Vår vän Anne/Kapitel 05

←  Olika meningar

Vår vän Anne av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Skolmamsellens första dag

På besök hos familjerna  →

V.
Skolmamsellens första dag.

När Anne denna morgon kom fram till skolan — för första gången hade hon följt Björkstigen döv och blind för dess tjusning — var allting lugnt och stilla.

Den föregående lärarinnan hade dresserat barnen att sitta ordentligt på sina platser, när hon kom in, och när Anne trädde in i skolsalen, möttes hon av prydliga rader morgonfriska ansikten och klara, nyfikna ögon. Hon hängde upp sin hatt och ställde sig därefter framför sina lärjungar i den tysta förhoppningen, att hon ej såg så rädd och enfaldig ut, som hon kände sig, och att de ej skulle märka, hur hon darrade.

Hon hade suttit uppe till nära tolv kvällen förut och fått ihop ett nätt litet tal, varmed hon ämnade hälsa sina lärjungar vid skolans början. Hon hade arbetat ut det och förbättrat det med ganska mycken möda, och hon hade lärt sig det utantill. Det var ett mycket bra tal, och där funnos flera riktigt goda uppslag, om ömsesidig hjälp och allvarlig strävan efter kunskap. Enda felet var, att nu mindes hon inte ett enda ord därav …

Efter vad som tycktes henne ett år — det var i själva verket tio sekunder — sade hon med matt röst:

— Var snälla och tag era testamenten! — varpå hon andlös sjönk ned på sin stol i skydd av det prassel och det dunkande med pulpetlock, som följde. Medan barnen läste sina verser, sökte Anne samla sina förflugna tankar och mönstrade samtidigt den lilla skara av unga pilgrimer, hon nu skulle föra an på den långa vandringen.

De flesta av dem kände hon ganska väl till. Hennes egna klasskamrater hade slutat skolan förra året, men de övriga hade alla deltagit i undervisningen samtidigt med henne, utom första förberedande och ett tiotal barn, vilkas föräldrar nyligen flyttat in till Avonlea. Naturligtvis kunde de vara precis lika jämnstrukna som de andra — men å andra sidan skulle där ju också kunna finnas ett snille med bland dem … Denna tanke verkade oerhört uppiggande.

Anthony Pye satt för sig själv på en ytterplats. Han hade ett mörkt och trumpet litet ansikte och stirrade på Anne med ett fientligt uttryck i sina svarta ögon. Anne föresatte sig genast, att hon skulle vinna den gossens tillgivenhet och samla glödande kol på familjen Pyes huvud.

I en annan vrå satt en främmande pojke tillsamman med Arty Sloane, en liten pys, som såg helt pigg ut med sin lilla trubbnos, sitt fräkniga ansikte och stora ljusblå ögon, omgivna av vitaktiga ögonhår. Det var förmodligen gossen Donnell, och skulle man döma efter yttre likhet, satt hans syster på andra sidan gången bredvid Mary Bell.

Anne undrade, vad för slags mor flickan hade, som kunde skicka henne till skolan klädd såsom hon var. Hon bar en urblekt skär sidenklänning, garnerad med en myckenhet tarvliga bomullsspetsar, solkiga vita getskinnskor och silkesstrumpor. Hennes rödgula hår var upplagt i en oräknelig mängd trassliga och stela lockar, krönta av en väldig, skär bandrosett, större än huvudet självt. Att döma av minen var hon särdeles belåten med sig själv.

En blek liten varelse med släta vågor av fint och silkeslent ljusbrunt hår fallande ned över axlarna måste vara Annetta Bell — förmodade Anne. Hennes föräldrar hade nyligen flyttat sitt hus, så att de kommit att bo inom Avonleas skoldistrikt. Tre bleknosiga små flickor, som sutto tätt tillhopa framför samma pulpet, hette säkerligen Cotton, och det kunde nog ej råda något tvivel om, att den lilla skönheten med de långa bruna lockarna och de mandelformiga ögonen, som kastade koketta blickar på Jack Gillis över kanten av sitt testamente, var Prillie Rogerson, vilkens pappa nyligen gift om sig och hämtat hem Prillie från hennes mormor i Grafton.

