Vår vän Anne/Kapitel 24
| ← Fröken Lavendels historia |
|
Avonlea upplever en skandal → |
XXIV.
Farbror Abes oväder.
En dag i maj blev man i Avonlea rätt förvånad över några små notiser, som under rubriken »Nytt från Avonlea» stodo tryckta i Charlottetowns Dagblad. Det förmodades, att Charlie Sloane skickat in dem, dels därför att Charlie brukade smått syssla med »litterära» ting, dels därför att man i en av notiserna tyckte sig spåra en försmädlighet, riktad mot Gilbert Blythe. Avonleas ungdomar ansågo sig nämligen ha orsak att betrakta Gilbert Blythe och Charlie Sloane som rivaler om en viss ung dams gunst — en fröken med grå ögon och livlig fantasi.
Ryktet hade som vanligt orätt. Gilbert Blythe, uppeggad och hjälpt av Anne, hade sammanskrivit notiserna, och den, som rörde honom själv, var enkom avsedd att föra folk på villospår. Endast två av dessa notiser stå i något samband med denna skildring.
»Det förljudes, att ett bröllop kommer att firas i vår by, innan tusenskönorna nästa gång stå i blom. En nyinflyttad och högt aktad medborgare ämnar föra en av våra mest omtyckta damer till altaret.»
»Farbror Abe, vår välkände väderleksprofet, förutspår ett häftigt oväder med åska och blixt på aftonen den tjugotredje maj, med början på slaget sju. Ovädret kommer att draga fram över större delen av provinsen. Personer, som äro stadda på resa denna afton, göra väl uti att förse sig med regnkappor och paraplyer.»
— Farbror Abe har visserligen sagt, att vi ha att vänta ett oväder nu i vår, sade Gilbert, men tror du verkligen, att herr Harrison slår sig ut för Isabella Andrews?
— Nej, svarade Anne skrattande, jag är säker på, att han bara går och spelar bräde med herr Harmon Andrews. Men fru Lynde påstår, att hon vet, att Isabella Andrews nödvändigt måste gifta sig snart, för hon har varit vid så förtjusande gott lynne hela våren.
Stackars gamle farbror Abe blev ganska förargad över notisen. Han misstänkte, att den anonyme författaren drev gyckel med honom, och försäkrade vred, att han visst inte satt ut något särskilt datum för sitt oväder … Men ingen trodde honom.
Livet i Avonlea gick sin gilla jämna gång. »Samhällsförbättrarna» hade sin länge omtalade planteringsdag; varje medlem planterade med egna händer eller genom någon annan fem prydnadsträd. Som föreningen nu räknade fyrtio medlemmar, innebar detta, att trädens antal var tvåhundra. Tidig havre grönskade på de röda fälten; fruktträdgårdar i ljuvlig blom hägnade lantgårdarna, och Snödrottningen stod åter klädd till brud. Anne tyckte om att sova med fönstret öppet och låta den friska doften fläkta över sitt ansikte hela natten. Hon njöt därav, men Marilla kunde ej få för sig annat än att hon utsatte sig för livsfarlig förkylning.
— Vår stora allmänna tacksägelsedag borde firas om våren, sade Anne en afton till Marilla, när de sutto på stentrappan till sin farstudörr och lyssnade till grodornas silverklara körer. — Det vore väl bra mycket bättre än att ha den i november, då allting är dött eller ligger i slummer. Då måste man draga sig till minnes, att man ska vara tacksam, men i maj kan man helt enkelt inte låta bli att vara tacksam — vara tacksam åt att man lever … Jag känner mig precist som Eva måste ha känt sig i Edens lustgård, innan allt trasslet började … Mig tyckes det, Marilla, att en sådan här obeskrivligt härlig dag, då allting står i blom och vinden av pur förtjusning inte vet, från vad håll den ska fläkta, måste vara fullt jämförlig med himlen.
