Världsmarknaden/Kap 61

←  Kapitel 26

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman I vilket två ljus slockna

Kapitel 28  →

TJUGUSJUNDE KAPITLET.
I vilket två ljus slockna.

Det kom en dag, då den kretsgång av städade nöjen och stela och högtidliga förlustelser, varåt Josef Sedleys familj överlämnade sig, avbröts av en händelse som tilldrager sig i de flesta hus.

Sorgetiden efter mrs Sedleys död var nätt och jämnt avslutad och Josef hade knappast fått tid att avlägga den svarta dräkten och visa sig i de lysande västar han älskade, då det blev tydligt för mr Sedleys omgivning att en annan händelse var för handen och att den gamle mannen ämnade gå att söka sin maka i det mörka land, dit hon hade föregått honom.

— Min fars hälsa, sade Josef högtidligt, hindrar mig att hålla några stora tillställningar under den här säsongen, men om ni vill komma klockan halv sju, min kära Chutney, och intaga en enkel middag med en eller ett par av det gamla gardet, så ska det bli mig ett nöje att se er.

Sålunda dinerade Josef och hans sällskap och drucko sitt glas under högtidlig tystnad, medan livssanden rann ut där uppe i den gamle mannens timglas. Den sammetstassade taffeltäckaren serverade dem vin, och efter middagen drogo de sig en stilla spader, i vilken även major Dobbin stundom deltog, och även mrs Osborne kom en och annan gång dit ned, då hennes patient där uppe hade lagt sig till vila för natten och försjunkit i denna lättstörda slummer, som besöker ålderdomens huvudgärd.

Den gamle mannen hyllade sig ömt till sin dotter under denna sin sjukdom och ville knappast taga emot sina medikamenter ur någon annan hand. Att sköta honom blev nu nästan hela hennes levnadsbestyr. Hennes säng ställdes strax invid den dörr som ledde in till hans rum, och hon var genast på fötter vid minsta ljud från den klagande sjuklingens läger, ehuru han, för att göra honom rättvisa, låg vaken mången timme tyst och utan att röra sig, för att icke väcka sin goda och vaksamma sköterska.

Han älskade sin dotter nu kanske med ännu större ömhet än han hade gjort alltsedan hon var ett litet barn. Under uppfyllandet av milda och ömma plikter framstod denna enkla varelse först riktigt i sin verkliga dager. — Hon går genom rummet så tyst som en solstråle, tänkte Dobbin, då han såg henne gå in och ut genom faderns rum med en glad ljuvhet i sitt ansikte, medan hon ljudlöst och graciöst rörde sig fram och åter. Då kvinnor sitta nedlutade över sina barn eller äro upptagna i ett sjukrum, vilken har icke då i deras anleten sett dessa änglalika strålar av kärlek och ömt medlidande?

Rörd av hennes godhet och kärlek, hade den gamle Sedley nu förgätit alla de fel, som han och hans maka en gång hade lagt henne till last, hur hon övergav allting för gossens skull, hur hon försummade sina föräldrar på deras ålderdom, och i deras olyckas dagar, hur över sig given hon var, då lille George togs ifrån henne etc., etc. — och gjorde nu den milde lille martyren full rättvisa. En natt, då hon smög sig in i hans rum, fann hon honom vaken, och nu gjorde den gamle mannen sin bikt för henne. — Ack, Amalia, jag tror att vi ha varit bra stygga och orättvisa emot dig! sade han och räckte henne sin kalla och matta hand. Hon knäböjde och bad vid hans säng, och han stämde in i hennes böner, ännu alltjämt hållande hennes hand i sin. Ack, min vän, när vår tur kommer, måtte vi då ha ett sådant sällskap i våra böner!