En lång, tafatt flicka, som satt inne vid väggen och tycktes ha flera händer och fötter än hon gjorde med, gav Anne någon anledning till undran. Längre fram fick hon veta, att hon hette Barbara Shaw och kommit för att bo hos en släkting i Avonlea. Sedermera kom hon även underfund med, att om Barbara någonsin lyckades vandra utför gången utan att snava på sina egna eller någon annans fötter, ritade hennes kamrater ett stort kors på väggen för att fira den sällsynta tilldragelsen.

Men när Annes ögon mötte den gossens, som satt vid den främsta pulpeten mitt emot hennes egen, for det en underlig liten darrning genom henne, som om hon verkligen hade funnit sitt snille … Hon visste, att detta måste vara Paul Irving och att fru Rachel Lynde för en enda gångs skull haft rätt, då hon förutspådde, att han skulle vara olik de andra barnen i Avonlea. Än mer — Anne märkte genast, att han var olik även alla andra barn och att en själ, nära besläktad med hennes egen, blickade henne till mötes ur de mycket mörka blå ögon, som så trohjärtat höllos riktade på henne.

Hon visste, att Paul var tio år, men han såg ej ut att vara mer än åtta. Han hade det vackraste lilla ansikte, hon någonsin sett hos ett barn — dragen voro så veka och förfinade, och de omramades av en sky av brunt, lockigt hår. De röda och fylliga små läpparna bildade en vacker båge och röjde en liten antydan till gropar, när de logo.

Han hade ett stilla, allvarligt och tankfullt uttryck, som om hans själ vore bra mycket äldre än hans kropp. Men när Anne milt log mot honom, gav den allvarliga minen vika för ett leende av tack och förstående, vilket tycktes lysa upp hela hans varelse och förklara den. Och ur detta leende, som föreföll så fritt och naturligt, att det nästan var omedvetet, talade redan en personlighet av sällsynt finhet och mildhet. Med detta snabba utbyte av leenden hade Anne och Paul blivit trofasta vänner för alltid, innan ännu ett ord växlats mellan dem.

Dagen förgick som en dröm. Anne kunde aldrig tydligt återkalla den i minnet sedermera. Hon nästan hade en förnimmelse av, att det icke var hon, som undervisade, utan någon annan. Hon hörde upp läxlag och gjorde i ordning tal och författade stilövningar alldeles mekaniskt. Barnen uppförde sig mycket väl; det var endast två gånger hon behövde ta i med hårdhandskarna.

Morley Andrews ertappades med att köra ett fyrspann »tämda» gräshoppor av och an på sin pulpetsskiva. Morley fick stå och skämmas framme vid katedern i en timme, och — ett straff, som han fann vida kännbarare — Anne tog hand om hans gräshoppor. Hon stoppade dem i en ask, och på hemvägen släppte hon ut dem i Violernas dal. Men Morley trodde, både då och allt framgent, att hon tog hem dem och behöll dem att roa sig själv med på lediga stunder.

Den andre syndaren var Anthony Pye, som hällde de sista dropparna av den flaska, som innehöll vatten till griffeltavlan, ned på ryggen på Aurelia Clay. Anne tog Anthony avsides och talade med honom om vad man kunde fordra av en ung man med både huvudets och hjärtats bildning — en gentleman alltså — och hon inskärpte noga hos honom, att sådana aldrig brukade hälla vatten ned på halsen på någon människa. Hon ville, att alla hennes gossar skulle bli gentlemän, sade hon.

Hennes lilla föreläsning var både vänlig och rörande, men tyvärr förblev Anthony absolut oberörd. Han hörde på henne under tystnad, med samma trumpna ansiktsuttryck, och när han fick gå, visslade han trotsigt. Anne suckade, men tröstade sig med, att Rom byggdes inte på en dag. Man måste tydligen ha tid på sig även för att vinna en Pyes tillgivenhet. I själva verket kunde det nog vara tu tal om, huruvida en Pye hade någon tillgivenhet att skänka bort, men Anne hyste goda förhoppningar i fråga om Anthony, som bestämt kunde bli en rätt trevlig pojke, om han bara lade bort sin fula vana att se tjurig och trumpen ut.