Marilla såg på en gång förbluffad och ogillande ut och tittade sig omkring för att förvissa sig om, att tvillingarna ej funnos inom hörhåll. De blevo just nu synliga vid närmaste husknut.
— Puh, vad det luktar skönt överallt i kväll! tyckte Davy och vädrade belåtet med sin lilla nos, medan han svängde en hacka i sina betydligt grådaskiga händer.
Han hade arbetat i sin trädgård. Denna vår hade Marilla för att leda Davys passion för att rota i lera och smuts in i en passande strömfåra givit honom och Dora var sitt lilla land, som de skulle få ha till sin egen trädgård. Båda hade ivrigt skridit till verket på ett för vardera karaktäristiskt sätt. Dora sådde, rensade ogräs och vattnade mycket redbart och ordentligt, men på ett tämligen mekaniskt sätt. Hennes land företedde också redan hela långa, prydliga rader av grönsaker och blomsterplantor. Davy däremot lade hela sin själ i arbetet — han grävde och hackade och luckrade upp och vattnade och planterade om det redan nätt och jämt uppkomna, allt med sådan kraft, att de arma plantorna totalt ströko med.
— Hur går det med din trädgård, Davypojken? frågade Anne.
— Litet trögt, tycker jag, svarade Davy med en suck. — Jag förstår inte, varför det kommer upp så litet för mig, jag har ändå satt så många sorters frön … Milty Boulter säger, att jag måste ha satt dem i nedan och att det är hela felet … Man ska aldrig sätta frön eller slakta svin eller klippa håret eller företa sig nå’nting viktigt i nedan, säger han … Är det sant, Anne? Det vill jag veta.
— Kanske om du inte ryckte upp dina små plantor varenda dag för att se efter, om rötterna ha växt något, skulle de trivas bättre, sade Marilla spetsigt.
— Jag bara ryckte upp sex stycken, försvarade sig Davy. — Jag ville se efter, om det fanns maskar vid rötterna. Milty sa’, att om det inte var nedanets fel, så måste det bero på maskar … Men jag hittade bara en enda. Den la’ jag på en sten och så hämtade jag en annan sten, och så blev det bara en våt fläck av’en … Men Dora sådde allting på samma gång som mig, och det växer utmärkt i hennes trädgård … Det måtte inte vara månens skull, slöt Davy och såg djupt eftertänksam ut.
— Marilla, titta på det här äppelträdet, sade Anne. — Det är ju alldeles som en människa … Det sträcker ut sina långa armar för att helt behagfullt lyfta upp sina skära kjolar och bedja oss beundra.
— De där vita gyllen-träden äro alltid tacksamma, sade Marilla belåtet. — Vi få mycket rik skörd i år, och det är bra roligt; de äpplena äro så utmärkta till mos att lägga emellan smördegsbottnar.
Men varken Marilla eller Anne eller någon annan blev det beskärt att koka mos av Vita gyllenträdets äpplen det året.
Den tjugotredje maj kom — en för årstiden alldeles ovanligt het dag, vilket ingen kände i högre grad än Anne och hennes lilla bikupa av elever, som försmäktade över decimalbråk och satslära inne i Avonleas skolsal. En vind, så het som ur en bakugn, blåste hela förmiddagen, men vid tolvtiden mojnade den av och efterträddes av en tryckande stillhet. Klockan halv fyra hörde Anne ett dovt mullrande av åskan, och hon slutade genast lektionen, så att barnen skulle kunna hinna hem, innan ovädret bröt lös.
När de kommo ut på skolgården, märkte Anne, att det låg liksom ett slags dunkel skymning över naturen, ehuru solen ännu sken med en brännande glans. Annetta Bell grep ängsligt hennes hand.
— O, fröken, titta på det där förfärliga molnet!
Anne såg och ropade högt till av förskräckelse. I nordväst höjde sig hastigt en molnvägg, vars make hon ännu aldrig i sitt liv skådat. Den var svartblå, utom där dess kullriga kanter skiftade i en hemskt kalkvit färg. Den hade med sig någonting obeskrivligt hotande, där den sköt upp på den eljes klara, blå himlen; då och då ljungade en blixt genom den, åtföljd av ett skarpt mullrande. Det svarta molnet hängde så lågt, att det nästan tycktes röra vid skogsåsarnas toppar.