Medan han låg så där, svävade måhända hans liv förbi hans själs öga — hans hoppfulla ansträngningar i ungdomen, hans framgångar och rikedom i mannaåldern, hans olycka på ålderdomen och hans nuvarande hjälplösa tillstånd — utan någon utsikt att kunna taga hämnd på lyckan, som hade satt sig upp emot honom — utan namn eller pengar att lämna efter sig åt de sina — ett utrunnet, onyttigt liv av nederlag och svikna förhoppningar och så nu slutet här framför honom. Jag undrar just, min käre läsare och broder, vilket som är den bättre lotten, den att dö rik och ryktbar eller fattig och besviken i sin väntan? Att ha någonting och vara tvungen att avstå ifrån det, eller att gå ut ur livet sedan man spelat och förlorat spelet? Det måste vara en sällsam känsla då den dag i vårt liv kommer när vi säga till oss själva: — I morgon gör mig lycka eller olycka ungefär detsamma, och solen skall gå upp, och alla myriader mänskliga varelser som vanligt gå till sitt arbete eller sina nöjen, men jag skall då vara borta ur vimlet.

Så kom det nu en morgon och en soluppgång, då hela världen steg upp och gick till sina olika arbeten och förströelser, med undantag av gamle Sedley, som icke vidare skulle kämpa med lyckan eller hoppet, utan gå och intaga en lugn och okänd plats på en kyrkogård i Brompton vid sin gamla hustrus sida.

Major Dobbin, Josef och unge George följde hans kvarlevor till graven i en sorgvagn. Josef kom enkom för detta ändamål från ett hotell i Richmond, dit han hade tagit sin tillflykt efter den beklagliga händelsen, ty han ville icke stanna i huset så länge liket ännu var där. Men Amalia stannade där och uppfyllde sin plikt som vanligt. Hon var icke nedtryckt av någon egentlig sorg, utan var snarare högtidligt än sorgset stämd och bad att hennes eget slut måtte bliva lika lugnt och plågfritt, och tänkte med förtröstan och vördnad på de ord hon hade hört från sin far under hans sjukdom — ord, som vittnade om hans tro, hans undergivenhet och hans hopp om ett bättre liv.

Ja, när allt kommer omkring tror jag sannerligen att detta är det bättre slutet av de två. Antag att ni är rik och att allt går er väl i händer och att ni säger på denna sista dag: — Jag är mycket rik, jag är ganska väl känd, jag har ständigt levat i den bästa societeten och är gudskelov själv av en respektabel familj. Jag har med heder tjänat min kung och mitt land. Jag är inte skyldig någon människa ett enda öre, tvärtom lånade jag min gamla akademikamrat Jack Lazarus femtio pund, för vilka mina testamentsexekutorer inte skola hårt ansätta honom. Jag lämnar vardera av mina döttrar tiotusen pund i hemgift, jag testamenterar mitt silver och mina möbler och mitt hus jämte en vacker livränta åt min änka, och mitt lantgods, förutom pengar i fonderna samt min vinkällare, lämnar jag åt min son. Jag har testamenterat tjugu pund om året åt min betjänt, och jag trotsar envar att kunna säga någonting emot min karaktär. Eller antag å andra sidan att er svan sjunger en helt olika klagosång och att ni säger: — Jag är en fattig, olycklig och i mina förhoppningar sviken gammal stackare, och mitt liv har varit ytterligt förfelat. Jag har inte varit begåvad med varken huvud eller lycka och bekänner att jag gjort mig skyldig till hundratals fel och misstag. Jag bekänner att jag mången gång försummat min plikt. Jag kan inte betala vad jag är skyldig. På min dödsbädd ligger jag ytterligt hjälplös och förkrossad och beder om förlåtelse för min svaghet och kastar mig med djup och innerlig ånger ned för den gudomliga barmhärtighetens fötter. Vilketdera av dessa båda tal tror ni väl vara det bästa avskedet härifrån? Gamle Sedley höll det senare, och i denna ödmjuka sinnesstämning och medan han höll sin dotters hand sluten i sina, veko liv och felslagna förhoppningar och fåfänglighet bort ifrån honom.

— Du kan nu se vad flit och talang och kloka spekulationer och allt det där kunna uträtta, sade gamle Osborne till George. Se på mig och min affärsställning och se sedan på din fattige morfar Sedley och hans ruin. Och likväl var han för tjugu år sedan en bättre karl än jag — ja, väl sina tiotusen punds bättre karl än jag.

Utom dessa personer och mr Clapps familj, som kom över från Brompton för att avlägga ett sorgebesök, frågade ingen levande själ efter gamle John Sedley eller ens mindes att en sådan person funnits till.