När undervisningen var slut och barnen hade gått, sjönk Anne trött ned på sin stol. Hennes huvud värkte, och hon kände sig märkvärdigt modlös. Hon hade intet verkligt skäl för att känna sig besviken och missmodig, ty ingen svårare olycka hade ju hänt. Men Anne var just nu mycket trött och benägen för att tro, att hon aldrig skulle lära sig att tycka om att undervisa. Och hur gräsligt skulle det inte bli att göra någonting, som man har motvilja för, varenda dag, som Gud ger, i — ja, vad ska man säga, kanske fyrtio år? …

Anne var tveksam, huruvida hon skulle sätta sig och gråta ut nu medsamma eller vänta, tills hon kommit i lugnet på sin lilla vita kammare därhemma. Innan hon hunnit fullt bestämma sig, ljöd det ett trippande av höga klackar och ett frasande av siden ute i den välvda förstugan, och Anne fann sig plötsligt ansikte mot ansikte med en dam, vilkens utseende påminde henne om ett yttrande av herr Harrison. Han hade nyligen sett en mycket utklutad dam inne i en butik i Charlottetown och betecknade vid hemkomsten hennes dräkt med tillbehör som »en vansinnig sömmerskas sista tanke.»

Den nyanlända var pråligt utstyrd i en klänning av ljusblått sommarsiden, rynkad, garnerad och rosettprydd varhelst det varit någon möjlighet att anbringa en volang, en »snedslå» eller en rosett. På huvudet bar hon en oerhört stor vit chiffonhatt, täckt av tre långa, men betydligt raknade strutsfjädrar. Ett flor av skär tyll, rikt beströdd med stora svarta prickar, hängde ned som en ridå från hattbrättet över axlarna och föll utefter hennes rygg som två breda fladdrande bandändar. Hon bar så mycket smycken som en enda, ej storväxt kvinna rimligtvis kunde hänga på sig, och en mycket stark parfymdoft omsvävade henne.

— Jag är fru Donnéll — fru H. B. Donnéll, förkunnade denna strålande uppenbarelse, och jag kommer för att tala med er om någonting, som Clarice Almira berättade för mig, när hon i dag kom hem till middagen. Det berörde mig verkligen i högsta grad obehagligt.

— Det var ju ledsamt … stammade Anne, ur stånd att erinra sig någon särskild händelse från förmiddagstimmarna, förbunden med de Donnellska barnen.

— Clarice Almira sade mig, att ni uttalade vårt namn Dónnell. Jag vill säga er, fröken Shirley, att det rätta uttalet av vårt namn är Donnéll — med tonvikten på sista stavelsen. Jag hoppas ni måtte komma ihåg det för framtiden.

— Det ska jag visst försöka, svarade Anne, som hade all möda att hålla tillbaka sin skrattlust. — Jag vet av egen erfarenhet, att det är mycket förargligt att få sitt namn stavat galet, och ändå värre måste det vara att få det uttalat på orätt sätt.

— Det är det verkligen. Vidare berättade mig Clarice Almira, att ni kallar min son Jacob.

— Han sade mig, att han hette Jacob, förklarade Anne.