Herr Harmon Andrews kom skramlande uppför backen med sin stora flata vagn och drev på sina grållar, så att de galopperade allt vad de orkade. Utanför skolhuset höll han häftigt in dem.
— Det tycks, som om farbror Abe för en gång i sitt liv skulle få rätt, Anne, ropade han. — Hans oväder kommer till och med en smula i förtid. Har du någonsin sett make till moln? Hör på, alla ni småttingar, som skola åt mitt håll, äntra upp på vagnen, så få ni åka. Ni, som ska åt andra hållet, kila allt vad tygena håller till postkontoret, om ni ha mer än en kvarts timmes väg hem, och stanna där, tills skuren är över.
Anne tog Davy och Dora vid handen och flög utför backen, framåt Björkstigen, förbi Violernas dal och Pil, pil, susa! — så fort som tvillingarnas tjocka ben kunde kila. De nådde Grönkulla ej ett ögonblick för tidigt, och i dörren stötte de på Marilla, som föst sina ankor och kycklingar in under tak. När de störtade in i köket, tycktes dagsljuset försvinna, liksom utblåst av någon mäktig andedräkt; det förskräckliga molnet rullade över solen, och ett mörker, så tätt som en höstskymning, föll över världen. I samma ögonblick skar en bländande blixt molnet, följd av en dundrande skräll, haglet öste ned med fruktansvärd kraft och plånade med sina vita virvlar alldeles ut landskapet.
Genom stormens tjut och hagelskurens smattrande trängde rasslet av avslitna grenar, som slogo mot huset, och det skarpa klirrandet av sönderkrossat glas. På tre minuter var varenda ruta i fönstren mot väster och norr slagen i skärvor, och haglet störtade in genom alla öppningar, betäckande golvet med sina runda, islupna kulor, av vilka de största voro stora som hönsägg.
I tre kvarts timme rasade ovädret med oförminskad häftighet, och ingen, som var med därom, glömde det någonsin. Marilla, som för en enda gång i sitt liv miste självbehärskningen av ren förskräckelse, låg på knä vid sin gungstol i en vrå av köket, pustande och snyftande mellan de bedövande åskskrällarna. Anne, blek som ett lakan, hade släpat soffan bort från fönsterna och satt på den med en tvilling på vardera sidan om sig. Vid den första skrällen hade Davy tjutit: — Anne, Anne, är detta yttersta dagen? Anne, Anne, det har aldrig varit min mening att vara stygg …
Sedan hade han begravt sitt ansikte i Annes knä och låg kvar så, skälvande i hela sin lilla kropp. Dora var visserligen en smula blek om näsan, men fullkomligt lugn, där hon satt med ena handen vilande i Annes, stilla och orörlig. Det är tvivelaktigt, huruvida en jordbävning skulle ha bragt Dora ur fattningen.
Se’n upphörde ovädret nästan lika plötsligt som det börjat. Haglet slutade att falla, åskan gav sig mullrande i väg österut, och solen bröt fram glad och strålande över en värld, så förvandlad, att man knappt kunde föreställa sig, att en knapp tre kvarts timme varit i stånd till en dylik förödelse.
Marilla reste sig från sin knäböjande ställning, matt och darrande, och sjönk ned i gungstolen. Hennes ansikte var gråblekt och förstört, och hon såg tio år äldre ut.
— Ha vi alla kommit levande från detta? frågade hon i högtidlig ton.
— Jo jo men san, pep Davy muntert. Han var nu karl igen. — Jag var heller inte ett dugg rädd — bara lite grand i början … Det kom så fasligt plötsligt, så … Jag bestämde mig kvickt som en blink för att låta bli att klå Teddy Sloane om måndag, som jag lovat, men nu gör jag det nog ändå … Dora, du, blev du rädd?