Då gamle Osborne först hörde av sin vän general Buckler (efter vad unge George redan underrättat oss) vilken utmärkt officer Dobbin var, visade han en hel hop föraktfull klentrogenhet och uttryckte sin förvåning över hur en sådan person som han skulle kunna äga vare sig huvud eller rykte. Men han hörde sedan majoren högeligen prisas av flera olika medlemmar av hans umgängeskrets. Sir William Dobbin hyste en mycket hög tanke om sin son och berättade många historier som belyste majorens kunskaper, tapperhet och höga plats i världens aktning. Slutligen syntes hans namn på listan över gästerna vid några av högadelns fester, och denna omständighet utövade en underbar verkan på den gamle aristokraten vid Russell Square.

Majorens ställning såsom förmyndare åt George gjorde några sammankomster mellan de båda herrarna oundvikliga, och det var vid en av dessa som gamle Osborne, vilken hade ett skarpt affärshuvud, medan han genomsåg majorens räkenskaper kom underfund med en sak som överraskade och på en gång smärtade och gladde honom, den nämligen, att det var ur mr Dobbins egen ficka, som det kapital tillskjutits, varav den stackars änkan och barnet hade levat.

Då han rörande denna punkt gick Dobbin närmare på livet, började denne, som hade särdeles svårt för att säga en osanning, rodna och stamma och måste slutligen bekänna kort.

— Giftermålet, sade han (och gamle Osbornes ansikte mörknade betydligt vid dessa ord), var till en stor del mitt verk. Jag tyckte att min stackars vän hade gått så långt att han inte skulle kunna bryta sin förbindelse utan att vanhedra sig själv och taga livet av den kvinna han älskade, och då han sedan lämnade henne utan tillgångar, kunde jag ju inte göra mindre än lämna henne det lilla jag kunde undvara.

— Major Dobbin, sade mr Osborne och såg skarpt på honom medan han själv blev helt röd i synen, ni har gjort er skyldig till en stor oförrätt mot mig, men jag tager mig på samma gång friheten att säga er, att ni är en hedersman. Se där är min hand, sir, ehuru jag föga trodde att mitt eget kött och blod levde på er bekostnad, och därmed skakade de båda herrarna hand med varandra, med stor förvirring å major Dobbins sida över att han så där hade blivit gripen på bar gärning.

Han sökte nu att mildra den gamle mannen och försona honom med den avlidne sonen.

— Han var en sådan präktig pojke, sade han, att vi allasammans älskade honom och skulle velat göra allt för honom. Jag, som då ännu var en ung man, var i högsta grad smickrad av det företräde han visade mig och fann vida mera nöje i hans sällskap än i min högste chefs. Jag har aldrig sett hans like i mod och käckhet och alla en krigares egenskaper, och därmed berättade Dobbin den gamle fadern en hel hop historier, som framställde dessa sonens egenskaper i en klar dager. Och lille George är så lik honom! tillade majoren.

— Ja, han är så lik honom att han stundom kommer mig att darra, sade farfadern.

Majoren kom en eller ett par gånger för att äta middag hos mr Osborne (detta var under gamle Sedleys sista sjukdom), och efter middagen samtalade de alltid om den bortgångne hjälten. Fadern skröt av honom enligt sin vana och upphöjde sig själv i berättelserna om sonens storverk och ridderlighet, men hans lynne var nu likväl mera milt stämt mot honom, och majorens kristliga hjärta fröjdade sig åt dessa symtom till återvändande frid och välvilja.

En dag, då miss Osborne med sin ålders och sitt lynnes skärpa vågade fälla några nedsättande uttryck rörande majorens utseende eller sätt, avbröt henne husets herre och sade:

— Du skulle, min själ, ha varit rätt glad att få honom till man, men rönnbären äro så fasligt sura, sa räven. Hahaha! Major Dobbin är en ståtlig karl!

— Ja, det är han, farfar, sade George i gillande ton och gick fram till den gamle herrn och fattade i hans stora grå polisonger och såg skrattande in i hans ansikte och kysste honom. Och sedan berättade han alltsammans för sin mor, som höll fullkomligt med gossen och sade: — Ja, det är han verkligen. Din kära pappa sade alltid så. Han är en av de bästa och uppriktigaste människor som någonsin levat.

