Vår vän Anne/Kapitel 04
| ← Hemma hos herr Harrison |
|
Skolmamsellens första dag → |
IV.
Olika meningar.
En afton i solnedgången stodo Jane Andrews, Gilbert Blythe och Anne Shirley tillsamman invid en gärdsgård i skuggan av sakta susande grangrenar, just där en ginväg benämnd Björkstigen mynnade ut i stora landsvägen. Jane hade tillbragt eftermiddagen hos Anne, som nu följde henne ett stycke på hemvägen; vid gärdsgården hade de råkat på Gilbert, och nu stodo alla tre och pratade om den viktiga morgondagen.
Ty denna morgondag var den förste september, då skolorna skulle börja. Jane skulle fara till Nybro och Gilbert till Vitsand.
— Ni ha bägge två en fördel framför mig, suckade Anne. — Ni få undervisa barn, som inte alls känna er, men jag måste undervisa mina egna forna skolkamrater, och fru Lynde säger, att jag får nog ingen respekt med mig, såvida jag inte är rysligt »hög» genast från början. Men jag tror aldrig en lärarinna ska vara »hög». O, vad det ändå är för ett ansvar med att handleda barn!
— Det går nog inte sämre för oss än för andra, sade Jane lugnande.
Jane besvärades ej av någon längtan att öva ett starkare och mera djupgående inflytande på sina lärjungar. Hon ämnade göra sig förtjänt av sin årslön, stå väl hos skolrådet och kanske inhösta ett vänligt erkännande av skolans inspektor. Längre sträckte sig icke Janes ärelystnad.
— Huvudsaken är, att man håller ordning, och för att gå i land med det får nog en lärarinna vara ganska sträng ibland. Om mina elever inte lyda, få de skylla sig själva.
— Vad ämnar du då göra?
— Ge dem en ordentlig risbastu naturligtvis.
— Nej, Jane, det menar du inte, utbrast Anne förfärad. — Jane, det skulle du inte kunna!
— Jo då, för all del, om de förtjänade det, sade Jane i mycket bestämd ton.
— Aldrig skulle jag kunna slå ett barn, förklarade Anne med lika stor bestämdhet. — Jag tror inte alls, att man vinner någonting därmed. Aldrig slog fröken Stacy någon av oss, och vi sutto väl som tända ljus inför henne! Herr Phillips däremot, han dängde och gick på jämt och samt, och hade han någon ordning ändå? Ne-ej, det är inte det, som det beror på. Bättre sätt finnas än att luggas och örfilas. Jag ska försöka vinna mina lärjungars tillgivenhet, och då komma de att vilja göra, vad jag ber dem om.
— Men om de inte göra det i alla fall? sade den klentrogna Jane.
— Ja-a, slår dem gör jag i alla händelser inte. Med det skulle jag ändå inte vinna någonting. Jane, låt bli att slå dina barn, vad de än må ta sig till!
— Vad är din tanke om saken, Gilbert? frågade Jane. — Tror inte du, att det finns somliga barn, som verkligen behöva en risbastu då och då?
— Tycker du inte att det är både grymt och barbariskt att slå ett barn — ett barn, hurudant det vara må? utbrast Anne med ansiktet rött av sinnesrörelse.
— Nåja, sade Gilbert långsamt, sliten mellan sin verkliga övertygelse och sin önskan att motsvara Annes tydliga förväntningar, saken kan ju nog ses från två sidor … Jag tror inte det är bra att ofta använda det straffet ni tala om. Jag tycker, alldeles som du, Anne, att det finns lämpligare medel att begagna sig utav, i vanliga fall nämligen — kroppsaga bör bara vara en nödfallsåtgärd. Men å andra sidan kan även Jane ha rätt; jag tror, att man stundom träffar på barn, som ingenting annat, varken lock eller pock, »tar» på, som följaktligen någon gång behöva en risbastu och må väl därav. Kroppsaga som den allra sista utvägen — det ska bli min regel.
Gilbert hade nu försökt att göra båda de tvistande väninnorna i lag, och följden blev den vanliga — ingendera var belåten. Jane knyckte på nacken.
— Jag smäller mina ungar, så fort de äro stygga. Det är det enklaste och behändigaste sättet att få dem hyggliga.
Anne gav Gilbert en blick, full av besvikenhet.
— Aldrig kommer jag att bära hand på ett barn, upprepade hon med fast stämma. — Jag känner mig övertygad om, att det varken är rätt eller nödvändigt.
— Antag att en pojke morskar sig och blir näsvis, när du säger åt honom att göra någonting, sade Jane.
— Då ska jag hålla kvar honom efter skolans slut och tala vänligt, men bestämt med honom, sade Anne. — Det finns någonting gott hos varenda människa, bara man förstår att leta reda på det. Det är lärarens plikt att locka fram och utveckla detta. Så sade vår pedagogiklärare på seminariet till oss, det minns du nog. Tror du, att du lockar fram det goda hos ett barn genom att slå det? Visst inte.
— Ämnar du inte straffa barnen alls, när de bära sig illa åt? frågade Gilbert.
— Jo, det blir jag väl tvungen till, fastän rysligt tråkigt kommer det att bli. Jag får låta dem sitta efter eller ställa dem i skamvrån eller ge dem så och så många rader att skriva.