— Ja, jag var nog lite rädd, svarade Dora med sin lilla värdiga min, men jag höll hårt om Annes hand och läste mina böner om och om igen.
— Jag skulle nog också ha läst mina böner, bara jag kommit att tänka på’t, sade Davy. — Men, tillade han triumferande, du ser, att jag kom igenom’et lika helskinnad som du, fastän jag inte läste dem.
Anne hällde i Marilla ett glas av hennes starka vinbärsvin — hur starkt det var, hade Anne all anledning att känna till genom en erfarenhet från sina yngre år — och därefter gingo de till dörren för att betrakta det sällsamma skådespelet.
Så långt blicken nådde låg ett vitt lager av hagelkorn, så djupt, att det nådde en vandrare till knäna, hela drivor hade hopat sig under takskägget och invid yttertrapporna. När, tre eller fyra dagar senare, dessa hagelkorn smälte, kunde man tydligt se den förödelse de anställt, ty varje grönt strå eller blad i trädgårdarna och på fälten hade mejats av som med kniv. Ej blott varenda blomma hade ryckts från äppleträden — stora grenar och kvistar hade bräckts och förts bort. Och av de tvåhundra vackra unga träd, som Samhällsförbättrande föreningen planterat, hade mycket mer än hälften brutits av eller slitits i stycken.
— Är det möjligt, att det är samma värld som för en timme sedan, suckade Anne, alldeles som bedövad. — Det måste ha behövts längre tid för att åstadkomma en sådan skövling …
— Maken till detta har man aldrig upplevat på Prins Edvards ö — nej aldrig, sade Marilla. — Jag minns, att när jag var ung flicka, hade vi ett våldsamt oväder, men inte kunde det mäta sig med detta. Du kan vara lugn för att vi få höra talas om gräsliga förödelser.
— Måtte inget av skolbarnen ha varit ute under den värsta skuren! viskade Anne ängsligt.
Det visade sig sedermera, att alla barnen hade varit under tak, ty de, som hade någon längre sträcka väg att gå, hade lytt herr Andrews goda råd och räddat sig in på postkontoret.
— Där kommer John Henry Carter, sade Marilla.
John Henry kom vadande genom hagelmassorna med ett något förskrämt grin på sina läppar.
— Usch, är det inte fasligt, fröken Cuthbert? Husbond’ skicka’ mig hit för att fråga, om herrskapet va’ levande allihop?
— Ingen av oss är dödad, sade Marilla kärvt, och ingen av byggnaderna träffades av åskan. Jag hoppas ni ha sluppit undan lika bra där borta.
— Ja, fröken. Fastän inte alldeles, fröken. Vi blev träffade … Åskan slog ned i köksspiseln och följde skorstenspipan och slog omkull Ingefäras bur och slet ett hål i golvet och gick ned i källaren. Jaha, fröken.
— Blev Ingefära skadad? frågade Anne.
— Jaha, fröken. Hon blev rätt illa skadad. Hon blev dö’.
Längre fram gick Anne över för att trösta herr Harrison. Hon fann honom sittande vid bordet, strykande Ingefäras döda kropp med darrande fingrar.
— Nu kallar stackars Ingefära dig aldrig mer vid några fula namn, Anne, sade han, och rösten lät underlig och tjock.
Anne kunde aldrig ha trott, att hon skulle komma att gråta för Ingefäras skull, men nu kommo tårarna henne i ögonen.
— Hon var allt vad sällskap jag hade, Anne, och nu är hon död … Usch — jag är ett gammalt nöt, som sitter här och sörjer över en död fågel … Men får gå i alla fall … Jag vet, att du ämnar säga någonting vänligt, så fort jag hör upp med att tala — men låt bli det! Gör du det, så börjar jag lipa som en barnunge … Hå hå, ja ja, var det inte ett ohyggligt oväder? Jag gissar folk inte kommer att skratta åt farbror Abes spådomar under den närmaste tiden. Det ser ut, som om alla de oväder, han profeterat i hela sitt liv och som aldrig kommit, nu slagit ihop sig till ett enda … Och tänk, hur han kunde bestämma själva da’n — det är högst märkvärdigt … Ja, här ser nätt ut runt omkring. Jag får lov att se mig om efter några plankor att laga hålet i golvet med — ett tocket elände!