Att gamle Osborne var betydligt förändrad märktes klarligen. Så frågade han stundom George om hans morbror, och då George härmade denne, skrattade han visserligen, men sade på samma gång:

— Det är inte vackert att så där härma sina släktingar. Hör nu, miss Osborne, när ni far ut och promenerar i dag, så kom ihåg att ni lämnar mitt kort hos mr Sedley.

Josef skickade sitt kort tillbaka, och några dagar därefter blevo han och majoren bjudna på middag — den mest lysande och tråkiga middag, som mr Osborne kanske någonsin hade givit, varvid varenda bit av familjesilvret utställdes till åskådande och det allra bästa sällskap var bjudet. Josef Sedley förde ned miss Osborne till middagen, och hon var mycket artig mot honom, medan hon däremot knappast yttrade ett ord till majoren, som satt vid mr Osbornes sida.

Mr Osborne frågade majoren mer än en gång om mrs George Osborne — ett ämne, varöver majoren kunde vara mycket vältalig, då det så behagade honom, och han talade nu om hennes lidanden, om hennes passionerade ömhet för sin man, vars minne hon ännu dyrkade — om det ömma och plikttrogna sätt, varpå hon hade understött sina föräldrar och avstått från gossen, då hon ansåg det vara hennes plikt att så göra.

— Ni vet inte hur mycket hon lidit, sir, sade den hederlige Dobbin, och jag hoppas och litar på att ni försonar er med henne. Om hon tog er son ifrån er, så gav hon er sin i stället, och hur mycket ni än höll av er George, kan ni lita på att hon älskade sin tio gånger mera.

— Ni är en hedersman, sir! var allt vad mr Osborne sade. Han hade aldrig kommit att tänka på att änkan skulle känna någon smärta över att skilja sig från gossen eller att hon kunde sörja över att han finge en vacker förmögenhet. En försoning förklarades snart skola komma att äga rum, och Amalias hjärta började redan klappa vid tanken på det förskräckliga mötet med Georges far.

Ödet hade emellertid annorlunda beslutit. Gamle Sedleys sjukdom och död kommo emellan och hindrade mötet för en tid. Denna katastrof och andra tilldragelser torde möjligen ha gjort intryck på mr Osborne. Han var nu mycket darrande och gammal, och hans tankar arbetade inom honom. Han skickade efter sina juridiska biträden och ändrade sannolikt någonting i sitt testamente. Doktorn, som emellanåt tittade in, förklarade att han var nervös, talade om åderlåtningar och havsluft, utan att likväl någotdera av dessa medel blev använt.

En dag, då han skulle komma ned till frukosten, men dröjde längre än vanligt, gick betjänten in i hans rum och fann honom ligga avsvimmad på golvet. Miss Osborne underrättades därom, doktorerna efterskickades, George stannade hemma från skolan, och åderlåtningar anställdes och koppor sattes. Osborne återfick till en del sitt medvetande, men kunde aldrig vidare tala, ehuru han ett par gånger arbetade förskräckligt för att söka få fram några ord, och på den fjärde dagen var han död. Doktorerna avlägsnade sig, begravningsentreprenörens folk anlände, och alla luckorna åt gatan stängdes. Bullock kom i största hast rusande från City. — Hur mycket har han lämnat den där pojken? Han måtte väl aldrig ha lämnat honom hälften, utan på sin höjd låtit honom få en tredjedel? Det var ett uppskakande ögonblick.

Vad var det som den gamle mannen förgäves hade sökt yttra? Låtom oss hoppas att han innan han dog ville se Amalia och försona sig med sin sons kära, trofasta hustru. Sannolikt var det så även, ty hans testamente visade att det hat, som han så länge hade burit i hjärtat, nu var slocknat.

De funno i hans nattrocksficka det brev, som George hade skrivit till honom från Waterloo. Han hade även varit och sett på de andra papperen, som rörde hans son, ty nyckeln till lådan, där de voro förvarade, satt i, och det befanns att sigillen och omslagen hade blivit brutna — sannolikt natten innan han fick slag — och då taffeltäckaren bar in te åt honom samma afton, fann han honom läsande i den stora röda familjebibeln.