— Jag förmodar du inte ämnar straffa flickorna genom att låta dem sitta hos gossarna, sade Jane spetsigt.
Gilbert och Anne sågo på varandra och smålogo litet förläget. En gång hade det hänt, att Anne till straff hade fått sitta bredvid Gilbert, och följderna härav hade blivit både tråkiga och långvariga.
— Kommer tid, kommer råd, sade Jane filosofiskt, när de skildes åt.
Anne gick tillbaka till Grönkulla längs Björkstigen, som låg där skuggig, susande och doftande av ormbunkar, genom Violernas dal och förbi »Pil, pil susa!» där solglimtarna lekte kurra gömma med varandra under lövverket — alla de kära ställen, som hon och Diana givit namn åt för så länge sedan. Hon vandrade långsamt, njöt av skogens och ängens härlighet och den stjärnströdda sommarskymningen och begrundade samtidigt de nya plikter, hon skulle åtaga sig från och med morgondagen. När hon kom upp på Grönkullas gård, trängde fru Lyndes högljudda och viktiga röst ut genom det öppna köksfönstret.
— Fru Lynde har kommit upp för att ge mig goda råd för morgondagen, tänkte Anne med en liten grimas, men jag tror man aktar sig!.. Hennes goda råd äro som peppar, tycker jag — utmärkt i en liten nypa, men obehagligt retande i stora mängder. Jag springer i stället bort och pratar en stund med herr Harrison.
Det var ej första gången, som Anne hälsade på hos herr Harrison sedan den sorglustiga händelsen med Jerseykon. Hon hade varit där åtskilliga kvällar, och hon och den underlige enstöringen voro nu mycket goda vänner, fastän det nog fanns stunder, då Anne fann den »rättframhet», varöver han själv var så stolt, en smula besvärlig. Ingefära betraktade henne alltjämt med misstänksamma blickar och underlät aldrig att hälsa på henne med det hånfulla tillropet »näbbgädda».
Herr Harrison hade förgäves sökt ta ur sin fågel denna fula ovana genom att livligt hoppa upp från sin plats, så ofta han såg Anne komma, och utropa:
— Kors i alla dar — här ha vi den där lilla söta flickan igen! — eller någonting lika smickrande. Men Ingefära genomskådade hans avsikt och gick inte i fällan. Anne fick aldrig veta, hur många artigheter herr Harrison sade henne bakom hennes rygg — i hennes närvaro höll han sannerligen inne med dem.
— Jaså, ni har varit ute i skogen och skurit ris till i morgon! hälsade han, när Anne steg uppför hans förstugukvist.
— Ne-ej då, det kan jag försäkra, sade Anne harmset. Hon var ett utmärkt föremål för skämt, därför att hon alltid tog saker och ting så djupt allvarligt. — Ett ris skall aldrig förekomma i min skola, herr Harrison. En pekpinne är jag naturligtvis tvungen att ha, men den ska jag bara ha för att peka med.
— Åhja, linjalen duger ju också i värsta fall.
— Inte till vad ni menar. Jag ämnar aldrig slå mina skolbarn.
— Kors i all min dar, utbrast herr Harrison med oförställd häpnad, hur ska ni då bära er åt för att hålla styr på dem?
— Jag ska styra dem genom att vinna deras tillgivenhet, herr Harrison.
— Det går inte, sade herr Harrison, det går inte alls, Anne. »Spar på riset, och du fördärvar pilten», heter det. När jag gick i skolan, klådde lärar’n upp mig var enda dag, för han sa’, att om jag inte alldeles nyss hade gjort något skälmstycke, så höll jag säkert på med att tänka ut ett.
— Seder och bruk ha förändrats sedan er skoltid, herr Harrison.
— Men inte den mänskliga naturen. — Kom ihåg vad jag säger — barnungar får man aldrig bukt på, såvida man inte har ett ris inom räckhåll. Det är stört omöjligt.
— Jag ämnar åtminstone först försöka, svarade Anne, som hade en mycket bestämd vilja och ivrigt höll fast vid sin övertygelse.
— Ni var mig en envis en, tyckte herr Harrison. — Nåja, vi få väl se. En vacker dag blir ni topp tunnor rasande — folk med er hårfärg blir mycket lätt arga — då glömmer ni alla era vackra tänkesätt och piskar upp dem hela bunten … Ni är för resten alldeles för ung för att kunna undervisa — alldeles för ung och barnslig.
Följden blev emellertid, att Anne den kvällen gick och lade sig rätt modfälld och betryckt. Hon sov illa och var så blek och högtidlig vid frukosten morgonen därpå, att Marilla blev ängslig och bryggde henne en kopp skållande hett fläderte. Anne drack tåligt ut det i små klunkar, ehuru hon ej kunde förstå, vad fläderte skulle kunna göra för nytta. Om det ändå varit någon trolldryck, mäktig att skänka ålder och visdom — då skulle Anne ha tömt en liter därav utan att blinka.
— Marilla, tänk om jag inte duger!
— Inte lär sådant visa sig genast på en dag, och du har ju många dagar framför dig, sade Marilla. — Felet med dig, Anne, är att du hoppas kunna lära de där barnen allting under solen, och du tror dig om att genast utrota deras fel. Och lyckas du inte med det, så tror du, att du inte duger.