mr Josef med knarrande steg uppför trappan för att lägga sig, följd av mr Kirsch med en fackla i handen, medan vi inbördes uttryckte den förhoppning att den vackra och älskvärda damen skulle kunna förmås att stanna någon tid i staden.


  1. Judekvarteret.