— Jag borde ha förstått det, sade fru H. B. Donnéll i en ton, som innebar, att hänsynsfullhet hos barn ej var att vänta av nutidens fördärvade släkte. — Den pojken har en sådan gruvligt simpel smak, fröken Shirley. När han föddes, ville jag kalla honom Saint Clair — det låter ju mycket aristokratiskt, inte sant? Men hans far envisades med, att han skulle heta Jacob efter sin farbror. Jag gav efter, därför att farbror Jacob var en rik gammal ungkarl. Men vad tycker ni, fröken Shirley? När vår oskyldige gosse var fem år gammal, gick farbror Jacob faktiskt och gifte sig, och nu har han tre egna pojkar. Har ni någonsin hört maken till otacksamhet? I samma stund, som bjudningskortet till bröllopet kom till huset — han hade panna att skicka oss bjudningskort, fröken Shirley — sade jag: »nej tack, hädanefter är det slut med Jacob.» Från den dagen har jag kallat min son Saint Clair, och Saint Clair ska han heta. Hans far framhärdar nu i att kalla honom Jacob, och gossen själv har en alldeles obegriplig förkärlek för detta simpla namn. Men Saint Clair heter han, och det ska han få heta till döddagar. Det är ni ju så god och kommer ihåg, fröken Shirley? Tack! Jag sade Clarice Almira, att jag var säker på, att det bara var ett missförstånd, som nog skulle rättas genom en upplysning. Alltså, Donnéll med tonen på sista stavelsen och Saint Clair — på inga villkor Jacob. Det kommer ni ju ihåg! Tack så mycket.

När fru H. B. Donnéll hade frasat sin väg, låste Anne skolhusets dörr och gick hem. Nedanför backen fann hon Paul Irving invid Björkstigen. Han räckte henne en bukett av de små söta vilda orkidéer, som barnen i Avonlea kalla »ängsliljor.»

— Var så god, fröken! Jag hittade de här på herr Wrights mosse, sade han förläget, och jag gick tillbaka för att bjuda dem åt fröken … Jag tänkte ni kanske kunde tycka om dem, och så — han lyfte sina stora, vackra ögon mot henne — tycker jag så mycket om fröken.

— Tack, liten vän! sade Anne och tog emot de doftande stänglarna.

Som om den lille gossens vänliga ord hade varit en kraftig besvärjelse — så veko modlöshet och trötthet ur hennes sinne, och hoppet vällde fram i hennes hjärta som en klar springbrunn. Med lätta steg fortsatte hon framåt Björkstigen, och orkidéernas milda doft kringsvävade henne som en välsignelse.

— Nå, hur har det gått för dig? undrade Marilla.

— Fråga mig en månad härefter, så kanske jag kan ge besked … Nu är det mig omöjligt — jag vet det inte — jag står för nära inpå det ännu. Min hjärna känns allt litet omrörd, det är som om alla tankar blivit tjocka och orediga … Det enda jag är säker på, att jag verkligen har uträttat i dag, är att jag lärt Cliffie Wright, hur bokstaven A ser ut. Det visste hon inte förut. Ändå något! Man har fört in en sökande ande på en stig, som kan leda både till Shakespeare och Milton.

Längre fram kom fru Lynde med mera uppmuntran. Den goda frun hade stått på lur vid sin grind och hejdat skolbarnen för att fråga dem, hur de tyckte om sin nya lärarinna.

— Och varenda en utav dem sade, att de tyckte vådligt mycket om dig, Anne — utom Anthony Pye. Han gjorde det inte, det måste medges. Han sade: »Äsch, inte duger hon! Ingen fröken duger!» Där har du det Pye’ska betyget. Men bry dig inte om det, du.

— Nej, det tänker jag visst inte göra, sade Anne lugnt, och jag ska nog få Anthony Pye att bli mig bevågen förr eller senare. Tålamod och vänlighet skola helt säkert vinna honom.

— Det kan du ju alltid hoppas, sade fru Rachel välvilligt. — Vad Donnéllskan angår, så kommer jag inte att ge henne någon accent på slutet. Namnet är Dónnell, och så har det alltid hetat. Den människan är högfärdsgalen, det är vad hon är … Hon har en mops, som heter Prins, och den äter inne vid bordet med familjen på en porslinstallrik. Jag skulle gå och gruva mig för yttersta domen, om jag vore i hennes kläder. Thomas säger, att Donnell själv är en både hygglig och strävsam karl, men var hade han sitt sunda förstånd, när han valde ut en tocken hustru åt sig?