Då testamentet öppnades, befanns det att halva förmögenheten var lämnad åt George och återstoden åt de båda systrarna. Mr Bullock skulle fortsätta firmans affär till deras gemensamma förmån eller lösa ut sig, hur han själv ville. En livränta av femhundra pund, som togs av Georges förmögenhet, var anslagen åt dennes mor, "änkan efter min älskade son George Osborne", som skulle återtaga förmynderskapet över gossen.

"Major Dobbin, min älskade sons vän", utnämndes till testamentsexekutor, "och som han i sin stora godhet av egna medel underhållit min sonson och min sons änka, då de voro utan andra medel till sitt uppehälle" (hette det vidare), "tackar jag honom härmed hjärtligt för all hans godhetsfulla omtanke för dem och ber honom mottaga en summa, som kan vara tillräcklig för att köpa honom en överstelöjtnantsfullmakt, såvida han icke vill använda den på något annat sätt."

Då Amalia hörde att hennes svärfar var försonad med henne, smälte hennes hjärta, och hon kände sig tacksam för den förmögenhet han lämnat henne. Men då hon fick höra att George var återlämnad till henne, och på vad sätt och genom vilken, och hur det var Williams godhet som hade understött dem i deras fattigdom, hur det var William som hade givit henne både man och son — då sjönk hon ned på sina knän och nedkallade himlens välsignelse över detta trofasta och ömma hjärta.

Men tacksamhet var allt vad hon hade att skänka en så beundransvärd hängivenhet — endast tacksamhet! Om hon tänkte på någon annan vedergällning, höjde sig Georges bild upp ur graven och sade: — Du är min och endast min, nu och för evigt!

William visste vilka hennes känslor voro — han hade ju också tillbragt hela sitt liv med att studera dem.

Då mr Osbornes testamente blev känt, var det verkligen uppbyggligt att se hur mrs Osborne steg i sina bekantas aktning. Josefs vänner, både manliga och kvinnliga, blevo helt plötsligt mycket intresserade för henne, och stora högar av visitkort från sorgbetygande bekanta lågo ute på bordet i förstugan. Josef själv, som hittills hade betraktat henne ungefär som ett beskedligt och godhjärtat fattighjon, vilket det var hans plikt att lämna föda och tak över huvudet, visade nu både henne och hennes son den allra största aktning — ville nödvändigt skaffa henne förströelser och frågade med livligt intresse hur hon ämnade tillbringa sin dag.

I sin egenskap av Georges förmyndare bad hon, med sin medförmyndare major Dobbins samtycke, miss Osborne att bo kvar i huset vid Russell Square, så länge hon behagade stanna där, men denna dam förklarade med tacksamhet att hon aldrig kunde tänka på att bo allena i denna dystra boning och avreste till Cheltenham, i djup sorg och åtföljd av ett par tjänare. De övriga avskedades, sedan de blivit hederligt betalta. Sedan miss Osborne hade nekat att bo vid Russell Square, ville icke heller mrs Osborne flytta in dit. Det dystra gamla huset utrymdes, de rika möblerna och effekterna, de stora ljuskronorna och speglarna blevo inpackade och undanstuvade, mattorna rullades ihop och ombundos med tåg, det lilla utvalda biblioteket med väl inbundna böcker packades in i två vinlådor, och alltsammans kördes bort i ofantliga lårar till Pantechnicon, där de skulle förvaras till dess George bleve myndig. De stora, tunga silverlådorna flyttades vill herrar Stumpy och Rowdy, för att ligga i dessa stora bankirers källare, ända till dess sagda period skulle inträffa.

Amalia gick en dag, med George vid handen och klädd i djup sorgdräkt, för att besöka det övergivna gamla huset, i vilket hon icke hade satt sin fot alltsedan hon var flicka. Platsen framför detsamma var beströdd med hö och halm efter sedan de stora lårarna hade packats och körts bort. De gingo in i de stora tomma rummen, vilkas väggar buro märken efter där tavlorna och speglarna hade suttit. Därefter gingo de uppför den stora tomma stentrappan upp i de övre rummen, i vilka farfar hade dött, såsom George sade med en viskning, och därefter ännu högre upp till Georges eget rum. Gossen höll sig ännu vid hennes sida, men hon tänkte nu icke endast på honom, utan även på någonting annat — hon visste att detta rum hade varit hans fars lika väl som hans eget.