Avonleas invånare voro fullt upptagna hela den följande dagen med att hälsa på hos varandra och jämföra, vad man fått förstört. Hagelmassorna gjorde vägarna ofarbara för hjuldon, så att man fick gå till fots eller rida. Posten kom sent och medförde olycksbudskap från alla delar av ön. Hus hade blivit träffade av åskan, människor dödade eller skadade, hela telefon- och telegrafnätet hade bragts i oordning, och de kreatur, som gått ute på marken, hade omkommit.
Farbror Abe vadade tidigt på morgonen ut till smedjan och tillbragte hela dagen där. Det var nu farbror Abes tur att triumfera, och han njöt obeskrivligt av stundens fröjd. Man skulle göra farbror Abe orätt, om man påstode, att han var glad över att ovädret rasat, men när det nu en gång kommit, så var han glad över att han förutspått det — precis på dagen, till på köpet … Farbror Abe glömde, att han med harm tillbakavisat beskyllningen för att ha bestämt datum. Vad den lilla skillnaden på klockslag angår, så var ju det en bagatell.
Gilbert gjorde besök på Grönkulla under eftermiddagens lopp och fann Marilla och Anne träget sysselsatta med att nubba fast stycken av oljeduk över de sönderslagna fönsterna.
— Himlen vete, när vi få nya glasrutor igen, sade Marilla. — Herr Barry red över till Carmody nu på eftermiddagen, men inte en ruta kunde han få, varken för pengar eller goda ord … Båda glasmästarna hade blivit läns redan klockan tio, så hade folket i Carmody sprungit där. Kändes ovädret svårt i Vitsand, Gilbert?
— Jo, det vill jag lova! Jag måste stanna kvar i skolsalen med alla barnen, och jag trodde somliga av dem skulle mista förståndet av förskräckelse. Tre av dem dånade, och två flickor började skaka och darra i hela kroppen, och Tommy Blewett hävde upp ett gallskrik för varje gång det kom en blixt.
— Jag skrek bara ett enda litet tag, sade Davy stolt. — Min trädgård blev alldeles förstörd, fortfor han i mera sorgsen ton. — Men Doras blev det med, tillade han med en min, som angav, att i detta faktum låg en stor tröst för honom själv.
Anne kom nedspringande från västra gavelrummet.
— O, Gilbert, har du hört, vad som har hänt? Åskan slog ned i Levi Boulters gamla ruckel uppe i backen och brände ned det ända till grunden! Det är naturligtvis inte snällt att glädja sig över en sådan sak, som ju innebär en förlust för ägaren … Men ändå … Och herr Boulter säger, att han tror, att vår förening har frambesvurit ovädret med flit …
— En sak är åtminstone viss, sade Gilbert och skrattade. — Vår lilla tidningsnotis har i högsta grad stadgat farbror Abes rykte som väderleksprofet. Här blir en ny tideräkning på orten — man skiljer på det som hände före farbror Abes oväder eller efter det … Det var ändå högst förunderligt, att det skulle inträffa just på den dagen vi bestämt … Jag nästan känner mig en smula brottslig, som om jag verkligen »frambesvurit» det … Men rätt så gärna kunna vi glädja oss åt, att det gamla huset inte står där längre och skräpar — man blir så lagom glad, när man tänker på våra unga nyplanterade träd … Inte tio av dem ha sluppit undan oskadda.
— Kära du, dem plantera vi om nästa vår, sade Anne med stort lugn. — Det är åtminstone en god sak med den här världen — man kan alltid vara säker på, att det i sinom tid kommer en ny vår.