Hon gick fram till ett av de öppna fönstren (ett av dem, till vilka hon plägade blicka upp med sorg i hjärtat, då gossen först togs ifrån henne), och då hon såg ut därigenom kunde hon över träden på Russell Square se det gamla hus där hon själv var född och där hon hade tillbragt så många glada och lyckliga ungdomsdagar. De kommo nu allasammans tillbaka till henne, de glada lovdagarna, de vänliga anletena och de muntra, flydda stunderna, men även de långa smärtor och prövningar, som hon sedan hade undergått. Hon tänkte nu på dessa och på honom, som hade varit hennes ständige beskyddare, hennes goda ängel, hennes ende välgörare, hennes ömma och högsinnade vän.

— Se hit, mamma! ropade George i detta ögonblick. Här står ett G. O. inristat på rutan med en diamant. Jag har aldrig förr sett det.

De voro mycket tysta då de foro tillbaka till Richmond, där de tills vidare hade hyrt sig ett hus, dit hennes juridiska biträden med glad och beskäftig min plägade komma och göra henne besök (vilka de naturligtvis sedan satte upp på räkningen), och där det naturligtvis fanns ett rum för major Dobbin, som red över dit alltsomoftast, emedan han hade en hel hop affärer att sköta för sin unga myndling.

George kom hem från mr Veals på en obestämd tid, och denne herre fick i uppdrag att författa en inskrift på en vacker marmorplatta, som skulle sättas under kapten George Osbornes gravmonument.

Ehuru mrs Bullock hade av unge George blivit plundrad på hälften av den summa, hon hade väntat sig av sin far, visade hon dock sitt goda hjärtelag genom att försona sig med modern och barnet. Rochampton ligger icke långt ifrån Richmond, och en dag kommo vagnarna, med det Bullockska vapnet på dörrarna och de linhåriga barnen inuti, körande upp till Amalias hus i Richmond, varefter den Bullockska familjen trängde in i trädgården, där Amalia satt och läste i en bok, medan Josef helt lugnt och stilla satt i en lövsal och doppade smultron i vin, och majoren, klädd i en av sina indiska jackor, stod och böjde rygg åt George, som behagade roa sig med att hoppa över honom. Han tog just nu sats, hoppade och kom ned på andra sidan mittemot ungherrskapet Bullock, som, med ofantliga svarta bandrosor i sina hattar och väldiga svarta skärp, kom antågande, åtföljt av sin sörjande mamma.

— Han är alldeles lagom gammal åt Rosa! tänkte den ömma modern och såg bort till det kära barnet, en sjuklig liten miss om sju års ålder.

— Rosa, gå och kyss din unga kusin, sade mrs Frederick. Känner du inte igen mig, George? Jag är din tant.

— Ja, det vet jag nog, sade George, men jag tycker inte om att kyssas, tillade han, i det han drog sig undan för sin lilla kusins pliktskyldiga smekningar.

— För mig till din mamma, du roliga barn, sade mrs Frederick, och så möttes dessa damer efter en skilsmässa av mer än femton år. Under Amalias fattigdom och bekymmer hade den andra aldrig tänkt på att besöka henne, men nu, då hon åter hade fått en god samhällsställning, kom hennes svägerska till henne såsom någonting som fölle av sig självt.

På samma sätt gjorde även en hel hop andra. Vår gamla vän mrs Swartz och hennes man kommo åkande från Hampton Court i sitt granna ekipage med betjänterna i brandgult livré, och hon var lika häftigt förtjust i Amalia som förut. Man måste göra Swartz den rättvisan att hon alltid skulle ha tyckt om henne, ifall hon kommit i tillfälle att träffa henne, men vad skall man göra? Det är icke så lätt att leta upp sina vänner i en sådan stor stad. Om de falla ur ledet, så försvinna de, och vi måste sedan marschera utan dem. Vem blir väl någonsin saknad på världsmarknaden?

Sålunda fann sig Amalia, innan sorgen efter mr Osborne ännu var avlagd, mitt inne i en mycket elegant krets — men detta slags sällskap var alldeles för fint och gentilt för Amalia, och det blev en allmän, glad uppståndelse, då en liten utländsk resa blev föreslagen.